Sju månader kan tyckas vara en lång tid för att ta sig från Kanada till Argentina. Men om man tänker att det är femton länder som ska passeras och upplevas ger det lite mindre än två veckor per land, vilket inte alls känns lika mycket. Vi behöver lägga lite mer tid på vissa länder, och får därför lite mindre tid över till andra. Guatemala, El Salvador och Honduras har vi valt att passera genom ganska raskt. Helt fantastiska länder som vi egentligen ville stanna kvar lite längre i!

Landskapet i Guatemala är frodigt och grönt, med vulkaner som höjer sig över djungeln. Vi passerade förbi bananplantager, kaffeplantager, sockerrörsodlingar och indianbyar. Vi kom fram till byn Chichicastenango i slutet av den stora marknadsdagen. I bergen runt byn bor runt 20 000 mayaindianer, och det kändes som av de flesta av dem kommit ned till byn för att sälja färgglada tyger och mattor, souvenirer, frukt och grönsaker. Marknaden är ganska turistig, men ändå rolig att se. Många av indianerna har vackra färglada traditionella dräkter på sig, och varje by har sin speciella klädedräkt. Vid torget finns en liten vacker vitkalkad kyrka. Utanför stod en curandero, mayaindianernas heliga man, och utförde ceremonier med rökelser och sånger. I kyrkan fanns säkert flera hundra levande ljus, och röken från ljusen låg som en dimma. Från kyrktaket hängde långa vita tygstycken som gav en ombonad känsla. Flera indianer satt på golvet i kyrkan och hade sina egna ceremonier med tända ljus, blomblad och sprit som offrades. Någon sjöng, och någon bad böner. Det går inte alls att beskriva stämningen i kyrkan. Helt förtrollande!

Från Chichicastenango körde vi ned från bergen och ut mot kusten. Nära gränsen till El Salvador ligger en by som heter Monterrico. Varken kartan eller guideboken var så tydliga med att det inte går vägar dit så det kom som en liten överraskning, men vi körde på hojen på någon slags pråm och åkte en halvtimme längs kanalerna i ett mangroveträsk. Väl framme kom vi till en sömnig liten by med mysiga hotell längs den kilometerlånga folktomma stranden med svart lavasand. Om man har tur kan man se sköldpaddor komma upp på stranden för att lägga ägg. Det var inte riktigt äggläggarsäsong när vi kom dit men det gick bra att ligga i hängmattan med en bok också!

Guatemala och El Salvador är två av de länder med högst kriminalitet i latinamerika, och kriminaliteten har ökat kraftigt den senaste tiden. Varje vecka sker i genomsnitt 98 mord i Guatemala, varav 40 i Guatemala City. Endast två procent av morden klaras upp. ”Maras”, kriminella ungdomsgäng , har blivit ett större och större problem och verkar stå för en stor del av kriminaliteten. Vi såg som tur var inte av något av denna kriminalitet, utan alla människor vi mötte var supertrevliga.

Den rutten vi bestämt oss för att köra i El Salvador fick vi ändra om när gränsvakterna av ”säkerhetsskäl” rekommenderade oss en annan väg. Vi fick inte veta om det var på grund av kriminalitet eller översvämningar efter den senaste stormen. Vi såg dock gott om översvämmade områden och vid en av floderna var bron helt raserad och bortspolad av vattenmassorna.

Alla butiker, hotell, restauranger och den minsta kiosk har beväpnade säkerhetsvakter. Vi stannade för lunch vid ”Pollo Campero”, en liten snabbmatsrestaurang med kanske fyra bord, som hade två beväpnade säkerhetsvakter. Vi blev hjärtligt välkomnade och blev nästan kramade när vi kom in till just deras restaurang. Dessutom fick vi några extra säkerhetsvakter som vaktade hojen när vakterna från de kringliggande restaurangerna kom för att ”inspektera”. Kändes tryggt……. Undrar bara varför alla vakterna behövdes?

När vi körde vidare hamnade vi i världens oväder. Himlen blev alldeles svart innan regnet började hälla ned. På några minuter blev det mörkt ute som på natten trots att det var mitt på eftermiddagen. Det blixtrade, mullrade och vinden ven kring oss. Alla människor och all trafik försvann och det blev bara vi kvar ute på vägen. Och vi var tvungna att fortsätta – det fanns inga hotell utefter vägen och vi kunde inte vara kvar ute när det blev kväll. Jag tänker ibland att det inte kan regna mer än vad det gör, och då är det alltid någon regngud som hör den tanken och skruvar upp regnet ytterligare några snäpp. Likadant här. Tills det faktiskt inte kunde regna mer. Både jag och Robert ångrade oss duktigt att vi inte kollat orkanvarningarna. Vanliga oväder är ingen fara, vi sitter ”snug as a bug” i våra MC-kläder, men detta ovädret kanske man skulle sett på inifrån något trevligt hotell istället. Så småningom kom vi ändå fram till staden San Miguel som vi planerat och tog in på ett hotell, som råkade ha en bra restaurang med en god flaska vin. Och allt kändes bra igen!

Naturen i södra Honduras består av mycket betesmark och odlad mark omgivet av vulkaner. Vi delade vägarna med kärror dragna av oxar eller hästar, kor på väg till ett annat bete och vanlig trafik. Än så länge har vi inte sett till så många andra motorcyklister med riktning mot Ushuaia. Faktiskt inte en enda.

I Nicaragua tillbringade vi lite mer tid, vi letade rätt på romdestilleriet Flor De Cana som vi tyvärr inte fick komma in på, och stannade till vid kolonialstäderna Leon och Granada. Jag har hört talas om pizzan på Telepizza i Granada så länge jag känt Robert och nu hade vi äntligen kommit hit. Pizzerian var inte längre den lilla pizzerian med plaststolar utan de hade bytt lokal och blivit en stor restaurang men pizzan var riktigt god – trots att den blivit höjd till skyarna i tio års tid! Granada är en riktigt mysig stad som ligger vid stranden av Lago Nicaragua. När man kör vidare längs sjön mot kusten ser man vulkanen Conception på ön Ometepe, som vi senare skulle se igen under fisketurerna från andra sidan sjön och Rio San Juan. Staden San Juan Del Sur ligger vid kusten, ganska nära gränsen till Costa Rica och är ett klassiskt surfarställe med bra vågor. Det blev vårt sista stopp i Nicaragua innan vi passerade in i Costa Rica, för att sedan köra längs vackra Lago Arenal med den aktiva vulkanen Arenal i bakgrunden. Här finns massor av lyxhotell med välansade gräsmattor och figurklippta buskar, och det blev en ganska stor kontrast från de senaste länderna vi varit i. Jag glömde lite att jag var i Costa Rica när vi passerade förbi en hotellanläggning som såg ut som en schweizisk alpby komplett med tåg och kyrka. Nu var vi dock på väg mot Nicaraguanska gränsen igen (fast på ett annat ställe) för några dagar på ”Esquina Del Lago” för att fiska – men det är nog bäst att Robert får berätta om det!