Blog Image

Blogg från en motorcykel

Sexmotell i gränslandet (1 860 mil)

Colombia/Ecuador Posted on tis, oktober 12, 2010 05:39:13

Det är bra att ha regler när man är ute och reser, exempelvis att alltid ha lite kontanter på sig, men inte för mycket, om ifall att man skulle blir rånad. En annan regel som vi försöker hålla oss till är att övernatta någon eller ett par timmar innan gränser. Detta för att kunna passera gränsen på morgonen efter. Man vill inte gärna komma fram på eftermiddagen för att upptäcka att gränspassagen tar fyra timmar och det hinner bli mörkt. Gränsområden i Latinamerika brukar generellt sett vara mer eller mindre osäkra. Kanske är det så att banditerna utnyttjar att brotten kan ”falla mellan två stolar” eller helt enkelt att det är där knarktrafiken går. Jag skall inte tjata mer om detta, kort sagt är gränsområdena vanligtvis ganska tråkiga. Vad gäller regler vet vi ju alla att det inte alltid blir som man hade tänkt ändå…

I Ecuador hade vi planerat att stanna i antingen Las Rosas eller Arenillas. Den förstnämnda staden visade sig vara ett riktigt sumpigt ställe, medan den andra inte låg utmed vägen, som vår karta visade. Vi fortsatte därför köra mot gränsen i hopp om att hitta något hotell utmed vägen där man kunde låsa in hojen på något tryggt sätt. Normalt sett brukar de vara ganska vanligt förekommande, men just här fanns inte ett enda i sikte. Egentligen borde vi kanske ha vänt om, men så tycker man att det är ganska tråkigt att behöva köra samma väg tillbaka dagen efter. Gränsen kom närmre och närmre utan minsta ställe att bo på. Till vår glädje började det dyka upp ganska flådiga skyltar med ”Paradise Hotel” och en bild på en kvinna och en man som såg ganska nöjda ut längs med vägen. Det där måste ju vara ett schysst hotell, tänkte jag! Enda smolket i glädjebägaren var att det aldrig dök upp. Till slut började vi undra om vi missat det och jag körde intill en parkerad polisbil och frågade efter det genom sidorutan. Poliserna höjde på ögonbrynen (vilket jag trodde berodde på att de blev imponerade av min, säkerligen nästan infödda, spanska) men förklarade att det bara var att fortsätta köra mot gränsen. ”Är det bra då?”, frågade jag vilket belönades med två par ännu mer höjda ögonbryn. ”Tja… Det är ju ganska nytt i varje fall…”, fick jag till svar.

När det äntligen dök upp såg vi vad det var. Någonstans mellan USA och Mexico ändrar ordet ”motell” betydelse. Från att innebära ”någorlunda billigt hotell längs med vägen för folk med fordon” till att innebära ”ett ställe för par att vara ensamma en stund, cirka fyra timmar”. Hursomhelst gick det inte att vara knusslig i det här läget. Gränsen var bara någon kilometer bort och det skulle snart börja skymma. Vi körde in på området som mer liknade ”Shurgard” än hotell. Stora garageportar av korrugerad metall stod antingen vidöppna, eller var helt stängda. Ovanför de vidöppna lyste gröna lampor. Någon reception fanns inte dock. Vi körde varvet runt och stannade jämte två män som stod vid det enorma valvet som utmärkte ingången till området. Den ena såg ut att påta i rabatten. Den som inte verkade vara trädgårdsmästaren, en ung snubbe, något under medellängd i Sverige, kanske strax över tjugo år gammal och med mörkt kortklippt hår, kom fram till oss med snabba steg. Innan vi hann säga något dök det upp ett par bilar bakom oss och killen blev med ens märkbart nervös över vår närvaro och vred huvudet från sida till sida i snabba, ryckiga rörelser. Jag å min sida blev lite nervös över den pistol han hade i höger jeansficka och vars kolv han fingrade på ett par gånger, som för att lugna sig. ”Vad skall du med pistolen till, är det osäkert här?”, frågade jag. ”Det är bara för hotellets säkerhet”, var det uttömmande svar jag fick. Han började istället förklara att det fanns rum med eller utan jacuzzi. De med jacuzzi hade dessutom två TV-apparater. Plasma. Bara tio eller tjugofem dollar för fyra timmar. För andra gången på någon halvtimme stirrade jag sedan på ett par höjda ögonbryn, denna gång med ett par oförstående ögon under, när jag kläckte ur mig att vi letade efter rum för hela natten. ”Va, hela natten?”. Något sådant hade han aldrig hört talas om. Här fick man göra ett undantag och vi skulle få prata med chefen på baksidan, i skymundan. Den kvinnliga chefen för etablissemanget verkade vara en ganska trevlig kvinna i vår egen ålder. Om det inte varit för henne hade vi nog åkt därifrån, gräns eller ingen gräns. Som det var nu vägde det över till ”motellets” fördel, särskilt som solen redan börjat gå ned. Tjugofem dollar skulle vi få betala för en hel natt, utan jacuzzi.

Incheckningen går till på så vis att man kör in i ett av de lediga garagen. Ovanför dörrarna står det om de är lyxutrustade med jacuzzi eller inte. Väl inne i garaget trycker man på en knapp som sitter placerad så att man inte skall behöva kliva ur bilen. Därefter stängs garagedörren och man kan gå ut och öppna nästa dörr, rakt fram. Denna dörr avslöjar rummet vari det finns en säng (såklart), den utlovade plasmateven, en onödigt stor spegel, ett kylskåp, ett gigantiskt badkar, ett nattduksbord, ett litet bord och stolar, luftkonditionering, spotlights i taket, en telefon med vilken man kan prata med personalen (lite Big Brother-känsla) och en knapp på väggen som man kan vrida på för att få stämningsmusik ur de dolda högtalarna. Allt ganska snyggt, faktiskt. Förhoppningsvis rent. I ena hörnet finns det en toalett, handfat och felstavade handdukar (”Paradisse”).

Rakt mittemot den första rumsdörren finns den andra dörren som jag tror leder ut till någon form av korridor. Jag säger tror, för denna dörr var låst och inte gick att öppna. Om man ansträngde sig kunde man se lite golvkakel om man tryckte in huvudet i den lilla luckan i dörren. Denna övning blev än mer obekväm (och medförde en ganska stor risk att fastna med öronen) av att luckan är byggd i vinkel, just för att man inte skall kunna se ut. Förutom minibaren fanns det också en annan slags ”minibar”, innehållande bland annat ”Fly”, ”Magical Coffee”, ”Magic Sex”, ”Dragon Power”, ”Long Love” och ”Stud 100”. Ni får själva fundera ut vad de olika prylarna skall vara till. Man kunde också beställa mat som de tryckte in genom luckan, lite som i fängelser antar jag.

Utcheckningen går till så att man betalar genom luckan i dörren till korridoren, går ut genom den andra dörren, stänger denna, trycker på garageknappen, sätter sig i bilen och väntar i två minuter medan någon i personalen rusar in i rummet, låser dörren till garaget och sedan kollar så att möblemanget är kvar och hur mycket av minibarerna man förbrukat. Om allt är som det skall och man betalat för sig öppnas garageporten och man kan åka därifrån, utan att någon i personalen överhuvudtaget sett vem man är. Hela systemet är konstruerat så att man kan vara helt anonym. Bortsett från om man är två korkade gringos som bara vill hitta någonstans att övernatta, förstås…



Sapote,stridsvagnar och statskupp (1850 mil)

Colombia/Ecuador Posted on tis, oktober 12, 2010 05:31:34

Jag gillar verkligen Colombia. Jag gillar naturen, musiken och människorna. Jag gillar frukterna. Överallt finns fruktstånd och färskpressade juicer och för en fruktälskare är det rena paradiset. Man kan hitta de flesta frukter som finns i ”exotiska frukters avdelningen i affären där hemma” plus massor med andra spännande sorter. Det finns tre olika slags passionsfrukter, maracuya, granadilla och curuba. Det finns tamarillo och tomate de arbol, ”trädtomat”. Mamey sapote är en frukt stor som en apelsin med läderartat brunt skal och växer framför allt längs kusten. Det finns guanabana, en stor taggig, grön frukt med rosa fruktkött som är himmelsk i juicer. Gatuförsäljare erbjuder ofta mamoncillo som påminner om rambutan. Min favorit bland favoriterna är lulu, en frukt som bara växer i Colombia och gränsområdena mot Ecuador och Venezuela. Den är orange, stor som en persika ungefär men istället för ett mjukt, ludet skinn är den täckt av små, små vassa taggar. Jag fick tipset om att dra fingrarna genom håret för att bli av med taggarna. Jag vet inte om det är roligare att ha håret fullt med taggar än att ha dem i fingrarna, men det är i alla fall ett sätt att bli av med dem. Själva frukten smakar ganska syrligt och är fantastisk god i juicer.

Den lösa planen från början var att köra genom landet i ganska rask takt men vi fastnade totalt och har nu spenderat fem veckor i Colombia. Vi har fortfarande en lång väg kvar till Sydamerikas södra spets och det börjar bli dags för oss att ta oss vidare till nästa land som är Ecuador. Men först några stopp till. Medellin är Colombias tredje största stad med 2,5 miljoner invånare. Staden har tidigare rankat sig högt på listan över städer i världen med högst mordfrekvens, och det har länge varit för osäkert att resa till Medellin. Nu har det blivit lite lugnare och Medellin får istället visa upp sig som en pulserande storstad med imponerande arkitektur och många museer. Vi hade dock en annan anledning till att besöka Medellin. Det var dags att byta däck på hojen, och Medellin är ett av de ställen där det går att få fatt på bra däck och vi hade tidigare ringt och lagt undan. Däcken blev bytta och vi fick även mer last i form av ett par off-road däck som ska användas i Bolivia. Vi har hört skräckhistorier om vägar med flera decimeter djup sand. Vi har även hört historier om att behöva tälta i -20 grader. Packningen utökades därför med varmare liggunderlag, och nu ser hojen verkligen ut som en packåsna. Med nya däck styrde vi färden söderut, längs Cordillera Occidental på svindlande bergsvägar med fantastisk utsikt. Vägen går genom Zona Cafeteria med stora kaffeplantager som bröt av mot alla fruktodlingarna. Vi besökte bland annat Popayan, som har rykte om sig att vara den vackraste colonialstaden i Colombia, näst efter Cartagena. Popayan kallas även ”Den vita staden” efter alla vitkalkade byggnader. Söder om Popayan blir husen lite enklare, man ser att människorna är fattigare och det satt många äldre kvinnor längs vägen och tiggde. Denna väg är en av de farligare i Colombia med stor risk för väpnade rån, men det är den enda vägen att välja på om man ska vidare till Ecuador. Vägen slingrar sig längs bergsidorna med branta stup på sidorna. Det är fantastiskt vackert överallt med mäktiga bergstoppar och djupa raviner. Vid en kurva hade en lastbil kört av vägen och ned för ett stup. Räddningsarbetare och bärgare var på plats liksom stora folksamlingar. Vi såg trettiotal kravallutrustade poliser och stridsvagnar och vi antar att dessa var på plats för att skydda räddningsarbetarna. Förutom att hotell och restauranger var bevakade av beväpnad polis var detta det enda vi märkte av att området var mer osäkert. Alla människor vi mötte var trevliga och hjälpsamma. Eftersom vägskyltar lyser med sin frånvaro får vi ofta stanna och fråga efter vägen, och vi blir alltid vänligt bemötta. Ibland blir vi till och med eskorterade dit vi ska.

Sista övernattningen i Colombia blev i bergsstaden Pasto, nio mil innan gränsen till Ecuador. På kvällen började vi höra talas om oroligheter i Ecuador med demonstrerande och strejkande poliser, våldsamheter och attacker mot presidenten. Alla lokala tv-nyheter visade inslag från Quito med bränder, skottlossningar och skadade människor. Vi fick även meddelanden hemifrån om statskupp och undantagstillstånd. Gränserna mot Colombia och Peru stängdes helt, flygplatserna intogs av militären och de största vägarna stängdes av. Eftersom Ecuador är enda möjligheten att ta sig söderut från Colombia (förutom att traska genom Amazonas genom gerillaområdena) fick vi vackert stanna i Pasto för att se hur saker och ting utvecklades i Ecuador. Under tiden utforskade vi området runtomkring. Staden ligger vid foten av vulkanen Galeras, och är omgiven av bergstoppar. Eftersom Pasto ligger på 2500 meters höjd var det lite kallare och vi överraskades av hagelskurar som omväxling till det vanliga regnet. Längs vulkan- och bergsidorna finns odlade lotter och det ser nästan ut som om bergen är draperade med lapptäcken i olika gröna och bruna nyanser. I bergen bor många indianer som med sina färggranna kläder lyser upp landskapet. Speciellt för trakten kring Pasto är också en traditionell maträtt, Cuy, som man senare även ser i Ecuador och Peru. Cuy serveras ofta grillad, och om man kikar lite närmare ser man små tassar och ganska stora tänder och känner igen cuy som ett marsvin! Man har länge fött upp marsvin som föda, och på vissa platser har man till och med ett ”hushållsmarsvin” under diskbänken som man matar med matrester. Som en liten hushållsgris.

Lite närmre mot Ecuadors gräns ligger byn Las Lajas som har en väldigt speciell kyrka. Den byggdes i början av 1900-talet på platsen där jungfru Maria sägs ha uppenbarat sig på klipporna. Kyrkan är byggd 45 meter ovanför en flod i en ravin och ser nästan ut som ett sagoslott med tinnar och torn. Trots att det fanns mycket i trakten att se, så kändes det frustrerande att vi kanske inte skulle kunna ta oss vidare på ganska lång tid. Efter någon dag verkade läget i Ecuador däremot ha lugnat sig lite. Gränsen öppnade igen och vi beslöt oss att köra genom. I tillägg från den vanliga gerillan som håller hus söder om gränsen och rånarna som håller hus söder om gerillans område så hade vi nu också en stadskupp att oroa oss för. Men efter den hittills smidigaste gränspassagen, och inte en enda skummis i sikte så njöt vi istället av vyer mot vackra snöklädda vulkaner. Ecuador är ett fantastiskt land med vacker natur och mycket tradition. 25% av befolkningen är indianer, varav majoriteten bor i höglandet. Vid Otavalo stannade vi till på den traditionella lördagsmarknaden där indianer kommer från kringliggande byar för att sälja djur, frukt och grönsaker, färggranna tyger, tröjor och filtar av alpacaull. Och souvenirer. Otavalo ligger två timmar norr om Quito och det kommer ganska mycket turister dit. Det jag kommer ihåg som en liten by med leriga gator och lördagsmarknad hade nu blivit en stad med lyxiga butiker och hotell.

På vägen mot huvudstaden Quito passerade vi över ekvatorn. Det var en speciell känsla när vi hade kört hela vägen till ekvatorn och nu körde omkring i Anderna! I de ecuadorianska Anderna finns många höga vulkaner och den högsta, Chimborazo, är 6310 meter hög. Mätt från jordens mitt blir den faktiskt högre än Himalaya eftersom den nästan ligger på Ekvatorn. När vi först såg den var den insvept i moln och vi såg bara basen på den, men dagen efter hade vädret klarnat upp lite och vi kunde se den snötäckta toppen.

Eftersom vi bägge två tidigare varit i Ecuador, så hade vi beslutat oss för att bara köra genom utan några större omvägar. Stadskuppen gjorde kanske också att beslutet kändes rätt. Vi stannade dock till vid Ingapirca, en av de få kvarvarande inkaruinerna i Ecuador. Efter de mäktiga solpyramiderna i Mexiko kändes kanske inte Ingapirca lika imponerande, men lamorna som betade mellan ruinerna gjorde det ändå speciellt. Vi stannade även till i Cuenca, Ecuadors tredje största stad med 470 000 invånare. Statskärnan har fantastiska kolonialbyggnader och man kan strosa omkring hur länge som helst och bara titta på byggnader. Det finns även gott om mysiga cafeer och trevliga restauranger. Efter Cuenca lämnade vi Anderna för att köra ut till kusten och gränsen mot Peru. Allteftersom vi kom ner på lägre höjd igen började vägen kantas av bananplantager och kakaoodlingar. Utanför nästan varje hus såldes bananstockar och på vägkanten låg kakaobönor på tork i solen. Det har varit ett fem dagar kort men trevligt besök i Ecuador!