Om resan inleddes med pukor och trumpeter så la transporten av motorcykeln senare lite lätt sordin på saker och ting. I måndags fick vi besked från den svenske speditören om att motorcykeln redan fanns på plats i Vancouver. Den kanadensiska agenten däremot var av en helt annan uppfattning och menade att någon motorcykel skulle vi inte få se röken av förrän om en vecka, dvs den 7 juni. Tyvärr var det den senare som hade rätt. Fast sämre kan man ju faktisk ha det än att tvingas tillbringa en vecka här i krokarna. Hittills har vi fördrivit tiden med att stolpa runt i Vancouver som verkar vara en heltrevlig stad. Trots sina cirka 600 000 invånare i stadskärnan (vilket med svenska mått får anses ganska mycket, antar jag) så känns den ändå lite som en småstad. Ett roligt inslag i stadsbilden är den intensiva trafiken med sjöflygplan som startar och landar i Coal Harbour, som i princip ligger mitt i centrum. Invånarna verkar också vara väldigt vänliga och gästfria. Den genomsnittliga tiden man kan stå med en karta uppslagen, utan att bli påhoppad av någon hjälpsam själ, kan nog bara röra sig om ett fåtal sekunder.

Imorgon bär det iväg mot Whistler där en stor del av olympiska vinterspelen arrangerades och som skall vara otroligt vackert (i vart fall om man skall tro Whistlers turistbyrå). Vägen dit, med det målande namnet ”Sea-to-Sky Highway”, skall också vara fantastisk. Förhoppningsvis även om man åker Greyhound-buss.