Mycket verkar vara förändrat i Colombia sedan jag var här sist, vilket var ett par veckor under en längre backpackerresa med en kompis, Fredrik, 1996. Då påstods Colombia vara ett av de farligaste länderna att vistas i, bortsett från sådana vari det rådde krigs- eller krigsliknande tillstånd, och jag får erkänna att det stundvis kändes lite småobehagligt även om vi var här bara en kort tid. Det mest bestående minnet var dock som alltid alla de vänliga människor vi stötte på. Numera är Colombias turistorganisations slogan: ”Den enda risken är att du vill stanna” (fritt översatt). Under denna resa känns Colombia absolut inte osäkrare än något av de andra länder vi passerat igenom, i vissa fall tvärtom. Att det skulle vara så säkert som turistorganisationens slogan vill påskina tror jag dock inte på. Det finns fortfarande stora problem med droghandel, kidnappningar och konflikter mellan regeringen och olika gerillagrupper. Utmed vägarna finns skyltar med texten: ”Res säkert eftersom din armé beskyddar denna väg” och jag pratade med en turist som gått ”The lost city trail”, en sexdagars vandring genom djungeln, som berättade att det stod kamouflerade soldater bakom nästan varannan lövruska. Helt klart är dock att saker och ting blivit mycket bättre och jag tycker inte att de eventuella problem som kvarstår bör avskräcka någon från att åka hit, lika lite som i fråga om något annat land i Latinamerika. Colombia är ett alldeles fantastiskt trevligt land. Människorna här är bland de vänligaste vi stött på under resan och det finns en uppsjö av platser att se och saker att göra.

Vårt första möte med Colombia skedde i det mytomspunna och världsarvsklassade Cartagena (med det fullständiga namnet Cartagena de Indias). De äldsta delarna av staden är cirka 500 år gamla och de smala, balkongprydda gränderna omges av en mur som på sina ställen är så tjock att det finns hela uteserveringar ovanpå den. Muren hade alldeles säkert en funktion att fylla eftersom Cartagena verkar ha anfallits med jämna mellanrum, bland annat av Sir Francis Drake i slutet av 1500-talet. Staden påminner för övrigt inte så lite om Dubrovnik, för er som varit där. Tyvärr gäller detta också priserna som mitt i smeten är skrämmande höga, till och med för en ”gringo”. Jag tror att vi oförsiktigt nog råkade smälla iväg en tredjedels dagsbudget på en kopp kaffe och en juice. Eftersom det tog ett tag innan hojen kunde lastas av ”Stahlratte” fick vi fick några dagars sightseeing i Cartagena, vilka lätt kunde fyllas med promenader i gamla staden, det pampiga och genomtänkt byggda fortet samt några av de många museerna. På kvällarna träffade vi resten av passagerarna och besättningen från ”Stahlratte”. En kväll tillbringade vi också med tre representanter för den colombianska polisen. Ofrivilligt.

Efter den fullständigt galna avlastningen av hojen, från en guppig liten gummijolle till den högre kajen, måste man utrustad med ett stort mått tålamod åka till tullen för att få ett fordonstillstånd. Någon gång under denna process vill tulltjänstemannen kontrollera motorcykeln fysisk. Med andra ord måste man köra dit. Först efter man har fått tillståndet kan man köpa den obligatoriska trafikförsäkringen, vilket så klart inte går att göra på samma ställe. På vägen till försäkringsstället, strax utanför tullens lokaler, stod naturligtvis tre buttra men samtidigt lite förväntansfulla poliser som påpekade att det var olagligt att framföra någon slags motorfordon utan den obligatoriska försäkringen. För många andra kanske det hela skulle framstå som ett slags moment 22, eftersom man ju måste köra till tullen utan att ha någon försäkring, men detta var inget som bekymrade poliserna. De var mer bekymrade över vilka monumentala problem jag och Victor, den andre motorcyklisten på Stahlratte, nu hade att brottas med. Antingen kunde överträdelsen leda till ordentliga böter eller till ordentliga böter i kombination med ett beslagtagande av hojarna. I vilket fall som helst skulle vi inte få köra vidare utan skulle få lämna motorcyklarna på gatan över natten, vilket mycket väl skulle kunna innebära att problemet (läs hojen) skulle vara borta dagen efter. Eller…. så skulle vi kanske kunna ge dem någon liten present… Om vi inte hade något fint att ge dem skulle pengar också gå bra. De var inte så knussliga.

Efter ett par timmars argumenterande hade vi lyckats tråka ut poliserna så till den milda grad att de struntade i allt vad mutor hette och bara ville åka hem. Fast eftersom det uppenbarligen var så farligt att köra de cirka tre kilometerna till parkeringen utan försäkring så frågade vi dem om de inte kunde eskortera oss dit. För att undvika olyckor alltså (och för att inte träffa på några av deras kollegor några kvarter längre fram). Efter en stunds uppgivet suckande mumlade de att det väl skulle gå bra om vi bara lovade att låta dem vara ifred sedan. Det hela slutade med att vi i rasande fart åkte genom Cartagena i kortege med våra egna, lite besvikna mc-poliser som banade väg genom trafiken.

I sammanhanget bör tilläggas att detta möte med ordningsmakten i Colombia, och resterande länder, lyckligtvis hör till undantagen. Hittills har både poliser och militärer varit mycket trevliga mot oss, vart vi än har kommit. Ibland har vi upptagit ett halvt polisområdes arbetsstyrka med att rita vägkartor åt oss.

Även om vi trivdes i Cartagena kändes det skönt att sätta sig på motorcykeln och ge sig iväg igen. Av hojens förnöjda hummande kunde jag nästan föreställa mig att även den tyckte att det var skönt med fast mark under hjulen. Vägen mot Santa Marta och Taganga var riktigt fin med Karibiska havet på vänster sida en bra bit av resan. Ganska snart upptäckte vi dock att trafiken här verkar bra mycket aggressivare än vad den varit hittills. Vi fick på kort tid flera gånger gå ut i vägrenen för att undvika mötande trafik och blev trängda av taxibilar inne i städerna. För att smälta in som bilförare i Colombia behöver man komma ihåg några bra och enkla regler: Använd aldrig billyktorna, oavsett tid på dygnet, annat än för att visa mötande trafik att du minsann tänker köra om ändå. För att undvika slitage bör körriktningsvisarna användas sparsamt och betraktas med största misstänksamhet. Signalhornet bör däremot användas så ofta som möjlig, exempelvis för att hävda rätt till vägen, för att påminna framförvarande trafik om att de skall köra när det väl slår om till grönt om några minuter eller egentligen varje gång fordonet står still.

Taganga var fram tills ganska nyligen en fridfull liten fiskeby. Numera är den en given destination för de flesta turister i Colombia och i vart fall under högsäsong översvämmad med backpackers. Trots detta visade sig Taganga faktiskt vara ett trevligt och avslappnat ställe med Bob Marley dunkande från i stort sett varenda liten restaurang eller bar och det slutade med att vi stannade kvar lite längre än vad vi planerat (kanske skulle vi ha tagit turistorganisationens varning på allvar…). Efter Taganga bar det återigen av söderut, mot Bucaramanga och bergen. Vägen var tungt trafikerad av lastbilar som transporterade allt mellan himmel och jord och som tvingade en att ständigt köra om. Trots avsaknaden av vägskyltar eller GPS går det förvånansvärt bra att hitta, bland annat för att alla man frågar om vägen är så hjälpsamma. Ibland kör de till och med i förväg för att visa vägen och jag misstänker att många av dem överhuvudtaget inte skulle åt det hållet.

De senaste dagarna har vi hållit hus på berget Ruitoque strax utanför Bucaramanga för att gå en kurs i skärmflygning (paragliding). Ruitoque skall vara ett ovanligt lämpat ställe för sådana övningar sägs det. Jag har redan nu upptäckt vissa skillnader mot fallskärmshoppning, bland annat förväntas man springa fram och tillbaka med den cirkustältsstora skärmen i släptåg. Efter att ha vilat mig i form på hojen i tre månader har jag nu en nästan förlamande träningsvärk i båda låren.