Nu har det gått ett tag sedan det senaste blogginlägget. Vi har lämnat USA bakom oss och kommit en ganska bra bit ner i Mexiko. Slutet på resan genom Arizona bjöd på en mindre överraskning i form av en större reparation av hojen. I princip fick den plockas ner i sina minsta beståndsdelar tills bara ramen återstod likt ett naket metallskelett. Allt detta sannolikt beroende på att en sten förorsakat en mindre skada på vevaxeln. Tack vare de kunniga och hyggliga mekanikerna på BMW Victory i Chandler (i utkanten av Phoenix) blev vi dock inte uppehållna i mer än några dagar. Under tiden fick vi uppleva det något småkyliga sommarvädret, 47 grader tror jag att rekordet låg på. Jag brukar inte klaga på värme, eftersom jag tycker att vi får alldeles för lite av den varan i Sverige, men nu blev det faktiskt nästan för bra. Lacken på tanken krackelerade och vid något tillfälle blev jag lite orolig för att hjälmen tänkte smälta på huvudet. En bieffekt av värmen är också att, i vart fall jag, inte luktar hallonbåt heller. Väntetiden blev hursomhelst ganska bra ändå och vi fick tillfälle att smaka några av de goda ölsorterna som framställs på olika mikrobryggerier runtomkring i USA, mestadels i de västra delarna tror jag. New Belgiums Fat Tire och Sierra Nevadas IPA var några av de godare enligt min smak.

Nu är vi som sagt i vart fall i Mexiko. Den halvdana spanskan har fått dammas av. Man möts av nya dofter, starka färger, marriachimusik samt de obligatoriska bönorna till i princip varje måltid och jag tycker om alltsammans! Uppfattningen om bönorna kan dock komma att förändras längre fram på resan. Det känns hur som helst roligt att vara tillbaka i Latinamerika.

Det första egentliga resmålet i Mexiko var Barranca del Cobre (Copper Canyon) som egentligen består av sex olika raviner i bergskedjan Sierra Tarahumara i delstaten Chihuahua. Enligt författaren till guideboken skulle vägen dit bjuda på några av de vackraste vyerna i norra Mexiko. Han har förmodligen helt rätt eftersom Barranca del Cobre måste vara en av de vackraste platserna på jorden. Frågan är om den inte också med en hårsmån slår Grand Canyon. Vad författaren inte nämnde var dock att vägen dit består av en grusväg med ett körfält, hårnålskurvor och för det mesta med ett stup på några hundratal meter på endera sidan. Några gånger mötte vi bilar på väg upp.

Längst ner i dalen, strax innan den lilla kolonialstaden Batopilas, träffade vi på en amerikansk kvinna som bott i ett hus uppe på ravinens kant i snart arton år. Som ett skämt hade hon placerat ut en brevlåda vid vägen några hundra meter längre ner. Någon post hade hon ännu inte fått, bara ett meddelande från postverket med innebörden att någon sådan tänkte i vart fall inte de dela ut. Kvinnan hade tidigare drivit ett vandrarhem i närheten som brukade besökas av mountainbike-cyklister, men enligt vad hon berättade höll för närvarande Sinaloa-kartellen på att försöka ta över området och USA avrådde numera från resor dit. Det våld som förekommit hade uteslutande riktats mot andra kriminella och inga turister hade utsatts för brott vad hon kände till. Turistströmmen hade dock sinat och hon hade istället köpt en liten affär. Eftersom det var en bit över 40 grader varmt tror jag att vi stod för halva hennes årsomsättning av vatten. En stund senare rullade vi in i Batopilas, just som större delen av staden (eller egentligen byn) var församlad utanför kyrkan och vi fick uttittade sick-sacka den leriga motorcykeln förbi finklädda människor.

Dagen efter upptäckte vi att bensinmacken i Batopilas består av någons hus med en bensinslang i väggen. Då jag tankade vid niotiden på morgonen dök det upp en röd pickup innehållande fem grabbar, två i kupén och tre därbak på flaket, samtliga med Lützen-dimma i blicken. En av dem fick en strålande idé som bestod i att jag skulle tömma ena packväskan på alla, säkert onödiga, saker och istället fylla den med marijuana som han skulle sälja till mig. Tjugo kilo var inga problem, det kunde han hämta snabbare än blixten. När han efter ihärdiga övertalningsförsök förstod att jag inte tänkte köpa något av honom lommade han slokörat tillbaka till bilen och de körde vinglande iväg. Jag kände mig inte helt nöjd med att det var åt samma håll som vi skulle, men vi slapp se röken av dem igen.

Vägen från Batopilas visade sig bjuda på allt som ditvägen hade plus större stenar, gropar, hål, brantare stigningar och nerförsbackar samt lös sand. Jag kan inte påstå att det blev så mycket ”grussmiskande” med tanke på stupen och att motorcykeln numera väger som en mindre buss. Vi välte också en gång och det kändes inget vidare att se den ligga på vägen (någon har tidigare ganska träffande liknat en GS på sidan vid en strandad val), fast jag antar att det inte lär vara den sista gången det händer på den här resan.

Varje gång vi kom fram till någon handfull hus passade vi på att köpa vatten och träffade då på trevliga och gästvänliga människor. De var nyfikna på vår resa och på hur saker och ting är i Sverige samt berättade gärna om sina trakter. Samtalen begränsades dock av spanskakunskaperna och jag grämde mig för att jag inte tagit mig tid att lära mig spanska ordentligt.

Sammanlagt två dagar kuskade vi runt bland bergen. Andra natten fick vi sova hemma hos ett äldre par som drev en liten kioskliknande affär i en by med en handfull hus. Jämte ställen med chipspåsar hade de en extrasäng som de gärna lånade ut till två sunkiga motorcyklister, utan att vilja ha något betalt för det. De själva sov bakom ett draperi några steg bort. Man möts som sagt väldigt ofta av en otrolig gästvänlighet.

Den större väg vi till slut kom fram till är den absolut finaste väg jag någonsin kört på, utan tvekan! Asfalten var helt säkert uppblandad med mjölk och honung och sedan varsamt utlagd av systrarna i Karmeliter-orden. I sanningens namn var den nog ganska så hålig och gropig, men det spelade mindre roll.

I nästföljande stad, El Fuerte, checkade vi in på ett ganska lyxigt hotell i kolonialstil, alla tre. Eftersom hotellet saknade parkering föreslog portieren att vi skulle ställa motorcykeln i lobbyn. Det kändes lätt surrealistiskt att baxa hojen förbi midjehöga keramikvaser, speglar och antika soffor. Pinsamt nog lämnade vi leriga hjulspår efter oss på marmorgolvet.

Avslutningsvis tänkte jag också berätta att vi träffat ett par andra motorcykelresenärer som får vår resa att framstå som en tur till glasskiosken i Bjärred, dels Greg som åkt från Kanada till Argentina tur och retur och dels Tom, en före detta främlingslegionär som rest från Frankrike till Mongoliet, sneddat genom Afghanistan på väg till någonstans i Nordafrika, kört hela vägen till Sydafrika, skeppat motorcykeln till Argentina och slutligen hamnat i USA.

Nu har jag varit tillräckligt långrandig. Hoppas allt är bra med er därhemma!