Jag måste erkänna en sak som säkert får hojåkande grusvägsfetischister att rynka på näsan. Här kommer det i alla fall: Jag har egentligen aldrig riktigt gillat grus! Så, nu är det sagt. Visst har de enstaka turerna på de fina vägarna på Revingehed varit ganska roliga och dagarna i ”Barranca del Cobre” är kanske något av det mest minnesvärda på resan så här långt, men jag har faktiskt alltid tyckt att en kurvig asfaltsväg slår vilken grusväg som helst. Fram tills att jag hittade ”min” grusväg vill säga. Från Chachapoyas på den östra sidan av Anderna kan man välja två vägar om man vill komma till Trujillo som ligger nära kusten på västsidan, antingen samma asfalterade väg som vi kom på eller en något kortare grusväg. Av en annan turist fick vi veta att grusvägen skulle vara ”breathtakingly beautiful”, men lite småspännande eftersom bussen knappt fick plats på den slingriga vägen som verkade vara uthuggen i bergssidan. Att köra tillbaka samma väg i nästan en hel dag kändes som ett nästan outhärdligt tråkigt alternativ, särskilt som asfaltsvägen var full med stora hål, djupa svackor och oändliga vägarbeten. Efter viss tvekan, eftersom det såg ut att dra ihop sig till ett ordentligt oväder, bestämde vi oss därför för alternativ två. Det blev kärlek vid första ögonkastet. Nere i dalen meandrade den jämna och fina grusvägen i ganska vida svängar jämte den, för en gångs skull, klarblå floden och jag kunde utan större problem hålla uppåt 80-90 km/h på de rakare sträckorna, särskilt när jag körde ståendes på fotpinnarna. Efter ett par timmar var jag helt såld. Enda smolket i glädjebägaren var att jag tyckte synd om Madde som nu tvingades resa genom Anderna med min bakdel mitt i synfältet. Om vi tidigare väckt uppmärksamhet så tror jag inte att ett besök från yttre rymden hade väckt mer uppmärksamhet än vad vi gjorde nu. Barn gapade med stora ögon och vuxna stannade upp med vad de nu höll på med och stirrade ohämmat. Fast det måste faktiskt ha sett ganska galet ut med en grinande gringo som kommer åkandes med huvudet nästan uppe trädtopparna.

Såsom all kärlekshistorier (i vart fall i Hollywoodfilmer) blev det en fnurra på tråden någonstans mitt i. Det började regna. Den tidigare så fina grusvägen förvandlades på sina ställen till två leriga och hala hjulspår. Till råga på allt hade vi nu påbörjat en ganska brant stigning uppför den första av flera bergskammar. Svängarna blev skarpare och dalen kändes snabbt väldigt avlägsen långt där nedanför. Det kändes också som lite av ett skämt att vi hade ett par helt nya off road-däck på pakethållaren och jag funderade på om det verkligen var där de gjorde som mest nytta. Tack och lov var väglaget i kurvorna för det mesta inte lika gyttjigt. För spänningens skull räckte det faktiskt ganska bra med de branta stupen som mer än gärna hade välkomnat oss med öppen famn om vi råkat köra av vägen. Knepet är att inte tänka på avgrunden någon halvmeter åt endera hållet. Inte att glömma den helt kanske, men bara inte tänka på den medvetet. Efter ett tag kom dimman och hjälpte till med tankeövningen. Nu såg man inga stup längre. Inte vägen heller för den delen.

När vi stannade för att jag skulle knäppa igen jackan lyckades jag pinsamt nog tappa hojen. Av någon anledning lyckades jag inte få ned benet ordentligt. Kanske fastnade jag med byxbenet, jag vet inte. Hursomhelst blev det bara några graders för stor lutning (vilket inte är mycket med den last vi har för tillfället) och sedan var det inte mycket mer att göra än att låta den lägga sig ned på sidan som en trött vattenbuffel. Efter att ha ställt den med gummisidan nedåt igen upptäckte jag till min förvåning att bromsarna inte fungerade. Eller snarare att de låst sig helt. Det kändes inte vidare ”unstoppable” som de säger i BMW-reklamen att hojen går sönder av att välta på sidan från stillastående. Dessutom hände det så klart med bästa möjliga timing, mitt uppe i bergen på en glest trafikerad väg. Närmsta by var åtminstone någon halvtimmes körning därifrån och då antagligen några timmar till fots. Var närmsta motorcykelverkstad var ville jag inte ens tänka på. Något lättad hittade jag felet som visade sig vara så enkelt som att handtagsskyddet vridit sig och tryck in bromshandtaget. Reparationen tog två sekunder och sedan kunde vi fortsätta vidare uppför berget.

Som högst var vi uppe på 4 200 m och vi drog flämtande efter andan alla tre. Motorcykeln började knacka lite vid belastning, antagligen på grund av den tunna luften i kombination med ”fulbensin”. Maddes och mina läppar blev lite blåaktiga. Man blir lite fisig av höjden också. Uppe på toppen fanns det en utsiktsplats som säkert hade bjudit på en vidunderlig vy, om bara inte dimman (eller om det var ett moln) hade minskat sikten till bara några meter.

På vägen mellan de glesa byarna mötte vi flera gånger åsnor som bar stora mjölkkrus på ryggen, till synes helt själva. Inne i byarna trängde sig vägen på mellan små, enkla tegelhus. Hundar springer nästan alltid efter och skäller som rabiessmittade när vi kommer, oavsett storlek. Vi blir betraktade när vi kör förbi och i vår tur är det också vi som betraktar. Många av människorna, som jag antar är lantbrukare, är ganska korta och har något bistra och fårade ansikten som spricker upp i stora leenden när vi hälsar. De ser ut att ha fått slita hårt. Framemot kvällen, men innan det börjat skymma, kunde vi se kvinnor i färgglada kläder stå utanför husen och spinna eller virka. Att spinna klarade de för övrigt av även samtidigt som de bar enorma lass med ved eller annat på de krökta ryggarna. Jag ville gärna veta hur en vanlig dag ser ut i deras liv. Vad gör de efter att ha vaknat? Jag är säker på att mångas liv är ganska hårt. Någon morgon lite längre fram såg jag hur kvinnorna bar sina tunga lass redan klockan fyra på morgonen. Då började deras arbetsdag.

Vi fick en liten inblick i hur en ovanlig dag ser ut. Långt innan nästa by började vi se finklädda människor gå på vägen. Några åkte i en överfull lastbil och deras huvuden stack precis upp över kanten på det höga flaket. Inne i den lilla byn, som verkade bestå av ett tiotal hus, såg vi begravningståget med kistbärarna som längst fram med stor möda försökte bära kistan uppför en brant slänt. Medan vi väntade på att hela tåget skulle ringla sig uppför stigen på berget var det några i begravningsföljet som glömde sig helt och leende började fotografera oss istället.

En stund senare blev vi, med bara några hundra meters mellanrum, utmanade i ”chicken race” av två enorma tarantlar som kom springandes i en fart som om det delades ut gratis flugor lite längre ner på vägen. Båda spindlarna vann. Innan de fick återvända till sina spindelliv lyckades vi avkräva dem varsitt foto. Den ena var ungefär lika stor som Maddes hand. Man blir lite äcklad och fascinerad på samma gång. Fascinationen sträcker sig dock inte till att jag vill hitta någon av dem i sovsäcken.

Vi övernattade i den lilla staden Celendin som mest verkade kunna bjuda på ett överflöd av järnaffärer. Trots detta var den ganska trevlig. Dagen efter körde vi iväg i strålande solsken och hög, ganska kall luft, för den sista etappen till Trujillo. Grusvägen blev klart mycket mer trafikerad efter Celendin, men var nu torr, jämn och bjöd på fantastiska utsikter där den klamrade sig fast vid berget.

När underlaget sedan abrupt byttes ut mot asfalt blev jag faktiskt besviken. Jag kommer att sakna grusvägen i bergen. Fast de orden kommer jag väl att få äta upp i Bolivia.