Det har nu gått ett tag sedan vi la ut något nytt blogginlägg. Detta beror dock inte på ointresse (eller som någon trodde på att vi tappat bort nyckeln till tanklocket) utan snarare på långa kördagar och undflyende internetåtkomst. I likhet med en ketchupflaska kommer det nu istället en mindre hög med inlägg på en gång. Om ni bara vill läsa om det senaste kan ni hoppa över detta inlägg eftersom det blir en återblick på Chiapas som vi reste genom under de sista dagarna av resan i Mexiko. När uppkopplingen är på sitt allra soligaste humör kommer vi också att lägga ut närmare fyrtio nya bilder.

Chiapas intar på flera sätt en särställning bland Mexikos delstater. Förutom att det är den sydligaste och fattigaste delstaten, utmärks den också av den numera lågmälda men fortfarande pågående konflikten mellan zapatiströrelsen, EZLN (Ejército Zapatista de Liberation Nacional) och den mexikanska staten. Det känns nästan omöjligt att resa i Chiapas och bortse från denna (om man nu skulle vilja det) eftersom den präglat delstaten under mer än ett och ett halv decennium. Under 1994 inledde EZLN ett väpnat uppror med ökade rättigheter för mayaindianerna som mål, bland annat ökad demokrati, bättre skolor och sjukvård samt rinnande vatten. Konfliktens intensitet har varierat och under senare tid förefaller den mestadels ha utspelats på den politiska arenan. Att den fortfarande pågår påminns man dock om när man kör igenom någon av de så kallade autonoma zapatist-kommunerna och möts av vägskyltar som: ”Ni befinner er i zapatist-område. Här styr folket. Regeringen lyder.”

Klimatet är tropiskt och det är otroligt vackert (undrar hur många gånger jag använt de orden på bloggen…) med bergen och den nästan overkligt gröna växtligheten. Vår första anhalt i Chiapas blev den riktigt trevliga kolonialstaden San Cristóbal de las Casas som ligger på 2 500 meters höjd. De äldsta delarna av staden var helt nedlusade med vackra byggnader, bra restauranger och turister, mestadels backpackers.

Chiapas kanske mest välkända turistattraktion är dock ruinerna av mayastaden utanför Palenque. De stora byggnaderna med sina pyramidformade grunder, vissa med vad som ser ut som påvehattar längst upp, är omgivna av tät djungel vilket ger en ganska speciell stämning åt det hela, även om man också här är omgiven av svärmar av andra turister. En stor del av staden är fortfarande inte utgrävd och övervuxen. För ovanlighetens skull gick vi med på att anlita en guide. Av någon anledning ratade vi några av de äldre som såg ut som att de faktiskt kunde sina saker till förmån för en snubbe i tjugoårsåldern med fotbollströja, keps och, som vi upptäckte något senare, lite ostadig gång och irrande blick. Efter ett tag började jag fundera på hur han mådde egentligen eftersom han förutom den svajiga gången och fladdrande blicken berättade samma saker tre gånger i följd och ställde samma frågor ungefär lika många gånger. Kanske kom förklaringen när han berättade att man kunde få tag på ”jättebra” svampar precis utanför de utgrävda ruinerna.

Utmed de smala och gropiga vägarna till och från Palenque träffade vi på många försäljare, mestadels barn i färgglada kläder, som sålde ananas, mango och torkade bananer med en ganska offensiv säljstrategi. Över vägen hade de lagt ett snöre som i ena änden var fastknutet i ett träd eller liknande. Den andra änden höll försäljaren själv i. När en bil, eller i vårt fall motorcykel, kommer dundrande drar de helt enkelt i snöret så att det spänns upp över vägen och man blir tvungen att stanna. För synlighetens skull hade de också knutit färgglada band kring snöret. Om man inte köpte något blev man ändå för det mesta bemött med glada skratt och leenden.

Med tanke på deras ekonomiska situation tror jag inte att någon kan förebrå dem för den något tvingande marknadsföringen. Enligt Barnfonden lider nio av tio indianbarn i Chiapas av undernäring. Hade jag bott i Chiapas hade jag också stått vid vägkanten med ett snöre i handen.