Fiskeställen kan vara dåliga, ordinära eller bra. Sedan finns det också sådana som är magiska. ”La Esquina del Lago” (hörnet på sjön) hör definitivt till den sistnämnda kategorin. Sjön namnet syftar på är Lago de Nicaragua i södra delen av landet med samma namn. Förutom att den är en av de få sjöarna i världen som innehåller hajar (tjurhaj) så kan dess utflöde, Rio San Juan, skryta med en av de mest eftertraktade sportfiskefiskarna, tarpons (på spanska sábalo), i världsklass. Rekordet ligger hittills på 254 pounds, vilket i runda slängar motsvarar 115,5 kg och det är ganska vanligt att man vevar upp tvåmetersbjässar på 50-60 kg. Detta kan jämföras med ett av de andra ”bra” tarpon-ställena, Cienega de Zapata på Kuba där fiskarna vanligen är i storleksordningen 5-10 kg.

Det lilla hotellet, som är ett trähus på pålar med cirka tio rum, drivs av en fransman, Philippe, som bott på ett flertal platser i världen och nu, i vart fall för ett tag framöver, slagit sig till ro i detta hörn av Nicaragua. Innan middagen blev vi förevisade fotografier av tidigare fångster, enorma fiskar med badbollstora huvuden, och kasserade drag. Jag hade ingen aning om att drag kunde rivas sönder. Fisket sker för övrigt med krokar utan hullingar och samtliga fiskar släpps tillbaka för att förhindra utfiskning.

Samtidigt som den röda solskivan långsamt avslutade sin nedstigning i sjön, som är så stor att den mer påminner om ett hav, sjönk vi ned i två korgstolar på verandan. Det annalkande ovädret sände med några sekunders mellanrum lekfulla blixtar över himlen som i korta ögonblick lyste upp inte mindre än sju blåsvarta vulkaner, vilka likt enstaka tänder stod vid horisonten i flera riktningar. I den höga växtligheten framför oss skickade eldflugor meddelanden mellan varann på någon okänd morsekod, tucaner avgav konstiga läten och små fåglar med abnormt stora fötter klafsade omkring på slöjan av växter i vattnet nedanför. Kollibrierna med sina nästan osynliga vingslag lämnade plats åt fladdermössen som gjorde lågsniffande överflygningar så nära att man nästan kunde känna vinddraget. I mörkret under verandan bodde några kajmaner vars lysande bakfylleröda ögon man kunde få se illvilligt plirande om man belyste dem med ficklampan. Vrålapornas hesa skrik och cikadornas lite hysteriska ljudmatta utgjorde bakgrundsmusik. Som sagt, magiskt. När vi gick och la oss upptäckte vi att en inte oansenligt mängd av det rika djurlivet fanns inne rummet också.

Fast nu till väsentligheterna. Vid sextiden på morgonen (med bara en timmes försening, nästan i tid i Latinamerika) gav vi oss ut med båten i riktigt tjock dimma. När dimman lättade kunde man se tjocka virvlar i vattnet där någon tarpon vältrade sig. Redan efter en kvarts fiske fick vi napp på den första fisken som sköt upp ur vattnet som en interkontinental ubåtsmissil, skakade på huvudet och ganska lätt gjorde sig av med draget i munnen. Enligt fiskeguiderna ”Pollo” och Weiner gjorde det inte så mycket eftersom det ändå var en fjuttfisk, säkert inte mer än tio kg, och inte lönt att ödsla någon energi på. Själv tyckte jag att den såg ganska stor ut.

Jag skall inte djupdyka i detaljer om fisket eftersom jag antar att det är ganska långrandigt för er som inte är fiskeintresserade. I korthet kan jag bara nämna att vi fick två fiskar, jag en på morgonen och Madde en på kvällen. Eftersom allt fiske sker enligt pricipen ”catch and release” får man inte veta exakt vad de vägde, men guiderna uppskattade vikten till cirka 25 kg på den ena och 20 kg på den andra, det vill säga ganska små med Rio San Juan-mått mätt. En annan fiskeguide hade under dagen ringt till Weiner och berättat att en av hans kunder hållit på att tampas med en riktigt stor tarpon i fyra timmar lite längre ned på floden. Men som sagt jag skall inte tråka ut er med fiskehistorier. Det är dock värt att nämna att vi gick iland i en liten by och åt lunch hos Don Carlos. Hela byn bestod av hans avkomlingar, 28 barn, över 80 barnbarn och oräkneliga barnbarnsbarn.

Vi tillbringade två nätter på ”La Esquina del Lago” och återvände sedan med flodbåt till Los Chiles i Costa Rica och den förhoppningsvis väntande hojen. De Costa Ricaner vi träffat har alla varit mycket trevliga mot oss, utan undantag. Frågan är om denna vänlighet även omfattar nicaraguaner som i stor utsträckning finns i landet såsom gästarbetare. Någon nämnde att det finns över en och en halv miljon nicaraguaner i Costa Rica, jag vet dock inte om denna siffra stämmer. Vid gränsövergången i Los Chiles blev vi och alla andra resenärer som inte såg ut att komma från Nicaragua positivt särbehandlade. För oss var tullkontrollen i princip obefintlig och avklarad på några få minuter, medan de som verkade komma från Nicaragua utsattes för en ingående och ganska brysk kontroll som bland annat innefattade att få samtliga sina väskor ordentligt genomsökta.

Efter ett kort stopp för att titta på den högst aktiva vulkanen Arenal har vi nu kommit fram till Montezuma, en liten by vid Stilla Havet som till största delen består av små hotell. Det som hindrat byn från att växa i storlek kan vara att man antingen får ta färjan till ett ställe i närheten eller, liksom vi, måste köra fyra mil på en grusväg som under regnsäsong kan vara ganska jobbig. Här tänkte vi ta det lugnt i några dagar.

Även om det skall bli riktigt skönt att inte sitta på motorcykeln på ett tag, försöker vi annars njuta av nästan varenda stund på resan. Ibland blir jag arg på mig själv för att jag inte riktigt kan uppskatta allt i stunden, utan först i efterhand. Det går inte att ta in allt, vägarna, vyerna, djurlivet men framförallt alla människor vi möter. Ibland kan jag inte heller riktigt greppa att vi kör omkring på motorcykeln jag ibland pendlar med till jobbet i Malmö jämte bananplantager. Igår höll jag nästan på att trilla av när en vrålapa vrålade loss kanske tio meter från vägen. Det är också lätt att vänja sig vid det här enkla livet. Att vara på väg någonstans och se något nytt varje dag. Hade man bara inte luktat som en av de tidigare nämnda vrålaporna hade allt varit ännu bättre.