Det är bra att ha regler när man är ute och reser, exempelvis att alltid ha lite kontanter på sig, men inte för mycket, om ifall att man skulle blir rånad. En annan regel som vi försöker hålla oss till är att övernatta någon eller ett par timmar innan gränser. Detta för att kunna passera gränsen på morgonen efter. Man vill inte gärna komma fram på eftermiddagen för att upptäcka att gränspassagen tar fyra timmar och det hinner bli mörkt. Gränsområden i Latinamerika brukar generellt sett vara mer eller mindre osäkra. Kanske är det så att banditerna utnyttjar att brotten kan ”falla mellan två stolar” eller helt enkelt att det är där knarktrafiken går. Jag skall inte tjata mer om detta, kort sagt är gränsområdena vanligtvis ganska tråkiga. Vad gäller regler vet vi ju alla att det inte alltid blir som man hade tänkt ändå…

I Ecuador hade vi planerat att stanna i antingen Las Rosas eller Arenillas. Den förstnämnda staden visade sig vara ett riktigt sumpigt ställe, medan den andra inte låg utmed vägen, som vår karta visade. Vi fortsatte därför köra mot gränsen i hopp om att hitta något hotell utmed vägen där man kunde låsa in hojen på något tryggt sätt. Normalt sett brukar de vara ganska vanligt förekommande, men just här fanns inte ett enda i sikte. Egentligen borde vi kanske ha vänt om, men så tycker man att det är ganska tråkigt att behöva köra samma väg tillbaka dagen efter. Gränsen kom närmre och närmre utan minsta ställe att bo på. Till vår glädje började det dyka upp ganska flådiga skyltar med ”Paradise Hotel” och en bild på en kvinna och en man som såg ganska nöjda ut längs med vägen. Det där måste ju vara ett schysst hotell, tänkte jag! Enda smolket i glädjebägaren var att det aldrig dök upp. Till slut började vi undra om vi missat det och jag körde intill en parkerad polisbil och frågade efter det genom sidorutan. Poliserna höjde på ögonbrynen (vilket jag trodde berodde på att de blev imponerade av min, säkerligen nästan infödda, spanska) men förklarade att det bara var att fortsätta köra mot gränsen. ”Är det bra då?”, frågade jag vilket belönades med två par ännu mer höjda ögonbryn. ”Tja… Det är ju ganska nytt i varje fall…”, fick jag till svar.

När det äntligen dök upp såg vi vad det var. Någonstans mellan USA och Mexico ändrar ordet ”motell” betydelse. Från att innebära ”någorlunda billigt hotell längs med vägen för folk med fordon” till att innebära ”ett ställe för par att vara ensamma en stund, cirka fyra timmar”. Hursomhelst gick det inte att vara knusslig i det här läget. Gränsen var bara någon kilometer bort och det skulle snart börja skymma. Vi körde in på området som mer liknade ”Shurgard” än hotell. Stora garageportar av korrugerad metall stod antingen vidöppna, eller var helt stängda. Ovanför de vidöppna lyste gröna lampor. Någon reception fanns inte dock. Vi körde varvet runt och stannade jämte två män som stod vid det enorma valvet som utmärkte ingången till området. Den ena såg ut att påta i rabatten. Den som inte verkade vara trädgårdsmästaren, en ung snubbe, något under medellängd i Sverige, kanske strax över tjugo år gammal och med mörkt kortklippt hår, kom fram till oss med snabba steg. Innan vi hann säga något dök det upp ett par bilar bakom oss och killen blev med ens märkbart nervös över vår närvaro och vred huvudet från sida till sida i snabba, ryckiga rörelser. Jag å min sida blev lite nervös över den pistol han hade i höger jeansficka och vars kolv han fingrade på ett par gånger, som för att lugna sig. ”Vad skall du med pistolen till, är det osäkert här?”, frågade jag. ”Det är bara för hotellets säkerhet”, var det uttömmande svar jag fick. Han började istället förklara att det fanns rum med eller utan jacuzzi. De med jacuzzi hade dessutom två TV-apparater. Plasma. Bara tio eller tjugofem dollar för fyra timmar. För andra gången på någon halvtimme stirrade jag sedan på ett par höjda ögonbryn, denna gång med ett par oförstående ögon under, när jag kläckte ur mig att vi letade efter rum för hela natten. ”Va, hela natten?”. Något sådant hade han aldrig hört talas om. Här fick man göra ett undantag och vi skulle få prata med chefen på baksidan, i skymundan. Den kvinnliga chefen för etablissemanget verkade vara en ganska trevlig kvinna i vår egen ålder. Om det inte varit för henne hade vi nog åkt därifrån, gräns eller ingen gräns. Som det var nu vägde det över till ”motellets” fördel, särskilt som solen redan börjat gå ned. Tjugofem dollar skulle vi få betala för en hel natt, utan jacuzzi.

Incheckningen går till på så vis att man kör in i ett av de lediga garagen. Ovanför dörrarna står det om de är lyxutrustade med jacuzzi eller inte. Väl inne i garaget trycker man på en knapp som sitter placerad så att man inte skall behöva kliva ur bilen. Därefter stängs garagedörren och man kan gå ut och öppna nästa dörr, rakt fram. Denna dörr avslöjar rummet vari det finns en säng (såklart), den utlovade plasmateven, en onödigt stor spegel, ett kylskåp, ett gigantiskt badkar, ett nattduksbord, ett litet bord och stolar, luftkonditionering, spotlights i taket, en telefon med vilken man kan prata med personalen (lite Big Brother-känsla) och en knapp på väggen som man kan vrida på för att få stämningsmusik ur de dolda högtalarna. Allt ganska snyggt, faktiskt. Förhoppningsvis rent. I ena hörnet finns det en toalett, handfat och felstavade handdukar (”Paradisse”).

Rakt mittemot den första rumsdörren finns den andra dörren som jag tror leder ut till någon form av korridor. Jag säger tror, för denna dörr var låst och inte gick att öppna. Om man ansträngde sig kunde man se lite golvkakel om man tryckte in huvudet i den lilla luckan i dörren. Denna övning blev än mer obekväm (och medförde en ganska stor risk att fastna med öronen) av att luckan är byggd i vinkel, just för att man inte skall kunna se ut. Förutom minibaren fanns det också en annan slags ”minibar”, innehållande bland annat ”Fly”, ”Magical Coffee”, ”Magic Sex”, ”Dragon Power”, ”Long Love” och ”Stud 100”. Ni får själva fundera ut vad de olika prylarna skall vara till. Man kunde också beställa mat som de tryckte in genom luckan, lite som i fängelser antar jag.

Utcheckningen går till så att man betalar genom luckan i dörren till korridoren, går ut genom den andra dörren, stänger denna, trycker på garageknappen, sätter sig i bilen och väntar i två minuter medan någon i personalen rusar in i rummet, låser dörren till garaget och sedan kollar så att möblemanget är kvar och hur mycket av minibarerna man förbrukat. Om allt är som det skall och man betalat för sig öppnas garageporten och man kan åka därifrån, utan att någon i personalen överhuvudtaget sett vem man är. Hela systemet är konstruerat så att man kan vara helt anonym. Bortsett från om man är två korkade gringos som bara vill hitta någonstans att övernatta, förstås…