De senaste veckornas dagar har sett ganska likartade ut. Så snart morgondimmorna lättat har vi stått på Ruitoque med glidskärmens bärremmar i högsta hugg, stirrande ut över dalen (som till största delen fylls av Bucaramangas höga hus) i syfte att försöka få syn på någon ganska ful gam. Anledningen till detta är att gamar är oändligt mycket bättre på att hitta termalvindar än vad vi är och att de därför med fördel kan användas som vägledning. Sett ur gamarnas synvinkel var berget nedlusat med nybörjare i färd med att springa utför slänten, vilket gör att intresset mycket väl kan ha varit ömsesidigt.

I brist på annan transport tvingades vi efter de flesta flygturer lifta tillbaka upp till toppen. Ibland tog det ett tag innan jag fick skjuts (av någon anledning de gånger Madde inte var med) vilket gav mig tid till att betrakta trafiken. Mindre lastbilar för kreatur rattades av vindbitna män med läderartad hy och cowboyhatt, nya, stora och fyrhjulsdrivna SUV:ar med tonade rutor och anonyma förare ven förbi och svängde snabbt in på den exklusiva sports-/countrycluben lite längre ned på vägen, små Renault 4:or med hela släkter – allt från senaste tillskottet till gammelmormor – sittandes som packade sillar inuti, dånande lastbilar som tvivelaktigt lastade med byggmaterial och byggarbetare på flaket stånkade sig vinglande fram, lätta motorcyklar och vespor – vars förare och passagerare måste ha motorcykelns registreringsbeteckning såväl bakpå hjälmen som på båda sidor av den obligatoriska svarta västen – framfördes knattrande av män och kvinnor i alla åldrar.

Vid ett tillfälle fick jag skjuts av en fallskärmsjägare i 40-årsåldern som egentligen inte skulle upp för berget men ändå erbjöd sig att köra mig dit. Han föreslog att vi nästa gång skulle ta med fallskärmsutrustningarna och göra några hopp med Colombias flygvapens Herculesplan, vilket känns som en väldigt bra anledning till att återvända någon gång. För det mesta gick det snabbt att få skjuts och jag har bara positiva erfarenheter av att lifta. Madde råkade dock ut för undantaget som bekräftar regeln i form av en riktigt otrevlig typ som fällde några ganska grova kommentarer. Ingen kvinna erbjöd någon av oss skjuts vid något tillfälle, trots att vi kunde se kvinnliga bilförare. Kanske anses det ännu så länge vara för farligt för kvinnor att plocka upp liftare i Colombia?

Som omväxling gjorde vi förra helgen en utflykt till San Gil. Efter att ha stångat oss förbi horder av långsamma lastbilar på den kurviga vägen uppför Cordillera Oriental, kom vi fram till staden som krampaktigt klamrar sig fast på den branta sluttningen, med huvudet högt upp på berget och tårna i den smutsigt bruna, snabbt flytande floden nedanför. San Gil skall vara ett Mecka för äventyrslystna, med bland annat forsränning, ålning i grottor och dinglande i rep och selar på menyn. På grund av den redan ansträngda budgeten gjorde vi dock inget äventyrligt alls. Med San Gil som bas åkte vi istället till det som påstås vara Colombias vackraste kolonialstad, Barrichara. Enligt guideboken är den så perfekt att den skulle kunna vara skapad av Hollywood. Enligt min mening är staden så mycket vackrare än vad Hollywood någonsin skulle ha fantasi att göra den. Bortsett från torget, där bilar och andra fordon står parkerade, infinner sig en känsla av tidlöshet när man går genom de smala gränderna som kantas av nästan likadana, enbart vita, hus med terrakottafärgade tegeltak. Konstigt nog verkar ingen ha fått någon tvångstanke under århundradena och målat sitt hus gult eller grönt. Allt är väldigt stilrent och mycket lugnt. Stillheten när vi kom bara något kvarter från katedralen gjorde att jag började fundera på om vi var helt ensamma. Om man behöver koppla av i en miljö som är klosterlikt lugn och samtidigt vill känna sig som en tidsresenär är detta stället att göra det på. Under tiden kan man snaska på traktens specialitet: rostade, abnormt stora myror. För min del tyckte jag att smaken var lite överskattad och de små knastriga benen fastnade mellan tänderna. Dessutom gav de dålig andedräkt.

Nu är kursen i vart fall avslutad och vi är på väg igen. Man vet att man är färdig när Russel, den ene instruktören, är nöjd och kommentarerna från Richie, den andre instruktören, är övervägande av sorten ”Looking good, bro!” istället för ”What are you doing, bro?”.

Vägen som går tvärsöver Colombia, från Cordillera Oriental, över Cordillera Central och till Cordillera Occidental, kantas i dalarna av gröna, böljande kullar som jag lite ospännande nog tycker påminner om Brösarps backar. Med fantasins hjälp får man bara byta ut några av de exotiska träslagen mot några av de mindre exotiska. Att det inte var på Österlen vi befann oss blev vi abrupt påminda om, dels när vi fick väja för en stor leguan som slött ålade sig över vägen och dels när vi skrapade i hasplåten mitt i en kurva i över 90 km/h. Av någon anledning hade vägbanan höjt sig och skapat ett slags ”naturligt” fartgupp, som man får lägga till sakerna man kan överraskas av på vägarna i Latinamerika. De övriga är bland annat djupa hål och allehanda föremål såsom stenar, rasmassor och tappad last av alla de slag.

Den största delen av underhållningen står dock medtrafikanterna för. Just vägen till Medellin var fullständigt nedlusad med lastbilar vars förare måste ha haft en bakgrund i Formel 1 allesammans. I vart fall tror de att de har haft det. De kör om oavbrutet med släpen svajande över hela vägbanan. Särskilt populärt verkar det vara att köra om i de skymda kurvorna så att de slipper se skräcken i de mötande förarnas tefatsliknande ögon förrän i sista sekund. Skall något positivt sägas om lastbilarna så är det att en stor del av dem är från 50-talet, vilket gör dem ganska trevliga att titta på. De gamla, snygga och en smula inkontinenta lastbilarna droppar dock ut diesel på vägarna, allrahelst där det är backigt och kurvigt, vilket gör saker och ting ganska spännande när det regnar. Fast vem kan förebrå dem efter att ha fått slita på vägarna i snart 60 år?

Ganska nära Medellin finns Hacienda Napoles, en egendom som en gång tillhörde Pablo Escobar, Colombias (och kanske världens) okrönte kokainkung på 80- och 90-talen. Ute vid den stora vägen möts man av portarna, vilka kröns av ett ett mindre flygplan som placerats där som en gest av trots gentemot myndigheterna. Budskapet måste varit tydligt: ”Ni kan inte hindra mig från att smuggla kokain, ha ha!”. I syfte att skapa världens största, privata zoo smugglade Escobar vidare in fyra flodhästar och mängder av andra exotiska djur. När han senare försvann dog de flesta djuren. Flodhästarna, som vid det laget blivit några fler, klarade sig dock bra. Vissa stannade kvar på Hacienda Napoles medan andra lyckades rymma via floden Magdalena och bildade den enda vilda flocken flodhästar utanför Afrika. En del av flodhästarna finns att se på området medan andra fortfarande inte fångats in och har till och med bragt några invånare i den närbelägna byn om livet.

Utöver djur samlade Escobar också på bilar och hade en stor samling värdefulla sådana, bland annat den bil som Bonnie och Clyde påstås ha skjutits i. Samlingen sattes i brand av motståndare till Escobar och några av de utbrända bilarna finns också att beskåda. Om Hacienda Napoles numera skall visa galenskapen med kokainhandeln så har man lyckats bevara den lite galna stämningen. Området inrymmer, förutom flodhästarna och bilvraken, ett museum ägnat åt offren för droghandeln, en dinosauriepark med vattenrutschbanor och en gokart-bana. Åtminstone för mig är det en lite konstig kombination. Den stora behållningen av haciendan var att se den privata landningsbanan som återgetts i så många filmer, bland annat ”Scarface” och ”Blow”, om jag inte minns fel.

Efter att ha fått en inblick i hur en knarkkung med 20 miljarder dollar på fickan bodde, åt vi lunch på en vägkrog och fick se några halvbladiga grabbar ägna sig åt det colombianska sällskapsspelet ”tejo” på baren intill. Spelet går ut på att kasta stenar på kruthögar så att de exploderar och sveper in hela kvarteret i rök, allt medan man hinkar i sig stora mängder öl. Detta apropå mindre lyckade kombinationer…

Ju närmre Medellin vi kom desto tätare blev det mellan militärkontrollerna. På vissa ställen var de så nära att man kunde se nästa postering från den förra. För vår del innebär kontrollerna inga problem eftersom de unga soldaterna nästan alltid vinkar förbi oss med ett ”tummen upp” och ett glatt flin. En colombiansk motorcyklist förklarade att vägen för ett par år sedan stängdes för all trafik efter klockan fem på kvällen. Detta på grund av omfattande gerillaaktivitet i området. Nu skulle det dock vara helt ofarligt att färdas här. ”Fast kanske inte efter mörkrets inbrott…”, la han till för säkerhets skull. När samtalet kom in på den nyligen dödade FARC-ledaren sänkte han vidare rösten till nästan en viskning, trots att samtalet fördes på engelska och att den enda som skulle kunna höra vad det handlade om var den unga servitrisen på vägkrogen. Frågan är också vad anledningen till den massiva militära närvaron är, om det inte finns något hot?

För övrigt väcker vi mer uppmärksamhet i Colombia än vad vi gjort hittills på resan. Vid nästan varje bensinmack, lunchrestaurang och rödljus får vi kommentarer och nyfikna frågor. Ibland blir vi helt omsvärmade av colombianska motorcyklister. Vissa av gänget på ”Stahlratte” har slagit igenom på riktigt: Victor, den andre motorcyklisten, har blivit intervjuad på TV om sin resa och Martin och Sue, cyklisterna, hamnade på förstasidan i tidningen (Martin blev senare igenkänd i charkdisken på snabbköpet). Victor har dessutom bott veckovis hemma hos olika människor som bjudit hem honom, bara efter att ha mött honom på någon väg. Kanske beror intresset för turisterna på att landet under en lång tid varit mer eller mindre slutet. I vart fall har de stora mängder turister som får den inhemska befolkningen att tröttna inte hunnit komma ännu. De flesta colombianer verkar vidare vilja lägga landets våldsamma förflutna bakom sig, inte minst märks detta när man för Pablo Escobar på tal.

Om utvecklingen i Colombia går åt rätt håll tyder resultatet av riksdagsvalet i Sverige på att utvecklingen hemma går åt fel håll. Jag skäms, fastän jag befinner mig på andra sidan jordklotet. Det är pinsamt och tragiskt att Sverige nu sållat sig till den skara länder som gett efter för idiotin och släppt in ett högerextremt parti i sitt parlament. Särskilt ledsamt är det att se att nästan var tionde person i Skåne har röstat på SD. Jag hade inte velat tro att så många i den landsände jag själv bor i är så lurade.