Costa Rica bjöd på fantastiska naturupplevelser. Vi stannade kvar i Montezuma nästan en vecka, och bodde på Hotel Horizonte med utsikt mot havet och djungeln runt knuten. I träden utanför balkongen fanns papegojor och vrålapor som väckte oss på mornarna och en tvättbjörn brukade komma förbi och stjäla mat från komposten. Vi promenerade i Parque National Curù och såg andra sorters apor och tvättbjörnar, hjortar och små vildgrisar som jag inte vet vad de heter. Fåglarna kvittrade och sjöng, cikadorna och gräshopporna spelade, aporna tjattrade och vrålade. Ljudnivån var öronbedövande och det kändes nästan som en tävling mellan djuren där den mest högljudda vann! Regnsäsongen gjorde sig påmind varje dag med åska och rejäla regnoväder. Vägarna på södra Nicoya-halvön och till Montezuma är backe upp och backe ned med riktigt dåliga grusvägar som blev sämre för varje regnskur. Vattenmassorna grävde djupa fåror i vägen och det blev inte de bästa förutsättningarna för en tungt lastad hoj. En av broarna rasade och vi fick köra genom floden för att komma därifrån. Vi lämnade dock Nicoya utan större problem.

Motorcykeln fick en välförtjänt service i Costa Ricas huvudstad San Jose. Vi blev väl mottagna av den mycket trevliga personalen på Bavaria Motors. Vi blev imponerade av den kliniskt rena, operationssalsliknande verkstaden. De blev i sin tur imponerade av våra svenska MC-ställ från Halvarsson. Medan hojen blev ompysslad passade vi på att åka till nationalparken Tortuguero som ligger vid karibiska kusten. För att komma dit åkte vi buss och båt. Båtfärden går genom vindlande floder genom djungeln och vi såg en krokodil som låg och solade på sandbanken. På natten kommer havssköldpaddorna upp på stranden för att lägga ägg. Innan sköldpaddorna börjar lägga sina ägg är de känsliga för både ljud, ljus och dofter, och om inte allt känns rätt vänder de om till havs. Man får tyst gå omkring i mörkret med en guide och vänta på att sköldpaddorna ska komma upp. Vi hade turen att se nio stora havssköldpaddor komma upp på stranden för att gräva stora gropar för att lägga äggen i. ”Green Seaturtle” som detta var, kommer alltid tillbaka till den strand de själva föddes för att lägga sina ägg. Man vet dock inte hur de hittar tillbaka, eller ens hur gamla de blir. När sköldpaddorna har grävt klart och börjar lägga sina ägg så kan man gå fram och kika – det var en fantastisk upplevelse! De lägger runt 110 ägg stora som hönsägg ungefär, och hela proceduren tar två timmar. När de är klara täcker de över äggen med sand och kravlar tillbaka till havet. Blixtar lyste upp stranden med jämna mellanrum så att vi kunde se de stora sköldpaddorna ordentligt. Det var en riktigt cool kväll!

Under tiden vi var i Costa Rica bestämde vi oss för vilken segelbåt som vi skulle välja för att ta oss från Panama till Colombia. Det går inte att ta sig genom Darièn gap med motorcykel, och båt eller flyg är de alternativ som finns för att ta sig över till Sydamerika. Datumet för avfärd med segelbåten ”Stahlratte” låg lite tidigare än vad vi tänkt, vilket gjorde att vi inte hann uppleva så mycket av Costa Rica och Panama som vi velat. Men vi hade hört mycket gott om just denna båt och det var avgörande. När hojen var färdigservad körde vi därför upp mot karibiska kusten igen för att köra över gränsövergången till Panama vid Sixaola. Innan vi lämnade verkstaden tittade några medlemmar i Costa Ricas BMW MC-klubb förbi för att hälsa oss välkomna till landet.

Vid Karibiska kusten är tempot lite långsammare, maten lite kryddigare, stränderna lite vitare och havet lite grönare. Det spelas mycket reggaemusik och Bob Marley hörs från varenda bar och restaurang. Vägen längs kusten kantas av långa stränder, palmer och gigantiska bananodlingar. Gränsövergången består av en gammal järnvägsbro över en bred flod, och man kör på plankor bredvid spåren. Mellan plankorna är det stora mellanrum och bitvis saknas räcke ut mot floden. Det är en upplevelse att bara gå över!

Även naturen i Panama var otroligt vacker. Vi lämnade karibiska kusten för att köra över bergen och ut till stilla havskusten för att kunna ta oss till Panama City. Vi övernattade på ett litet hotell som hette Bella Vista, vilket betyder vacker utsikt och det stämde precis. Vi satt på terrassen när solen gick ned över bergen och de böljande kullarna, när eldsflugorna lyste upp gräsmattan i nattmörkret så att det nästan kändes som att ha ytterligare en stjärnhimmel med stjärnor som tändes och släcktes. (Eldfluga är min favoritfluga!) Vi satt på terrassen vid den mest fantastiska soluppgång man kan tänka sig. Sedan körde vi vidare mot Panama City.

Vägarna i Panama är fina, men hastighetsgränserna är lite oklara. På motorvägen är gränsen 100 km/h och genom byarna är gränsen 40 km/h. Vi blev stoppade av en polis som så fint upplyste oss om att även två hus som ligger tvåhundra meter från vägen räknas som by. Vilket innebar att vi körde 70 km/h för fort. Vi slapp dock att betala böter när vi började beundra hans Yamaha Virago… Strax innan stadsgränsen till Panama City kör man över Panamakanalen och man ser de stora fraktfartygen som köar för att ta sig igenom. I snitt tar 40 fartyg sig igenom den 77 km långa kanalen dagligen. Konstruktionen av Panamakanalen är ett av de största och svåraste ingenjörsprojekten någonsin. Sverige kan faktiskt ta åt sig lite av äran då 236 av de 8 meter långa, 1,5 dm i diameter och 910 kilo tunga skruvarna i slussarna är tillverkade vid Trollhättans mekaniska verkstad!

Panama City är en storstad med både moderna skyskrapor och vackra byggnader från kolonialtiden. Vi bodde i den gamla stadsdelen, Casco Viejo, som påminner lite om Havanna på Kuba. Vissa byggnader är restaurerade och fantastiskt vackra, och andra byggnader håller på att falla samman. Man kan lätt föreställa sig hur staden såg ut kring sekelskiftet! Vårt hotell var från 1904 och det har hunnit vara med om en hel del sen dess… Nu flagnar färgen på husväggarna, lamporna utanför hänger på trekvart och balkongen hålls upp av rep och taljor. Men i dess glansdagar var det nog en riktigt vacker byggnad! Det känns som att Panama City är kontrasternas stad på många sätt! Vi gillade Casco Viejo riktigt mycket!

Från Panama City tog vi sällskap med Victor från Kanada, som gör en liknande resa på motorcykel, till Carti San Blas vid Karibiska kusten, där vi blev upphämtade av den 40 meter långa segelbåten ”Stahlratte”. När vi först kom dit blåste det för mycket för att lasta på hojarna så vi väntade några timmar tills vinden mojnade, vilket innebar att vi fick vara nervösa några timmar till. Vi kunde bara föreställa oss vad försäkringsbolaget skulle säga om vi hade behövt ringa och säga att hojen ligger på botten av karibiska havet för att vi skulle lasta på den på en segelbåt… Ibland lastas motorcyklarna på kanoter som tar dem ut till båten, men det slapp vi som tur var. När vinden mojnat kunde båten lägga till vid kajen och hojarna vinschades upp lugnt och försiktigt, och vi kunde andas ut. Dagen efter kom resten av passagerarna ombord och vi var totalt 20 gäster.

De första dagarna tillbringade vi vid San Blas som består av hundratals små öar som hör till Kuna-indianerna. De bor på ett fåtal öar där hela ön täcks av hus, och många av de andra öarna är rena paradisöar med palmer, kritvita stränder och turkost vatten. Vi snorklade vid korallreven, grillade på stranden och hade det riktigt bra. Resten av färden mot Cartagena gick över öppet hav och vi hade lite vind i seglen, även om motorn fick gå hela tiden. Medpassagerarna och besättningen på båten var riktigt trevliga och de fem dagarna ombord gick fort. Vi fick även sällskap av delfiner som simmade och hoppade framför båten. Nästa överraskning fick vi i Cartagena när vi fick reda på att hojen skulle vinschas ned i en gummibåt (snäppet bättre än kanot), köras in till bryggan och därifrån lyftas i land… Välkomna till Colombia!