I tisdags fick vi faktiskt ut vår motorcykel och resan kunde börja, på riktigt! Nu börjar jag förstå att resan faktiskt ska bli av. Känslan när vi packat alla grejor (nästan allt fick plats) och körde ut från Vancouver var fantastisk! Den lilla del av Kanada som vi sett var otroligt vackert och vi är lite ledsna att vi inte har sett mer av landet, men det får bli en annan resa! Vi passerade ganska snart gränsen till USA.

Den delstat vi först mötte i USA var Washington. Landskapet är också här vackert böljande och inramat av majestätiska berg. Utmed de mindre vägar vi kört ligger bondgårdar utspridda som alla ser ut som den där i reklamen för jättejordnötter. Det enda som fattas är de vindkraftdrivna vattenpumparna man sett i alla filmer.

Något man slås av är att bilarna blivit ännu lite större här än i Kanada, vilket man knappt trodde var möjligt. Kommentarerna om motorcykeln har varit klart uppskattande: ”Nice motorbike – It´s so…big!”. Människorna vi hittills mött har varit otroligt utåtriktade och vänliga (enda undantaget var en motellägare som ondgjorde sig över den mexikanska personalen). Det är väldigt lätt att skaffa sig nya bekantskaper. På tisdagskvällen slog vi oss ner i baren på Alfie´s Sportsbar i det lilla samhället Sedro-Wooley. Bara ett par minuter senare var det första samtalet med någon av de andra gästerna igång och innan kvällen var slut hade vi fått högvis med restips, fått mailadresser och blivit hembjudna på ”barbecue”. Det var en riktigt trevlig kväll!

Dagen efter, på onsdagen, åt vi lunch i den ännu mindre byn Snohomish, vars huvudgata kantas av små pittoreska butiker med handmålade skyltar utanför. Vid bordet jämte satt en äldre, liten och tunn, nästan sparvliknande, kvinna med pigga, klara ögon som utstrålade vänlighet. Hon undrade vart vi var på väg med motorcykeln och när det var klargjort att vi skulle hela vägen ner till Argentina blev hon orolig för att vi skulle råka illa ut, antingen för Hells Angels i San Francisco, den lokala polisen som delade ut fortkörningsböter i parti och minut eller galna medtrafikanter. Innan vi skiljdes åt fick vi lyckönskningar och varsin stor kram och blöt puss på kinden. På vägen ut hejdade hon sig och påminde oss om vad som enligt henne var det viktigaste – ”remember that life is fun!”.

I natt har vi övernattat på ett motell i Enumclaw, tältplanerna övergav vi när det började hällregna. Nu ska vi packa ihop oss och fortsätta mot Mount Rainier National Park. I hällregnet…….