Blog Image

Blogg från en motorcykel

Hemma igen (4988 mil)

Hemresan Posted on ons, maj 11, 2011 20:51:10

Vi landade på Kastrups flygplats en grå, regnig och kylig vinterdag i slutet av mars. Ni som härdat ut hela den långa, kalla vintern skulle nog kalla det en vårdag. Tittade vi noga kunde vi kanske se något lite grässtrå spira genom alla nyanser av grått. Att komma från tusen nyanser av grönt i Brasilien till hundra nyanser av grått i Sverige kändes ärligt talat lite sådär.

Efter vi hämtat ut våra gigantiska väskor från transportbandet med all packning, mc-ställ, hjälmar och stövlar ringde vi till transportföretaget dit motorcykeln skulle komma. Och faktiskt så hade den precis landat! Efter ett besök till tullverket så kördes pallen med motorcykeln fram, vi drog av plasten, skruvade rätt styret, monterade på vindrutan, kopplade i batteriet, packade om alla sakerna, drog på oss mc-ställen, och körde iväg. Efter att ha fyllt i luft i däcken och bensin i tanken var vi ute på Öresundsbron. Det kändes jättekonstigt att ha kört omkring på andra sidan jorden i tio månader, och nu körde vi på Öresundsbron på väg mot lägenheten hemma i Lund!

Vi har varit på resande fot i tio månader. Vi har kört nästan fem tusen mil, genom arton länder. Det har på alla vis varit en helt underbart fantastisk resa och vi har varit med om så otroligt mycket. Vi har sett de vackrast tänkbara vyerna och mött underbara människor. Resan har varit allt vi drömt om och mer därtill. Fastän vi har varit kalla, blöta, trötta, varma, svettiga, mögliga och illaluktande har vi inte en enda gång önskat att vi reste på något annat sätt än med motorcykel. Inte ens efter fem tusen mils träsmak… Så, till familj och vänner som vi har saknat oerhört mycket under vägen och som vi verkligen ser fram emot att träffa – förbered vadderade stolar tills vi ses!

Tusen tack till alla er som har läst och uppskattat bloggen, och följt med oss på äventyret på motorcykel genom Kanada, USA, Mexico, Guatemala, El Salvador, Honduras, Nicaragua, Costa Rica, Panama, Colombia, Ecuador, Peru, Bolivia, Chile, Argentina, Paraguay, Brasilien och Uruguay!



På väg hem (4985 mil)

Hemresan Posted on ons, maj 11, 2011 20:47:38

Den sista drygt tio dagarna i Buenos Aires gick mest år till att förbereda hemfärden. Vi hade tidigare bokat flygfrakt för motorcykeln med hjälp av Dakar Motors. Hojen blev servad och tvättad innan det var dags att lämna den på flygplatsen. Vi hoppades att det skulle gå lite smidigare än när vi nästan ett år tidigare skulle skicka den med båt, men vågade inte andas ut förrän den landade i Köpenhamn. Mot all förmodan gick det faktiskt så smidigt som det möjligtvis kunde gå och det dröjde inte länge innan alla tullpapper var i ordning och motorcykeln stod med urkopplat batteri, tömda däck, nedfällt styre och avtagen vindruta på en träpall i full färd med att bli inlindad i en kokong av plast. Med nedfällt styre ser motorcykeln lite ut som en ledsen hundvalp, och det var med blandade känslor vi lämnade den på flygplatsen. Lite lättade över att allt hade gått bra men mest ledsna för att nu var ju faktiskt motorcykelresan över. På riktigt. Resan som vi kanske hade trott skulle ”bota vår resfeber” hade istället skapat två Frankensteins resemonster. Vi var ännu värre drabbade än tidigare och började räkna på hur många semesterdagar vi kommer att spara ihop innan sommaren.

När hojen var lämnad hade vi drygt en vecka kvar i Buenos Aires. Det var fortfarande varmt som en svensk solig sommardag, och vi såg egentligen inga tecken på att det började bli höst. Men det kändes på något konstigt vis att det var på gång. Vi njöt av några sista picknickar med empanadas och vin i parken och i hamnen. Vi passade på att se operahuset och mata karparna i den japanska trädgården. Vi åt upp oss på argentinsk oxfilé. Vi tittade på lite mer tango. Och för att göra er besvikna – Nej, vi har inte lärt oss att dansa tango… Trots nyårslöftet. Fast jag har kommit på att egentligen är det roligare med samba. Musiken är mycket roligare och man kan inte låta bli att svänga på höfterna när man hör den. Så jag kanske befriar Robert från Tangonyårslöftet om det kan övergå till ett Sambanyårslöfte. Vad tror ni om det?



Uruguay (4976 mil)

Paraguay/Brasilien/Uruguay Posted on ons, maj 11, 2011 20:28:41

Efter många, många mil genom ett fantastiskt Brasilien kom vi fram till Uruguay. Vi hade kört genom fuktiga tropiska skogar, genom ett böljande grönt landskap med kaffe- och bananplantager, förbi översvämmade bruna forsande floder och jordskred skapade av regnet som öste ned i mängder. Vi körde förbi gigantiska städer med moderna skyskrapor som bröt av mot favelorna, genom små byar med hus av plåt och papp, genom torra ökenlandskap med lustiga bergsformationer och förbi stränder där höga vågor svepte in mot den vita sanden.

När vi kom fram till gränsen kändes det verkligen som om att resan snart var slut. Vi hade bara en kort sträcka kvar att köra, och bara någon dag kvar innan vi skulle vara tillbaka i Buenos Aires för att lämna motorcykeln på flygplatsen. Det började närma sig höst och lönnarnas löv började gulna. Vi stannade till vid Punta Del Diablo, en trevlig och pittoresk fiskeby med vackra stränder i norra Uruguay. Det var fortfarande surfare ute i vattnet, och några restauranger var fortfarande öppna. Vid högsäsong bor det 25 000 personer i byn, och under vintern bara 700. Nu var det nog lite mittemellan. Vi hyrde en liten stuga att bo i, komplett med gammelfarmors alla prydnadssaker. Vi var bara lite bekymrade var uthyrarna hade gömt gammelfarmor. På kvällen satt vi på klipporna och tittade ut över havet när solen gick ned bakom oss och kände oss lite sorgsna över att äventyret snart är till ända.

Nästa dag körde vi vidare genom jordbrukslandskapet mot Colonia del Sacramento. Staden ligger på andra sidan floden från Buenos Aires och var i gamla tider ett smugglartillhåll. Den historiska stadskärnan är riktigt mysig med smala kullerstensgator, vackra hus och tjusiga restauranger med uteserveringar. Man kunde lätt föreställa sig de gamla smugglarna som stod och spejade över vattnet efter ljus från båtar, innan de gick in på den skumma sjöbusekrogen och fuktade strupen med ett krus öl. Dessutom verkar Uruguay nästa efter Kuba ha den allra största andelen av gamla bilar, och i närapå vartannat gathörn stod en gammal T-ford från 40-talet, eller när nu dom var i ropet. En annan sak som jag tänkte på i Uruguay var att de hade otroligt många, och fantastiskt vackra, hästar.

Efter bara några dagar i det lilla, vackra landet var det dags att ta sig till Argentina igen. Från Colonia del Sacramento går en färja över till Buenos Aires och färden tar nästan två timmar. Trots att vi bara en månad tidigare var så glada att lämna Buenos Aires, och att återse staden nu innebar att resan var slut, var det ändå ganska skönt att komma tillbaka. Det kändes lite som att komma hem när vi svängde in i de välbekanta kvarteren i San Telmo och parkerade framför vårt ”gamla” hus.



Ett varv runt jorden (4 740 mil)

Paraguay/Brasilien/Uruguay Posted on ons, mars 23, 2011 21:09:41

Enligt den snudd på kassaskåpssäkra källan till information, Wikipedia, skall jordens omkrets vara 4 008 mil i runda slängar. Någonstans i södra Brasilien hade vi kört ungefär så långt på vår resa. Fast egentligen hade jag inte behövt titta på trippmätaren för att veta att vi suttit i en hojsadel en sträcka motsvarande ett varv runt jorden. Det känns i den svullna hälsenan, de förstenade knäna och den nekrosdrabbade bakdelen. Varje gång jag sitter ned längre än fem minuter har jag också en klädsam hälta. Tillsammans med den svagt rundade konturen man får av ryggskyddet är en liknelse vid Quasimodo (ringaren i Notre Dame) närmare till hands än vad jag hade velat. Och ändå vet jag redan nu att jag kommer att sakna varenda minut av alltsammans när resan är till ända. Allt. Till och med skyfallen, de ibland fullständigt mordiska medtrafikanterna och de svarta avgaserna. Eller tja, kanske inte avgaserna då. I slutet på alla långa kördagar vill man bara lasta av motorcykeln, få något i magen och slänga sig på sängen (en dusch är för det mesta också en nödvändighet för att vistas bland andra människor). Men varje morgon finns den där ivrigheten att komma iväg där igen. De första morgontimmarna på hojen är snudd på magiska. Det finns något djupt beroendeframkallande i känslan av att vara på väg någonstans.

Fast antalet körda kilometer är ju ganska så oväsentligt jämfört med vad man har upplevt utmed vägen. Så vad har vi gjort? Något av det första som mötte oss i Brasilien var vattenfallet i Iguazu. För den som talar flytande guarani är detta kanske inte det mest målande namnet, men åtminstone ganska korrekt (vatten stort). För det är stort. Med sina 1 746 kubikmeter vatten som varje sekund kastar sig nedför stupet är Iguazu världens andra största vattenfall, i volym räknat. Vid några av de olika, finurligt byggda, utkikspunkterna blir man på biltvättsvis översköljd av vatten från alla håll, inklusive underifrån. Fallet tar stundvis upp hela horisonten och varje punkt man fäster blicken vid är i ständig förändring. Vi och de trevliga ryska cyklisterna vi gjorde sällskap med lät oss fängslas av skådespelet i flera timmar. Att vatten i frifall kan vara så kul.

Vi lärde oss snabbt att skalan på brasilienkartan skilde sig åt från de andra ländernas kartor. Det korta stenkastet (som rymdes mellan tummen och pekfingret) till Rio de Janeiro visade sig vara 180 mil. Kartan är så komprimerad att den mest liknar en tallrik spaghetti. En av pastasträngarna ledde oss rakt in i Sao Paolo och jag kände en nyvunnen värme gentemot vår GPS. Staden är en smula större än Ljungby där jag är uppvuxen. Även Rio visade sig vara ganska stort och småklurigt att köra i. Liksom i de flesta storstäder finns det även där områden man gärna inte vill hamna i. Skillnaden är dock att Rio verkar ha några fler sådana områden än genomsnittet och att man har sett dem i filmer som ”Guds stad”. Något förvånande är att även ”centrum” omfattas av kategorin på helgerna, då affärerna är stängda och dess beväpnade vakter tittar på tipsextra i hemmets lugna vrå. Hur det än ligger till med den saken kändes det riktigt storslaget att komma till Rio. Staden med Kristusstatyn, Sockertoppen och stränderna Copacabana och Ipanema där Cornelis Vreeswijk gick nyduschad (eller var det kanske Deirdre, i så fall en bra mycket angenämare tanke). Vid solnedgången den andra dagen fick en caipirinha och Cohiba på Copacabana avsluta vårt besök i Rio. Sämre kan man ha det.

Någonstans mitt i landet, i höjd med Salvador, ligger Chapada Diamantina (diamantplatån). Nationalparken skulle, enligt flera av varandra oberoende källor, vara en av de allra bästa naturupplevelserna i Brasilien. Vi bestämde ganska snart att detta skulle få bli den nordligaste punkten för vår tur på Sydamerikas östkust. Vägen ringlade sig fram mellan ett böljande grönt och alltmer tropiskt landskap. Så snart vi kom in i den enorma delstaten Minas Gerais började det regna i stort sett oavbrutet. Värmen och fukten påminde oss om hur det varit i Centralamerika, något vi redan nästan lyckats glömma. Ett par nätter stannade vi i den vackra kolonialstaden Ouro Preto, som vid någon tid faktiskt varit större än både London och New York. Nu var den mest en charmig by, men med de nio kyrkorna som tydligt bevis på dess forna storhetstid. De många slavarna som byggde dem fick gå till den minsta och enklaste.

I Belo Horisonte stannade vi till på BMW Euroville för att kontrollera ett oljeläckage från transmissionen och byta däck till vårt medhavda begagnade bakdäck vi köpt i Paraguay. Vi fick ett helt ofattbart trevligt bemötande och behövde inte ens betala för arbetet. Arbeten på BMW-verkstäder brukar annars befinna sig på motsatt sida om gratis på skalan.

Efter nästan fyra dagars körning från Rio de Janeiro kom vi så fram. Även om vi mestadels körde på bra asfaltsvägar gick en del av färden på en rödfärgad sandväg genom lindrigt bebyggda jordbruksområden. Tack och lov gjorde Chapada Diamantina oss inte besvikna efter den ganska långa resan. Vi spenderade ett par nätter i en av de trevligaste byarna hittills, Lencois, och vandrade omkring i nationalparken på dagarna. Det gick knappt att gå ett trettiotal meter utan att snubbla på ett majestätiskt vattenfall, katedrallik grotta, pampig ravin, eller surrealistisk klippformation. Alltsammans väldigt vackert och omgivet av djungel eller, vid den norra utkanten, ökenliknande terräng.

Överhuvudtaget stortrivdes vi i Brasilien. Musiken, maten men framförallt människorna är de mest bestående intrycken. Vi träffade så många trevliga människor där. En sympatisk gest som verkar gå hem i nästan alla sammanhang i Brasilien är ”tummen upp”. Den kan användas för att visa uppskattning (bilförare och passagerare som tutande hänger ut genom bilfönstret med halva kroppen för att ge oss tummen upp), för att fråga om den man pratar med förstått eller helt enkelt för att avsluta en mening, ungefär som en punkt.

Det finns såklart undantag från alla regler och vi träffade på ett av de få sådana i den lilla byn Palmeiras i utkanten av nationalparken, mitt under brinnande karneval. Föraren i en svart, risig bil brakade in i oss bakifrån när vi saktade ned och valde ett något märkligt sätt att lösa situationen. Han vägrade helt sonika att kliva ur sin bil och satt istället och låtsades som om det regnade. Inte ens en tillskyndande polis kunde få honom på bättre tankar. Med en allt surare min hävdade han bestämt att han inte gjort något, detta trots att en del av hans billack numera befann sig på våra väskhållare. Sannolikt riskerade vi att få ett annat finger i slutet på den diskussionen…



Paraguay (3 982 mil)

Paraguay/Brasilien/Uruguay Posted on ons, mars 23, 2011 14:52:04

Vi hade nästan hundra mil kvar till den paraguyanska gränsen, och under vägen blev landskapet mer tropiskt. Längs vägkanten började vi återigen se stora mango- och avokadoträd, och gröna papegojor flög kors och tvärs mellan träden. Gränsen består av floden Rio Paranà (samma flod som vi följde tidigare men mer uppströms), på den argentinska sidan ligger staden Posadas och på den paraguyanska sidan ligger staden Encarnacion. Landskapet kring städerna är ganska lika med mycket odlad mark eller betesmark för kor, men genast när man kör över bron över floden får man känslan av att Paraguay är fattigare. Korna ser dessutom annorlunda ut också, och i Paraguay är det vanligare med de vita indiska korna med puckelrygg, vad de nu heter. Vi hade dumt nog inte bokat hotellrum i Encarnacion innan. Vi hittade inget på nätet, orkade inte ringa och boka, ville se om det var säkert för hojen och så vidare. Jag kan komma på många svepskäl men mest var det nog lathet. Det har ju alltid gått bra innan, så kontentan blev att vi kom fram till karnevalstaden samma dag som karnevalen var utan att ha ett hotellrum bokat. Dumt. Efter att ha frågat runt på kanske tjugo hotell började vi misströsta och fundera på om vi inte i alla fall skulle köra vidare. Men det hade ju varit snopet att missa karnevalen eftersom vi skyndat oss för att hinna hit. Så vi frågade runt på några hotell till och jag tror faktiskt att vi hade turen att få det absolut sista hotellrummet i hela stan. Eller rättare sagt otur kanske. Rummet visade sig toppa bottenlistan över alla hotellrum vi någonsin bott på. Det var skitigt, skabbigt, inpyrt med marijuanarök och såg mest ut som en knarkarkvart. Toaletten slog alla rekord och var helt svart. Den såg inte ut att vara städad de senaste tio åren. Dessutom kröp det upp kackerlackor från toastolen, och det läckte ut toavatten på golvet. Vi (dvs Robert) försökte spola ned kackerlackorna men de kom hel tiden upp igen, och man kunde lätt föreställa sig att de var ännu läskigare än innan efter de hade varit nere i avloppet och vänt igen. Utan överdrift gick jag inte innanför toadörren på hela tiden vi bodde där. Precis när vi checkat in började dessutom regnet hälla ned, karnevalen blev inställd och vi satt där i vårt skitiga hotellrum och önskade att vi kört vidare. Efter en sömnlös natt där vi var rädda att lakanet skulle glida åt sidan och göra att vi hamnade direkt på den av smuts svarta madrassen lastade vi på motorcykeln igen och denna morgonen var vi extra glada över att vara på väg igen.

Några mil utanför Encarnacion ligger två gamla jesuitmissioner från 1600-talet, La Santisma Trinidad de Parana och Jesus de Tavarangue, vars syfte var att ”integrera” den lokala Guaranipopulationen med kristendomen. Den så kallade integrationen verkade inledningsvis bestått av att ”rekrytera” oavlönade arbetare till jordbruk och byggnadsarbete. Bägge missionerna är nu iallafall med på Unescos världsarvslista. På vägen dit körde vi genom flera små byar där det såg ut som om tiden helt stått stilla de senaste hundra åren. Gamla farbröder plogade fälten med oxar, och häst och vagn var nästan lika vanligt på vägarna som bilar. Missionerna var fantastiskt vackra och väl värda en omväg. Vi var de enda utländska turisterna och även de enda som inte hade med sig tereré. Liksom argentinarna som är fanatiska med sitt mate, som de alltid har med sig, verkar paraguayanerna vara lika fanatiska med sitt tereré. Alla går omkring med en tererémugg (som är likadan som en matemugg) och en termos med kallt vatten som de fyller på muggen med. Många stannade för att prata en stund eller fotografera oss och motorcykeln, och vi började verkligen gilla Paraguay och dess trevliga invånare.

Paraguay är inte på långa vägar så stort som de senaste länderna vi varit i med sina långa avstånd, och på bara några timmar körde vi från Jesuitmissionerna i ena hörnet av landet mot huvudstaden Ascuncion i andra hörnet. Paraguay har bara 6,5 miljoner invånare och de flesta bor i landets södra del. I byarna vi passerade på vägen såg vi många exempel på vad som verkar vara Paraguayanernas stora passion; fotboll. Antingen så spelade man fotboll eller så hade man samlat hela kompisgänget och släpat ut teven på verandan för att se på en match. De som inte var sysselsatt med någonting som hade med fotboll att göra grillade kött eller drack tereré och pratade. En helt vanlig söndagseftermiddag i Paraguay… Vi var inte jättesugna på storstad igen utan beslöt oss för att stanna till i San Bernadino, en mindre by vid en sjö i närheten av Ascuncion. Vi råkade hamna på en supertrevlig pousada, som var raka motsatsen av hotellrummet från föregående natt, och hamnade kvickt på toppenlistan över hotell. Rummet var rent och trevligt, men det som verkligen gjorde den lilla pousadan en av de bästa hittills var det trevliga ägarparet. De lagade oss en fantastiskt god middag på kvällen och körde iväg för att köpa vin till oss. Mätta och belåtna och med löfte om att få låna deras lilla båt för att fiska nästa dag beslöt vi oss för att stanna ytterligare en dag. Fiskarna var inte på humör men det gjorde inte så mycket. Vi var lovade en traditionell paraguayansk middag på kvällen med ”sopa”. I de allra flesta latiamerikanska länder är en ”sopa” liksom hemma flytande och äts med sked. Denna skulle vara helt annorlunda och görs i ugnen. Enligt legenden hade kungen (vet inte vilken kung eftersom Paraguay inte haft så många kungar eller om vi förstod riktigt rätt men i alla fall så får ni hålla till godo) beställt soppa av sin kock men den stackars kocken råkade ha i för mycket majsmjöl och andra ingredienser i soppan och den blev helt fast. Skamset gick hon för att ändå servera kungen den misslyckade soppan. Kungen gillade den fasta soppan som äts med kniv och gaffel istället för sked och sen den dagen är det en av Paraguays nationalrätter. Med den goda middagen fick vi höra denna och ett gäng andra berättelser om seder i landet och sagor om knytt och väsen. En av Guaranifolkets många mytologiska figurer, och den mest omtalade, är Pombero. Han är en kortvuxen, hårig och okynnig rackare, och omtalas ofta som ”Karai Pythare”, nattens härskare. Hans närvaro förklarar allt från okända ljud till försvunna ting och olyckliga små händelser. Men man kan göra honom glad med ett glas rom och cigaretter.

Efter en fantastisk god frukost med bland annat avokadojuice (låter läskigt men är fantastiskt gott) åkte vi vidare igen, med medskickat lunchknyte i ryggsäcken. Den traditionella frukosten i Argentina består av kaffe och medialunas, en slags croissant, med dulce de leche, och vi som är vana vid att äta en ”riktig” frukost var glada över att Paraguay verkar ha lite rejälare frukostvanor. Från San Bernadino åkte vi vidare till Ciudad del Este i landets tredje hörn, och gränsen mot Brasilien. Ciudad del Este är en stor, hektisk och en ganska typisk gränsstad. Det finns många trevligare städer kan man säga. Utanför Ciudad del Este finns världens näst största damm som försörjer 80% av Paraguay och 25% av hela Brasilien med energi. Dammen är ganska omtalad eftersom vid bygget av dammen dränktes flera byar och värdefull natur. Bland annat förstördes flera vattenfall som var större än vattenfallet i Iguazu som idag är ett av de största turistattraktionerna i Argentina och Brasilien. Tyvärr kan man inte se dammen utan att följa med på en guidad tur och det passade inte riktigt med tiderna vi kom dit. Det var lite tråkigt att det sista vi såg av ett fantastiskt land som Paraguay var en ganska så tråkig gränsstad med mycket kriminalitet. Alla butikerna hade en, två eller till och med tre beväpnade vakter. Vi åkte runt för att försöka hitta nya däck till motorcykeln men det visade sig inte vara så lätt trots att Ciudad del Este sägs vara Sydamerikas shoppingmecka på grund av mycket lägre priser än grannländerna. Vi hittade dock ett begagnat bakdäck som skulle göra att vi skulle klara oss genom Brasilien. Med det nya däcket fastsurrat på motorcykeln åkte vi över gränsen till Brasilien och staden Foz de Iguazu för att se de stora, vackra vattenfallen som utgör gränsen mellan Brasilien och Argentina.



Gästfrihet i Argentina (3 796 mil)

Argentina/Chile Posted on ons, mars 23, 2011 14:49:41

Efter en månad i vår hyrda lägenhet i San Telmo, Buenos Aires, började vi klättra på väggarna. Trots att Buenos Aires är en fantastiskt stad så var det definitivt dags att dra vidare. Den sista veckan upptäckte vi att vi omedvetet mer och mer hamnade i parker och på hamnpromenaden i Puerto Madero. Vi började köra på utflykter med hojen längre och längre bort från storstadsbruset och känslan när vi återigen kunde andas frisk luft utan avgaser och köra omkring på småvägar bland gröna ängar och skogar gjorde att vi så smått började inse att vi är mer ”pålandetmänniskor” än storstadsmänniskor. På morgonen den sjuttonde februari lastade vi på all packning på motorcykeln igen och lämnade Buenos Aires. Vi hade en månad på oss att köra upp i Paraguay, Brasilien och Uruguay innan vi behövde vara tillbaka igen för att flyga hem motorcykeln och oss

Himlen var klarblå och solen sken, när vi körde norrut mot staden Paraná. Landskapet kring oss bestod av odlade fält, ängar med betande kor, lummiga skogar, eucalyptusträd som doftade gott, och ibland såg vi gauchos som till häst föste ihop stora hjordar av boskap eller kontrollerade stängslen. Stora estancior löste av varandra när vi rullade fram mil efter mil, sprudlande av lycka över att vara på väg igen.

Vi har ofta träffat på vänliga människor som bjudit hem oss eller lämnat sitt telefonnummer för att vi skulle kunna ringa när vi hade vägarna förbi eller om vi hade några problem. Oftast har vi varit på väg någon annanstans, eller det har av någon annan anledning inte blivit av. Eller så är det typiskt svenskt att inte vilja tränga sig på, och vara till besvär. När vi körde från Ushuaia mot Buenos Aires träffade vi längs vägkanten på en annan motorcyklist från Paraná som bjöd hem oss, och när vi kom fram ringde vi faktiskt upp honom. Trots att vi bara hade träffats under en kort stund slutade det med att han bjöd oss på middag på en restaurang den kvällen. Vi fick en grundlig sightseeing av ”Paraná by night”, och nästa dag blev vi hembjudna för att träffa hans familj och äta en riktig argentinsk parilla. Nu började vi förstå varför mannen vid köttdisken på saluhallen i San Telmo suckade varje gång vi beställde 400 gram kött. Vid en argentinsk parilla räknar man nämligen med att grilla minst ett halvkilo kött per person. Vi åt och åt av den fantastiskt goda maten tills vi nästan storknade, och till det öppnades en fin flaska rött vin som länge sparats till ett speciellt tillfälle. Nästan hela familjen var samlade, med farmor och söner, och vi hade en jättetrevlig dag. Gästfriheten var enorm och vi blev så positivt överraskade av att någon glatt gör sig så mycket besvär för två smutsiga motorcyklister som han bara träffat och pratat med några minuter. Det var helt underbart och vi kunde inte låta bli att undra över om detta skulle kunna hända hemma i Sverige. Vi var välkomna att stanna hur länge vi ville, men vi kände ändå att vi ville komma vidare. Vi hade siktet inställt på karnevalen i Encarnacion i Paraguay och för att hinna dit i tid så packade vi på motorcykeln igen och blev guidade ut ur staden. Ett stort tack till familjen Rios för all vänlighet och enorma gästfrihet!



Buenos Aires (3 744 mil)

Argentina/Chile Posted on tor, februari 17, 2011 00:11:58

Buenos Aires. Hur i hela friden ska man kunna beskriva Buenos Aires på ett rättvist sätt? Ska man börja i centrum, med breda avenyer kantade med gigantiska och pampiga byggnader med statyer och kolonner? Den ståtliga obelisken som blivit ett kännetecken för Buenos Aires? Den pampiga, magnifika Teatro Colon med kristallkronor och röda sammetsstolar, som har hänfört besökare sedan den öppnade 1908, med operor och konserter i världsklass? Ska man beskriva den oerhört vackra Catedral Metropolitana som står ut mot alla andra vackra katedraler med sitt fantastiska mosaikgolv? Ska man fortsätta berätta om det sofistikerade palatset Casa Rosada, där man fortfarande kan ana Evita Peron stå på balkongen och vinka till sitt folk, till tonerna av Abbas Don´t cry for me argentina….. Eller blandar jag ihop det med filmen, kanske? Till värdelöst vetande här, så är faktiskt presidentpalatset ritat av den svenskfödde arkitekten Henrik Åberg… Ska man berätta om de hemlösa stackarna som slagit upp sitt läger ett halvt kvarter från presidentpalatset? Eller dem som sover på sina madrasser i parken framför fantastiskt vackra Palacio Del Congreso? Ska man berätta om cafeet från 1858, där man fortfarande serverar kaffe med ett stänk av tango, som man gjorde då? Eller om Starbucks, McDonalds, Dior och Rolex? Eller ska man försöka hitta Buenos Aires själ? Och ska man göra det, då tror jag att man får bege sig från affärscentrum, där alla stora europeiska storstadsbyggnader ligger, där alla utländska företag har sina kontor, och alla amerikanska kaffekedjorna har nästlat sig in i var sitt kvarter.

Man får bege sig bortom Puerto Madero, som i och för sig är ganska trevligt, med sina hippa restauranger som ockuperat de gamla lagerbyggnaderna i tegel längs promenadstråken runt de gamla hamnbassängerna, och lyxlägenheter med gigantiska balkonger och terasser i nybyggda spegelblanka höghus. Puerto Madero som gränsar till naturområdet Costanera Sur, en oas i storstaden. (Och som började brinna när jag promenerade där – jag menar en riktig skogsbrand – och jag lovar – jag smygrökte inte! Säkert tjugo brandbilar kom dit, har aldrig sett så många på en gång. Men det är en annan historia. Nu letar vi efter Buenos Aires själ.)

Jag tror inte heller man hittar Buenos Aires själ i Recoleta, stadsdelen norr om centrum. Recoleta som idag är den fina stadsdelen om nu Puerto Madero är den hippa. Fina gamla kolonialhyreshus trängs med nybyggda lyxvåningar kring parkerna med stora fontäner och statyer, och små gräsmattor där damer i Diordräkter, stora mörka Gucchisolglasögon, Manolo Blahnikstilettos och Luis Vuittonväskor rastar sina toypudlar. Om de inte anlitar en hundrastare förstås. Det borde vara bra business, om man ser till att de går omkring med tolv, femton hundar i koppel samtidigt. Jag undrar bara vad som skulle hända om så att säga en av hundarna skulle bli jättesugen på att jaga livet ur en katt som så självsäkert spatserade förbi med svansen i vädret. Skulle man strax få se en kattstackare rusa fram på trottoaren med femton hundar efter sig, släpande på en stackars hundrastare bakom sig? Jag kan precis se det framför mig… Och katten hade så klart klarat sig galant.

En av Buenos Aires stora turistattraktioner är faktiskt kyrkogården i Recoleta där alla med någon gnutta blått blod eller på något vis framstående Porteño, som Buenos Airesborna kallas, har blivit begravd. Eller rättare sagt alla med en riktigt stor skattkista, fett bankkonto eller tjock madrass. Kommer ni ihåg att jag berättade om kyrkogården i Rio Grande? Den med alpstugorna med gardiner och småkyrkorna? Här handlar det mer om marmormausoleum modell större eller ännu större. Här är det inte små minikyrkor, utan kompletta tempel eller katedraler som man kan placera sin kista i. De var alla väldigt vackra, det var stämningsfullt på något vis att promenera omkring bland gravarna men samtidigt fick man en litet stänk av dåligt samvete. Att gravar har blivit en turistattraktion. Såklart var den största attraktionen Evita Perons grav, och det var faktiskt kö för att nå fram. Grannmausoleumet till höger om Evitas familjegrav var faktiskt tom och till salu. Så om någon önskar bli begravd med fint sällskap kanske det är läge att slå till… Vit marmor och lite lagom med krusiduller.

Men jakten på Buenos Aires själ, den går vidare. Bortom Recoleta hittar man Palermo, en av de största stadsdelarna som i sin tur delas in i bla Palermo Hollywood och Palermo Soho. Här är populärt att bo, inte så dyrt som Recoleta eller Puerto Madero, men ändå ett någorlunda lugnt och ”säkert” område. Kolonialhus trängs med större bostadshus, det finns massor av trendiga butiker, barer, cafeer och restauranger att välja på. Även här ser man hundrastarna med sin flock av hundar. Stora genomfartsleder med tolv filer – i vardera riktning – löper genom stadsdelen, här som överallt annars. I rondellerna och korsningarna står stora statyer och en och annan fontän. Men Palermos skatt är ändå parkerna. Här finns Jardin Botanico Carlos Thays som är perfekt för en promenad. Här finns Rosedal med alla sina vackra rosor som ger en söt, tung blomdoft som ett välkommet andningshål från alla avgaser. Här finns Japanska trädgården med sina bonsaiträd och karpdammar med små broar över. Här finns gigantiska parker att jogga, ha picknick eller spela fotboll i. Och kan man inte verkligen spela bra fotboll ska man inte fråga om man får vara med och spela. I Argentina är fotboll blodigt allvar. Här finns parker med små sjöar att ro i, poloarenor, hästkapplöpningsbanor, zoo… Ja, ni fattar. I Palermo finns allt som omfattar någon sort av gräs eller grönt. Men kanske inte Buenos Aires själ. Vi letar vidare. Det finns gott om stadsdelar att välja på, 47 stycken om man ska vara exakt.

La Boca. De gamla arbetarkvarteren som ligger längs Rio Riachuelo. Det var hit de italienska immigranterna från Genoa först landade. Det är idag en av de fattigare stadsdelarna med hög kriminalitet där guideboken varnar för att ”gå utanför turiststråken”. Turistattraktionerna består av några kvarter med fantastiska hus. Tvåvåningshus i sten, trä och plåt målade i regnbågens alla färger. Och då menar jag inte ett hus i rött, ett i grönt, ett i gult, utan ett och samma hus är målat i massor av olika färger. De mest färglada kvarteren i hela Buenos Aires. Och till detta kommer massor av restauranger med tangouppvisningar och gamla bordeller som idag är barer med gammaldags känsla. Längs trottoaren står konstnärer och försöker sälja sina oljemålningar av La Boca. Vid vattnet har man byggt upp en stor scen och dansbana med tangolektioner. De som inte vågar vara med själva (det vill säga vi) kan se dom andra stackars nybörjarna svettas och trampa varandra på tårna på storbildsteven som hänger ovanför. Mmmm, kanske börjar likna något. Jag gillar La Boca på något konstigt vis. Turistkvarteren blir alldeles för mycket, men utanför ser man fortfarande samma hus, samma färger men här är de blekta av tiden och färgen har flagnat. Hela familjer sitter ute på trottoaren på kvällarna och umgås med grannfamiljen. Barnen är ute och spelar fotboll på det lilla torget som skuggas av höga träd. Här springer hundarna lösa på gatan och man ser inte skymten av någon hundrastare. Vilket i och för sig medför fler ”olyckor” på gatan, vilket i sin tur gör att man inte ser så mycket av de vackra byggnaderna överhuvudtaget utan att man mest stirrar blint ned på trottoaren och kryssar mellan hundbajsarna. Min taktik är att speja av trottoaren typ tjugo steg framåt, titta upp på omgivningarna i tjugo steg och sen tillbaka till spejandet. Det har fungerat så här långt.

Jag har börjat inse att tango är en viktig ingrediens i den stora grytan Buenos Aires, vilket leder oss till Buedo. Också en gammal stadsdel med stora vackra byggnader, breda avenyer, gott om gamla klassiska grillrestauranger, parillor, med gigantiska stekar, barer med en fyrtiotalskänsla och tangoställen dit jag tror argentinarna går för att dansa. Inte bara tangoshower för turisterna med andra ord. Men Buedo känns ändå inte så personligt, och det är inte heller riktigt vad vi letar efter. Vi har nu rört oss i en cirkel runt den äldsta stadsdelen, San Telmo. Här bodde de rikaste familjerna på 1800-talet i stora, vackra hus med mycket krusiduller och stuckaturer på. På 1870-talet övergavs området efter härjningar av Gula febern. De stora lägenheterna styckades upp och såldes billigt. Hyrorna var låga och detta lockade till sig immigranter, poeter, författare och konstnärer. Idag är några av byggnaderna utbytta mot mer moderna (läs ungefär 60-tal), klossar till höghus som bryter upp mot dom gamla kolonialhusen. En del av de gamla husen är restaurerade och målade, medan andra flagnar och nästan faller samman. Ofta ser man färgglad graffitti på murarna eller de mer förfallna husen. Längs de smala kullerstensgatorna säljs frukter och grönsaker hos den lokala grönsakshandlaren. Vill man köpa kött går man till saluhallen eller till slaktaren på hörnet. Här trängs butiker som säljer tangoskor och tangokläder med antikvariat, antikaffärer och en och annan souvenirbutik. Det finns gott om tangoskolor, milongor där man dansar och restauranger med tangouppvisningar. Här finns små kvarterspubar där ”de stora tangomusikerna” satt och spelade och sjöng. Här hittar man baren där Che Guevara satt och planerade sin motorcykelresa genom Sydamerika. På torget Plaza Dorrego, som täcks av uteserveringar, kan man avnjuta tangouppvisning efter tangouppvisning till sitt kaffe. På söndagarna sjuder hela San Telmo av liv då varenda gata fylls med antikviteter, gatumusikanter, marknadsstånd med allsköns prylar, dansuppvisningar, spontana trumshower, och ungefär varenda turist som befinner sig i stan den dagen. Uteserveringarna och restaurangerna fylls upp av törstiga och hungriga söndagsfirare. En vanlig vardag är det betydligt lugnare och man kan spendera många timmar på att strosa omkring, och se farbröderna sitta i parken och spela schack. Turistigt eller inte, men jag tror att vi hittat något nu. Jag tror inte att det är Buenos Aires själ som vi nu letat efter, utan kanske dess hjärta.

För att hitta Buenos Aires själ har jag nu insett att vi nog får lägga ihop alltsammans. Stadsdelarna som jag har berättat om, de glänsande spegelhöghusen som speglar sig i hamnbassängerna, de ruffiga kåkstäderna mellan järnvägen och motorvägen där det hänger tvätt på tork på vägräcket. De fina villakvarteren i några av förorterna, Chinatown i stadsdelen Belgrano. Familjerna som sitter på parkbänken och dricker sitt mate, gubbarna som sitter på kvartersfiket och dricker en kopp kaffe. Lägg till tangodansarna som ger uppvisningar framför shoppingcentrat Galerias Pacifico, shoppingcentrat med den finaste takmålningen jag någonsin sett i ett shoppingcentra, och de hemlösa människorna som sover på kartonger i parken bredvid vår lägenhet. Lägg till glada, festande människor som alla älskar sitt Buenos Aires, staden som aldrig sover. Lägg till doften av storstad med avgaser, stanken av sopor, doften av nybakat bröd från bageriet, doften av grillat kött från kvartersrestaurangen och doften av blommor från gatuförsäljaren. Lägg till ljudet av tangomusik, barn som leker, gatuförsäljare som hojtar om sina varor, högljudda diskussioner på spanska, och det konstanta bruset av trafiken i bakgrunden. Lägg till smaken av vin. Då tror jag att man har hittat Buenos Aires själ!



Norrut som omväxling (3714 mil)

Argentina/Chile Posted on fre, januari 28, 2011 19:52:39

Enligt mannen som äger hotellet vi bodde på i Ushuaia har de i snitt fem varma och soliga dagar per år. Resten av sommardagarna är mulna, regniga, dimmiga och kyliga. Hur resten av året är vågar jag inte ens tänka på. Med sagolik tur prickade vi nog in alla de där soliga dagarna och vi fick bara några korta regnskurar på oss. Efter att ha spenderat årets första dagar i världens sydligast belägna stad började vi köra norrut igen, mot Buenos Aires. Efter att ha kört söderut i över 7 månader kändes det lite konstigt att nu vara på väg åt andra hållet och det började nästan kännas som om vi var på väg hem igen, och att resan snart skulle vara slut. Vi fick påminna oss själva om att det fortfarande var flera månader kvar tills dess, och att vi fortfarande hade mycket kvar att uppleva.

Fiskevattnen i Tierra del Fuego ska vara några av världens bästa för öring och på vägen från Ushuaia stannade vi till vid några ställen för att prova fiskelyckan. Vid Lago Escondido, den gömda sjön, hade vi tur med både väder, fiskelycka och tältplats och vi fick äta den där öringen som vi hade planerat som julmiddag, fast lite försenat. Senare fick vi reda på att den som vi tyckte var en vackert belägen och pittoresk sjö var en av traktens mysterier. Flera fiskare och även några av traktens ungdomar har drunknat i sjön och aldrig flutit upp. Hade jag vetat det tidigare hade vi nog valt ett annat ställe att sätta upp vårt tält…

Floden Rio Grande, som vi passerade lite senare, bjöd varken på fisk eller en stilla sommarkväll, men visade väl upp sin blåsiga sida. Hur någon kan flugfiska i stormstyrka övergår mitt förstånd. Jag har däremot kommit på att den bästa utrustningen för att fiska i storm är mc-ställ och integralhjälm. Staden Rio Grande som ligger vid flodens mynning ut i Atlanten har i alla fall några sevärdheter som är lite annorlunda. Dels har dom en tio meter lång öring bredvid stadsskylten som talar om att Rio Grande är ”världens öringshuvudstad”. Det där med självutnämnelser att vara någots huvudstad är för övrigt också lite lustigt. Som krabbhuvudstaden vi kom till i USA, eller vandringshuvudstaden El Chalten. Hur vet de att det inte finns någon bättre? Det andra lite annorlunda med Rio Grande är faktiskt kyrkogården. Det verkar som om varje familj har ett slags mausoleum och det är kanske inte så ovanligt. Men här är dom byggda som små stugor med gardiner i fönstrena, som små minikyrkor kompletta med torn och kyrkklocka eller som ett traditionellt i marmor. Det tredje som var lite annorlunda med Rio Grande var att vi hittade ett monument till minne av de kroatiska pionjärerna som kommit till Tierra del Fuego för länge sen. Vi visste att kroater hade bosatt sig här men detta var det första spåret vi sett, och eftersom Roberts mamma kom från Kroatien var det lite speciellt.

Från Rio Grande fortsatte vi norrut, över den chilenska delen av Tierra del Fuego och tillbaka in i Argentina. De djur man ser mest efter vägen, förutom får och kor, är guanacos, emuer som här kallas rheas och rävar. Gäss och andra fåglar i alla former och fasoner finns det också gott om men de enda jag känner igen av dom är måsar och rosa flamingosar. Rheasen måste ha dragit nitlotten förresten. Tänk att vara en fågel som inte kan flyga! Vilken besvikelse! Men de är jäkligt snabba på att springa. Guanacos, som är en släkting till laman finns det riktigt gott om, och de håller ofta till precis vid vägen. Gärna med halva flocken på ena sidan vägen och halva flocken på andra sidan vägen så att de förvirrat ska irra fram och tillbaka när man kommer körandes. De galopperar längs vägen och hoppar graciöst fram och tillbaka över staketen. Vi ser att de flesta bilister knappt ens saktar farten när de ser guanacos längs vägen och det förklarar alla påkörda djur vi ser. Ibland går det tyvärr bara något hundratal meter mellan kadavren. I vissa delar av Patagonien såg vi många döda djur som var upphängda på staketen, både får, guanacos och till och med en hund. Jag vet inte om det var ett sätt att berätta för markägaren att man kört på något av hans djur eller om det var ett typiskt fall för den argentinska versionen av ”Grannfejden”?

Naturen har växlat från de snöklädda kala bergen i trakten kring Ushuaia, där morgondimman ligger tät runt båtarna som tuffar ut i kanalerna med riktning mot Antarktis, till lummiga gröna skogar som omger kalla klarblåa fjällsjöar, till skogar av torra förstenade träd med knotiga grenar övervuxna av mossa som vajar som fanor i vinden, till böljande gräsklädda gröna kullar där man ser tusentals kor och får beta, till milsvida torra gräsklädda slätter i gula och bruna sensommarfärger med avbrott av en och annan vit uttorkad saltsjö. Jag har alltid drömt om att rida över Pampas och här är vi nu. Med motorcykel istället för häst, men jag tror att det är näst intill omöjligt att få Robert att byta ut hojen mot varsin häst……

Ruta 3 heter vägen som går hela vägen upp till Buenos Aires. Den är lång, den är rak, och den är ganska tråkig. Även här hade vi tur med vädret och de de välkända patagoniska stormvindarna gjorde sig bara påminda under en av dagarna. Då var det riktiga stormstyrkor, och vi kunde varken stå upprätta själva eller ännu mindre lämna hojen parkerad utanför restaurangen när vi skulle äta lunch. De stora sevärdheterna längs kusten är stora pingvinkolonier, valar, späckhuggare, sjölejon och delfiner. Val- och späckhuggarsäsongen var redan över när vi kom dit, men pingviner fanns det i massor. Vi stannade till vid Parque National Bahia dos Cabos, där man ser Magellan pingviner på riktigt nära håll. Sjölejonen ligger och latar sig lite längre bort. Jag kunde inte låta bli att tänka på filmen Pingvinresan när vi gick omkring bland de drygt 25 000 pingvinerna. Vilket håll man än såg var det pingviner. Pingviner som stod och solade, som kärvänligt putsade sina ungar, som stod och kuttrade tillsammans med sin partner, pingviner som vaggade till eller från stranden för ett dopp i havet, pingviner som låg och sov. Pingviner i mängder helt enkelt. De måste faktiskt vara ett av de roligaste djuren att se på, och jag kunde knappt hålla mig för skratt när vi promenerade omkring bland dem.

Resten av de drygt 300 milen mot Buenos Aires passerade förbi. Längs vägen övernattade vi i några byar som var riktigt mysiga, och känslan av att sista biten mot huvudstaden bara var en ”transportsträcka” försvann. Gaiman är en gammal walesisk by, med skyltar på walesiska, restauranger med walesisk mat och thehus med walesiska bakverk. Benito Juarez var en annan mysig by med vackra kolonialbyggnader. Vi bodde på fjärde våningen på ett hotell med utsikt över torget, perfekt att betrakta skådespelet med blixtar som korsade hela himlen och öronbedövande åskknallar. Regnovädret var ett av de värsta på länge. Hela eftermiddagen när vi körde lurade det precis bakom oss och vi körde snabbare och snabbare för att komma undan. Vi hann precis checka in på hotellet och köpa bröd, salami och vin, och bänka oss på första parkett framför fönstret innan spektaklet brakade loss.

Nästa dag kunde man fortfarande känna doften av ovädret som nu dragit förbi, men himlen var återigen klarblå och solen sken. De torra grässlätterna övergick till bördig, odlad mark när vi började närma oss Buenos Aires. Stora fält med mogen majs turades om med klargula fält med solrosor. Jag är sällan på riktigt dåligt humör, och det är helt omöjligt att vara det bara med tanken på ett helt fält med stora gula blommor som riktar sig mot solen.

Väl framme i Buenos Aires körde vi till Dakar Motos, där de flesta långresenärer med motorcykel hamnar. Antingen för att fixa till sin hoj innan de fortsätter resan, för att få hjälp med att boka flygfrakt eller skeppning, eller för att träffa andra hojåkare. Man ska kunna övernatta där för en billig peng, men övernattningsmöjligheterna visade sig vara våningssängar i en del av verkstan eller tältplatser ute på bakgården, till ett pris som inte heller var den billigaste pengen. Vi träffade däremot trevliga hojåkare, pratade lite om flygfrakt, lastade av väskorna från hojen för att ändå övernatta på den enda sängen som var ledig, och hörde oss för om Dakarrallyt som dagen efter skulle avslutas i Buenos Aires. Vi fick reda på att den enda möjligheten att se avslutningen var att köra samma kväll, smita förbi polisavspärrningarna alternativt prata väldigt snällt med poliserna som bevakar vägarna, och övernatta längs vägen för att vara på plats för att se de första Dakardeltagarna passera förbi morgonen efter. Eftersom vi planerat att se avslutningen och inte ville missa det, så lastade på väskorna igen och körde vidare från Buenos Aires. Så det första mötet med Argentinas huvudstad blev inte riktigt som planerat.

Sista sträckan i Dakarrallyt går mellan Cordoba och Buenos Aires och det finns ställen där man kan se specialsträckorna, men de ska vara svåra att hitta. Alternativet var att se slutet av specialsträckan och målgången och det verkade vara det säkraste sättet att se någonting överhuvudtaget, så vi övernattade i närheten av målgångsplatsen och körde sedan dit tidigt på morgonen. Jag har aldrig varit speciellt intresserad av rallyn överhuvudtaget men Dakar – det är riktigt coolt! Från början gick ju rallyt mellan Paris och Dakar men efter att behövt ställa in rallyt 2008 på grund av att det var för hög risk för terrorattentat, flyttades rallyt till Sydamerika och nu körs Dakar rallyt i Argentina och Chile. Under drygt två veckor körs 960 mil. Deltagarna kör motorcykel, fyrhjuling, bil eller lastbil och tävlar i olika klasser. Endast specialsträckorna (ca 500 mil) som körs på nästan obefintliga vägar körs på tid och transportsträckor körs på ”vanliga vägar” i vanlig trafik. Vi kom till målgångsplatsen tidigt och fick bra platser så att vi såg förarna komma in längs floden, köra på grusbana med hopp och snirklar sista biten (det heter säkert något speciellt på rallyspråk men ni får hålla till godo med mina amatörkunskaper) och sedan in i mål. Som sagt, jag som aldrig tyckt att det varit speciellt roligt eller intressant med rally fick nästan gåshud när den första motorcyklisten kom i en rasande fart längs floden. Helikoptrar med TV-kameror cirklade ovanför, fotografer med gigantiska objektiv följde varenda rörelse, publiken hurrade och tjoade. Rally i Argentina måste vara lite speciellt, eller i alla fall helt annorlunda mot vad det skulle ha varit hemma i Sverige. Vid målgången stod alla och viftade med argentinska flaggor, familjer hade dukat upp med värsta picnik-korgarna, bord och stolar. I skogsdungarna bakom stod de stackarna som hade blivit utsedd att vara grillmästare, och därmed missade hela loppet, och grillade de obligatoriska gigantiska stekarna. Det var riktig feststämning. Vi, med vår stora motorcykel och full packning som inte ens kunde misstas med att vara en deltagare i rally blev fotograferade minst lika mycket, fick mängder av frågor av var vi kom ifrån och minst lika många imponerade kommentarer om vår resa. På Dakarrallyt. Som vi är sjukt imponerade av. Det känns överhuvudtaget lite märkligt att så många som vi möter är så imponerade av vår semesterresa. Så fort vi stannar någonstans kommer det fram en eller ett par personer för att prata en stund och fråga om motorcykeln eller resan. Vi blir ofta fotograferade när vi stannar eller på vägen via en mobilkamera från bilen i filen bredvid. Så olikt från där hemma, men så roligt att så många kommer fram för att prata en stund. Och det är bra för att öva på spanskan!

När vi sedan körde de fem milen på motorvägen in mot Buenos Aires igen, samma väg som Dakarrallydeltagarna kör den sista sträckan, kantades hela vägen av människor som vinkade, viftade med sina flaggor och hade den givna picniken. Det var feststämning hela vägen och vi lockades med av stämningen och vinkade glatt tillbaka. Det roligaste var dock när en Dakarmotorcyklist körde förbi oss på motorvägen, tittade på S-märket och flaggorna på sidan av packväskorna och gav oss ”tummen upp”. Jag tar det en gång till. En kille som precis kört ett av de allra mest krävande motorcykelloppen som finns, kör förbi oss och ger OSS tummen upp. Skoj!

Nu är vi i Buenos Aires, som är en fantastisk stad, och har hyrt en lägenhet för en månad. Dels vill vi prova på att bo i en riktig världsstad, lära känna Buenos Aires ordentligt, vässa spanskan lite och kanske, kanske prova på lite tango. Efter att ha sett några par dansa på gatan har dock modet sjunkit lite, och jag har tvingats inse att det är enormt svårt att lära sig. Vi får se. En annan anledning är att genom att vi har hyrt lägenhet och kan laga mat hemma har tänkt oss leva lite billigare och spara in lite pengar för den sista etappen av resan upp i Paraguay, Uruguay och Brasilien. Än så länge har vi lyckats lite sisådär. Lägenheten ligger i alla fall mitt i gamla stadsdelen San Telmo, som är full av gamla kolonialbyggnader, tangoställen, mysiga cafeer och antikaffärer. Så, om ni är sugna på en spontanresa till Buenos Aires är ni välkomna att hälsa på! Vi har en gästsäng uppe på loftet.



Årets slut vid vägs ände (3 324 mil)

Argentina/Chile Posted on tis, januari 04, 2011 03:13:07

Ushuaia! Världens sydligaste stad med bara hundra mil till Antarktis. Här tog vägarna och vår resa söderut slut på nyårsaftonens eftermiddag. Längre än så kommer man inte med motorcykel. Jag hade nästan förväntat mig att det skulle kännas speciellt på något sätt eftersom vi mer eller mindre uttalat varit på väg hit de senaste sju månaderna, men efter att ha suttit på hojen i hällregn, snålblåst och åtta plusgrader ett tag kändes det mer speciellt att bara komma inomhus.

Under mellandagarna lämnade vi lite motvilligt norra Patagonien för att hinna fram till nyårsfirandet i Ushuaia. Jag säger motvilligt eftersom norra Patagonien antagligen har den vackraste natur jag någonsin sett och det även mot bakgrund av att vi redan nästan slitit ut ordet ”vackert” om de områden vi kört igenom hittills. Fast Patagonien är faktiskt något i särklass. Majestätiska, taggiga berg klädda i vitaste snö, klarblå sjöar och vattendrag med kristallklart vatten innehållande lax och öring, böljande ängar som för tankarna till en fin sommar i Sverige och emellanåt dessutom en eller annan tät skog. Hade vi varit i Österrike hade jag joddlat. Trots detta bestämde vi oss som sagt att lägga på ett kol på vår resa söderut.

Ett ord som, apropå vägar söderut, under den senaste tiden armbågat sig in i det spanska ordförrådet är ”ripio”. Vägarna har hittills bestått av antingen ”asfalto” som kanske inte behöver någon närmare förklaring och ”tierra” som kan vara alltifrån den bästa till den sämsta grusväg. ”Ripio” är liksom ”tierra” också en grusväg fast beströdd med små stenar, ungefär som på vissa stränder. På de flesta ställen har det bildats spår där andra fordon har kört, men ibland kan det ligga ett ganska tjock lager småsten på vägen. I undantagsfall är stenarna knytnävsstora och det är då det blir riktig humor.

I princip finns det två vägar om man vill ned till Eldslandet som är den sydligaste (och enligt invånarna här nere den ”riktiga”) delen av Patagonien. Antingen kan man köra längs med östkusten på ”Ruta 3” eller så kan man köra längs med Argentinas västliga gräns på ”Ruta 40”, som jag numera har fått berättat för mig är mer eller mindre legendarisk. ”Ruta 3” består av prima asfalt som är så jämn att man kan spela biljard på den men skall å andra sidan vara hjärndödande tråkig i alla de nästan 300 milen, medan ”Ruta 40” mestadels är ”ripio” men passerar igenom några av Argentinas allra snyggaste områden. Vi har fått olika omdömen om ”Ruta 40” av de hojåkare vi pratat med, alltifrån att den är ”ganska ok” till att det vore ”fullständigt sinnessvagt” att ge sig ut på vägen körandes en stor hoj med tung last och två personer.

Oavsett vilken väg man väljer, fast kanske speciellt om man väljer ”Ruta 40”, så får man se upp med bränsleförbrukningen. Det är glest mellan byarna och även om det skulle finnas en bensinmack är det inte alltid det finns bensin. Tumregeln är därför att tanka varje gång man kan, även om det bara skulle vara fem mil sedan den senaste gången. Dessutom är den ökända patagonska vinden konstant närvarande. I stark motvind kan motorcykeln faktiskt sörpla i sig nästan en liter milen. Häromdagen hade vi istället vinden i ryggen och när jag fällde upp visiret i 110 km/t kunde jag inte känna något vinddrag alls.

Vi valde att köra på ”Ruta 40”. Om det skulle bli alltför tråkigt fanns det ett par ställen där man skulle kunna växla över på ”Ruta 3” istället. Asfaltsvägen tog slut i en liten by som heter Rio Mayo. På morgonen drack vi en kopp kaffe på bensinmacken och när vi skulle åka kom det en busslast turister. ”Skall ni köra motorcykel på 40:an? Då måste jag få ta ett foto!” När jag styrde ut den lilla ”Pansarkryssaren Potemkin” på grusvägen var jag därför lite spänd på vad som skulle komma. Efter en kort sträcka med tjockare lager sten blev vägen sedan faktiskt helt ok. Det enda man får se upp med är de decimetertjocka strängarna med småsten. Det gäller att välja ett bra spår. Sedan väljer i och för sig vinden ett annat åt dig. Ibland kändes hojen mer som en segelbåt än motorcykel.

Landskapet blev slätare och lite tråkigare. Stundvis kom det en bit asfaltsväg. Strax efter byn Perito Moreno kan man svänga av och köra till ”Cueva de las Manos” eller på svenska ”Händernas grotta”. Runtomkring grottan finns spåren av graffiti ”old school”. Människorna som bodde där blandade färg av pulvriserade bergarter, blandade med någon vätska såsom blod eller urin (!) och sprutade sedan ut blandningen med munnen över sina händer som de höll mot klippväggen. Resultatet: En silhuett av handen som i de äldsta fallen hållit sedan 8 000 år före Kristus. Att se alla vänster- och högerhänder, stora och små händer och faktisk en hand med sex fingrar väcker en lite konstig och svårförklarlig form av samhörighet med människorna som gjort dem. Som ett slags 10 000 år gammalt ”Tjena!”.

På vägen som leder till grottan såg vi också en emu med ett tjugotal ungar och en bälta. Madde hoppade av hojen och började springa efter den senare. Det var en syn man inte får se så ofta: Först en förskrämd liten bälta med benen som gick som trumpinnar och sedan Madde i full karriär med mc-ställ, integralhjälm med visiret nedfällt och kameran i högsta hugg. Tillsammans sprang de fram och tillbaka i sick-sack över heden. Jag skrattade så att jag nästan trillade av hojen.

Lite längre söderut från grottan blev ”40:an” riktigt tråkig. Stora stenar och halv orkan gjorde att det stundvis kändes som om man hade kört på ett stengärde under stormen ”Gudrun”. När jag klev av motorcykeln för att ”titta på utsikten” och upptäckte att jag knappt kunde stå upprätt i vinden och dessutom såg högarna med stenar började jag fundera på vad tusan vi höll på med egentligen. Det gäller förresten att stå åt rätt håll när man ”tittar på utsikten”, annars kan man nog förstöra den bästa av dagar… Den riktigt dåliga biten av vägen var tack och lov ganska kort. Innan vi kom fram till Bajo Caracoles där vi skulle övernatta lyckades de kringflygande stenarna dock förorsaka två nya bucklor, en på avgasröret och en på stortån.

Eftersom den utlovade campingen i Bajo Caracoles lyste med sin frånvaro fick det bli ett hotell istället, där vi glädjande nog träffade på flera andra motorcyklister. Hittills har vi inte träffat på så många men i Patagonien har det istället blivit desto fler. Tyskar, rumäner och ett helt gäng glada italienare som vi stötte på när en av dem fått bensinstopp mitt ute i ingenstans. Många verkar ha köpt en paketresa med en följebil och med egen eller hyrd motorcykel. Vår hoj var den helt klart tyngst lastade och såg ut som ett mindre hangarfartyg i jämförelse med små BMW 650 och KTM 790.

Överhuvudtaget har vi träffat på en hel del fordon i södra Argentina som är på väg till Ushuaia. Jag har för mig att det gjordes någon halvsumpig film på 80-talet som heter ”Canonball Race” och som handlar om ett gäng galningar i olika fordon på väg mot samma mål. Ibland känns det som att vara med i den filmen. Exempelvis när vi stötte på någon form av bepansrad Hanwag-lastbil från Tyskland som någon tydligen gjorde sin resa med. Den var militärgrå, fyra meter hög och över två meter bred, hade en stålkabelvinsch fram och en repvinsch där bak, extrahjul och reservdunkar lite varstans och rutorna såg ut att vara decimetertjocka. Om någon försöker råna en med någon fjuttig liten pistol kan man bara sitta där inne och skratta triumferande. Antagligen hade den eldkastare på sidorna och kokande olja på taket också. Fast jag tycker förstås att den hade passat bättre på något uppdrag i Afghanistan än på en semesterresa.

Den andra dagen på ”Ruta 40” började riktigt bra med ganska lite vind på förmiddagen, för att vara Patagonien. Hojen fyllde 5 000 mil och så klart stannade vi och sjöng för den. Efter ett tag hände samma konstiga sak som på grusvägen i Anderna och på vissa vägar i Bolivia, jag började faktiskt tycka att det var helskoj! Något som var tur för det blev en ganska lång dag i sadeln innan vi kom fram till El Chalten som ligger vid foten av Mount Fitz Roy, enligt Argentinas turistbyrås broschyr en av världens vackraste toppar. För en gångs skull stämde broschyren med verkligheten, berget är verkligen imponerande där det tornar upp sig med sina 3 405 meter höga, nästan helt vertikala väggar. Något säger mig att Mount Fitz Roy inte är något för förstagångsklättrare. I närheten träffade vi också på det italienska gänget igen som tyvärr berättade att två av dem kraschat dagen innan. En fick tas till sjukhus, lyckligtvis inte med livhotande skador.

På väg från El Chalten fick vi äntligen lön för mödan att stiga upp klockan 02:00 och åka till Colca Canyon i Peru, vilket vi gjorde för några månader sedan: Mitt på vägen gjorde en kondor en långsam överflygning av motorcykeln på bara tio till femton meters höjd. Man behöver inte vara speciellt intresserad av fågelskådning för att tycka att det är riktigt mäktigt. Bra också att de peruanska och argentinska kondorerna samarbetar.

Den tredje världsarvsklassade sevärdheten på fyra dagar (de två tidigare var Cueva de los Manos och El Chalten) blev glaciären Perito Moreno, strax utanför den gemytliga staden El Calafate. Resan dit gick snabbt eftersom vägen en bra bit innan El Chalten bytt beklädnad, från ”ripio” till asfalt. Glaciären ser ut som en enorm stad av höghus i blåskimrande is. Laviner från de omgivande bergen pressar ihop snön i dalen till stora isblock och genom att glaciären långsamt växer, tvingas den obönhörligt ut i Lago Argentinos mjölkigt turkosa vatten. På sommaren kalvar den och de pelare som står längst ut i sjön bryts med ett åskliknande dån sönder i stycken stora som bussar. Det är helt omöjligt att inte fängslas av skådespelet och vi stod och stirrade på den smältande glaciären i säkert två timmar.

Den nästföljande dagen körde vi igenom mil efter mil av öppet slättlandskap med ljungliknande växtlighet och strövande flockar av betande tamdjur. Vi är ganska förvånade över att i princip all mark i Argentina, även Patagonien, är privatägd och inhägnad. Faktiskt har det inte varit helt lätt att hitta bra tältplatser. Det finns få sidovägar och nästan alla grindar är låsta med kättingar. Motorcykeln vill man inte gärna lämna vid vägkanten. Vissa ”estancior” måste vara stora som mindre länder eftersom staketen synes fortsätta nästintill i oändlighet.

Dagen före nyårsafton blev en ”Alla träsmakers heliga moders dag” som den bortgångne Saddam hade sagt. Vi körde sjuttio mil, varav tio på grus, passerade två gränser eftersom Chile äger en snutt av land som man måste korsa för att komma till Ushuaia och passerade Magellans sund med färja. På andra sidan sundet börjar för övrigt Eldslandet, uppkallat efter de eldar som urinvånarna, ”Yámanas”, tänt utmed kusten och som passerande sjömän sett från havet.

Jag tycker att man kan märka att naturen är ännu lite kargare i Eldslandet än högre upp i Patagonien. De enkla, vindpinade och solblekta trähusen trotsar plågade och lite hukande vädrets makter. De ser ut att ha stått där i något hundratal år, fast skulle egentligen också kunna vara ganska så nya. Allt måste slitas snabbt i snön, regnet och blåsten. Så även människor. Det verkar vara ett ganska hårt liv här.

I färjelägret träffade vi en man i 50-årsåldern, iklädd träningsoverall och gymnastikskor som lite huttrande i blåsten berättade att han och familjen var på väg att besöka släktingar i Rio Grande, en bra bit ned på Eldslandet. De hade själva bott där i något tjugotal år, på grund av tillgången på jobb och att det är billigare att leva så långt söderut, men hade inte klarat av kylan och den ständiga vinden längre. Under de få veckor om året som det är någorlunda varmt får man ändå hålla sig inomhus på grund av den starka blåsten. Hans stora passion var att spela fotboll, berättade han. En lös passning hamnar lätt i nästa socken på grund av vinden. I Eldslandet finns dessutom bara fotbollsplaner i ”ripio”. Hans son var en ganska lovande fotbollsspelare men slog sönder sina tänder på stenarna under en match och la av. Nu bodde de istället i Buenos Aires. En annan, lite äldre man, i Ushuaia som bott här i trettio år berättade att självmordsfrekvensen i staden är betydligt högre än genomsnittet, antagligen på grund av mörkret, blåsten och kylan. Han och hans fru skulle snart också flytta norrut. Fast, tillade han, på grund av klimatförändringarna blir det snabbt varmare i Ushuaia. De senaste åren har det för första gången så länge han kunde minnas inte legat någon snö i staden under vintern.

Som en turist på ett tillfälligt besök under sommaren är Ushuaia dock riktigt trevlig. Ganska turistig, större än vad jag väntat mig med sina 60 000 invånare och ganska dyr, men trevlig. Jag och Madde känner oss i och för sig lite som den fattiga kusinen från landet bland alla lyxresenärer som antingen är på väg till eller nyss har anlänt från sina kryssningar till Antarktis. Det har varit ganska välbehövligt att vila ut några dagar, men imorgon bär det iväg norrut igen. Enligt vad jag hört ligger vinden alltid på från samma håll, vilket innebär att den nu tack och lov kommer att komma från vänster. Hade vi kört åt samma håll hela tiden hade jag fått olika stora nackmuskler, sned näsa och en konstant sidbena i skägget.

Kartan på hemsidan är uppdaterad, men de senaste etapperna har nu hamnat på en tredje flik. Så snart vi hittar något annat än en patagonsk variant på internetuppkoppling kommer vi också att lägga in drösvis med nya foton.



En sväng till Chile och tillbaka, och Julkul i tält (3 084 mil)

Argentina/Chile Posted on tis, januari 04, 2011 03:08:39

Chile blev land nummer femton på resan, och då kan man lätt föreställa sig att det har varit en och annan gränsövergång att passera. Fåtalet har varit smidiga, vissa har varit exceptionellt krångliga, vissa har varit helt omöjliga att passera utan att tappa humöret både en eller två gånger. Gränspassagen mellan Argentina och Chile hamnade i kategorin ”Omständlig men vänlig”. Jag stod som vanligt ute och passade motorcykeln och kikade in genom fönstren lite då och då för att se Robert stå än i den ena kön, än i den andra. När vi på slutet räknade efter hade han varit hos tolv olika tjänstemän för att kontrollera passen, få papper, få stämplar, få signaturer, få fler stämplar, kontrollera stämplar och lämna papper. Det var den första gången som alla våra väskor genomsöktes. Och här var det inte frågan om vi smugglade knark eller vapen vilket de annars brukar fråga om. (Och på den frågan brukar Robert dessutom svara att han har inget, men hon där – hon har både knark och vapen, vilket brukar ge lite olika reaktioner) Här var frågan om vi försökte ta in frukt, ost eller kött i landet. Eller barn under arton. Vi fick medge att vi faktiskt hade russin med oss, men undrade så smått var vi skulle ha gömt barnen under arton. Sidoväskorna kanske?

Efter en ganska lång stund blev vi i alla fall insläppta i Chile och vi styrde kosan mot Santiago, Chiles huvudstad med över fem miljoner invånare i centrala staden. Färden gick mellan snöklädda berg, genom en grönskande ravin och slutligen ut bland prunkande vinodlingar när vi började närma oss huvudstaden. Klockan började bli ganska mycket men eftersom vi för en gångs skull hade bokat hotell och vi har en GPS som lätt skulle ta oss dit så var vi inte speciellt oroliga. Detta var innan vi förstod att GPS kartan för Chile inte var alls av samma kvalitet som den för Argentina. Endast de största gatorna var med vilket gjorde att den ibland anvisade oss att köra rejäla omvägar för att komma till rätt gata. Adressen där hotellet skulle ligga var inte alls någon gata där det fanns hotell och vi snurrade omkring länge för att hitta det bokade hotellet. Till slut fick vi ge upp och försöka hitta ett annat hotell, vilket inte var det lättaste, och vi snurrade omkring ytterligare en stund. Guideboken beskriver att centrala Santiago är inte den säkraste stadsdelen att vara i och speciellt inte när det är mörkt. Då ska man helst ta en förbeställd taxi dit man ska. Nu började det bli riktigt sent och mörkt, vi var trötta och lite lätt uppgivna. Till slut hittade vi ett bra hotell i en lugn del av det annars hektiska centrala Santiago, och hojen baxade vi in i ett förråd för extrasängar, med hjälp av en australiensare som också var ut på motorcykelresa. Och vi kunde andas ut och sova gott.

Nästa dag skulle vi köra till stötdämpargurun för att byta fjäder på den nya stötdämparen. GPSen fick en andra chans att visa oss vägen i Santiago, och den hittade faktiskt gatan ganska lätt. Den låg i en helt annan del av Santiago och vi hamnade i de lite fattigare områdena av den stora staden. Numret på gatan som vi skulle till verkade vara lite svårare att hitta eftersom det inte överhuvudtaget existerade. Vi körde runt och letade, frågade alla vi kunde hitta, men adressen fanns överhuvudtaget inte. Vi körde tillbaka till hotellet och sökte på nätet, för att upptäcka att det finns två gator i Santiago med exakt samma namn. Ut igen, till en helt annan stadsdel på motsatt sida av Santiago, och vi hittade rätt adress till slut efter fyra timmars körning i Santiago. Man kan i alla fall säga att vi sett mycket av staden. Det visade sig att det räckte att sätta på en ring på stötdämparen , som komprimerar fjädern för att den ska bli starkare. Vi fick även hjälp med alla inställningar, så det visade sig i alla fall bli en ganska bra dag.

Nästa dag blev det sightseeing i centrala Santiago, till fots denna gång. Staden är fantastiskt vacker med otroliga byggnader, och faktiskt en av de storstäder som jag gillar bäst. Vi tog en stadsvandring med ”Free Tour”, en gratis guidning av studenter, vilket visade sig bli en ganska rolig promenad. Vi fick se de de självklara byggnaderna, som presidentpalatset och katedralen men även höra roliga historier som ”Coffee with Legs”, killen som tröttnade på blaskigt kaffe och startade upp ett cafè med riktigt gott kaffe i affärsdistriktet. För att få gästerna att komma varje dag gjorde han dem dels beroende av det smakrika kaffet, men även beroende av de trevliga och flirtiga servitriserna med korta kjolar och snygga ben. Nu har ”Coffee with Legs” blivit ett koncept.

Man kunde se spår av den stora jordbävningen i februari 2010, även om inte Santiago var den stad som drabbades hårdast. Flera mindre byar vid kusten längre söderut utplånades helt.

Städerna Valparaiso och Vina del Mar ligger vid kusten bara 12 mil från Santiago och vi åkte dit som en dagstur. Vägen vindlar sig mellan vinodlingarna tills man börjar skymta det klarblå havet. Städerna ligger precis bredvid varandra men är olika som natt och dag. Valparaiso är den gamla ruffiga hamnstaden som ligger på branta kullar. Husen är färgglada, gränderna och gatorna branta, och överallt finns graffiti. Linbanor tog oss uppför de branta kullarna för att promenera bland de gamla trähusen i alla regnbågens färger. Valparaiso känns lite mer intressant och spännande än Vina del Mar som är den lyxigare av städerna med palmkantade strandpromenader och höghus med stora fönster och balkonger riktade mot havet. När vi satt och drack kaffe på en uteservering i Vina del Mar sprang det ut en kille i rasande fart från restaurangen bredvid, med servitrisen skrikande efter. Förmodligen hade han snott hela dagskassan. På filmerna hinner hjälten alltid reagera och springa efter för att brotta ned tjuven och komma tillbaka med stöldgodset men i verkligheten försvann tjuven på två sekunder, innan någon överhuvudtaget hann blinka.

Efter några dagar i Santiago med omnejd styrde vi återigen färden söderut. Från vinodlingarna gick landskapet över till stora betesmarker med betande svartvita och brunvita kor. Vägen kantades av björkar, rönnar, granar och tallar. I dikesrenen växte smörblommor, klöver, baldersbrå och hundkex. Det kändes precis som att köra omkring hemma i Sverige en vacker sommardag. När jag såg julpyntet i fönstren på husen vi körde förbi, var första tanken att oj, har dom inte tagit bort julpyntet från i fjol? Innan jag insåg att det faktiskt bara var några dagar kvar till julafton.

Vi stannade till vid en flod där det var flera familjer som grillade och badade. På kvällen åkte de hem igen och vi blev som vanlig ensamma kvar som med vårt tält. Längre söderut stannade vi till vid byn Frutillar som ligger vackert vid kanten av en sjö, med utsikt mot snöklädda vulkaner. Byn grundades av tyska utvandrare på mitten av 1800-talet och att komma dit kändes lite som att resa tillbaka i tiden. Det var en helt annan känsla mot den skumma tyska alpbyn som kombinerade disneyland med krigssouvenirer. Här fanns gamla trähus med sydtysk arkitektur, spetsgardiner och fruktpajer. Tanter med förkläde sålde hemgjord sylt och apfelstrudel. Vi bodde i ett mysigt gammalt trähus med rosenträdgård och utsikt över sjön. Restaurangerna var lite för dyra så vi år salamimackor ute på bryggan istället, vilket var mycket mysigare.

Chile imponerade verkligen och vi hade gärna stannat längre, men eftersom priserna skiljer sig ganska mycket mellan Chile och Argentina, så tänkte vi lämna Chile redan nästa dag och körde mot gränsen och Bariloche. På vägen såg vi en fantastisk vacker klarblå sjö omgiven av snöklädda bergstoppar och vulkaner, där man kunde tänka sig att det var bra fiske. Vi såg en tom camping med fina tältplatser precis vid den steniga stranden, där de dessutom hyrde ut båtar, och vi kunde inte låta bli att stanna kvar. Det som började som en spontangrej visade sig bli en fantastisk kväll. Vi åkte ut med båten vid solnedgången, när skymningssljuset fick bergen att skifta i klarröda och så småningom lila nyanser, strax innan fullmånen smög upp bakom bergstopparna och speglades i det kristallklara och spegelblanka vattnet. Vi fick fyra fina laxar och från att den sista firren var uppdragen tog det bara en timme innan vi satt till bords med en stekt laxfile på tallriken och svalt vin i glaset (vi har bara ett). Killarna som hyrde ut båten mötte oss på stranden, fileade firrarna i ett huj, tände upp en lägereld, fixade fram en panna, olja och salt och stekte fileerna över den öppna elden. Det kan faktiskt ha varit den godaste laxen någonsin!

Dagen därpå körde vi vidare längs sjöarna, högre och högre upp bland snöklädda vulkaner. Solen tittade fram och jagade bort molnen och det blev återigen en dag med klarblå himmel. Djupa skogar kantade vägen, med gamla, knotiga och mossklädda träd, som gav känslan av att köra omkring i Tolkiens Sagan om Ringen och jag väntade mig nästan att träden skulle börja promenera omkring. Det enda som bröt trädlinjen var forsande floder med skummande vattenfall. Nästa gränsövergång hamnade i kategorien ”Smidig och snabb”, och vi körde återigen in på Argentinsk mark.

Strax efter gränsövergången kör man in i Parque National Nahuel Huapi och naturen blir om möjligt ännu vackrare. Solen sken över de klarblåa sjöarna som kantades av snöklädda berg, längs vägen växte buskar med klargula blommor som blandades med lila och rosa lupiner. Sjödistriktet ligger i norra Patagonien och det var det här vi hade sett framför oss när vi satt hemma och planerade resan. Bariloche är den största staden i sjödistriktet och liknar vilken annan alpstad som helst. Den hade lika gärna kunnat ligga i Schweiz eller Canada, om det inte hade varit för de snäppet vackrare omgivningarna. På sommaren åker de flesta till Bariloche för att vandra och på vintern för att åka skidor. Hotellen är alpinspirerade med namn som Skihotel Aspen eller Edelweiss, och det vimlar av butiker som säljer skidutrustning eller North Face kläder. Här stannade vi till för att byta däck igen, till offroad-däcken inför den mytomspunna Ruta 40 genom Patagonien, tvätta våra kläder och få i oss en stor argentinsk stek.

Från Bariloche körde vi vidare till El Bolson som ska vara en gammal hippiestad. Där finns ett ölbryggeri med det fantasifulla namnet El Bolson som brygger tolv olika sorters öl, från veteöl och ale till öl smaksatt med hallon och choklad. Byn i sig är ganska trevlig men så många hippiesar såg vi inte till.

Våra planer för julhelgen var att tälta någonstans mitt ute i ingenstans i Patagonien, helst med utsikt över en klarblå sjö med bra fiske och några snöklädda berg, Vid sjödisktriktet är det för tättbebott för att hitta en egen liten tältplats så vi körde vidare söderut, förbi Esquiel och Trevelin, till Parque National Los Alerces. Vi provianterade i Trevelin, en by som från början bara beboddes av walesare. På gatan stod några typiska walesiska gubbar och pratade, iklädda knästrumpor, knälånga byxor, stickad tröja och mössa. Enligt guideboken pratar man fortfarande walesiska här trots att det var längesen de utvandrade. Väl i nationalparken hittade vi precis den plats vi letat efter, och vi satte upp vårt tält. På julafton vaknade vi av att regnet smattrade mot tältduken och vinden ven i träden, och det var helt igenmulet. Det visade sig att tältplatsen vi valt höll oss någorlunda skyddade mot både regnet och Patagoniens ökända vindar. Vi tillbringade den mesta delen av dagen framför lägerelden och försökte komma ihåg texten till ”Fairytale of New York”. Sången skrämde nog bort varenda heumul. Heumul? Alla som läst Mumintrollen vet väl vad en heumul är? Och så tänker ni, att nu har hon blivit bra snurrig. Heumuler finns ju bara i Mumindalen. Men faktiskt finns de även i just den här nationalparken. Parkvaktaren berättade att de även kallas skogens fantom och är ett litet rådjur…

Robert vågade sig ut några gånger för att prova fiskelyckan. Vindarna ven kors och tvärs utan rim och reson och kastade upp vattenkaskader från vattenytan. Inte ens fiskarna var medgörliga i det vädret. Trots att vi väntat oss en öring som julmiddag fungerade det perfekt med tonfiskpasta. Tonfiskpasta borde vara givet på varenda julbord framöver. Det blev en annorlunda julafton, långt borta från knäck och Kalle Anka på TV, men det blev i alla fall en mycket bra julafton. Och julpynt hade vi också, två julgranskulor på motorcykelstyret och en i tältet. Vi hade en jultomte också, men den kidnappades av de starka vindarna på vägen till nationalparken, och så vitt vi vet så flyger han fortfarande omkring på Patagoniens vidder.



¡Seguimos adelante!

Argentina/Chile Posted on lör, december 18, 2010 13:51:27

Till alla er som börjat tröttna på bloggen har vi ett tråkigt besked: Ni får dras med vårt tjat om resan ett litet tag till… Vi har fått tjänstledig i ytterligare tre månader och kommer att fortsätta vår resa till slutet av mars! Vart skall vi då ta vägen, kan man undra? Från början tänkte vi använda den extra tiden till att köra ”varvet runt”, upp igenom Uruguay och Brasilien och eventuellt avsluta resan i Surinam eller i någon av Guyanorna. Efter detta fick vi dock omdisponera vad vi skulle använda våra sista korvören i reskassan till. Exempelvis kändes det helt plötsligt ganska angeläget att köpa en ny stötdämpare. Förhoppningsvis kommer vi ändå kunna köra norrut efter Buenos Aires. Vi får se.

Till sist, men inte minst: Från oss alla (två, eller kanske tre om man räknar hojen) till er alla, en riktigt god jul och ett gott nytt år!



Mendoza, màte och magiska ögonblick (2 844 mil)

Argentina/Chile Posted on lör, december 18, 2010 13:47:34

Córdoba bjöd på allehanda upplevelser. Överallt vimlar det av människor och det verkar som om staden aldrig somnar. Efter en sen (i Argentina öppnar inte restaurangerna förrän vid niotiden på kvällen och de flesta går ut för att äta middag vid tio-elvatiden) middag tog vi vägen över torget och lockades av tangomusik till en folksamling. Mitt på torget, långt efter midnatt, dansades det tango och vi såg några riktigt duktiga dansare. Jag har ju fortfarande ett nyårslöfte om tangolektioner att inkassera, men ärligt talat är frågan hur många decennier man behöver på sig för att lära sig!

På söndagen gick vi till parken för att ha picknick och det var inte bara vi som kommit på den idén. Hela parken var fylld av folk med filtar, termosar och mátemuggar. På den argentinska picknicken är det inte kaffe som gäller utan vid varje tillfälle som ges dricks det mátethe. Den klotrunda muggen är fylld av örter och så fyller man hela tiden på med varmt vatten och dricker ur ett sugrör av metall som filtrerar bort bladen. Vi brukar ha en parkpicknick i alla städer vi kommer till, och det gör ofta att man ser en annan sida av staden. Vi drack dock inte máte utan höll oss till den andra nationaldrycken, vin, och åt mackor.

När motorcykeln fått sin efterlängtade service och uppförde sig normalt igen körde vi vidare. Vi kom dock bara några mil eftersom vi ville stanna till i Alta Gracia, en liten stad strax utanför Córdoba, där Che Guevara växte upp. Det finns ett litet men riktigt bra museum där vi hade hört talas om att hans Nortonmotorcykel skulle finnas. Är man på motorcykelresa i Sydamerika måste man ju se motorcykeln som Che körde omkring på. Tyvärr visade det sig att den riktiga motorcykeln hade gått sönder, blivit nedplockad och såld i delar för att finansiera resten av resan, och att motorcykeln på museet bara var en likadan.

Alta Gracia är en gammal jesuitmissionsby och den gamla kyrkan och jesuitmissionen är med på Unescos världsarvslista. Gården från 1600-talet var riktigt fin och hade finurliga lösningar som att leda in en bäck under huset för att ha rinnande vatten som avlopp från toaletterna. Jag var riktigt imponerad. Det var till och med tvåvåningstoaletter där det fina folket fick gå på ovanvåningen, och tjänarna fick gå på den lite enklare toan på nedanvåningen. Det var annat än våra utedass! Det allra bästa med Alta Gracia var dock att det finns en fallskärmsklubb utanför och vi åkte dit för att känna doften av flygbränsle och höra prasslet av fallskärmstyg för att bygga på vårt hoppsug.

Mekanikern som hade tagit hand om hojen tipsade oss om en märklig stad, Villa General Belgrano, som han tyckte att vi bara var tvungna att se och det blev nästa stopp på färden. Staden grundades på 1920-talet av några tyska utvandrare och vid andra världskriget fylldes byn på av bland andra besättningen från krigsfartyget Graf Spee som sjönk utanför Argentinas kust. Sen har staden fyllts på i jämn takt och nu bor det drygt 40 000 personer där. När man kommer in i staden känns det precis som att komma in i en tysk eller österrikisk alpby. Husen är typiska korsvirkeshus med tinnar och torn. Hotellen heter Edelweiss, Alpdorff och Feriendorff. Det finns schwartzbrot, sauerkraut och knackwurst på restaurangerna som heter allt från Bierkeller till Hofmeister. Sedan 50-talet har man bryggt eget öl och nu finns tre, fyra olika bryggerier i den lilla staden, som alla brygger ”tyskt” öl, och självklart har man varje år en Oktoberfest. Man kan till och med köpa souvenirer från Tyrolen. Det kändes som om vi hade hamnat i ”Twilight Zone” och helt plötsligt kommit in i en helt annan världsdel. Alpbyn verkade vara idyllisk men det var oundvikligt att vissa tankegångar väcktes och vi undrade om det lurade något annat under ytan, eller åtminstone hade gjort det tidigare. Med tanke på Argentinas historia som tillflyktsort för krigsförbrytare, kändes det hela ganska olustigt. Speciellt då det såldes tyska armémössor och tröjor med krigsfartyget Graf Spee som souvenirer, var kanske tankegångarna inte helt orättvisa.

Från den tyska alpbyn styrde vi färden västerut, mot Mendoza. På vägen dit tältade vi i en nationalpark, Sierra de las Quijadas. Parken består av öken och fantastiska bergsformationer i röda nyanser. Det ska finnas dinosauriespår och fossiler i parken, men för att se dem får man ge sig ut och leta i öknen. Vi var ensamma om att övernatta i parken och det var en perfekt tältplats. Vi lagade middag (tortellini…) på trangiaköket, och det är konstigt att allt smakar så mycket godare när man är ute och campar! När solen gått ned och mörkret lagt sig såg man en underbar stjärnhimmel, med miljarder stjärnor, så som man bara kan se den mitt ute i ingenstans. Ännu ett magiskt ögonblick som vi kommer att komma ihåg under en lång tid.

Mendoza är lite mindre än Córdoba, med strax under en miljon invånare. Kanske lite mysigare, det finns gott om uteserveringar och en fantastiskt fin park. Vi träffade på en vän från båten Stahlratte, som vi åkte mellan Panama och Colombia, för nionde (!) gången på resan. Det är märkligt men väldigt roligt att vi som reser på så skilda sätt, har helt olika resvägar och tidsplaner alltid stöter på varann! Från det att vi senast möttes i Salta har hon varit runt i fyra länder medan vi har snurrat fram och tillbaka till Bolivia. Det är faktiskt en av de roligaste sakerna med att resa; alla trevliga människor från hela världen som man träffar! Mendoza är kanske mest känd för vad som finns runtomkring – massor av vingårdar! Området kring Mendoza är det största vinproducerande området i hela Latinamerika, och många åker dit för att prova viner. Det är riktigt vackert att köra omkring och se alla frodiga vinodlingar med snötäckta bergstoppar i bakgrunden. Vi var på rundvandring på vingården Salentein och nu vet vi allt om att tillverka vin. Nästan. En vingård kanske är grejen för oss?

Efter några dagar i Mendoza fortsatte vi västerut till trakterna där filmen Sju år i Tibet, med Brad Pitt, är inspelad. Han var tyvärr inte kvar, men omgivningarna var precis så vackra som jag mindes dem från filmen. Det blev ytterligare en tältnatt, med utsikt över Anderna denna gång. Vi vek av en liten bit från vägen och hittade en fin tältplats vid en bäck med smältvatten från glaciärerna på berget Aconcagua, som med sina nästan sjutusen meter är det högsta berget utanför Himalaya. Jag kan säga att det är mycket roligare att diska i smältvatten från en glaciär än i köket hemma. Vi försökte gömma både oss, hojen och tältet bakom buskar så att vi inte skulle synas från vägen och jag tror att vi lyckades. Vi fick i alla fall ingen påhälsning av rånare under natten. Det känns som att Argentina är lugnare på den fronten än vad några av de tidigare länderna rest genom har varit. Tur för oss, för det lär bli en hel del tältnätter framöver.

Dagen efter tittade vi lite närmare på det vackra och snöklädda Aconcagua. Vi lämnade hojen och alla saker på parkvaktstationen och gick sen på en vandringstur till en utkiksplats där man ser toppen ordentligt. Vi kände oss lite malplacerade i våra MC-ställ när vi mötte alla vandrare i hightechkläder, med vandringsstavar, spegelsolglasögon och zinkpasta på näsan. Vi mötte även ett gäng mulor som hade burit upp proviant till baslägret och då började i alla fall jag förstå hur högt berget är. På vägen stötte vi på två norrmän som skulle klättra upp på toppen. Imponerande! Från Aconcagua är det bara en liten bit kvar till den chilenska gränsen och vi lämnar Argentina för ett litet tag. Vi kommer att ta oss en bit söderut genom Chile för att sedan återvända till Argentina och köra ned genom Patagonien. Argentina har faktiskt blivit en liten favorit på resan så här långt, men det ska bli intressant att se hur Chile är!



De tusen desviornas väg (2 675 mil)

Bolivia Posted on sön, december 05, 2010 17:52:24

Allt gick inte fullt så smidigt med den nya stötdämparen som det först verkade. Efter att ha väntat några dagar på att bussbolaget Veloz del Norte skulle leverera den från Buenos Aires, kom den så äntligen en lördag. När vi packade upp den verkade det frustrerande nog inte vara den stötdämpare som försäljaren pratat om, utan en helt annan. Frågan var därför om den överhuvudtaget skulle passa hojen? Lösningen blev att vänta ytterligare någon dag för att det skulle bli måndag morgon i Tyskland (vilket blev mitt i mörkaste natten i Argentina) för att kunna ringa tillverkaren, Wilbers, och fråga vad det var för något jag hade köpt. Stötdämparen visade sig passa en 1200 GS Adventure årsmodell 2006, den enda nackdelen var att den inte alls var utrustad med den utlovade starkare fjädern som vi hade behövt på grund av all extra last, utan med en normalstark. Risken var därför att även den nya dämparen skulle dra sin sista suck på de bolivianska vägarna. Några samtal senare lyckades jag dock hitta en starkare fjäder i Santiago de Chile som vi tänkt plocka upp på vägen om några veckor.

När det väl var klart att den skulle passa var det bara att sätta sig med stötdämpare och några få nyinköpta verktyg på nattbussen mot den bolivianska gränsen. Efter ett byte och sammanlagt femton timmars skakig bussfärd kunde man skymta färgerna på de tusentals plastpåsarna i Uyunis nedskräpade utkanter igen. Ett par människor uträttade sina behov sittandes på huk på fälten strax utanför staden, samtidigt som de småpratade med varann. Det hela verkade ju ganska socialt.

Efter att tidigare ha tillbringat nästan en vecka i Uyuni upplevde vi det inte som att vi behövde dra ut på avskedet från ökenstaden. Kvällen fördrevs genom att äta en sista, rykande varm och kryddig lamapizza på favoritrestaurangen Minuteman. Morgonen efter skruvade jag i den nya stötdämparen och med förnyad stuns i hojen, samt med ett visst mått av lättnad hos både mig och Madde, körde vi ut på en av de dammiga grusvägar som leder ut från Uyuni. Planerna att köra direkt mot gränsstaden Villazon gav vi upp för att slippa köpa ännu en stötdämpare (vilket därmed skulle avsluta resan i förtid) och körde istället tillbaka mot Potosi för att ta vägen därifrån till gränsen. Förhoppningsvis skulle den vara något bättre.

I sista stund bestämde vi oss också för ett besök i Sucre, Bolivias andra största stad, tidigare huvudstad, handelscentra och till viss del fortfarande rival till La Paz. Staden skilde sig markant mot vad vi sett hittills med vackra, vita kolonialbyggnader, tjusiga och säkert dyra butiker samt uppklädda, kosmopolitiska människor. På grund av att vägen söderut mot Patagonien börjar locka blev det dock bara en natt i staden och dagen efter begav vi oss tillbaka mot Potosi för att köra mot gränsen.

Vägen mellan Potosi och Villazon är 36 mil lång, varav cirka 20 mil är grusväg. På grund av att man håller på att förbereda grusvägen för asfaltering var även denna i bra skick, jämn och fin. Eftersom vägarbete pågår längs med hela sträckningen, både asfalts- och grusdelarna, känns det som att man för det mesta dock kör på olika långa omledningar, på spanska ”desvias”. I Bolivia tror jag att man kan få smaka på de flesta slags underlag på dessa ”desvias”, allt från djup sand till mer eller mindre kniviga flodövergångar. Bortsett från några få sandhålor var denna väg dock ganska bra. Skulle man ändå frestas att strunta i någon av de oändligt många omledningarna, vilket man gör när man ser den splitter nya och svartglänsande asfaltsvägen ibland bara något femtiotal meter därifrån, får man komma ihåg att det ibland saknas småsaker som man annars tar för givet på de flesta vägar, såsom broar exempelvis…

Eftersom det jag hittills skrivit om Bolivia mestadels handlat om sönderplågade stötdämpare, standarden på vägarna och annat trist kan man kanske tro att Bolivia inte är lika vackert som de tidigare länderna. Inget hade kunnat vara mer fel. I vart fall jag gapar av förundran inne i min stinkande hjälm när jag ser alla majestätiska berg som lyser i gröna, röda och lila nyanser. Det hela är oerhört vackert men högplatån ger också, särskilt i kombination med den syrefattiga luften, ett ganska sterilt och ibland till och med månlandskapslikt intryck.

Efter en händelsefattig men, på grund av underbemanning på den argentinska sidan, ganska tidsödande gränsövergång var vi så i Argentina ännu en gång. Det kändes som att skillnaden jämfört med förra gången var lika stor som mellan dag och natt, bara för att vi denna gång körde hoj. Att åka buss på en motorcykelresa räknas liksom inte.

Landskapet förändrades snabbt när vi påbörjade vår nedstigning från högplatån och för första gången på länge började det dyka upp gröna växter längs med vägen. De lite korkat stirrande lamorna och alpacorna vid sidan av vägarna byttes ut mot lite korkat stirrande biffkor. De mer eller mindre sumpiga grusvägarna förbyttes till asfaltsvägar av en standard som till och med hade gjort en tysk eller österrikare grön av avund. Luften blev så gräddigt tjock av syre att det kändes som om man kunde strunta i att andas helt och hållet och istället ta upp syret genom huden som en insekt. Jag slapp också den sprängande huvudvärk jag haft de senaste dagarna och som jag lite smått började fundera på om den berodde på ett begynnande hjärnödem. Motorcykelns knackiga gång övergick till ett potentare mullrande.

Någon dag senare närmade vi oss dalen ”Quebrada de Cafayate” i vilken byn med samma namn ligger. Om det är byn som namngett dalen eller tvärtom har jag ingen som helst aning om. Klipporna som tornade upp sig runtomkring oss varierade i färg, från ljusrött till mörkt blodrött, och verkade anta alla möjliga skepnader utom just alldaglig klippform. Det hela var så snyggt att jag riskerade att köra i diket och för ovanlighetens skull stannade vi därför riktigt ofta för att ta foton. Floddalen lite längre ned ringlade sig som en grön orm mellan bergen, trots att landskapet var torrt och sandigt. Lägg därtill att Cafayate är ett av Argentinas bästa vindistrikt och man har enligt min mening rena Edens lustgård.

För att kunna besöka några av de hundratals vingårdarna i området hyrde vi cyklar. Tydligen ingick det också en svart dobermanliknande hund i priset eftersom en sådan troget följde med oss redan från uthyraren och i ett par mil runtomkring på landsbygden, mitt i den stekande middagssolen. Hela tiden sprang den glatt viftande på svansen om än med tungan så långt ned att den nästan höll på att snubbla på den. Efter en nedförsbacke vred jag på höger handtag och blev lite förvånad (och irriterad) när det inte hände något. Då vet man att man har kört mycket hoj… De flesta av vinerna var riktigt goda och provningarna var antingen gratis eller kostade en symbolisk summa. Området lämpar sig tydligen bra för odling av druvsorterna Malbec och den enda inhemska druvsorten, Torrontés, som resulterar i vita, mycket fruktiga viner. Vi fastnade särskilt för El Estecos ”Don Pedro Torrontés”, Yacochuyas ”Malbec” och Etcharts ”Etchart Privado Torrontés”. Synd att utrymmet för att ta med sig vinflaskor är lite begränsat på motorcykel. Fast vem behöver underkläder egentligen?

Vårt värdpar på ”Hospedaje Las Pircas” var några år äldre än vi, hjälpsamma, trevliga och besatt ett stort mått av humor. Oscar var ursprungligen från Bolivia och Mirjam från Argentina. När vi kom tillbaka från en av vinprovningarna undrade Oscar vad vi tyckte om det hela, med ett brett leende under mustaschen och den rejält tilltagna laddningen av cocablad. Han berättade att motorcykelresenärerna som kommer till Cafayate blivit många fler efter filmen ”Dagbok från en motorcykel” om Che Guevaras resor i Latinamerika. På väggen bakom oss hängde en tavla med fyra fotografier av densamme i olika slags situationer. Vi pratar vidare om Ches tid i Bolivia och Oscar berättar att han en gång träffat mannen som sköt honom, numera en ganska högt uppsatt militär i den Bolivianska armén. ”Han berättade att det fortfarande var personer som letade efter honom, att de efter så många år fortfarande ville ha ihjäl honom. Enligt sin egen uppfattning var han bara en ung, menig soldat som inte vågade göra annat än att lyda order. Han blev åtsagd att gå in och skjuta mannen i skjulet och det gjorde han”.

Efter tre avkopplande dagar i Cafayate begav vi oss söderut igen, mot Córdoba. Någonstans mitt emellan tältade vi på en camping som var helt öde, bortsett från ett helt gäng hundar som höll oss vakna större delen av natten med sitt skällande. Landskapet varierade kraftigt, från gröna skogar till saltöknar. Vi fick också en liten påminnelse om hur klimatet varit tidigare på resan när temperaturen steg till dallrande 40 grader. Nu är vi i vart fall framme i den pulserande storstaden Córdoba, med en befolkning på en och en halv miljon. På måndag skall hojen få lite välbehövd uppmärksamhet av BMW-mekanikern Ricardo, som av sina anställda kallas ”Den bäste mekaren denna sidan Darién Gap”. Under tiden skall vi ägna oss åt favoritsysselsättningen i Argentina, äta stekar och prova vin. Madde hotar också med någon form av tangolektioner.



Utan fjädring i Uyuni (2 376 mil)

Bolivia Posted on lör, november 20, 2010 16:53:59

Bortsett från att nästan ha blivit manglade av en ouppmärksam lastbilschaufför, var den cirka sju timmar långa körningen mellan La Paz och Potosi ganska händelselös. Vägen var asfalterad och bjöd närmre Potosi på ganska vidunderliga utsikter. Som lök på laxen hittade vi också en bensinmack längs med vägen där ägaren kunde ta gift på att bensinen var direktimporterad finbensin utan bly från Peru.

Potosi, som för övrigt är världens högst belägna stad på 4 070 meter över havet, präglas av den gruvdrift som har skett i silvergruvan i stadens utkanter sedan århundraden. För de som känner sig hågade, och inte bryr sig om de höga halterna av bland annat asbest- och silikondamm, finns det organiserade turer ner i gruvan. Gruvdriften sker numera i kooperativform och förhoppningsvis håller förhållandena på att förbättras, även om gruvarbetare fortfarande inte förväntas leva i mer än tio år efter sin anställning. Tanken är skrämmande.

Efter blixtvisiten i Potosi styrde vi valfisken, som jag numera börjat tänka på den lastade hojen som, mot Uyuni, där en av världens största saltöknar finns. En hjälpsam polis upplyste oss om att man precis bytt ut den tidigare riktigt dåliga vägen mot en fin asfaltsväg, alla de 210 kilometerna, vilket vi blev glatt överraskade av. Jag blev faktiskt ett stänk besviken också, vilket så här i efterhand nästan blir lite komiskt. Vi borde ha vetat bättre. Den första tredjedelen var vägen precis så nylagd och fin som polisen utlovat. Därefter var man inte färdig med arbetet och ledde därför om trafiken i flera mil. Till en början var även de vägarna ganska bra, med ganska hårt grus som underlag, men blev successivt sandigare och sandigare. På vissa ställen hade sanden ansamlats till cirka en halvmeters djup och vi körde omkull ett par gånger. För mig är djup sand bland det värsta man kan köra på med motorcykel. Sättet att göra det på är att stå upp, förflytta tyngdpunkten något bakåt och med ganska högt varvtal gasa sig igenom de djupaste partierna, vilket inte känns helt naturligt när man balanserar på toppen av något som med passagerare, packning och fulltankad väger nästan 450 kg och har en yta mot marken som motsvarar två tändsticksaskar. Framhjulet åker hit och dit som en smörklick i en het stekpanna och det känns som om det håller på att gå åt skogen mest hela tiden, men faktum är att farten ger en viss stabilitet. Mot slutet av dagen tyckte jag att jag hade fått någorlunda kläm på det hela. Därmed inte sagt att jag inte uppskattade den mer ”vanliga” grusvägen den sista biten in i Uyuni.

Redan flera kilometer innan ökenstaden började landskapet fyllas med skräp, mestadels använda plastpåsar. Bortsett från de fyra, fem mest centrala kvarteren som är samlingsplats för turistgrupperna, vilka rödbrända av den starka solen antingen var på väg till eller precis anlänt från saltöknen, kändes den dammiga staden nästan kulissartad och öde. Efter att ha tillbringat en dag i öknen, med vyer som i all sin skönhet verkade hemmahörande på någon annan planet, kändes det därför ganska bra att lämna Uyuni och köra mot Villazon vid gränsen till Argentina.

Ägaren till restaurangen ”Minuteman” där vi åt frukost, och där man för övrigt kan äta världens godaste och kanske enda lama-pizza, varnade oss för att vägen de första 40 kilometerna skulle vara riktigt, riktigt dålig. Han skojade inte. Vissa partier av vägen hade fått en testbana för bilfjädring att likna ett biljardbord. Jag började också fundera på hur väl fastsatta inre organ egentligen är eftersom det mesta verkade hoppa runt därinne. Efter cirka 45 minuter blev vägen bättre och jag stannade för att kontrollera framrutan som såg ut att ha lossnat. I samma ögonblick som jag fällde ned sidostödet började det ryka kraftigt från bakre delen av motorcykeln och i någon sekund funderade jag på om den faktiskt tänkt börja brinna. Så fort jag klivit av såg jag att röken förorsakades av den bakre stötdämparen som gett upp andan och höll på att spruta olja över det heta avgasröret. Uppgivet kunde jag bara stå vid sidan av och se den förblöda i en stor pöl i gruset. Inte bra.

Det enda som fanns att göra var att försöka ta sig tillbaka till Uyuni. Eftersom motorcykeln numera inte hade någon bakre stötdämpare kom vi fram till att det bästa hade varit om Madde fick lift med någon in till staden tillsammans med packningen. Jag skulle krypköra tillbaka med den olastade motorcykeln. Den svaga delen av planen visade sig vara att vägen inte var så trafikerad som vi hade hoppats på. Faktum var att den inte verkade vara trafikerad alls. Med hjälp av motorcykeln, ett däck och en av jackorna byggde vi ett solskydd och satte oss i gruset. På grund av det tunna ozonlagret och den höga höjden rekommenderar man inte vistelser i solen på mer än sju minuter per dag.

Efter en timme kunde vi inte tro den otroliga tur vi hade när inte mindre än tre lastbilar dök upp vid den dallrande horisonten. När de kom närmre ställde vi oss mitt i vägen och viftade med armarna. Madde ropade också: ”Ayuda, por favor!”. De två första förarna tittade inte ens åt vårt håll när vi blev tvungna att mer eller mindre kasta oss åt sidan. Den tredje gav oss en avmätt blick genom sidorutan innan han körde förbi i ett moln av damm. Det blev en hel del både sagda och outsagda fula ord om de tre lastbilschaufförerna. Vi fick njuta av ytterligare en kvalitetstimme i gruset innan nästa fordon dök upp. Den här gången rörde det sig om två äldre herrar i en gammal pickup. Tydligen hade de en sundare inställning till att hjälpa folk med oanvändbara fordon mitt ute i öknen eftersom de stannade. I och för sig gav vi deras medmänsklighet en knuff i rätt riktning genom att inte flytta oss ur vägen, men ändå.

Efter det att Madde, packningen och de ofrivilliga samariterna försvunnit påbörjade jag min återfärd till Uyuni i svindlande 15 km/t. Jag upptäckte att det faktiskt nästan är svårare att krypköra än att köra i normal fart på löst underlag. Dessutom får man ett helt annat perspektiv när man färdas i sådana hastigheter. Jag hann se så mycket mer: bergen i horisonten som aldrig verkade komma närmre, kyrkogården mitt ute i ingenstans med de skräpbeklädda korsen, de små vindpinade buskarna, den stora och fullständigt tokiga hunden som nu helt plötsligt kunde hinna ikapp motorcykeln, de låga sanddynerna, stenarna av olika storlek och form, sandkornen m.m. Det tog mig nästan två och en halv timme att komma tillbaka. När jag rullade in hojen på hotellet anklagade städerskan mig för att tidigare ha tagit med mig de fula, håliga och urtvättade handdukarna. Hade jag inte varit så trött hade jag skrattat.

Efter någon dags efterforskning visade det sig att det sannolikt inte fanns några bakre stötdämpare till BMW-motorcyklar i Bolivia, däremot skulle det finnas någon som påstod sig kunna laga sådana i Salta, Argentina. Efter att ha skruvat ur stötdämparen begav vi oss därför, såsom tåg- och bussresenärer, till Argentina. Hojen fick stanna kvar i Bolivia.

Ganska snart efter att vi passerat gränsen infann sig en helt irrationell och lite löjlig känsla. Det kändes som att jag hittat hem. Det beror nog inte bara på stekarna på ett halvt kilo för cirka 35 kr, som är så möra att man bara behöver luta kniven lite lätt mot dem för att skära av en bit, eller de riktigt bra vinerna för cirka 6o kr (alltsammans restaurangpriser), utan även de ljumma kvällarna, vänliga människorna och det myllrande livet på alla gator och uteserveringar. Argentina verkar vara ett riktigt trevligt land.

Tyvärr visade det sig att stötdämparen var bortom all räddning till och med i händerna på stötdämpargurun i Tucumán (han visade sig hålla hus i en stad lite längre söderut). Eftersom en ny stötdämpare kan ta tre till fyra veckor att beställa från Tyskland, var det därför riktigt goda nyheter när jag lyckades hitta ett företag i Buenos Aires som hade inte mindre än tre olika slags stötdämpare som skulle passa en BMW R 1200 GS Adventure, årsmodell 2006. Den tråkiga nyheten i sammanhanget var att de skulle kosta 10 000 kr för en originalstötdämpare, 11 000 kr för en Wilbers och 13 500 kr för en Öhlins. Tack och lov satt jag ned när jag fick priserna. Det blev vidare ett svårt val. Originalstötdämparen var uppenbarligen inte anpassad att tåla så tung vikt på så dåliga vägar, vilket kanske inte är så konstigt. En tysk i Salta, som anordnat äventyrsresor med BMW-motorcyklar i flera år, rekommenderade mig dessutom att köpa något annat än originalstötdämparen. Eftersom stötdämparen från Öhlins, enligt Öhlins själva, egentligen behövde en starkare fjäder för sådana belastningar och någon sådan inte verkade finnas i Argentina, föll valet på stötdämparen från Wilbers. Den är redan anpassad för tyngre last och allt jag läst på motorcykelforumen på nätet tyder dessutom på att den skall vara riktigt bra. Förhoppningsvis kommer den att hålla resten av vägen. Om inte kanske ni får se oss i Sverige tidigare än planerat.

Under tiden som vi väntar på leveransen av den nya stötdämparen tänker jag proppa i mig så många stekar jag bara hinner. Efter åtminstone fem magsjukor har jag blivit klädsamt smal. Lite som en vandrande pinne.



Inget är lätt i La Paz och ”Dödens väg” (2 310 mil)

Bolivia Posted on tis, november 16, 2010 19:00:52

Från den lilla och vackra, men med turister och turisthotell belamrade, staden Copacabana vid Titicacasjöns södra strand tar det bara några timmar att nå La Paz. Eftersom båda städerna ligger högt, ca 3 800 m respektive ca 3 600 m, finns det ingen större höjdskillnad som kan ta tid att beta av. Vägen är dessutom asfalterad och var inte överdrivet trafikerad. Det sistnämnda förändrades dock snabbt så snart vi nådde de ganska sjaviga utkanterna av staden. Mitt första intryck av La Paz var de enorma mängder vita minibussar som spydde ut svarta moln av halvförbränd diesel, parkerade mitt i vägen utan förvarning, trängdes och tutade oupphörligt. En kamikazepilot hade blivit tårögd av beundran inför deras sätt att hänsynslöst plöja fram i den täta trafiken. Mitt i denna vita störtflod försökte vi snirkla oss fram till vårt vandrarhem utan att bli alltför tillplattade.

En liten den av den första dagen i huvudstaden tänkte vi ägna åt att byta däck till de nya off road-däcken, hitta en bensinmack med blyfri bensin och köpa en reservdunk, eftersom vi hört att hitta bensin på vissa delar av landsbygden är som att vinna högsta vinsten på Lotto. Detta borde ju inte ta mer än två, tre timmar tänkte jag. Så här i efterhand har jag Jethro Tulls gamla slagdänga ”Nothing is Easy” spelandes i huvudet när jag tänker på den dagen. I ärlighetens namn får jag väl ta på mig en del av skulden till att däckbytet tog lång tid, eftersom jag tydligen fått med mig fel storlek på torx-nyckeln som skulle användas till att skruva av bakhjulet. Hursomhelst fick större delen av förmiddagen ägnas åt att försöka hitta en däckfirma med torx-nycklar. Sedan tog själva däckbytet av någon anledning flera timmar och vi var inte klara förrän klockan fem. Efter det åkte vi kors och tvärs över La Paz för att hitta plastdunkar (riktiga bensindunkar var nästan helt omöjligt att hitta fick vi veta på däckfirman). Jag tror att jag var inne i ett tjugotal affärer i olika delar av staden, utan framgång. Samtidigt letade vi efter en bensinmack som sålde någon annan bensin än 84-oktanig med rikliga mängder bly. Tack vare alla hjälpsamma människor, bland annat ett motorcykelbud från Burger King som körde framför oss genom halva staden, hittade vi till slut den enda bensinmacken i La Paz som vanligtvis brukar ha ”finbensin”. Macken ligger snett mitt emot presidentens, Evo Morales, bostadshus och man är därför nästan tvungen att tillhandahålla den bättre bensinen, om det skulle vara så att någon av presidentens chaufförer skulle komma dit för att tanka. Tack och lov hade de en skvätt kvar av finsmakarbensinen även till oss. Plastdunkarna verkade det dock vara svårare med. Jag fick en idé om att de kunde finnas på stormarknader eftersom vatten ofta säljs i större dunkar, fast här i Bolivia verkar det enbart vara flaskor som gäller. Till slut fick vi köpa två använda (och upptäckte vi senare, läckande) oljedunkar på en bilfirma. Alltsammans hade tagit närmare tolv timmar. Fast om man skall se det från den ljusa sidan fick vi ju se mycket av La Paz.

Strax utanför huvudstaden, bara ett par timmar med motorcykel eller bil, finns den ökända ”Camino de las Yungas” eller ”Dödens väg”. Vägen är en smal, slingrig grusväg som, sedd från La Paz-hållet, ålar sig österut bland bergen. Början av vägen ligger på samma höjd som La Paz och rinner till slut, några tusentals meter längre ned, ut i den lilla staden Coroico som utgör porten till Amazonas. För några år sedan ansågs vägen vara en av de farligaste i världen, antagligen på grund av att en smal grusväg i bergen inte är så bra i kombination med en stor mängd tung trafik. Det är nästan svårt att föreställa sig hur man kan ha kört stora lastbilar där, även utan möte med kollegor på väg åt andra hållet. Om man vill se hur det såg ut tidigare kan man titta på ”Top Gears” Bolivia-avsnitt. Åtminstone jag blir lite lätt svettig i handflatorna. Sedan 2007 kan man istället välja en ny, asfalterad och betydligt säkrare väg, vilket gjort att ”Dödens väg” numera nästan uteslutande används av gringos på mountainbike. Detta innebär dock inte att olyckorna upphört. Tydligen är det inte helt ovanligt att cyklister glider över kanten. Trots detta bestämde vi oss för att ta en tur med motorcykeln på vägen. Varför? Anledningarna var dels att vi hört att vägen skall vara helt otroligt vacker, trots sitt tragiska förflutna, och dels att både jag och Madde blev ganska nyfikna på hur vägen egentligen är. För säkerhets skull tänkte vi dock köra uppför, från Coroico och mot La Paz. Anledningen till detta är att vänstertrafik gäller på ”Dödens väg” för att de som kör närmast kanten skall kunna kika ut genom bilrutan och se hur nära avgrunden hjulen är. Om man kör uppför har man därför lyxen att få vara närmast klippan. I teorin.

Utrustade med de nya off road-däcken, numera på hjulen och inte på pakethållaren, och med bensintanken full av oblyad ”Premium” körde vi iväg mot Coroico. Den nya asfaltsvägen var faktiskt ganska vacker, med istappsbeklädda klippor utmed sidorna. Jag blev också lite nöjd när jag upptäckte att de nya däcken inte var så dumma att köra på asfalt med som jag hade befarat. Under den sista halvtimmens körning uppför berget till Coroico byttes asfaltsvägen ut mot en smal kullerstensväg som, förutom att vara ganska tråkig att köra på, måste ha varit en rent elände att anlägga.

Efter att ha frågat oss fram i den lilla byn, som jag utan någon uppenbar anledning tyckte liknade en österrikisk alpby, hittade vi till slut början, eller slutet om man kommer från andra hållet, på den ökända vägen. Efter någon halvtimmes körning svävade vägen högt över dalen och vid vissa partier var stupen faktiskt så branta som man föreställt sig. Särskilt i kurvorna smalnade vägen av och var ibland inte bredare än att bara en bil fick plats i taget. Underlaget var dock jämt och fint för det mesta. Med undantag för de få och små vattenfallen, som smattrade på hjälmen när vi körde under dem, var det också torrt. Vägen var vacker och bjöd på hisnande utsikter. Det vackra var dock svårt att uppskatta på grund av alla kors som satts ut för att märka ut platserna för dödsolyckorna och som förekom särskilt ofta i de skarpa kurvorna. Senare fick vi också berättat för oss att ”Dödens väg” även använts av en tidigare diktator (jag fick tyvärr inte namnet) som, när han insett att han skulle förlora det första öppna valet, kört upp samtliga fyra oppositionsledare dit och låtit kasta ned dem. Begreppet valfusk får en helt ny innebörd.

För att undvika överraskningar tutade jag i princip innan varenda skymd kurva och jag tror att jag använde signalhornet fler gånger under en timme där än vad jag gjort under hela mitt liv. Vi mötte dock bara några bilar och ett par bussar på vår väg uppför. Däremot kom det flera stora klungor med cyklister på väg åt andra hållet. Cirka var femte glömde bort att det var vänstertrafik som gällde och i några fall blev vi stående hjul mot hjul.

De som köper en cykeltur får en t-shirt med texten ”Jag överlevde Dödens väg”. För att vara helt ärlig tycker jag inte att vägen är vare sig bättre eller sämre än många andra vägar man stöter på i Latinamerika. Kanske hade det istället varit mer passande med ”Jag överlevde stadstrafiken i La Paz”.



Manú (2 283 mil)

Peru Posted on tis, november 16, 2010 18:21:03

Nära Cusco finns också Manú, en fantastiskt djungel och nationalpark, skyddad av Unesco. Där finns mer än 1000 arters fåglar, 1000 sorters fjärilar, 200 sorters däggdjur och mer än 10 000 olika slags växter. Av dom mer ovanliga däggdjuren finns där tapirer, jätteuttrar och jaguarer. Vi ville jättegärna se en jaguar, och bokade en veckolång tur till reservatet, den del av nationalparken som är mest skyddad och där det är störst chans att se jaguarer.

Från Cusco åkte vi en och en halv dag med bil längs kurviga grusvägar, från altiplanon på över 3000 meters höjd för att komma ned i värmen och fuktigheten i regnskogen. Som det hörs på namnet så regnar det ju en hel del i regnskogen och på flera ställen hade vägen rasat och tidigare blivit blockerad av jordskred som orsakats av det häftiga regnet. Vi övernattade i enkla stugor den första natten och skyfallet under kvällen skapade nya jordskred på vägen vi tidigare kört. Det skulle gå en vecka innan vi behövde ta oss tillbaka längs den vägen så vi var inte speciellt oroliga över att det kanske inte skulle gå. Resten av färden in i djungeln gick med en långsmal flodbåt och det gav oss många tillfällen att se fåglar, sköldpaddor och kajmaner längs flodkanten. Det var speciellt häftigt att se flockar med blågula och röda arapapegojor som jag annars bara sett vingklippta i fångenskap! Vi såg även blå Quetzales med sin långa stjärt, och Tucaner som är ganska ovanliga. En annan rolig fågel var ”Cock of the rock”, en röd fågel som varje kväll dansar för honorna. Den hane som dansar bäst får spendera natten med honan. De andra får fortsätta öva på att dansa. Det låter bekant, nästan som på nattklubbarna! Vi såg också en fågel som heter Razor Billed Curassow, som nästan helt är utrotad. Den skulle visst vara den godaste fågeln i djungeln att äta, men det var kanske mer innehållet magen som lockade jägarna. Just denna fågel ska ha en förkärlek för glimrande och skimrande saker och vara bra att hitta guld! Sen såg vi massor av hägrar, hökar, gamar, gäss och jag vet inte vad alla heter.

Vi åkte i flodbåten under två hela dagar för att komma in i det innersta reservatet. På kvällarna stannade vi till vid enkla lodger där vi gick på nattvandring i djungeln. Natten är bästa tiden att se tarantellor och andra skojiga spindlar, och vi såg massor… I floden ser man kajmanernas röda ögon reflektera pannlampans ljus, och jag trodde aldrig någonsin att jag skulle vada över en flod med knähögt vatten, i becksvart mörker, samtidigt som jag höll koll på var kajmanen befann sig genom att lysa på ögonen. Men nu har jag gjort det också. Frågan var bara hur många andra kajmaner som var i floden samtidigt. Vi försökte fiska pirayor också i mörkret men de var inte speciellt intresserade att bli tillfångatagna. Robert och vår guide William satt och fiskade på en trädstam över vattnet som innehöll pirayor och kajmaner medan vi andra lyste med ficklamporna efter giftormar och anakondor….. Vi såg mest sandflugor och myggor. Och eldflugor.

Vi ett tillfälle släckte vi alla pannlamporna och eftersom trädtaket är ganska tjockt klarar inte stjärnorna av att lysa upp, utan det blev helt, helt becksvart. Vi stod stilla och bara lyssnade på alla ljud som konstant hörs i djungeln. Grodor, apor, syrsor och cikador. Ugglor som hoar, och fåglar som skränar. I djungeln blir det inte tyst ens på natten. Den stunden var helt magisk och den kommer jag inte att glömma i första taget.

Under en av dagarna gick vi genom djungeln för att komma till en liten sjö där det ska finnas jätteuttrar. Plötsligt började det väsnas något tiotal meter från stigen och vi började skymta en flock på nästan 200 peccaries, vildgrisar. De är mindre än våra vildsvin men nästan lika luriga. De äter precis allt som kommer i dess väg och det är inte ovanligt att människor blir uppätna. Grisarna omringar den intet ont anande personen som kommer gående, springer omkull den och börjar äta. Jag hade definitivt föredragit att bli uppäten av en jaguar, de har åtminstone ihjäl en först. Grisarna har en körtel på ryggen som utsöndrar en otroligt stark doft, som vi tidigare känt till och med från båten. Syftet med doften ska vara att skrämma iväg rovdjur, såsom jaguarer. De kan jaga ensamma grisar men ger sig inte på en hel flock. Turister träffar sällan på grisarna eftersom grisarna i sin tur skräms bort av turisternas doft! Myggmedel verkar dofta ännu värre än de illaluktande grisarna! Den lilla sjön som vi var på väg till var en så kallad oxbow lake, en av flodens vindlingar som blivit avskärmad då floden tagit en annan riktning. I sjön finns en jätteutterfamilj. Vi tänkte till en början ett uttrar verkar ju inte vara så skojiga, det har vi ju hemma i Sverige också. Men jätteuttern – det är nog det coolaste djuret av dem alla! Den är två meter lång, men väldigt smal och smidig, väger bara tjugo kilo. Och med sina tjugo kilo ger den sig på en jaguar eller kajman som råkar passera dess revir! Det är ingen som tar sig förbi där levande. Och den äter inte ens upp jaguaren efteråt utan lämnar den till pirayorna. Jätteuttern äter hellre fisk. Vi paddlade sakta och tysta fram på sjön för att skymta uttrarna. Vi paddlade och paddlade. Och väntade och väntade. Såg fåglar. Sköldpaddor. Nån kajman. Fler fåglar. Väntade och väntade. Och sen kom de! Åtta, nio uttrar som frustande kom simmande mot oss! De ser ganska roliga ut när de simmar, dyker några meter och sen kommer de frustande upp igen med huvudet högt ovanför vattenytan. De simmade förbi helt nära vår flotte, och vi vände om och följde efter dem på avstånd. Vid ett träd som vält ned i floden stannade de och lekte, nån av dem fångade en piraya som den smaskade på. Det var jätteroligt att se dem!

Andra däggdjur vi såg var capybarer, någon slags harliknande gnagare, en armadillo, ekorrar och apor i mängder – röda och svarta vrålapor, spindelapor, bruna och vita kapuchinapor. Men ännu ingen skymt av någon jaguar!

I djungeln bor såklart inte bara djur, utan olika indianstammar och samhällen; Mashco Piro, Nahua, Kogapakori, Matsiguenka, Yine, Poro, Huachapaeri, Harambuc och Amarakaeri. Bara några timmar uppströms finns även vilda nomadstammar utan namn, med indianer som enbart klär sig i djurskinn, och attackerar båtar som dumdristigt nog skulle komma in på deras område med pil och båge. Och de är skickliga med pil och båge! Någon av de byar vi besökte hade skolor och sjukstuga, som staten har byggt. Människorna bor i enkla lerhyddor med palmbladstak. Det finns ingen landväg för att ta sig till dessa byar utan flodbåt är enda transportmedlet, om man inte väljer att gå genom djungeln. Tidigare hade de stora problem med giftormar nattetid i byn, men en stenlagd väg genom byn har gjort att färre människor blir bitna. Ungdomarna i dessa byar får betald utbildning i landet eller till och med utomlands, men få väljer att studera. Många lever på bidrag som staten ger till dem som bor i djungeln eller i byar på över 4000 meters höjd, vilket ger att många ungdomar saknar drivkraft till att studera eller börjar arbeta. Guiden berättade att kvinnorna gör det mesta av hushållsarbetet och männen mest dricker Masato, en slags djungelöl gjord på fermenterad yucca och sötpotatis. I vissa byar bor medlemmar från flera olika stammar, medan andra stammar håller sig strikt till sin egen stam. I dessa stammar får medlemmarna bara gifta sig inom stammen, och man kan tänka sig att det blir problem med stammar som bara har 150-200 medlemmar. Det känns som att alla borde vara besläktade med varandra. En make väljs ut av föräldrarna efter flickans första menstruation. De flesta flickor har två eller tre barn vid sjutton års ålder. Många små barn dör av tuberculos eller parasiter från dricksvattnet. Leichmania är den tredje största sjukdomen.

Vi hade en fantastisk guide, som berättade många historier och sägner från trakten. Det var berättelsen om den liten pojken och anakondan Yaku Mama. Pojken gick ned för att leka vid vattenbrynet när en jaguar attackerade honom, och anakondan drog ned pojken i vattnet. Efter den dagen så lekte pojken och anakondan varje dag, och för att göra en lång historia kort så tror indianerna att det finns en anakonda i varje vattendrag som skyddar alla djur och människor. Det var också en sägen om kapuchinapsbröderna som uppvaktade prinsessan Shipactona. Den slutade med att den ena apan fick gifta sig med prinsessan. När han gick med varm soppa till sin fru, snubblade han, fick soppan över sig och brände bort all päls på huvudet. Därför är den ena sortens kapuchinapa flintskallig medan den andra är brun av avund. Jag har i alla fall för mig att det var så. Andra berättelser är faktiskt sanna. Men otroliga. Innan en Matchiguenkaman får gifta sig måste han bevisa att han är en riktig man genom att hugga ned ett Irontree på mindre än tre timmar. Jag kan tillägga att ironträdet är ganska så stort, och som namnet säger ganska så starkt. När sedan Matchiguenkamannen får sin första son, går han ut och gräver upp roten till Belly Palmträdet. Längden på roten som han tar med sig hem och förvarar tills barnet blir vuxet, sägs bestämma längden på barnets penis. Får barnet en liten en så kanske han har ett och annat att prata med sig far om, som tagit hem en så liten rot…

I bergen på vägen till, och i djungeln finns många cocaplantager. All odling och försäljning ska övervakas av Impresional de Coca, Enaco. I Peru är det lagligt att odla coca, i en viss mängd, men man ska sälja cocabladen till företag som gör the, bröd, godis osv. Det är när man odlar större mängder, transporterar större mängder eller säljer bladen till kokaintillverkning som det blir olagligt. Eller om man själv tillverkar kokain såklart. Både i bergen och i djungeln påstods finnas kokaintillverkning. Bönderna som odlar coca tjänar så mycket mer på att sälja bladen till kokaintillverkning. Det går åt 1000 kg cocablad för att tillverka två kilo kokain, så jag förstår att det måste finnas stora plantager gömda någonstans om man ser till mängderna kokain som smugglas ur länderna häromkring.

Veckan i djungeln gick otroligt snabbt, och fastän vi inte såg någon jaguar upplevde vi fantastiskt mycket. Manú påstås vara en av de bäst bevarade regnskogarna i världen och jag är glad att vi fick chansen att åka dit. På vägen tillbaka till Cuzco råkade vi ut för nya skyfall, och det var tveksamt om vägen skulle hålla för nya jordskred. Vi hade gärna stannat kvar i djungeln några dagar till, men vägen gick bra att köra på och djungelturen närmade sig sitt slut.

Vi kom tillbaka till civilisationen i Cusco igen och till hojen som stod i säkert förvar inne på hotellet med trappan. Det är lättare att komma ned än komma upp, och vi var snart på väg igen, med riktning mot Bolivia. När vi passerade staden Juliaca blev vi närapå rånade, för första gången. Jag säger närapå för det måste vara den klantigaste tjuven någonsin. När vi stannade vid ett rödljus mitt i stan, i rusningstrafik med massor av människor runtomkring, såg jag en tanig man i femtioårsåldern som tittade lite snett på oss och tog fram någonting ur fickan. Jag försöker hålla koll på väskorna på sidan om mig men har svårt att se om nån kommer upp precis bakom oss. Så vid rödljuset passade han på att slinka upp precis rakt bakom och började skära loss extradäcken med en kniv. Extradäcken måste vara det mest korkade att stjäla eftersom de passar vår motorcykel som är ganska så ovanlig i Peru och speciellt i Juliaca, och borde därför vara ganska så svåra att sälja. Mest korkade också för att man inte är så snabb om man ska springa iväg med två däck. Man är inte direkt osynlig. Mest korkade också för att han skar av änden av packbanden. Precis när jag kände att det var någon bakom oss blev det grönt ljus och Robert körde iväg. Efter oss sprang tjuven med kniven i ena handen och änden på packbandet i andra handen.

Sista stoppet i Peru, innan vi passerade gränsen till Bolivia, blev i Puno. Den stora sevärdheten i Puno, är de flytande öarna i Titikakasjön strax utanför staden. Tvåtusenfemhundra människor är bosatta på öar som är gjorda av eukalyptusrötter och vass. Ofta bor fem till sex familjer i sina hus på en ö. Tröttnar man på grannarna eller vill ha en annan utsikt kan man bara såga av sin bit av ön och flyta iväg för att sen lägga till vid någon annan ö. Mängder av turistbåtar åker ut till öarna varje dag och många av öborna lever på att sälja souvenirer. Idag känns det mest turistigt, och vi misstänkte att många av öborna egentligen bor i bekväma hus inne i stan. Ursprungligen flyttade öborna ut till sina öar för att leva i fred från inkaindianerna. Den tanken känns lite mer spännande.

Peru har varit ett fantastiskt land att resa i. Naturen är helt fantastiskt och överallt finns lämningar efter Inkafolket och andra forna kulturer. Maten är bättre än i vissa andra länder, inga nämnda. Men nu är vi lite nyfikna på Bolivia, som står på tur på vår färd söderut.



Öken, berg och storstäder (2 247 mil)

Peru Posted on tis, november 16, 2010 18:16:35

Trujillo är en av de största städerna i Peru med 680 000 invånare. Francisco Pizarro grundade staden år 1534 och döpte den efter sin hemstad i Spanien. Den gamla stadsdelen kring Plaza de Armas är riktigt fin med sina kolonialbyggnader, resten är kanske inte jätterolig att vara i. På grund av en illasinnad kycklingmacka fick vi i alla fall stanna i Trujillo några dagar. Peppar, peppar har vi annars klarat oss ganska bra från matförgiftningar.

Utanför Trujillo ligger ruinstaden Chan Chan, som på sin tid var en av de största städerna i världen med en yta på 20 kvadratkilometer. Chimufolket byggde Chan Chan kring 1300 e.Kr. och som mest fanns omkring 10 000 byggnader. En av anledningarna till att staden växte i omfång var att kungen begravdes i sitt citadell. Eftersom Chimu bodde i staden under tio generationer finns tio citadell då ett nytt byggdes för varje kung. Chimu erövrades av Inkafolket år 1460, men staden fortsatte vara bebodd ända tills spanjorerna kom och rev ned stora delar. Guaqueros, gravplundrare, tog vid och under århundranden plundrades värdefulla föremål från kungagravarna. Chan Chan ligger mitt i öknen, och de tjocka utsmyckade murarna har förstörts av sol och vind, men man kan lätt föreställa sig hur magnifik staden var.

Nästa stopp på vägen var Lima, Perus huvudstad, med nästan åtta miljoner invånare. Lima är en gigantisk stad och helt hopplös att köra i. Det tog oss tre timmar att köra från stadsgränsen till vårt hotell. Vi bodde i stadsdelen Miraflores, där de flesta turister hamnar. Härifrån tog vi taxi till centrum och Plaza de Armas som är omgivet av katedralen, presidentpalatset, biskopspalatset och många andra vackra byggnader. Höga balkonger i trä smyckar byggnaderna och det känns lite speciellt för Peru. Senor del Milagro (en målning av Jesus som har firats i nästan varenda stad vi kommit till) firades med musik och parad när vi var i Lima och det var feststämning överallt.

Från det att spanjorerna kom till Lima tills Peru återigen blev självständigt begravdes de döda i katakomber under staden. Vi gick ned i katakomberna under Monasterio de San Francisco där 70 000 personer begravdes och munkarna i klostret faktiskt fortfarande begravs. Katakomberna ska dessutom vara det säkraste stället att vara under en jordbävning. Om detta inte stämmer är man ju så att säga ändå på rätt ställe… Lima har många bra museer men vi strosade mest runt och tittade och insöp atmosfären. Och även en och annan Pisco Sour på den anrika baren som hör till Gran Hotel Bolivar, vid Plaza San Martin. Det ska visst vara stället att dricka Pisco Sour på. På torget finns en staty av Madre Patria. Statyn beställdes från Spanien och på beställningen stod att statyn skulle smyckas med en eldsflamma på huvudet. Vad man inte tänkte på var att det spanska ordet för flamma, llama, är detsamma som för lama! Så Madre Patria smyckades med en liggande lama på huvudet.

En stor del av befolkningen i Peru är arbetslösa, och även i huvudstaden Lima lever många under oerhört enkla förhållanden utan elektricitet och vatten. Kontrasten är stor till lyxvillorna i de ”fina” områdena i staden. Under tiden vi var i Lima valdes en ny borgmästare och förhoppningarna är stora att hon ska kunna åstadkomma förändring.

Efter besöket i Lima körde vi vidare till Nazca och de berömda Nazcalinjerna. Nazcalinjerna består av mer än 800 linjer, 300 geometriska tecken och 70 figurer som gjordes i öknen av Nazcafolket, genom att de plockade bort det översta lagret stenar och blottlade de ljusare stenarna under. Linjerna upptäcktes 1939 av den amerikanska forskaren Paul Kosok vid en överflygning. De kan endast ses från luften och nu finns mängder av olika bolag som erbjuder överflygningar med små cessnaplan. Man tror att linjerna gjordes av Paracas och Nazcafolket mellan år 900 f Kr och 600 e Kr men man vet egentligen inte varför. Det finns dock massor av olika teorier. Det kan vara religiösa motiv, att linjerna gjordes som gåva till gudarna. Linjerna kan ha astronomiska motiv, vissa av linjerna markerar sommar- och vintersolståndet. Vissa forskare tror att linjerna markerar underjordiska vattenkällor. Jag gillar teorin om att linjerna skulle vara landningsbanor för utomjordingar bäst. Dessutom ser verkligen en av figurerna ut som en utomjording…… Den största figuren är 150 meter bred och det finns en apa, en spindel och en kondor. Oavsett anledning – heder till Nazcafolket för deras livliga fantasi! Tyvärr kunde vi bara se några av dem från ett utkikstorn, och resten fick vi se på en föreläsning på planetariet. Några dagar innan vi kom dit hade nämligen ytterligare ett i raden av många flygplan kraschat och vid en kontroll hade 68 procent av flygplanen blivit belagda med flygförbud.

Färden gick vidare genom ökenlandskapet söderut, ytterligare en bit längs kusten. Ibland kunde vi köra flera timmar utan att se någon bebyggelse alls. Ibland såg vi dock underliga byar som antingen höll på att byggas mitt ute i ingenstans, eller som var helt övergivna. Åtminstone trodde vi det tills vi vid något hus såg tvätt på tork eller något barn som lekte utanför. Jag förstår inte riktigt tanken på att bygga helt nya byar utan anknytning till industrier, odlad mark eller betesmarker till djuren. Jag förstår inte vad folk ska livnära sig på. Öknen har varit vacker att köra genom, men tidvis ganska enformig. Vi har nu kommit en bra bit genom Peru och det är dags att köra upp i Anderna igen! Vi längtar efter att få se det vackra bergslandskapet igen.

Arequipa, omgiven av vulkanerna El Misti, Chachani och Pichu Pichu, är en trevlig stad. Pizarro och hans conquistadorer har även här haft ett finger med i spelet, och stadskärnan är uppbyggd av vackra vitkalkade byggnader. Mitt i Arequipa finns Monasterio Santa Catalina som grundades år 1580 av en rik spansk änka. Under lång tid var det populärt hos rika spanska överklassfamiljer familjer att skicka åtminstone en av sina döttrar till detta klostret. Dessa rikemansdöttrar ville ju inte ha ett enkelt klosterliv utan i århundraden levde nunnorna i sus och dus med tjänare, musik och fester. Detta förlustande tog snabbt slut då sträng abbedissa skickades dit för att få slut på eländet, i slutet av 1800-talet. Det slutade med att många av rikemansdöttrarna skickades hem och deras tjänare avlade nunnelöften istället. I klostret kan man se hur både den ursprungliga gruppen nunnor levde och hur deras efterföljare hade det. Det finns fortfarande en grupp nunnor som lever i klostret.

Barranca de Colca, som ligger en bit utanför Arequipa, är en av världens djupaste raviner, 3191 meter som djupast. Det som gör den roligare än andra raviner är att man kan se kondorer där! Eftersom det är störst chans att se kondorer tidigt på morgonen lämnade vi hotellet vid två på natten för att ta bussen de fem timmarna för att komma till ravinen. Det där att köra hoj i mörkret är ju ingen höjdare. Trots den tidiga timmen och skumpandet i bussen såg vi bara en örn. Kondorerna lyste med sin frånvaro, trots att det ska finnas ett trettiotal i området. Eftersom kondoren är världens största fågel med ett vingspann på över tre meter hade det varit häftigt att se en eller två.

Från Arequipa körde vi norrut igen mot Cuzco. Vägen gick över den peruanska altiplanon och stundvis var vi uppe på nästan 5000 meters höjd. Bredvid vägen betade stora flockar av lamor och alpacor, och vi såg även några vicunas. I de klarblåa sjöarna bland bergen vadade rosa flamingos. Cuzco ligger lite lägre, på 3300 meters höjd men det märktes ändå på andhämtningen när vi gick uppför backarna. För en gång skull hade vi faktiskt bokat hotell. Vi visste att det skull vara en lång dags körning för att komma fram till Cusco och att det skulle vara massor av turister på plats. När vi ringde och bokade hotellet frågade vi om det var möjligt att parkera en ganska så stor motorcykel inne på hotellet och det skulle inte vara några som helst problem att köra in och parkera på hotellets innergård. När vi väl kört över halva Anderna och kom fram till Cuszo när det precis började skymma, hittat vårt hotell bland vindlande gränder och enkelriktade gator såg vi att det var en hög trottoarkant och fyra trappsteg in till hotellet. Vi sa till receptionisten att det är inte möjligt att köra uppför trappstegen, samtidigt som vi inte var jättesugna på att börja leta efter ett annat hotell. Receptionisten försäkrade att två veckor tidigare hade det varit en ”precis likadan motorcykel där och den motorcyklisten hade inte haft några som helst problem att köra uppför trapporna”. Så vi ville ju inte vara sämre utan med hjälp av stenar och plankor började vi baxa upp hojen uppför trapporna. Receptionisten såg ganska så nervös ut, men när hojen väl var på plats på innergården blev hon otroligt lättad och kläckte ur sig ”att det var imponerade att vi fick upp den för den förra motorcykeln var mycket,mycket mindre och det hade varit fyra brasilianare som lyft in den”. Hade vi vetat det…

Även om Cuzco är en trevlig stad, så åker de flesta turisterna dit av en annan anledning – Machu Picchu som ligger en bit därifrån, och som jag tror är Sydamerikas största turistattraktion. Machu Picchu var övervuxet av djungel och dolt för omvärlden tills upptäcktsresande Hiram Bingham blev visad vägen dit av en pojke från trakten 1911.Två familjer bodde faktiskt i Machu Picchu på den tiden. Bingham letade egentligen efter inkaindianernas sista fäste, den mytomspunna staden Vilcabamba, men hittade istället en stad, byggt högt på klipporna, som inte alls var nämnd i några skrifter. Spanjorerna har dokumenterat stor del av Inkafolkets historia men eftersom inte Machu Picchu är nämnt har antingen inte spanjorerna hittat dit, eller så var det övergivet redan innan de kom till Peru. Eftersom man inte visste vad Inkafolket kallat staden, döpte man den efter berget bredvid, Machu Picchu. (Vilcabamba är för övrigt fortfarande överväxt av djungel och ingen har hittat staden.)

Machu Picchu är ett fantastiskt byggnadsverk och bevis för inkaindianernas otroliga ingenjörskonst. Dock är ändamålet för Machu Picchu höljt i mystik. Man tror att det kan ha varit ett kungligt ”sommarhus” som övergavs vid inkaindianernas fall. Det kan också ha varit ett ceremoniellt centra. Ingen vet säkert. Men vackert är det! Man kan ta sig dit genom att vandra på inkaleden eller någon annan vandringsled. Inkaleden måste man boka många månader i förväg, och eftersom vi inte ville ha ett datum att passa så skippade vi det alternativet. Det finns också en järnväg som går till Aguas Caliente, byn nedanför Machu Picchu. Peru Rail har monopol på järnvägen och ett kontrakt som säger att inga vägar får byggas till Aguas Caliente på 40 år så de kan ta ganska saftigt betalt för sina biljetter. För att göra en lång historia kort, så är det dyrt att ta sig till Machu Picchu och eftersom Robert varit där tidigare tog jag tåget själv. Det var precis så fantastiskt och magiskt som alla säger. Man har en makalös utsikt så jag förstår varför Inkaindianerna valde att bygga staden just här. För några år sedan var det ett känt ölföretag som också tyckte att Machu Picchu var helt magiskt och tyckte att det skulle passa i deras reklam. Det slutade med att kameravagnen föll och högg ut en stor bit av Intihuatana, en sten som med hjälp av solen markerar årstiderna och tiden på året. Det mesta av Inkaindianernas hyllning till solen är annars förstört, eftersom spanjorerna verkade tycka att allt sånt var trams.



På grusväg över Anderna (2 007 mil)

Peru Posted on tis, november 02, 2010 13:42:04

Jag måste erkänna en sak som säkert får hojåkande grusvägsfetischister att rynka på näsan. Här kommer det i alla fall: Jag har egentligen aldrig riktigt gillat grus! Så, nu är det sagt. Visst har de enstaka turerna på de fina vägarna på Revingehed varit ganska roliga och dagarna i ”Barranca del Cobre” är kanske något av det mest minnesvärda på resan så här långt, men jag har faktiskt alltid tyckt att en kurvig asfaltsväg slår vilken grusväg som helst. Fram tills att jag hittade ”min” grusväg vill säga. Från Chachapoyas på den östra sidan av Anderna kan man välja två vägar om man vill komma till Trujillo som ligger nära kusten på västsidan, antingen samma asfalterade väg som vi kom på eller en något kortare grusväg. Av en annan turist fick vi veta att grusvägen skulle vara ”breathtakingly beautiful”, men lite småspännande eftersom bussen knappt fick plats på den slingriga vägen som verkade vara uthuggen i bergssidan. Att köra tillbaka samma väg i nästan en hel dag kändes som ett nästan outhärdligt tråkigt alternativ, särskilt som asfaltsvägen var full med stora hål, djupa svackor och oändliga vägarbeten. Efter viss tvekan, eftersom det såg ut att dra ihop sig till ett ordentligt oväder, bestämde vi oss därför för alternativ två. Det blev kärlek vid första ögonkastet. Nere i dalen meandrade den jämna och fina grusvägen i ganska vida svängar jämte den, för en gångs skull, klarblå floden och jag kunde utan större problem hålla uppåt 80-90 km/h på de rakare sträckorna, särskilt när jag körde ståendes på fotpinnarna. Efter ett par timmar var jag helt såld. Enda smolket i glädjebägaren var att jag tyckte synd om Madde som nu tvingades resa genom Anderna med min bakdel mitt i synfältet. Om vi tidigare väckt uppmärksamhet så tror jag inte att ett besök från yttre rymden hade väckt mer uppmärksamhet än vad vi gjorde nu. Barn gapade med stora ögon och vuxna stannade upp med vad de nu höll på med och stirrade ohämmat. Fast det måste faktiskt ha sett ganska galet ut med en grinande gringo som kommer åkandes med huvudet nästan uppe trädtopparna.

Såsom all kärlekshistorier (i vart fall i Hollywoodfilmer) blev det en fnurra på tråden någonstans mitt i. Det började regna. Den tidigare så fina grusvägen förvandlades på sina ställen till två leriga och hala hjulspår. Till råga på allt hade vi nu påbörjat en ganska brant stigning uppför den första av flera bergskammar. Svängarna blev skarpare och dalen kändes snabbt väldigt avlägsen långt där nedanför. Det kändes också som lite av ett skämt att vi hade ett par helt nya off road-däck på pakethållaren och jag funderade på om det verkligen var där de gjorde som mest nytta. Tack och lov var väglaget i kurvorna för det mesta inte lika gyttjigt. För spänningens skull räckte det faktiskt ganska bra med de branta stupen som mer än gärna hade välkomnat oss med öppen famn om vi råkat köra av vägen. Knepet är att inte tänka på avgrunden någon halvmeter åt endera hållet. Inte att glömma den helt kanske, men bara inte tänka på den medvetet. Efter ett tag kom dimman och hjälpte till med tankeövningen. Nu såg man inga stup längre. Inte vägen heller för den delen.

När vi stannade för att jag skulle knäppa igen jackan lyckades jag pinsamt nog tappa hojen. Av någon anledning lyckades jag inte få ned benet ordentligt. Kanske fastnade jag med byxbenet, jag vet inte. Hursomhelst blev det bara några graders för stor lutning (vilket inte är mycket med den last vi har för tillfället) och sedan var det inte mycket mer att göra än att låta den lägga sig ned på sidan som en trött vattenbuffel. Efter att ha ställt den med gummisidan nedåt igen upptäckte jag till min förvåning att bromsarna inte fungerade. Eller snarare att de låst sig helt. Det kändes inte vidare ”unstoppable” som de säger i BMW-reklamen att hojen går sönder av att välta på sidan från stillastående. Dessutom hände det så klart med bästa möjliga timing, mitt uppe i bergen på en glest trafikerad väg. Närmsta by var åtminstone någon halvtimmes körning därifrån och då antagligen några timmar till fots. Var närmsta motorcykelverkstad var ville jag inte ens tänka på. Något lättad hittade jag felet som visade sig vara så enkelt som att handtagsskyddet vridit sig och tryck in bromshandtaget. Reparationen tog två sekunder och sedan kunde vi fortsätta vidare uppför berget.

Som högst var vi uppe på 4 200 m och vi drog flämtande efter andan alla tre. Motorcykeln började knacka lite vid belastning, antagligen på grund av den tunna luften i kombination med ”fulbensin”. Maddes och mina läppar blev lite blåaktiga. Man blir lite fisig av höjden också. Uppe på toppen fanns det en utsiktsplats som säkert hade bjudit på en vidunderlig vy, om bara inte dimman (eller om det var ett moln) hade minskat sikten till bara några meter.

På vägen mellan de glesa byarna mötte vi flera gånger åsnor som bar stora mjölkkrus på ryggen, till synes helt själva. Inne i byarna trängde sig vägen på mellan små, enkla tegelhus. Hundar springer nästan alltid efter och skäller som rabiessmittade när vi kommer, oavsett storlek. Vi blir betraktade när vi kör förbi och i vår tur är det också vi som betraktar. Många av människorna, som jag antar är lantbrukare, är ganska korta och har något bistra och fårade ansikten som spricker upp i stora leenden när vi hälsar. De ser ut att ha fått slita hårt. Framemot kvällen, men innan det börjat skymma, kunde vi se kvinnor i färgglada kläder stå utanför husen och spinna eller virka. Att spinna klarade de för övrigt av även samtidigt som de bar enorma lass med ved eller annat på de krökta ryggarna. Jag ville gärna veta hur en vanlig dag ser ut i deras liv. Vad gör de efter att ha vaknat? Jag är säker på att mångas liv är ganska hårt. Någon morgon lite längre fram såg jag hur kvinnorna bar sina tunga lass redan klockan fyra på morgonen. Då började deras arbetsdag.

Vi fick en liten inblick i hur en ovanlig dag ser ut. Långt innan nästa by började vi se finklädda människor gå på vägen. Några åkte i en överfull lastbil och deras huvuden stack precis upp över kanten på det höga flaket. Inne i den lilla byn, som verkade bestå av ett tiotal hus, såg vi begravningståget med kistbärarna som längst fram med stor möda försökte bära kistan uppför en brant slänt. Medan vi väntade på att hela tåget skulle ringla sig uppför stigen på berget var det några i begravningsföljet som glömde sig helt och leende började fotografera oss istället.

En stund senare blev vi, med bara några hundra meters mellanrum, utmanade i ”chicken race” av två enorma tarantlar som kom springandes i en fart som om det delades ut gratis flugor lite längre ner på vägen. Båda spindlarna vann. Innan de fick återvända till sina spindelliv lyckades vi avkräva dem varsitt foto. Den ena var ungefär lika stor som Maddes hand. Man blir lite äcklad och fascinerad på samma gång. Fascinationen sträcker sig dock inte till att jag vill hitta någon av dem i sovsäcken.

Vi övernattade i den lilla staden Celendin som mest verkade kunna bjuda på ett överflöd av järnaffärer. Trots detta var den ganska trevlig. Dagen efter körde vi iväg i strålande solsken och hög, ganska kall luft, för den sista etappen till Trujillo. Grusvägen blev klart mycket mer trafikerad efter Celendin, men var nu torr, jämn och bjöd på fantastiska utsikter där den klamrade sig fast vid berget.

När underlaget sedan abrupt byttes ut mot asfalt blev jag faktiskt besviken. Jag kommer att sakna grusvägen i bergen. Fast de orden kommer jag väl att få äta upp i Bolivia.



Gammalt och nytt i Peru (1 977 mil)

Peru Posted on tis, november 02, 2010 13:35:35

När jag tidigare tänkte på Peru tänkte jag på lamor, inkamössor, panflöjter och Anderna. Jag tänkte på Macchu Pichu och andra inkaruiner. Även om jag visste att Peru har fina stränder och bra surfvågor var jag inte alls förberedd på de milslånga tomma sandstränderna som bröts av av små fiskebyar eller tomma semesteranläggningar. Jag hade inte heller sett framför mig den evighetslånga öken som vi körde genom de första dagarna av vår vistelse i Peru. Med jämna mellanrum fanns små byar efter vägen, med hus byggda av bambu eller lera. De lite finare husen av tegel eller betong är nästan alltid färgglatt målade med något politiskt budskap. Rösta på Martínez! Rösta på Chavez! Och till detta tre ikryssade rutor med politikerns tecken så att även den som inte kan läsa förstår budskapet om hur de ska rösta i nästa val. Tecknen kan vara allt från lamor till spadar eller äpplen. Vi fick reda på att om den personen vinner valet så har ägaren till huset större chans att få jobb. Säkert får de lite betalt också för att de upplåter sina husväggar. Det är vanligt att politikerna köper sina röster för att vinna valet, även om det är olagligt.

Mancora är en gammal fiskeby som nästan helt har förvandlats till ett turistparadis med hotellanläggningar så långt ögat når. Vi stannade några nätter i utkanten av Mancora. Stranden är helt fantastisk, kilometer efter kilometer med folktom sandstrand med en och annan surfare och kitesurfare i vattnet. När vi satt i solen på hotellets uteservering och åt en otroligt god ceviche (en av Perus paradrätter, rå marinerad fisk i citron, chili och koriander) till lunch samtidigt som ett gäng valar hoppade omkring och gjorde någon slags improviserad uppvisning rakt framför oss kändes allt riktigt bra. Vi glömde snabbt både kylan i bergen och allt vad träsmak heter…

Peru är ett av de länderna med flest arkeologiska lämningar och en makalös rik historia. Överallt finns gravplatser, ruiner, pyramider och terassodlingar från inkatiden. Skulle vi hinna med att se allt skulle vi definitivt missa planet hem! För att ni ska hänga med i svängarna kommer en snabb presentation av några av folkgrupperna som har lämnat mycket spår efter sig. Mochefolket levde kring 100–800 AD och hade landområden i norra Peru. Mochefolket erövrades av Chimu som hade sin storhetstid kring 900 AD. Deras landområde sträckte sig från Lima till norra Peru. Samtidigt som Moche och Chimufolket härskade längs kusten fanns andra folkgrupper uppe i bergen, exempelvis Chachapoyas. Alla dessa folkgrupper erövrades av inkaindianerna som hade sin storhetstid på 1400 och 1500 talet tills spanjorerna med Francisco Pizarro i spetsen kom och ändrade historien totalt.

Utanför staden Lambayeqe finns gravplatsen för kungen av Sipan, en Mochekung. Guld, silver, ädelstenar, pärlor och keramik från graven, tillsammans med mumien av kungen själv, finns att se på ett riktigt bra museum i Lambayeqe. Lite speciellt för kungen av Sipan var att han inte begravdes ensam utan tillsammans med flera av hans närmaste och mest uppsatta undersåtar, hans fru och två andra kvinnor, ett barn, två lamor och en hund, som alla offrades till hans ära. Tur att det inte är så idag!

Från Lambayeqe körde vi upp i bergen för att se Kuelap där Chachapoyasfolket höll till. Kuelap är en ruinstad som ligger uppe på en bergsrygg på 3000 meters höjd. Chachapoyas betyder faktiskt folket bland molnen. Hit kom Inkaindianerna för att erövra staden men eftersom den har tjugo meter höga murar runtomkring och stup på alla kanter tog det dem flera år innan de lyckades. Man tror att Inkaindianerna levde kvar i staden och tog sig fruar från Chachapoyasfolket eftersom de ansågs vara speciellt attraktiva med blont hår och blå ögon. Man har faktiskt hittat mumier med blont hår och blå ögon, men man vet inte var de kom från. Visa forskare tror att de härstammar från vikingarna, vilket jag tycker är en rolig men kanske inte så trolig teori. Alla byggnaderna som Chachapoyasfolket byggde är runda, medan inkafolket bidrog med rektangulära byggnader. Människorna som dog begravdes i stadsmuren och kikade man in mellan stenarna kunde man se benknotor. I husen har man hittat burar av sten där man födde upp marsvin som redan då användes till föda. Kuelap brukar jämföras med Macchu Pichu, som en fantastisk ruinstad men kanske mest för dess otillgänglighet på klippan. Det var helt klart värt omvägen!



Sexmotell i gränslandet (1 860 mil)

Colombia/Ecuador Posted on tis, oktober 12, 2010 05:39:13

Det är bra att ha regler när man är ute och reser, exempelvis att alltid ha lite kontanter på sig, men inte för mycket, om ifall att man skulle blir rånad. En annan regel som vi försöker hålla oss till är att övernatta någon eller ett par timmar innan gränser. Detta för att kunna passera gränsen på morgonen efter. Man vill inte gärna komma fram på eftermiddagen för att upptäcka att gränspassagen tar fyra timmar och det hinner bli mörkt. Gränsområden i Latinamerika brukar generellt sett vara mer eller mindre osäkra. Kanske är det så att banditerna utnyttjar att brotten kan ”falla mellan två stolar” eller helt enkelt att det är där knarktrafiken går. Jag skall inte tjata mer om detta, kort sagt är gränsområdena vanligtvis ganska tråkiga. Vad gäller regler vet vi ju alla att det inte alltid blir som man hade tänkt ändå…

I Ecuador hade vi planerat att stanna i antingen Las Rosas eller Arenillas. Den förstnämnda staden visade sig vara ett riktigt sumpigt ställe, medan den andra inte låg utmed vägen, som vår karta visade. Vi fortsatte därför köra mot gränsen i hopp om att hitta något hotell utmed vägen där man kunde låsa in hojen på något tryggt sätt. Normalt sett brukar de vara ganska vanligt förekommande, men just här fanns inte ett enda i sikte. Egentligen borde vi kanske ha vänt om, men så tycker man att det är ganska tråkigt att behöva köra samma väg tillbaka dagen efter. Gränsen kom närmre och närmre utan minsta ställe att bo på. Till vår glädje började det dyka upp ganska flådiga skyltar med ”Paradise Hotel” och en bild på en kvinna och en man som såg ganska nöjda ut längs med vägen. Det där måste ju vara ett schysst hotell, tänkte jag! Enda smolket i glädjebägaren var att det aldrig dök upp. Till slut började vi undra om vi missat det och jag körde intill en parkerad polisbil och frågade efter det genom sidorutan. Poliserna höjde på ögonbrynen (vilket jag trodde berodde på att de blev imponerade av min, säkerligen nästan infödda, spanska) men förklarade att det bara var att fortsätta köra mot gränsen. ”Är det bra då?”, frågade jag vilket belönades med två par ännu mer höjda ögonbryn. ”Tja… Det är ju ganska nytt i varje fall…”, fick jag till svar.

När det äntligen dök upp såg vi vad det var. Någonstans mellan USA och Mexico ändrar ordet ”motell” betydelse. Från att innebära ”någorlunda billigt hotell längs med vägen för folk med fordon” till att innebära ”ett ställe för par att vara ensamma en stund, cirka fyra timmar”. Hursomhelst gick det inte att vara knusslig i det här läget. Gränsen var bara någon kilometer bort och det skulle snart börja skymma. Vi körde in på området som mer liknade ”Shurgard” än hotell. Stora garageportar av korrugerad metall stod antingen vidöppna, eller var helt stängda. Ovanför de vidöppna lyste gröna lampor. Någon reception fanns inte dock. Vi körde varvet runt och stannade jämte två män som stod vid det enorma valvet som utmärkte ingången till området. Den ena såg ut att påta i rabatten. Den som inte verkade vara trädgårdsmästaren, en ung snubbe, något under medellängd i Sverige, kanske strax över tjugo år gammal och med mörkt kortklippt hår, kom fram till oss med snabba steg. Innan vi hann säga något dök det upp ett par bilar bakom oss och killen blev med ens märkbart nervös över vår närvaro och vred huvudet från sida till sida i snabba, ryckiga rörelser. Jag å min sida blev lite nervös över den pistol han hade i höger jeansficka och vars kolv han fingrade på ett par gånger, som för att lugna sig. ”Vad skall du med pistolen till, är det osäkert här?”, frågade jag. ”Det är bara för hotellets säkerhet”, var det uttömmande svar jag fick. Han började istället förklara att det fanns rum med eller utan jacuzzi. De med jacuzzi hade dessutom två TV-apparater. Plasma. Bara tio eller tjugofem dollar för fyra timmar. För andra gången på någon halvtimme stirrade jag sedan på ett par höjda ögonbryn, denna gång med ett par oförstående ögon under, när jag kläckte ur mig att vi letade efter rum för hela natten. ”Va, hela natten?”. Något sådant hade han aldrig hört talas om. Här fick man göra ett undantag och vi skulle få prata med chefen på baksidan, i skymundan. Den kvinnliga chefen för etablissemanget verkade vara en ganska trevlig kvinna i vår egen ålder. Om det inte varit för henne hade vi nog åkt därifrån, gräns eller ingen gräns. Som det var nu vägde det över till ”motellets” fördel, särskilt som solen redan börjat gå ned. Tjugofem dollar skulle vi få betala för en hel natt, utan jacuzzi.

Incheckningen går till på så vis att man kör in i ett av de lediga garagen. Ovanför dörrarna står det om de är lyxutrustade med jacuzzi eller inte. Väl inne i garaget trycker man på en knapp som sitter placerad så att man inte skall behöva kliva ur bilen. Därefter stängs garagedörren och man kan gå ut och öppna nästa dörr, rakt fram. Denna dörr avslöjar rummet vari det finns en säng (såklart), den utlovade plasmateven, en onödigt stor spegel, ett kylskåp, ett gigantiskt badkar, ett nattduksbord, ett litet bord och stolar, luftkonditionering, spotlights i taket, en telefon med vilken man kan prata med personalen (lite Big Brother-känsla) och en knapp på väggen som man kan vrida på för att få stämningsmusik ur de dolda högtalarna. Allt ganska snyggt, faktiskt. Förhoppningsvis rent. I ena hörnet finns det en toalett, handfat och felstavade handdukar (”Paradisse”).

Rakt mittemot den första rumsdörren finns den andra dörren som jag tror leder ut till någon form av korridor. Jag säger tror, för denna dörr var låst och inte gick att öppna. Om man ansträngde sig kunde man se lite golvkakel om man tryckte in huvudet i den lilla luckan i dörren. Denna övning blev än mer obekväm (och medförde en ganska stor risk att fastna med öronen) av att luckan är byggd i vinkel, just för att man inte skall kunna se ut. Förutom minibaren fanns det också en annan slags ”minibar”, innehållande bland annat ”Fly”, ”Magical Coffee”, ”Magic Sex”, ”Dragon Power”, ”Long Love” och ”Stud 100”. Ni får själva fundera ut vad de olika prylarna skall vara till. Man kunde också beställa mat som de tryckte in genom luckan, lite som i fängelser antar jag.

Utcheckningen går till så att man betalar genom luckan i dörren till korridoren, går ut genom den andra dörren, stänger denna, trycker på garageknappen, sätter sig i bilen och väntar i två minuter medan någon i personalen rusar in i rummet, låser dörren till garaget och sedan kollar så att möblemanget är kvar och hur mycket av minibarerna man förbrukat. Om allt är som det skall och man betalat för sig öppnas garageporten och man kan åka därifrån, utan att någon i personalen överhuvudtaget sett vem man är. Hela systemet är konstruerat så att man kan vara helt anonym. Bortsett från om man är två korkade gringos som bara vill hitta någonstans att övernatta, förstås…



Nästa »