Glad midsommar på er allihopa! Vi har firat vår midsommarafton i Grand Canyon! Trots höga förväntningar uppfylldes det med råge. Grand Canyon är otroligt fantastiskt vackert! Om man ska åka till en plats i USA så röstar jag nog på Grand Canyon. Det känns nästan overkligt att stå på kanten och se dessa makalösa bergsformationer och dalgångar framför sig! Där skulle man varit en fågel och kunna flyga över och se alltsammans. Funkar i och för sig med en helikopter ochså.

Vi har kört en hel del sen sist och hunnit med att se massor av vacker natur. Efter San Fransisco körde vi till Yosemite National Park. Ahwahneecheeindianer har bott i Yosemite sedan 4000 år. I mitten av 1800-talet ”övertogs” dock området av en militär expedition, och strax därefter blev det en nationalpark. I guideboken står beskrivet att ”even Switzerland looks like God´s practice run compaired to Yosemite”, och jag är beredd att hålla med. Oerhört vackra forsande floder och skummande vattenfall längs sidorna på mäktiga berg, omgivet av smaragdgröna skogar. Här finns bland annat Halfdome som finns på med på förstasidan på hemsidan, och El Capitan som är perfekt att hoppa Base från. Det häftigaste var dock att vi såg en svartbjörn på ganska nära håll. Svartbjörnar är den vanligaste björnen i Yosemite och jag antar att det var en sådan, fast den var brun. Nära håll innebär en brun prick på fotot mitt på en grön äng. Men det var riktigt roligt att se den lufsa omkring.

Efter Yosemite körde vi ut till kusten igen, och körde sträckan mellan San Fransisco och Los Angeles. Många som vi har mött har sagt att den delen av Highway 1 ska vara den allra vackraste och vi hade innan lite svårt att föreställa oss att kusten där skulle kunna bli ännu vackrare än vad den varit tidigare. Men faktiskt – det var den!

Death Valley blev nästa destination, och under tiden vi har kommit längre söderut har naturen succesivt gått över från frodiga skogar och fruktodlingar till torra guldgula grässlätter omgivna av klippiga berg, och slutligen till smällhet öken. Temperaturen har de senaste dagarna legat kring 40 grader, och som mest har den gått upp till 42 grader. Lite skillnad från 4 grader och snö som det var när vi körde över Mt Rainier i Washington State. Death Valley är en öken omgivet av otroligt vackra berg som skiftar i alla tänkbara färger, från purpur och rosa till gula och gröna nyanser. På botten av dalgången, som för övrigt är Nordamerikas lägst belägna punkt (282 Ft under havsnivå), finns kritvita saltöknar. Luften dallrar av hetta, det finns ingen skugga så långt ögat når, och ingen vind som svalkar. Allt står stilla och är helt tyst. Ibland kan man se ”Dust Devils”, virvelvindar som av någon outgrundlig anledning uppstår mitt i det stilla och river med sig sand och torra buskar. De flesta besöker Death Valley i januari när det är svalt och skyfallen har gjort att hela dalen blommar upp. I juni är det mest varmt och torrt, men oerhört vackert. Första halvan av dagen var helt okej, andra halvan av dagen började vi bli lite varma och i slutet av dagen var vi nära överhettning……. Men en eloge till MC-kläderna med sina finurliga ventilationsfickor och smarta material! Efter elva timmars körning i värmen kom vi fram till Las Vegas. Vi checkade in på ett av lyxhotellen (resans första och förmodligen enda), dammiga och svettiga, och tog sedan ett välförtjänt dopp i hotellets pool. Mitt i poolen finns en gigantiskt akvarium med hajar i, och när man simmar omkring har man bara en glasvägg emellan. Övning inför dykningen lite längre fram på resan……. Dessutom kunde man åka vattenrutschbana genom hajtanken. Skoj!

Las Vegas är en märklig stad. Den verkar liksom kräva av en att man tar ställning till om man gillar den eller inte. Robert gillar den inte alls. Jag håller med om att vissa delar är jättesjaviga, jag gillar inte casinona där folk sitter större delen av dygnet och spelar bort sina pengar. Vissa ser man bänkade vid spelmaskinerna redan vid åtta på morgonen, med en öl i handen och man funderar på om de suttit där hela natten eller om de gått upp extra tidigt för att hinna spela så mycket som möjligt. En äldre man som satt vid spelmaskinen hade tatuerat in ”Las Vegas, Baby” på flinten. Han gillar verkligen Las Vegas! Jag måste erkänna att jag gillar lyxhotellen och att det är lite roligt med regnskogar i lobbyn eller sfinxer och pyramider utanför hotellet. Ett hotell har eiffeltornet framför, ett annat har kanaler och gondoler som i Venedig. Äkta vara är såklart bäst, men jag kan ändå inte låta bli att tycka om allt detta kitchiga. Nästa gång ska jag bo på Bellagio…. De har en fontän som är helt makalös.

Körningen har gått bra. Vägarna är fina, och trafiken flyter på. Vi håller oss mest till mindre vägar, vi tycker det är roligare. Nu senast har vi kört på den klassiska ”Route 66”. Robert har snott min MP3-spelare och jag hör mest signaturmelodier och ledmotiv från olika tv-serier och filmer i huvudet. Det känns faktiskt som att köra omkring i en film, miljöerna känns så bekanta hela tiden. Ena dagen är det lite som ”Lilla huset på prärien”, och man väntar sig familjen Ingalls komma i häst och vagn runt kröken, andra dagen är lite mer som ”Bröderna Cartwright” och det är ganska lätt att fantisera fram några cowboys ridande över prärien. Den dagen i Death Valley lät det lite mer som ledmotivet till ”Den gode, den onde och den fule”, ni vet när det är helt stilla, luften dallrar och man bara väntar på att det ska hända något. Man hinner fantisera en hel del, där bak på hojen!

Nu börjar vi närma oss Mexico och vi håller på att förbereda oss inför gränsövergången. Vi hörs!