Blog Image

Blogg från en motorcykel

På grusväg över Anderna (2 007 mil)

Peru Posted on tis, november 02, 2010 13:42:04

Jag måste erkänna en sak som säkert får hojåkande grusvägsfetischister att rynka på näsan. Här kommer det i alla fall: Jag har egentligen aldrig riktigt gillat grus! Så, nu är det sagt. Visst har de enstaka turerna på de fina vägarna på Revingehed varit ganska roliga och dagarna i ”Barranca del Cobre” är kanske något av det mest minnesvärda på resan så här långt, men jag har faktiskt alltid tyckt att en kurvig asfaltsväg slår vilken grusväg som helst. Fram tills att jag hittade ”min” grusväg vill säga. Från Chachapoyas på den östra sidan av Anderna kan man välja två vägar om man vill komma till Trujillo som ligger nära kusten på västsidan, antingen samma asfalterade väg som vi kom på eller en något kortare grusväg. Av en annan turist fick vi veta att grusvägen skulle vara ”breathtakingly beautiful”, men lite småspännande eftersom bussen knappt fick plats på den slingriga vägen som verkade vara uthuggen i bergssidan. Att köra tillbaka samma väg i nästan en hel dag kändes som ett nästan outhärdligt tråkigt alternativ, särskilt som asfaltsvägen var full med stora hål, djupa svackor och oändliga vägarbeten. Efter viss tvekan, eftersom det såg ut att dra ihop sig till ett ordentligt oväder, bestämde vi oss därför för alternativ två. Det blev kärlek vid första ögonkastet. Nere i dalen meandrade den jämna och fina grusvägen i ganska vida svängar jämte den, för en gångs skull, klarblå floden och jag kunde utan större problem hålla uppåt 80-90 km/h på de rakare sträckorna, särskilt när jag körde ståendes på fotpinnarna. Efter ett par timmar var jag helt såld. Enda smolket i glädjebägaren var att jag tyckte synd om Madde som nu tvingades resa genom Anderna med min bakdel mitt i synfältet. Om vi tidigare väckt uppmärksamhet så tror jag inte att ett besök från yttre rymden hade väckt mer uppmärksamhet än vad vi gjorde nu. Barn gapade med stora ögon och vuxna stannade upp med vad de nu höll på med och stirrade ohämmat. Fast det måste faktiskt ha sett ganska galet ut med en grinande gringo som kommer åkandes med huvudet nästan uppe trädtopparna.

Såsom all kärlekshistorier (i vart fall i Hollywoodfilmer) blev det en fnurra på tråden någonstans mitt i. Det började regna. Den tidigare så fina grusvägen förvandlades på sina ställen till två leriga och hala hjulspår. Till råga på allt hade vi nu påbörjat en ganska brant stigning uppför den första av flera bergskammar. Svängarna blev skarpare och dalen kändes snabbt väldigt avlägsen långt där nedanför. Det kändes också som lite av ett skämt att vi hade ett par helt nya off road-däck på pakethållaren och jag funderade på om det verkligen var där de gjorde som mest nytta. Tack och lov var väglaget i kurvorna för det mesta inte lika gyttjigt. För spänningens skull räckte det faktiskt ganska bra med de branta stupen som mer än gärna hade välkomnat oss med öppen famn om vi råkat köra av vägen. Knepet är att inte tänka på avgrunden någon halvmeter åt endera hållet. Inte att glömma den helt kanske, men bara inte tänka på den medvetet. Efter ett tag kom dimman och hjälpte till med tankeövningen. Nu såg man inga stup längre. Inte vägen heller för den delen.

När vi stannade för att jag skulle knäppa igen jackan lyckades jag pinsamt nog tappa hojen. Av någon anledning lyckades jag inte få ned benet ordentligt. Kanske fastnade jag med byxbenet, jag vet inte. Hursomhelst blev det bara några graders för stor lutning (vilket inte är mycket med den last vi har för tillfället) och sedan var det inte mycket mer att göra än att låta den lägga sig ned på sidan som en trött vattenbuffel. Efter att ha ställt den med gummisidan nedåt igen upptäckte jag till min förvåning att bromsarna inte fungerade. Eller snarare att de låst sig helt. Det kändes inte vidare ”unstoppable” som de säger i BMW-reklamen att hojen går sönder av att välta på sidan från stillastående. Dessutom hände det så klart med bästa möjliga timing, mitt uppe i bergen på en glest trafikerad väg. Närmsta by var åtminstone någon halvtimmes körning därifrån och då antagligen några timmar till fots. Var närmsta motorcykelverkstad var ville jag inte ens tänka på. Något lättad hittade jag felet som visade sig vara så enkelt som att handtagsskyddet vridit sig och tryck in bromshandtaget. Reparationen tog två sekunder och sedan kunde vi fortsätta vidare uppför berget.

Som högst var vi uppe på 4 200 m och vi drog flämtande efter andan alla tre. Motorcykeln började knacka lite vid belastning, antagligen på grund av den tunna luften i kombination med ”fulbensin”. Maddes och mina läppar blev lite blåaktiga. Man blir lite fisig av höjden också. Uppe på toppen fanns det en utsiktsplats som säkert hade bjudit på en vidunderlig vy, om bara inte dimman (eller om det var ett moln) hade minskat sikten till bara några meter.

På vägen mellan de glesa byarna mötte vi flera gånger åsnor som bar stora mjölkkrus på ryggen, till synes helt själva. Inne i byarna trängde sig vägen på mellan små, enkla tegelhus. Hundar springer nästan alltid efter och skäller som rabiessmittade när vi kommer, oavsett storlek. Vi blir betraktade när vi kör förbi och i vår tur är det också vi som betraktar. Många av människorna, som jag antar är lantbrukare, är ganska korta och har något bistra och fårade ansikten som spricker upp i stora leenden när vi hälsar. De ser ut att ha fått slita hårt. Framemot kvällen, men innan det börjat skymma, kunde vi se kvinnor i färgglada kläder stå utanför husen och spinna eller virka. Att spinna klarade de för övrigt av även samtidigt som de bar enorma lass med ved eller annat på de krökta ryggarna. Jag ville gärna veta hur en vanlig dag ser ut i deras liv. Vad gör de efter att ha vaknat? Jag är säker på att mångas liv är ganska hårt. Någon morgon lite längre fram såg jag hur kvinnorna bar sina tunga lass redan klockan fyra på morgonen. Då började deras arbetsdag.

Vi fick en liten inblick i hur en ovanlig dag ser ut. Långt innan nästa by började vi se finklädda människor gå på vägen. Några åkte i en överfull lastbil och deras huvuden stack precis upp över kanten på det höga flaket. Inne i den lilla byn, som verkade bestå av ett tiotal hus, såg vi begravningståget med kistbärarna som längst fram med stor möda försökte bära kistan uppför en brant slänt. Medan vi väntade på att hela tåget skulle ringla sig uppför stigen på berget var det några i begravningsföljet som glömde sig helt och leende började fotografera oss istället.

En stund senare blev vi, med bara några hundra meters mellanrum, utmanade i ”chicken race” av två enorma tarantlar som kom springandes i en fart som om det delades ut gratis flugor lite längre ner på vägen. Båda spindlarna vann. Innan de fick återvända till sina spindelliv lyckades vi avkräva dem varsitt foto. Den ena var ungefär lika stor som Maddes hand. Man blir lite äcklad och fascinerad på samma gång. Fascinationen sträcker sig dock inte till att jag vill hitta någon av dem i sovsäcken.

Vi övernattade i den lilla staden Celendin som mest verkade kunna bjuda på ett överflöd av järnaffärer. Trots detta var den ganska trevlig. Dagen efter körde vi iväg i strålande solsken och hög, ganska kall luft, för den sista etappen till Trujillo. Grusvägen blev klart mycket mer trafikerad efter Celendin, men var nu torr, jämn och bjöd på fantastiska utsikter där den klamrade sig fast vid berget.

När underlaget sedan abrupt byttes ut mot asfalt blev jag faktiskt besviken. Jag kommer att sakna grusvägen i bergen. Fast de orden kommer jag väl att få äta upp i Bolivia.



Gammalt och nytt i Peru (1 977 mil)

Peru Posted on tis, november 02, 2010 13:35:35

När jag tidigare tänkte på Peru tänkte jag på lamor, inkamössor, panflöjter och Anderna. Jag tänkte på Macchu Pichu och andra inkaruiner. Även om jag visste att Peru har fina stränder och bra surfvågor var jag inte alls förberedd på de milslånga tomma sandstränderna som bröts av av små fiskebyar eller tomma semesteranläggningar. Jag hade inte heller sett framför mig den evighetslånga öken som vi körde genom de första dagarna av vår vistelse i Peru. Med jämna mellanrum fanns små byar efter vägen, med hus byggda av bambu eller lera. De lite finare husen av tegel eller betong är nästan alltid färgglatt målade med något politiskt budskap. Rösta på Martínez! Rösta på Chavez! Och till detta tre ikryssade rutor med politikerns tecken så att även den som inte kan läsa förstår budskapet om hur de ska rösta i nästa val. Tecknen kan vara allt från lamor till spadar eller äpplen. Vi fick reda på att om den personen vinner valet så har ägaren till huset större chans att få jobb. Säkert får de lite betalt också för att de upplåter sina husväggar. Det är vanligt att politikerna köper sina röster för att vinna valet, även om det är olagligt.

Mancora är en gammal fiskeby som nästan helt har förvandlats till ett turistparadis med hotellanläggningar så långt ögat når. Vi stannade några nätter i utkanten av Mancora. Stranden är helt fantastisk, kilometer efter kilometer med folktom sandstrand med en och annan surfare och kitesurfare i vattnet. När vi satt i solen på hotellets uteservering och åt en otroligt god ceviche (en av Perus paradrätter, rå marinerad fisk i citron, chili och koriander) till lunch samtidigt som ett gäng valar hoppade omkring och gjorde någon slags improviserad uppvisning rakt framför oss kändes allt riktigt bra. Vi glömde snabbt både kylan i bergen och allt vad träsmak heter…

Peru är ett av de länderna med flest arkeologiska lämningar och en makalös rik historia. Överallt finns gravplatser, ruiner, pyramider och terassodlingar från inkatiden. Skulle vi hinna med att se allt skulle vi definitivt missa planet hem! För att ni ska hänga med i svängarna kommer en snabb presentation av några av folkgrupperna som har lämnat mycket spår efter sig. Mochefolket levde kring 100–800 AD och hade landområden i norra Peru. Mochefolket erövrades av Chimu som hade sin storhetstid kring 900 AD. Deras landområde sträckte sig från Lima till norra Peru. Samtidigt som Moche och Chimufolket härskade längs kusten fanns andra folkgrupper uppe i bergen, exempelvis Chachapoyas. Alla dessa folkgrupper erövrades av inkaindianerna som hade sin storhetstid på 1400 och 1500 talet tills spanjorerna med Francisco Pizarro i spetsen kom och ändrade historien totalt.

Utanför staden Lambayeqe finns gravplatsen för kungen av Sipan, en Mochekung. Guld, silver, ädelstenar, pärlor och keramik från graven, tillsammans med mumien av kungen själv, finns att se på ett riktigt bra museum i Lambayeqe. Lite speciellt för kungen av Sipan var att han inte begravdes ensam utan tillsammans med flera av hans närmaste och mest uppsatta undersåtar, hans fru och två andra kvinnor, ett barn, två lamor och en hund, som alla offrades till hans ära. Tur att det inte är så idag!

Från Lambayeqe körde vi upp i bergen för att se Kuelap där Chachapoyasfolket höll till. Kuelap är en ruinstad som ligger uppe på en bergsrygg på 3000 meters höjd. Chachapoyas betyder faktiskt folket bland molnen. Hit kom Inkaindianerna för att erövra staden men eftersom den har tjugo meter höga murar runtomkring och stup på alla kanter tog det dem flera år innan de lyckades. Man tror att Inkaindianerna levde kvar i staden och tog sig fruar från Chachapoyasfolket eftersom de ansågs vara speciellt attraktiva med blont hår och blå ögon. Man har faktiskt hittat mumier med blont hår och blå ögon, men man vet inte var de kom från. Visa forskare tror att de härstammar från vikingarna, vilket jag tycker är en rolig men kanske inte så trolig teori. Alla byggnaderna som Chachapoyasfolket byggde är runda, medan inkafolket bidrog med rektangulära byggnader. Människorna som dog begravdes i stadsmuren och kikade man in mellan stenarna kunde man se benknotor. I husen har man hittat burar av sten där man födde upp marsvin som redan då användes till föda. Kuelap brukar jämföras med Macchu Pichu, som en fantastisk ruinstad men kanske mest för dess otillgänglighet på klippan. Det var helt klart värt omvägen!