När jag som 17-åring övningskörde förklarade min far för mig att man med ryggen kunde känna bilens rörelser genom stolsryggen. Jag inser nu att detta, med viss modifikation, gäller även motorcykelkörning. Efter en lång dag kan jag känna varje hål, sten, gupp, vägmarkering och gruskorn som hojen kör över. Inte med ryggen dock, men ändå…

I söndags kväll kom vi fram till kolonialstaden Oaxaca, precis lagom till höjdpunkten av den årligen återkommande folkfesten, Guelaguetzan. De äldsta delarna av staden var till bristningen fyllda av människor som spelade; dansade; sjöng; sköt fyrverkerier; sålde sniderier, smycken, heliumballonger och mat eller, liksom vi, tittade på antingen från gatorna eller från någon av de många uteserveringarna.

Jag tyckte att Oaxaca hade förändrats sedan mitt förra besök för ungefär tolv år sedan, även bortsett från festivalen. Många av de mindre försäljarna verkade ha försvunnit till förmån för finare butiker i innerstaden, fast jag kan ha fel. Kanske är det så att man själv har förändrats och nu ser andra saker än vad man gjorde då. Hur som helst var den imponerande katedralen och Santo Domingo-kyrkan sig lika, vilket kanske inte var helt oväntat. Den senare är invändigt nästan helt klädd i guld och barockmålningar och ger ett lätt bländande intryck när man kliver in.

Tre specialiteter i Oaxaca är mezcal, pollo con mole (kyckling med chokladsås) och chapulines (rostade gräshoppor). Mezcal är en spritsort som liksom tequilan är gjord på 100 procent agave. Den största skillnaden är vad jag förstår att tequila bara får göras av den blå agaven och endast i delstaten Jalisco. Till skillnad från Madde tyckte jag om de sorters mezcal vi provade, men de går inte riktigt upp mot en god tequila. Den lagrade, mörkare tequilan, exempelvis 1800 añejo, har inte mycket gemensamt med den ljusa, som jag antar är storsäljande i Sverige, och kan smaka lite sötaktigt, nästan som rom. Någon hade en teori om att all sprit smakar ganska lika, bara den lagras tillräckligt länge (jag tror det var Carsten för er som känner honom) och det kan säkert stämma. Gräshopporna kan ätas som tilltugg och smakar lite nötaktigt. Frågan är om inte de lite mindre är att föredra framför de allra största eftersom några av dessa visade sig vara lite krämiga i mitten, ungefär som vissa tuggummin med flytande smakämnen inuti.

Strax utanför Oaxaca ligger ruinerna av Monte Alban, en stad som Zapotekerna började bygga ungefär 500 år före Kristus. Teorin är att staden byggdes på den bergsliknande höjden som en befästning i gensvar mot hotet från Teotihuacan. Utsikten över den stora dalen och Oaxaca är otrolig och man kan verkligen föreställa sig hur den högste av Zapotekernas befälhavare stolpade runt däruppe och skrattade lite triumferande åt Teotihuatecans håll, eftersom de aldrig lyckades inta staden. Bland ruinerna finns också en välbevarad bollplan.

En liten bit söder om Oaxaca finns också trädet Tule, som skall vara världens största. Om man får göra en helt omotiverad parallell till idrotten så kan Redwood-träden i Kalifornien liknas vid basketspelare, medan trädet Tule i sådana fall mest liknar en sumobrottare. Det är inte så högt men hela 42 meter i omkrets. Dessutom skall det vara cirka 2 000 år gammalt, vilket innebär att det var ett litet, men lovande, frö vid Kristi födelse, omoget ungträd när korstågen genomfördes och redan var 1 944 år gammalt när Elvis släppte ”That´s All Right”. Tanken är svindlande.

Efter Oaxaca har vi kört vidare till delstaten Chiapas. Vägen har ålat sig fram genom tusen nyanser av grönt, mestadels genom bergstrakter men också genom några dalar.

Trafiken i Mexiko har genellt sett varit ganska lugn. Det har bara varit några fall där vi mött andra fordon i det egna körfältet som varit på väg åt motsatt håll och trafiken kommer inte i närheten av den man stöter på i exempelvis Ukraina, där motorcyklister inte existerar som något man behöver ta hänsyn till överhuvudtaget. Vägskyltar i Mexiko verkar i och för sig mest finnas till som prydnad och medelhastigheten hos trafikanterna ligger någonstans mellan 30 och 50 km/t över den tillåtna, med toppar på uppemot 100 km/t över. Om någon skulle få för sig att köra så löjligt långsamt som den tillåtna hastigheten så lägger sig genast någon självuppoffrande medtrafikant bakom denne och varnar andra trafikanter för att någon har parkerat mitt i körbanan genom att slå på sina varningsblinkers. Detta om inte den långsamme besitter ett visst mått av självinsikt och varnar på egen hand, vilket inte är helt ovanligt. Det enda som verkar dämpa hastigheten är de vattenmelonshöga fartguppen, vilka finns i överflöd i tätbebyggda områden.

Asfaltsvägarna har mestadels varit bra. Om man har råd och lust finns det ibland dessutom betalvägar som är riktigt bra, men kanske lite tråkiga. På vägarna stöter man ofta på ekipage som kanske inte riktigt hade accepterats av trafikpolisen i Sverige, till exempel är det ganska vanligt att folk åker på flaken, mestadels barn. Vissa skrattar och vinkar så intensivt när man kör förbi, att man blir rädd att de skall trilla av. I förrgår såg vi en ganska stor lastbil med en medelålders man stående på styrhyttens tak dåna förbi i hög fart. Mannens uppknäppta skjorta fladdrade kring öronen och han visade stolt upp den rejält tilltagna kulmagen likt en glad galjonsfigur. Kanske hade han samma aerodynamiska fördelar som en spoiler?

Annars är det, som Madde skrivit om tidigare, mest djuren kring vägarna man får se upp med. Hittills har vi lyckats undvika allt utom en fågel och någon slags orm. På en av de senaste vägarna varnades det för däggdjur. På skylten fanns det en bild på en myrslok. Det är en syn man inte stöter på så ofta hemma…