Från den lilla och vackra, men med turister och turisthotell belamrade, staden Copacabana vid Titicacasjöns södra strand tar det bara några timmar att nå La Paz. Eftersom båda städerna ligger högt, ca 3 800 m respektive ca 3 600 m, finns det ingen större höjdskillnad som kan ta tid att beta av. Vägen är dessutom asfalterad och var inte överdrivet trafikerad. Det sistnämnda förändrades dock snabbt så snart vi nådde de ganska sjaviga utkanterna av staden. Mitt första intryck av La Paz var de enorma mängder vita minibussar som spydde ut svarta moln av halvförbränd diesel, parkerade mitt i vägen utan förvarning, trängdes och tutade oupphörligt. En kamikazepilot hade blivit tårögd av beundran inför deras sätt att hänsynslöst plöja fram i den täta trafiken. Mitt i denna vita störtflod försökte vi snirkla oss fram till vårt vandrarhem utan att bli alltför tillplattade.

En liten den av den första dagen i huvudstaden tänkte vi ägna åt att byta däck till de nya off road-däcken, hitta en bensinmack med blyfri bensin och köpa en reservdunk, eftersom vi hört att hitta bensin på vissa delar av landsbygden är som att vinna högsta vinsten på Lotto. Detta borde ju inte ta mer än två, tre timmar tänkte jag. Så här i efterhand har jag Jethro Tulls gamla slagdänga ”Nothing is Easy” spelandes i huvudet när jag tänker på den dagen. I ärlighetens namn får jag väl ta på mig en del av skulden till att däckbytet tog lång tid, eftersom jag tydligen fått med mig fel storlek på torx-nyckeln som skulle användas till att skruva av bakhjulet. Hursomhelst fick större delen av förmiddagen ägnas åt att försöka hitta en däckfirma med torx-nycklar. Sedan tog själva däckbytet av någon anledning flera timmar och vi var inte klara förrän klockan fem. Efter det åkte vi kors och tvärs över La Paz för att hitta plastdunkar (riktiga bensindunkar var nästan helt omöjligt att hitta fick vi veta på däckfirman). Jag tror att jag var inne i ett tjugotal affärer i olika delar av staden, utan framgång. Samtidigt letade vi efter en bensinmack som sålde någon annan bensin än 84-oktanig med rikliga mängder bly. Tack vare alla hjälpsamma människor, bland annat ett motorcykelbud från Burger King som körde framför oss genom halva staden, hittade vi till slut den enda bensinmacken i La Paz som vanligtvis brukar ha ”finbensin”. Macken ligger snett mitt emot presidentens, Evo Morales, bostadshus och man är därför nästan tvungen att tillhandahålla den bättre bensinen, om det skulle vara så att någon av presidentens chaufförer skulle komma dit för att tanka. Tack och lov hade de en skvätt kvar av finsmakarbensinen även till oss. Plastdunkarna verkade det dock vara svårare med. Jag fick en idé om att de kunde finnas på stormarknader eftersom vatten ofta säljs i större dunkar, fast här i Bolivia verkar det enbart vara flaskor som gäller. Till slut fick vi köpa två använda (och upptäckte vi senare, läckande) oljedunkar på en bilfirma. Alltsammans hade tagit närmare tolv timmar. Fast om man skall se det från den ljusa sidan fick vi ju se mycket av La Paz.

Strax utanför huvudstaden, bara ett par timmar med motorcykel eller bil, finns den ökända ”Camino de las Yungas” eller ”Dödens väg”. Vägen är en smal, slingrig grusväg som, sedd från La Paz-hållet, ålar sig österut bland bergen. Början av vägen ligger på samma höjd som La Paz och rinner till slut, några tusentals meter längre ned, ut i den lilla staden Coroico som utgör porten till Amazonas. För några år sedan ansågs vägen vara en av de farligaste i världen, antagligen på grund av att en smal grusväg i bergen inte är så bra i kombination med en stor mängd tung trafik. Det är nästan svårt att föreställa sig hur man kan ha kört stora lastbilar där, även utan möte med kollegor på väg åt andra hållet. Om man vill se hur det såg ut tidigare kan man titta på ”Top Gears” Bolivia-avsnitt. Åtminstone jag blir lite lätt svettig i handflatorna. Sedan 2007 kan man istället välja en ny, asfalterad och betydligt säkrare väg, vilket gjort att ”Dödens väg” numera nästan uteslutande används av gringos på mountainbike. Detta innebär dock inte att olyckorna upphört. Tydligen är det inte helt ovanligt att cyklister glider över kanten. Trots detta bestämde vi oss för att ta en tur med motorcykeln på vägen. Varför? Anledningarna var dels att vi hört att vägen skall vara helt otroligt vacker, trots sitt tragiska förflutna, och dels att både jag och Madde blev ganska nyfikna på hur vägen egentligen är. För säkerhets skull tänkte vi dock köra uppför, från Coroico och mot La Paz. Anledningen till detta är att vänstertrafik gäller på ”Dödens väg” för att de som kör närmast kanten skall kunna kika ut genom bilrutan och se hur nära avgrunden hjulen är. Om man kör uppför har man därför lyxen att få vara närmast klippan. I teorin.

Utrustade med de nya off road-däcken, numera på hjulen och inte på pakethållaren, och med bensintanken full av oblyad ”Premium” körde vi iväg mot Coroico. Den nya asfaltsvägen var faktiskt ganska vacker, med istappsbeklädda klippor utmed sidorna. Jag blev också lite nöjd när jag upptäckte att de nya däcken inte var så dumma att köra på asfalt med som jag hade befarat. Under den sista halvtimmens körning uppför berget till Coroico byttes asfaltsvägen ut mot en smal kullerstensväg som, förutom att vara ganska tråkig att köra på, måste ha varit en rent elände att anlägga.

Efter att ha frågat oss fram i den lilla byn, som jag utan någon uppenbar anledning tyckte liknade en österrikisk alpby, hittade vi till slut början, eller slutet om man kommer från andra hållet, på den ökända vägen. Efter någon halvtimmes körning svävade vägen högt över dalen och vid vissa partier var stupen faktiskt så branta som man föreställt sig. Särskilt i kurvorna smalnade vägen av och var ibland inte bredare än att bara en bil fick plats i taget. Underlaget var dock jämt och fint för det mesta. Med undantag för de få och små vattenfallen, som smattrade på hjälmen när vi körde under dem, var det också torrt. Vägen var vacker och bjöd på hisnande utsikter. Det vackra var dock svårt att uppskatta på grund av alla kors som satts ut för att märka ut platserna för dödsolyckorna och som förekom särskilt ofta i de skarpa kurvorna. Senare fick vi också berättat för oss att ”Dödens väg” även använts av en tidigare diktator (jag fick tyvärr inte namnet) som, när han insett att han skulle förlora det första öppna valet, kört upp samtliga fyra oppositionsledare dit och låtit kasta ned dem. Begreppet valfusk får en helt ny innebörd.

För att undvika överraskningar tutade jag i princip innan varenda skymd kurva och jag tror att jag använde signalhornet fler gånger under en timme där än vad jag gjort under hela mitt liv. Vi mötte dock bara några bilar och ett par bussar på vår väg uppför. Däremot kom det flera stora klungor med cyklister på väg åt andra hållet. Cirka var femte glömde bort att det var vänstertrafik som gällde och i några fall blev vi stående hjul mot hjul.

De som köper en cykeltur får en t-shirt med texten ”Jag överlevde Dödens väg”. För att vara helt ärlig tycker jag inte att vägen är vare sig bättre eller sämre än många andra vägar man stöter på i Latinamerika. Kanske hade det istället varit mer passande med ”Jag överlevde stadstrafiken i La Paz”.