Blog Image

Blogg från en motorcykel

Inget är lätt i La Paz och ”Dödens väg” (2 310 mil)

Bolivia Posted on tis, november 16, 2010 19:00:52

Från den lilla och vackra, men med turister och turisthotell belamrade, staden Copacabana vid Titicacasjöns södra strand tar det bara några timmar att nå La Paz. Eftersom båda städerna ligger högt, ca 3 800 m respektive ca 3 600 m, finns det ingen större höjdskillnad som kan ta tid att beta av. Vägen är dessutom asfalterad och var inte överdrivet trafikerad. Det sistnämnda förändrades dock snabbt så snart vi nådde de ganska sjaviga utkanterna av staden. Mitt första intryck av La Paz var de enorma mängder vita minibussar som spydde ut svarta moln av halvförbränd diesel, parkerade mitt i vägen utan förvarning, trängdes och tutade oupphörligt. En kamikazepilot hade blivit tårögd av beundran inför deras sätt att hänsynslöst plöja fram i den täta trafiken. Mitt i denna vita störtflod försökte vi snirkla oss fram till vårt vandrarhem utan att bli alltför tillplattade.

En liten den av den första dagen i huvudstaden tänkte vi ägna åt att byta däck till de nya off road-däcken, hitta en bensinmack med blyfri bensin och köpa en reservdunk, eftersom vi hört att hitta bensin på vissa delar av landsbygden är som att vinna högsta vinsten på Lotto. Detta borde ju inte ta mer än två, tre timmar tänkte jag. Så här i efterhand har jag Jethro Tulls gamla slagdänga ”Nothing is Easy” spelandes i huvudet när jag tänker på den dagen. I ärlighetens namn får jag väl ta på mig en del av skulden till att däckbytet tog lång tid, eftersom jag tydligen fått med mig fel storlek på torx-nyckeln som skulle användas till att skruva av bakhjulet. Hursomhelst fick större delen av förmiddagen ägnas åt att försöka hitta en däckfirma med torx-nycklar. Sedan tog själva däckbytet av någon anledning flera timmar och vi var inte klara förrän klockan fem. Efter det åkte vi kors och tvärs över La Paz för att hitta plastdunkar (riktiga bensindunkar var nästan helt omöjligt att hitta fick vi veta på däckfirman). Jag tror att jag var inne i ett tjugotal affärer i olika delar av staden, utan framgång. Samtidigt letade vi efter en bensinmack som sålde någon annan bensin än 84-oktanig med rikliga mängder bly. Tack vare alla hjälpsamma människor, bland annat ett motorcykelbud från Burger King som körde framför oss genom halva staden, hittade vi till slut den enda bensinmacken i La Paz som vanligtvis brukar ha ”finbensin”. Macken ligger snett mitt emot presidentens, Evo Morales, bostadshus och man är därför nästan tvungen att tillhandahålla den bättre bensinen, om det skulle vara så att någon av presidentens chaufförer skulle komma dit för att tanka. Tack och lov hade de en skvätt kvar av finsmakarbensinen även till oss. Plastdunkarna verkade det dock vara svårare med. Jag fick en idé om att de kunde finnas på stormarknader eftersom vatten ofta säljs i större dunkar, fast här i Bolivia verkar det enbart vara flaskor som gäller. Till slut fick vi köpa två använda (och upptäckte vi senare, läckande) oljedunkar på en bilfirma. Alltsammans hade tagit närmare tolv timmar. Fast om man skall se det från den ljusa sidan fick vi ju se mycket av La Paz.

Strax utanför huvudstaden, bara ett par timmar med motorcykel eller bil, finns den ökända ”Camino de las Yungas” eller ”Dödens väg”. Vägen är en smal, slingrig grusväg som, sedd från La Paz-hållet, ålar sig österut bland bergen. Början av vägen ligger på samma höjd som La Paz och rinner till slut, några tusentals meter längre ned, ut i den lilla staden Coroico som utgör porten till Amazonas. För några år sedan ansågs vägen vara en av de farligaste i världen, antagligen på grund av att en smal grusväg i bergen inte är så bra i kombination med en stor mängd tung trafik. Det är nästan svårt att föreställa sig hur man kan ha kört stora lastbilar där, även utan möte med kollegor på väg åt andra hållet. Om man vill se hur det såg ut tidigare kan man titta på ”Top Gears” Bolivia-avsnitt. Åtminstone jag blir lite lätt svettig i handflatorna. Sedan 2007 kan man istället välja en ny, asfalterad och betydligt säkrare väg, vilket gjort att ”Dödens väg” numera nästan uteslutande används av gringos på mountainbike. Detta innebär dock inte att olyckorna upphört. Tydligen är det inte helt ovanligt att cyklister glider över kanten. Trots detta bestämde vi oss för att ta en tur med motorcykeln på vägen. Varför? Anledningarna var dels att vi hört att vägen skall vara helt otroligt vacker, trots sitt tragiska förflutna, och dels att både jag och Madde blev ganska nyfikna på hur vägen egentligen är. För säkerhets skull tänkte vi dock köra uppför, från Coroico och mot La Paz. Anledningen till detta är att vänstertrafik gäller på ”Dödens väg” för att de som kör närmast kanten skall kunna kika ut genom bilrutan och se hur nära avgrunden hjulen är. Om man kör uppför har man därför lyxen att få vara närmast klippan. I teorin.

Utrustade med de nya off road-däcken, numera på hjulen och inte på pakethållaren, och med bensintanken full av oblyad ”Premium” körde vi iväg mot Coroico. Den nya asfaltsvägen var faktiskt ganska vacker, med istappsbeklädda klippor utmed sidorna. Jag blev också lite nöjd när jag upptäckte att de nya däcken inte var så dumma att köra på asfalt med som jag hade befarat. Under den sista halvtimmens körning uppför berget till Coroico byttes asfaltsvägen ut mot en smal kullerstensväg som, förutom att vara ganska tråkig att köra på, måste ha varit en rent elände att anlägga.

Efter att ha frågat oss fram i den lilla byn, som jag utan någon uppenbar anledning tyckte liknade en österrikisk alpby, hittade vi till slut början, eller slutet om man kommer från andra hållet, på den ökända vägen. Efter någon halvtimmes körning svävade vägen högt över dalen och vid vissa partier var stupen faktiskt så branta som man föreställt sig. Särskilt i kurvorna smalnade vägen av och var ibland inte bredare än att bara en bil fick plats i taget. Underlaget var dock jämt och fint för det mesta. Med undantag för de få och små vattenfallen, som smattrade på hjälmen när vi körde under dem, var det också torrt. Vägen var vacker och bjöd på hisnande utsikter. Det vackra var dock svårt att uppskatta på grund av alla kors som satts ut för att märka ut platserna för dödsolyckorna och som förekom särskilt ofta i de skarpa kurvorna. Senare fick vi också berättat för oss att ”Dödens väg” även använts av en tidigare diktator (jag fick tyvärr inte namnet) som, när han insett att han skulle förlora det första öppna valet, kört upp samtliga fyra oppositionsledare dit och låtit kasta ned dem. Begreppet valfusk får en helt ny innebörd.

För att undvika överraskningar tutade jag i princip innan varenda skymd kurva och jag tror att jag använde signalhornet fler gånger under en timme där än vad jag gjort under hela mitt liv. Vi mötte dock bara några bilar och ett par bussar på vår väg uppför. Däremot kom det flera stora klungor med cyklister på väg åt andra hållet. Cirka var femte glömde bort att det var vänstertrafik som gällde och i några fall blev vi stående hjul mot hjul.

De som köper en cykeltur får en t-shirt med texten ”Jag överlevde Dödens väg”. För att vara helt ärlig tycker jag inte att vägen är vare sig bättre eller sämre än många andra vägar man stöter på i Latinamerika. Kanske hade det istället varit mer passande med ”Jag överlevde stadstrafiken i La Paz”.



Manú (2 283 mil)

Peru Posted on tis, november 16, 2010 18:21:03

Nära Cusco finns också Manú, en fantastiskt djungel och nationalpark, skyddad av Unesco. Där finns mer än 1000 arters fåglar, 1000 sorters fjärilar, 200 sorters däggdjur och mer än 10 000 olika slags växter. Av dom mer ovanliga däggdjuren finns där tapirer, jätteuttrar och jaguarer. Vi ville jättegärna se en jaguar, och bokade en veckolång tur till reservatet, den del av nationalparken som är mest skyddad och där det är störst chans att se jaguarer.

Från Cusco åkte vi en och en halv dag med bil längs kurviga grusvägar, från altiplanon på över 3000 meters höjd för att komma ned i värmen och fuktigheten i regnskogen. Som det hörs på namnet så regnar det ju en hel del i regnskogen och på flera ställen hade vägen rasat och tidigare blivit blockerad av jordskred som orsakats av det häftiga regnet. Vi övernattade i enkla stugor den första natten och skyfallet under kvällen skapade nya jordskred på vägen vi tidigare kört. Det skulle gå en vecka innan vi behövde ta oss tillbaka längs den vägen så vi var inte speciellt oroliga över att det kanske inte skulle gå. Resten av färden in i djungeln gick med en långsmal flodbåt och det gav oss många tillfällen att se fåglar, sköldpaddor och kajmaner längs flodkanten. Det var speciellt häftigt att se flockar med blågula och röda arapapegojor som jag annars bara sett vingklippta i fångenskap! Vi såg även blå Quetzales med sin långa stjärt, och Tucaner som är ganska ovanliga. En annan rolig fågel var ”Cock of the rock”, en röd fågel som varje kväll dansar för honorna. Den hane som dansar bäst får spendera natten med honan. De andra får fortsätta öva på att dansa. Det låter bekant, nästan som på nattklubbarna! Vi såg också en fågel som heter Razor Billed Curassow, som nästan helt är utrotad. Den skulle visst vara den godaste fågeln i djungeln att äta, men det var kanske mer innehållet magen som lockade jägarna. Just denna fågel ska ha en förkärlek för glimrande och skimrande saker och vara bra att hitta guld! Sen såg vi massor av hägrar, hökar, gamar, gäss och jag vet inte vad alla heter.

Vi åkte i flodbåten under två hela dagar för att komma in i det innersta reservatet. På kvällarna stannade vi till vid enkla lodger där vi gick på nattvandring i djungeln. Natten är bästa tiden att se tarantellor och andra skojiga spindlar, och vi såg massor… I floden ser man kajmanernas röda ögon reflektera pannlampans ljus, och jag trodde aldrig någonsin att jag skulle vada över en flod med knähögt vatten, i becksvart mörker, samtidigt som jag höll koll på var kajmanen befann sig genom att lysa på ögonen. Men nu har jag gjort det också. Frågan var bara hur många andra kajmaner som var i floden samtidigt. Vi försökte fiska pirayor också i mörkret men de var inte speciellt intresserade att bli tillfångatagna. Robert och vår guide William satt och fiskade på en trädstam över vattnet som innehöll pirayor och kajmaner medan vi andra lyste med ficklamporna efter giftormar och anakondor….. Vi såg mest sandflugor och myggor. Och eldflugor.

Vi ett tillfälle släckte vi alla pannlamporna och eftersom trädtaket är ganska tjockt klarar inte stjärnorna av att lysa upp, utan det blev helt, helt becksvart. Vi stod stilla och bara lyssnade på alla ljud som konstant hörs i djungeln. Grodor, apor, syrsor och cikador. Ugglor som hoar, och fåglar som skränar. I djungeln blir det inte tyst ens på natten. Den stunden var helt magisk och den kommer jag inte att glömma i första taget.

Under en av dagarna gick vi genom djungeln för att komma till en liten sjö där det ska finnas jätteuttrar. Plötsligt började det väsnas något tiotal meter från stigen och vi började skymta en flock på nästan 200 peccaries, vildgrisar. De är mindre än våra vildsvin men nästan lika luriga. De äter precis allt som kommer i dess väg och det är inte ovanligt att människor blir uppätna. Grisarna omringar den intet ont anande personen som kommer gående, springer omkull den och börjar äta. Jag hade definitivt föredragit att bli uppäten av en jaguar, de har åtminstone ihjäl en först. Grisarna har en körtel på ryggen som utsöndrar en otroligt stark doft, som vi tidigare känt till och med från båten. Syftet med doften ska vara att skrämma iväg rovdjur, såsom jaguarer. De kan jaga ensamma grisar men ger sig inte på en hel flock. Turister träffar sällan på grisarna eftersom grisarna i sin tur skräms bort av turisternas doft! Myggmedel verkar dofta ännu värre än de illaluktande grisarna! Den lilla sjön som vi var på väg till var en så kallad oxbow lake, en av flodens vindlingar som blivit avskärmad då floden tagit en annan riktning. I sjön finns en jätteutterfamilj. Vi tänkte till en början ett uttrar verkar ju inte vara så skojiga, det har vi ju hemma i Sverige också. Men jätteuttern – det är nog det coolaste djuret av dem alla! Den är två meter lång, men väldigt smal och smidig, väger bara tjugo kilo. Och med sina tjugo kilo ger den sig på en jaguar eller kajman som råkar passera dess revir! Det är ingen som tar sig förbi där levande. Och den äter inte ens upp jaguaren efteråt utan lämnar den till pirayorna. Jätteuttern äter hellre fisk. Vi paddlade sakta och tysta fram på sjön för att skymta uttrarna. Vi paddlade och paddlade. Och väntade och väntade. Såg fåglar. Sköldpaddor. Nån kajman. Fler fåglar. Väntade och väntade. Och sen kom de! Åtta, nio uttrar som frustande kom simmande mot oss! De ser ganska roliga ut när de simmar, dyker några meter och sen kommer de frustande upp igen med huvudet högt ovanför vattenytan. De simmade förbi helt nära vår flotte, och vi vände om och följde efter dem på avstånd. Vid ett träd som vält ned i floden stannade de och lekte, nån av dem fångade en piraya som den smaskade på. Det var jätteroligt att se dem!

Andra däggdjur vi såg var capybarer, någon slags harliknande gnagare, en armadillo, ekorrar och apor i mängder – röda och svarta vrålapor, spindelapor, bruna och vita kapuchinapor. Men ännu ingen skymt av någon jaguar!

I djungeln bor såklart inte bara djur, utan olika indianstammar och samhällen; Mashco Piro, Nahua, Kogapakori, Matsiguenka, Yine, Poro, Huachapaeri, Harambuc och Amarakaeri. Bara några timmar uppströms finns även vilda nomadstammar utan namn, med indianer som enbart klär sig i djurskinn, och attackerar båtar som dumdristigt nog skulle komma in på deras område med pil och båge. Och de är skickliga med pil och båge! Någon av de byar vi besökte hade skolor och sjukstuga, som staten har byggt. Människorna bor i enkla lerhyddor med palmbladstak. Det finns ingen landväg för att ta sig till dessa byar utan flodbåt är enda transportmedlet, om man inte väljer att gå genom djungeln. Tidigare hade de stora problem med giftormar nattetid i byn, men en stenlagd väg genom byn har gjort att färre människor blir bitna. Ungdomarna i dessa byar får betald utbildning i landet eller till och med utomlands, men få väljer att studera. Många lever på bidrag som staten ger till dem som bor i djungeln eller i byar på över 4000 meters höjd, vilket ger att många ungdomar saknar drivkraft till att studera eller börjar arbeta. Guiden berättade att kvinnorna gör det mesta av hushållsarbetet och männen mest dricker Masato, en slags djungelöl gjord på fermenterad yucca och sötpotatis. I vissa byar bor medlemmar från flera olika stammar, medan andra stammar håller sig strikt till sin egen stam. I dessa stammar får medlemmarna bara gifta sig inom stammen, och man kan tänka sig att det blir problem med stammar som bara har 150-200 medlemmar. Det känns som att alla borde vara besläktade med varandra. En make väljs ut av föräldrarna efter flickans första menstruation. De flesta flickor har två eller tre barn vid sjutton års ålder. Många små barn dör av tuberculos eller parasiter från dricksvattnet. Leichmania är den tredje största sjukdomen.

Vi hade en fantastisk guide, som berättade många historier och sägner från trakten. Det var berättelsen om den liten pojken och anakondan Yaku Mama. Pojken gick ned för att leka vid vattenbrynet när en jaguar attackerade honom, och anakondan drog ned pojken i vattnet. Efter den dagen så lekte pojken och anakondan varje dag, och för att göra en lång historia kort så tror indianerna att det finns en anakonda i varje vattendrag som skyddar alla djur och människor. Det var också en sägen om kapuchinapsbröderna som uppvaktade prinsessan Shipactona. Den slutade med att den ena apan fick gifta sig med prinsessan. När han gick med varm soppa till sin fru, snubblade han, fick soppan över sig och brände bort all päls på huvudet. Därför är den ena sortens kapuchinapa flintskallig medan den andra är brun av avund. Jag har i alla fall för mig att det var så. Andra berättelser är faktiskt sanna. Men otroliga. Innan en Matchiguenkaman får gifta sig måste han bevisa att han är en riktig man genom att hugga ned ett Irontree på mindre än tre timmar. Jag kan tillägga att ironträdet är ganska så stort, och som namnet säger ganska så starkt. När sedan Matchiguenkamannen får sin första son, går han ut och gräver upp roten till Belly Palmträdet. Längden på roten som han tar med sig hem och förvarar tills barnet blir vuxet, sägs bestämma längden på barnets penis. Får barnet en liten en så kanske han har ett och annat att prata med sig far om, som tagit hem en så liten rot…

I bergen på vägen till, och i djungeln finns många cocaplantager. All odling och försäljning ska övervakas av Impresional de Coca, Enaco. I Peru är det lagligt att odla coca, i en viss mängd, men man ska sälja cocabladen till företag som gör the, bröd, godis osv. Det är när man odlar större mängder, transporterar större mängder eller säljer bladen till kokaintillverkning som det blir olagligt. Eller om man själv tillverkar kokain såklart. Både i bergen och i djungeln påstods finnas kokaintillverkning. Bönderna som odlar coca tjänar så mycket mer på att sälja bladen till kokaintillverkning. Det går åt 1000 kg cocablad för att tillverka två kilo kokain, så jag förstår att det måste finnas stora plantager gömda någonstans om man ser till mängderna kokain som smugglas ur länderna häromkring.

Veckan i djungeln gick otroligt snabbt, och fastän vi inte såg någon jaguar upplevde vi fantastiskt mycket. Manú påstås vara en av de bäst bevarade regnskogarna i världen och jag är glad att vi fick chansen att åka dit. På vägen tillbaka till Cuzco råkade vi ut för nya skyfall, och det var tveksamt om vägen skulle hålla för nya jordskred. Vi hade gärna stannat kvar i djungeln några dagar till, men vägen gick bra att köra på och djungelturen närmade sig sitt slut.

Vi kom tillbaka till civilisationen i Cusco igen och till hojen som stod i säkert förvar inne på hotellet med trappan. Det är lättare att komma ned än komma upp, och vi var snart på väg igen, med riktning mot Bolivia. När vi passerade staden Juliaca blev vi närapå rånade, för första gången. Jag säger närapå för det måste vara den klantigaste tjuven någonsin. När vi stannade vid ett rödljus mitt i stan, i rusningstrafik med massor av människor runtomkring, såg jag en tanig man i femtioårsåldern som tittade lite snett på oss och tog fram någonting ur fickan. Jag försöker hålla koll på väskorna på sidan om mig men har svårt att se om nån kommer upp precis bakom oss. Så vid rödljuset passade han på att slinka upp precis rakt bakom och började skära loss extradäcken med en kniv. Extradäcken måste vara det mest korkade att stjäla eftersom de passar vår motorcykel som är ganska så ovanlig i Peru och speciellt i Juliaca, och borde därför vara ganska så svåra att sälja. Mest korkade också för att man inte är så snabb om man ska springa iväg med två däck. Man är inte direkt osynlig. Mest korkade också för att han skar av änden av packbanden. Precis när jag kände att det var någon bakom oss blev det grönt ljus och Robert körde iväg. Efter oss sprang tjuven med kniven i ena handen och änden på packbandet i andra handen.

Sista stoppet i Peru, innan vi passerade gränsen till Bolivia, blev i Puno. Den stora sevärdheten i Puno, är de flytande öarna i Titikakasjön strax utanför staden. Tvåtusenfemhundra människor är bosatta på öar som är gjorda av eukalyptusrötter och vass. Ofta bor fem till sex familjer i sina hus på en ö. Tröttnar man på grannarna eller vill ha en annan utsikt kan man bara såga av sin bit av ön och flyta iväg för att sen lägga till vid någon annan ö. Mängder av turistbåtar åker ut till öarna varje dag och många av öborna lever på att sälja souvenirer. Idag känns det mest turistigt, och vi misstänkte att många av öborna egentligen bor i bekväma hus inne i stan. Ursprungligen flyttade öborna ut till sina öar för att leva i fred från inkaindianerna. Den tanken känns lite mer spännande.

Peru har varit ett fantastiskt land att resa i. Naturen är helt fantastiskt och överallt finns lämningar efter Inkafolket och andra forna kulturer. Maten är bättre än i vissa andra länder, inga nämnda. Men nu är vi lite nyfikna på Bolivia, som står på tur på vår färd söderut.



Öken, berg och storstäder (2 247 mil)

Peru Posted on tis, november 16, 2010 18:16:35

Trujillo är en av de största städerna i Peru med 680 000 invånare. Francisco Pizarro grundade staden år 1534 och döpte den efter sin hemstad i Spanien. Den gamla stadsdelen kring Plaza de Armas är riktigt fin med sina kolonialbyggnader, resten är kanske inte jätterolig att vara i. På grund av en illasinnad kycklingmacka fick vi i alla fall stanna i Trujillo några dagar. Peppar, peppar har vi annars klarat oss ganska bra från matförgiftningar.

Utanför Trujillo ligger ruinstaden Chan Chan, som på sin tid var en av de största städerna i världen med en yta på 20 kvadratkilometer. Chimufolket byggde Chan Chan kring 1300 e.Kr. och som mest fanns omkring 10 000 byggnader. En av anledningarna till att staden växte i omfång var att kungen begravdes i sitt citadell. Eftersom Chimu bodde i staden under tio generationer finns tio citadell då ett nytt byggdes för varje kung. Chimu erövrades av Inkafolket år 1460, men staden fortsatte vara bebodd ända tills spanjorerna kom och rev ned stora delar. Guaqueros, gravplundrare, tog vid och under århundranden plundrades värdefulla föremål från kungagravarna. Chan Chan ligger mitt i öknen, och de tjocka utsmyckade murarna har förstörts av sol och vind, men man kan lätt föreställa sig hur magnifik staden var.

Nästa stopp på vägen var Lima, Perus huvudstad, med nästan åtta miljoner invånare. Lima är en gigantisk stad och helt hopplös att köra i. Det tog oss tre timmar att köra från stadsgränsen till vårt hotell. Vi bodde i stadsdelen Miraflores, där de flesta turister hamnar. Härifrån tog vi taxi till centrum och Plaza de Armas som är omgivet av katedralen, presidentpalatset, biskopspalatset och många andra vackra byggnader. Höga balkonger i trä smyckar byggnaderna och det känns lite speciellt för Peru. Senor del Milagro (en målning av Jesus som har firats i nästan varenda stad vi kommit till) firades med musik och parad när vi var i Lima och det var feststämning överallt.

Från det att spanjorerna kom till Lima tills Peru återigen blev självständigt begravdes de döda i katakomber under staden. Vi gick ned i katakomberna under Monasterio de San Francisco där 70 000 personer begravdes och munkarna i klostret faktiskt fortfarande begravs. Katakomberna ska dessutom vara det säkraste stället att vara under en jordbävning. Om detta inte stämmer är man ju så att säga ändå på rätt ställe… Lima har många bra museer men vi strosade mest runt och tittade och insöp atmosfären. Och även en och annan Pisco Sour på den anrika baren som hör till Gran Hotel Bolivar, vid Plaza San Martin. Det ska visst vara stället att dricka Pisco Sour på. På torget finns en staty av Madre Patria. Statyn beställdes från Spanien och på beställningen stod att statyn skulle smyckas med en eldsflamma på huvudet. Vad man inte tänkte på var att det spanska ordet för flamma, llama, är detsamma som för lama! Så Madre Patria smyckades med en liggande lama på huvudet.

En stor del av befolkningen i Peru är arbetslösa, och även i huvudstaden Lima lever många under oerhört enkla förhållanden utan elektricitet och vatten. Kontrasten är stor till lyxvillorna i de ”fina” områdena i staden. Under tiden vi var i Lima valdes en ny borgmästare och förhoppningarna är stora att hon ska kunna åstadkomma förändring.

Efter besöket i Lima körde vi vidare till Nazca och de berömda Nazcalinjerna. Nazcalinjerna består av mer än 800 linjer, 300 geometriska tecken och 70 figurer som gjordes i öknen av Nazcafolket, genom att de plockade bort det översta lagret stenar och blottlade de ljusare stenarna under. Linjerna upptäcktes 1939 av den amerikanska forskaren Paul Kosok vid en överflygning. De kan endast ses från luften och nu finns mängder av olika bolag som erbjuder överflygningar med små cessnaplan. Man tror att linjerna gjordes av Paracas och Nazcafolket mellan år 900 f Kr och 600 e Kr men man vet egentligen inte varför. Det finns dock massor av olika teorier. Det kan vara religiösa motiv, att linjerna gjordes som gåva till gudarna. Linjerna kan ha astronomiska motiv, vissa av linjerna markerar sommar- och vintersolståndet. Vissa forskare tror att linjerna markerar underjordiska vattenkällor. Jag gillar teorin om att linjerna skulle vara landningsbanor för utomjordingar bäst. Dessutom ser verkligen en av figurerna ut som en utomjording…… Den största figuren är 150 meter bred och det finns en apa, en spindel och en kondor. Oavsett anledning – heder till Nazcafolket för deras livliga fantasi! Tyvärr kunde vi bara se några av dem från ett utkikstorn, och resten fick vi se på en föreläsning på planetariet. Några dagar innan vi kom dit hade nämligen ytterligare ett i raden av många flygplan kraschat och vid en kontroll hade 68 procent av flygplanen blivit belagda med flygförbud.

Färden gick vidare genom ökenlandskapet söderut, ytterligare en bit längs kusten. Ibland kunde vi köra flera timmar utan att se någon bebyggelse alls. Ibland såg vi dock underliga byar som antingen höll på att byggas mitt ute i ingenstans, eller som var helt övergivna. Åtminstone trodde vi det tills vi vid något hus såg tvätt på tork eller något barn som lekte utanför. Jag förstår inte riktigt tanken på att bygga helt nya byar utan anknytning till industrier, odlad mark eller betesmarker till djuren. Jag förstår inte vad folk ska livnära sig på. Öknen har varit vacker att köra genom, men tidvis ganska enformig. Vi har nu kommit en bra bit genom Peru och det är dags att köra upp i Anderna igen! Vi längtar efter att få se det vackra bergslandskapet igen.

Arequipa, omgiven av vulkanerna El Misti, Chachani och Pichu Pichu, är en trevlig stad. Pizarro och hans conquistadorer har även här haft ett finger med i spelet, och stadskärnan är uppbyggd av vackra vitkalkade byggnader. Mitt i Arequipa finns Monasterio Santa Catalina som grundades år 1580 av en rik spansk änka. Under lång tid var det populärt hos rika spanska överklassfamiljer familjer att skicka åtminstone en av sina döttrar till detta klostret. Dessa rikemansdöttrar ville ju inte ha ett enkelt klosterliv utan i århundraden levde nunnorna i sus och dus med tjänare, musik och fester. Detta förlustande tog snabbt slut då sträng abbedissa skickades dit för att få slut på eländet, i slutet av 1800-talet. Det slutade med att många av rikemansdöttrarna skickades hem och deras tjänare avlade nunnelöften istället. I klostret kan man se hur både den ursprungliga gruppen nunnor levde och hur deras efterföljare hade det. Det finns fortfarande en grupp nunnor som lever i klostret.

Barranca de Colca, som ligger en bit utanför Arequipa, är en av världens djupaste raviner, 3191 meter som djupast. Det som gör den roligare än andra raviner är att man kan se kondorer där! Eftersom det är störst chans att se kondorer tidigt på morgonen lämnade vi hotellet vid två på natten för att ta bussen de fem timmarna för att komma till ravinen. Det där att köra hoj i mörkret är ju ingen höjdare. Trots den tidiga timmen och skumpandet i bussen såg vi bara en örn. Kondorerna lyste med sin frånvaro, trots att det ska finnas ett trettiotal i området. Eftersom kondoren är världens största fågel med ett vingspann på över tre meter hade det varit häftigt att se en eller två.

Från Arequipa körde vi norrut igen mot Cuzco. Vägen gick över den peruanska altiplanon och stundvis var vi uppe på nästan 5000 meters höjd. Bredvid vägen betade stora flockar av lamor och alpacor, och vi såg även några vicunas. I de klarblåa sjöarna bland bergen vadade rosa flamingos. Cuzco ligger lite lägre, på 3300 meters höjd men det märktes ändå på andhämtningen när vi gick uppför backarna. För en gång skull hade vi faktiskt bokat hotell. Vi visste att det skull vara en lång dags körning för att komma fram till Cusco och att det skulle vara massor av turister på plats. När vi ringde och bokade hotellet frågade vi om det var möjligt att parkera en ganska så stor motorcykel inne på hotellet och det skulle inte vara några som helst problem att köra in och parkera på hotellets innergård. När vi väl kört över halva Anderna och kom fram till Cuszo när det precis började skymma, hittat vårt hotell bland vindlande gränder och enkelriktade gator såg vi att det var en hög trottoarkant och fyra trappsteg in till hotellet. Vi sa till receptionisten att det är inte möjligt att köra uppför trappstegen, samtidigt som vi inte var jättesugna på att börja leta efter ett annat hotell. Receptionisten försäkrade att två veckor tidigare hade det varit en ”precis likadan motorcykel där och den motorcyklisten hade inte haft några som helst problem att köra uppför trapporna”. Så vi ville ju inte vara sämre utan med hjälp av stenar och plankor började vi baxa upp hojen uppför trapporna. Receptionisten såg ganska så nervös ut, men när hojen väl var på plats på innergården blev hon otroligt lättad och kläckte ur sig ”att det var imponerade att vi fick upp den för den förra motorcykeln var mycket,mycket mindre och det hade varit fyra brasilianare som lyft in den”. Hade vi vetat det…

Även om Cuzco är en trevlig stad, så åker de flesta turisterna dit av en annan anledning – Machu Picchu som ligger en bit därifrån, och som jag tror är Sydamerikas största turistattraktion. Machu Picchu var övervuxet av djungel och dolt för omvärlden tills upptäcktsresande Hiram Bingham blev visad vägen dit av en pojke från trakten 1911.Två familjer bodde faktiskt i Machu Picchu på den tiden. Bingham letade egentligen efter inkaindianernas sista fäste, den mytomspunna staden Vilcabamba, men hittade istället en stad, byggt högt på klipporna, som inte alls var nämnd i några skrifter. Spanjorerna har dokumenterat stor del av Inkafolkets historia men eftersom inte Machu Picchu är nämnt har antingen inte spanjorerna hittat dit, eller så var det övergivet redan innan de kom till Peru. Eftersom man inte visste vad Inkafolket kallat staden, döpte man den efter berget bredvid, Machu Picchu. (Vilcabamba är för övrigt fortfarande överväxt av djungel och ingen har hittat staden.)

Machu Picchu är ett fantastiskt byggnadsverk och bevis för inkaindianernas otroliga ingenjörskonst. Dock är ändamålet för Machu Picchu höljt i mystik. Man tror att det kan ha varit ett kungligt ”sommarhus” som övergavs vid inkaindianernas fall. Det kan också ha varit ett ceremoniellt centra. Ingen vet säkert. Men vackert är det! Man kan ta sig dit genom att vandra på inkaleden eller någon annan vandringsled. Inkaleden måste man boka många månader i förväg, och eftersom vi inte ville ha ett datum att passa så skippade vi det alternativet. Det finns också en järnväg som går till Aguas Caliente, byn nedanför Machu Picchu. Peru Rail har monopol på järnvägen och ett kontrakt som säger att inga vägar får byggas till Aguas Caliente på 40 år så de kan ta ganska saftigt betalt för sina biljetter. För att göra en lång historia kort, så är det dyrt att ta sig till Machu Picchu och eftersom Robert varit där tidigare tog jag tåget själv. Det var precis så fantastiskt och magiskt som alla säger. Man har en makalös utsikt så jag förstår varför Inkaindianerna valde att bygga staden just här. För några år sedan var det ett känt ölföretag som också tyckte att Machu Picchu var helt magiskt och tyckte att det skulle passa i deras reklam. Det slutade med att kameravagnen föll och högg ut en stor bit av Intihuatana, en sten som med hjälp av solen markerar årstiderna och tiden på året. Det mesta av Inkaindianernas hyllning till solen är annars förstört, eftersom spanjorerna verkade tycka att allt sånt var trams.