Nära Cusco finns också Manú, en fantastiskt djungel och nationalpark, skyddad av Unesco. Där finns mer än 1000 arters fåglar, 1000 sorters fjärilar, 200 sorters däggdjur och mer än 10 000 olika slags växter. Av dom mer ovanliga däggdjuren finns där tapirer, jätteuttrar och jaguarer. Vi ville jättegärna se en jaguar, och bokade en veckolång tur till reservatet, den del av nationalparken som är mest skyddad och där det är störst chans att se jaguarer.

Från Cusco åkte vi en och en halv dag med bil längs kurviga grusvägar, från altiplanon på över 3000 meters höjd för att komma ned i värmen och fuktigheten i regnskogen. Som det hörs på namnet så regnar det ju en hel del i regnskogen och på flera ställen hade vägen rasat och tidigare blivit blockerad av jordskred som orsakats av det häftiga regnet. Vi övernattade i enkla stugor den första natten och skyfallet under kvällen skapade nya jordskred på vägen vi tidigare kört. Det skulle gå en vecka innan vi behövde ta oss tillbaka längs den vägen så vi var inte speciellt oroliga över att det kanske inte skulle gå. Resten av färden in i djungeln gick med en långsmal flodbåt och det gav oss många tillfällen att se fåglar, sköldpaddor och kajmaner längs flodkanten. Det var speciellt häftigt att se flockar med blågula och röda arapapegojor som jag annars bara sett vingklippta i fångenskap! Vi såg även blå Quetzales med sin långa stjärt, och Tucaner som är ganska ovanliga. En annan rolig fågel var ”Cock of the rock”, en röd fågel som varje kväll dansar för honorna. Den hane som dansar bäst får spendera natten med honan. De andra får fortsätta öva på att dansa. Det låter bekant, nästan som på nattklubbarna! Vi såg också en fågel som heter Razor Billed Curassow, som nästan helt är utrotad. Den skulle visst vara den godaste fågeln i djungeln att äta, men det var kanske mer innehållet magen som lockade jägarna. Just denna fågel ska ha en förkärlek för glimrande och skimrande saker och vara bra att hitta guld! Sen såg vi massor av hägrar, hökar, gamar, gäss och jag vet inte vad alla heter.

Vi åkte i flodbåten under två hela dagar för att komma in i det innersta reservatet. På kvällarna stannade vi till vid enkla lodger där vi gick på nattvandring i djungeln. Natten är bästa tiden att se tarantellor och andra skojiga spindlar, och vi såg massor… I floden ser man kajmanernas röda ögon reflektera pannlampans ljus, och jag trodde aldrig någonsin att jag skulle vada över en flod med knähögt vatten, i becksvart mörker, samtidigt som jag höll koll på var kajmanen befann sig genom att lysa på ögonen. Men nu har jag gjort det också. Frågan var bara hur många andra kajmaner som var i floden samtidigt. Vi försökte fiska pirayor också i mörkret men de var inte speciellt intresserade att bli tillfångatagna. Robert och vår guide William satt och fiskade på en trädstam över vattnet som innehöll pirayor och kajmaner medan vi andra lyste med ficklamporna efter giftormar och anakondor….. Vi såg mest sandflugor och myggor. Och eldflugor.

Vi ett tillfälle släckte vi alla pannlamporna och eftersom trädtaket är ganska tjockt klarar inte stjärnorna av att lysa upp, utan det blev helt, helt becksvart. Vi stod stilla och bara lyssnade på alla ljud som konstant hörs i djungeln. Grodor, apor, syrsor och cikador. Ugglor som hoar, och fåglar som skränar. I djungeln blir det inte tyst ens på natten. Den stunden var helt magisk och den kommer jag inte att glömma i första taget.

Under en av dagarna gick vi genom djungeln för att komma till en liten sjö där det ska finnas jätteuttrar. Plötsligt började det väsnas något tiotal meter från stigen och vi började skymta en flock på nästan 200 peccaries, vildgrisar. De är mindre än våra vildsvin men nästan lika luriga. De äter precis allt som kommer i dess väg och det är inte ovanligt att människor blir uppätna. Grisarna omringar den intet ont anande personen som kommer gående, springer omkull den och börjar äta. Jag hade definitivt föredragit att bli uppäten av en jaguar, de har åtminstone ihjäl en först. Grisarna har en körtel på ryggen som utsöndrar en otroligt stark doft, som vi tidigare känt till och med från båten. Syftet med doften ska vara att skrämma iväg rovdjur, såsom jaguarer. De kan jaga ensamma grisar men ger sig inte på en hel flock. Turister träffar sällan på grisarna eftersom grisarna i sin tur skräms bort av turisternas doft! Myggmedel verkar dofta ännu värre än de illaluktande grisarna! Den lilla sjön som vi var på väg till var en så kallad oxbow lake, en av flodens vindlingar som blivit avskärmad då floden tagit en annan riktning. I sjön finns en jätteutterfamilj. Vi tänkte till en början ett uttrar verkar ju inte vara så skojiga, det har vi ju hemma i Sverige också. Men jätteuttern – det är nog det coolaste djuret av dem alla! Den är två meter lång, men väldigt smal och smidig, väger bara tjugo kilo. Och med sina tjugo kilo ger den sig på en jaguar eller kajman som råkar passera dess revir! Det är ingen som tar sig förbi där levande. Och den äter inte ens upp jaguaren efteråt utan lämnar den till pirayorna. Jätteuttern äter hellre fisk. Vi paddlade sakta och tysta fram på sjön för att skymta uttrarna. Vi paddlade och paddlade. Och väntade och väntade. Såg fåglar. Sköldpaddor. Nån kajman. Fler fåglar. Väntade och väntade. Och sen kom de! Åtta, nio uttrar som frustande kom simmande mot oss! De ser ganska roliga ut när de simmar, dyker några meter och sen kommer de frustande upp igen med huvudet högt ovanför vattenytan. De simmade förbi helt nära vår flotte, och vi vände om och följde efter dem på avstånd. Vid ett träd som vält ned i floden stannade de och lekte, nån av dem fångade en piraya som den smaskade på. Det var jätteroligt att se dem!

Andra däggdjur vi såg var capybarer, någon slags harliknande gnagare, en armadillo, ekorrar och apor i mängder – röda och svarta vrålapor, spindelapor, bruna och vita kapuchinapor. Men ännu ingen skymt av någon jaguar!

I djungeln bor såklart inte bara djur, utan olika indianstammar och samhällen; Mashco Piro, Nahua, Kogapakori, Matsiguenka, Yine, Poro, Huachapaeri, Harambuc och Amarakaeri. Bara några timmar uppströms finns även vilda nomadstammar utan namn, med indianer som enbart klär sig i djurskinn, och attackerar båtar som dumdristigt nog skulle komma in på deras område med pil och båge. Och de är skickliga med pil och båge! Någon av de byar vi besökte hade skolor och sjukstuga, som staten har byggt. Människorna bor i enkla lerhyddor med palmbladstak. Det finns ingen landväg för att ta sig till dessa byar utan flodbåt är enda transportmedlet, om man inte väljer att gå genom djungeln. Tidigare hade de stora problem med giftormar nattetid i byn, men en stenlagd väg genom byn har gjort att färre människor blir bitna. Ungdomarna i dessa byar får betald utbildning i landet eller till och med utomlands, men få väljer att studera. Många lever på bidrag som staten ger till dem som bor i djungeln eller i byar på över 4000 meters höjd, vilket ger att många ungdomar saknar drivkraft till att studera eller börjar arbeta. Guiden berättade att kvinnorna gör det mesta av hushållsarbetet och männen mest dricker Masato, en slags djungelöl gjord på fermenterad yucca och sötpotatis. I vissa byar bor medlemmar från flera olika stammar, medan andra stammar håller sig strikt till sin egen stam. I dessa stammar får medlemmarna bara gifta sig inom stammen, och man kan tänka sig att det blir problem med stammar som bara har 150-200 medlemmar. Det känns som att alla borde vara besläktade med varandra. En make väljs ut av föräldrarna efter flickans första menstruation. De flesta flickor har två eller tre barn vid sjutton års ålder. Många små barn dör av tuberculos eller parasiter från dricksvattnet. Leichmania är den tredje största sjukdomen.

Vi hade en fantastisk guide, som berättade många historier och sägner från trakten. Det var berättelsen om den liten pojken och anakondan Yaku Mama. Pojken gick ned för att leka vid vattenbrynet när en jaguar attackerade honom, och anakondan drog ned pojken i vattnet. Efter den dagen så lekte pojken och anakondan varje dag, och för att göra en lång historia kort så tror indianerna att det finns en anakonda i varje vattendrag som skyddar alla djur och människor. Det var också en sägen om kapuchinapsbröderna som uppvaktade prinsessan Shipactona. Den slutade med att den ena apan fick gifta sig med prinsessan. När han gick med varm soppa till sin fru, snubblade han, fick soppan över sig och brände bort all päls på huvudet. Därför är den ena sortens kapuchinapa flintskallig medan den andra är brun av avund. Jag har i alla fall för mig att det var så. Andra berättelser är faktiskt sanna. Men otroliga. Innan en Matchiguenkaman får gifta sig måste han bevisa att han är en riktig man genom att hugga ned ett Irontree på mindre än tre timmar. Jag kan tillägga att ironträdet är ganska så stort, och som namnet säger ganska så starkt. När sedan Matchiguenkamannen får sin första son, går han ut och gräver upp roten till Belly Palmträdet. Längden på roten som han tar med sig hem och förvarar tills barnet blir vuxet, sägs bestämma längden på barnets penis. Får barnet en liten en så kanske han har ett och annat att prata med sig far om, som tagit hem en så liten rot…

I bergen på vägen till, och i djungeln finns många cocaplantager. All odling och försäljning ska övervakas av Impresional de Coca, Enaco. I Peru är det lagligt att odla coca, i en viss mängd, men man ska sälja cocabladen till företag som gör the, bröd, godis osv. Det är när man odlar större mängder, transporterar större mängder eller säljer bladen till kokaintillverkning som det blir olagligt. Eller om man själv tillverkar kokain såklart. Både i bergen och i djungeln påstods finnas kokaintillverkning. Bönderna som odlar coca tjänar så mycket mer på att sälja bladen till kokaintillverkning. Det går åt 1000 kg cocablad för att tillverka två kilo kokain, så jag förstår att det måste finnas stora plantager gömda någonstans om man ser till mängderna kokain som smugglas ur länderna häromkring.

Veckan i djungeln gick otroligt snabbt, och fastän vi inte såg någon jaguar upplevde vi fantastiskt mycket. Manú påstås vara en av de bäst bevarade regnskogarna i världen och jag är glad att vi fick chansen att åka dit. På vägen tillbaka till Cuzco råkade vi ut för nya skyfall, och det var tveksamt om vägen skulle hålla för nya jordskred. Vi hade gärna stannat kvar i djungeln några dagar till, men vägen gick bra att köra på och djungelturen närmade sig sitt slut.

Vi kom tillbaka till civilisationen i Cusco igen och till hojen som stod i säkert förvar inne på hotellet med trappan. Det är lättare att komma ned än komma upp, och vi var snart på väg igen, med riktning mot Bolivia. När vi passerade staden Juliaca blev vi närapå rånade, för första gången. Jag säger närapå för det måste vara den klantigaste tjuven någonsin. När vi stannade vid ett rödljus mitt i stan, i rusningstrafik med massor av människor runtomkring, såg jag en tanig man i femtioårsåldern som tittade lite snett på oss och tog fram någonting ur fickan. Jag försöker hålla koll på väskorna på sidan om mig men har svårt att se om nån kommer upp precis bakom oss. Så vid rödljuset passade han på att slinka upp precis rakt bakom och började skära loss extradäcken med en kniv. Extradäcken måste vara det mest korkade att stjäla eftersom de passar vår motorcykel som är ganska så ovanlig i Peru och speciellt i Juliaca, och borde därför vara ganska så svåra att sälja. Mest korkade också för att man inte är så snabb om man ska springa iväg med två däck. Man är inte direkt osynlig. Mest korkade också för att han skar av änden av packbanden. Precis när jag kände att det var någon bakom oss blev det grönt ljus och Robert körde iväg. Efter oss sprang tjuven med kniven i ena handen och änden på packbandet i andra handen.

Sista stoppet i Peru, innan vi passerade gränsen till Bolivia, blev i Puno. Den stora sevärdheten i Puno, är de flytande öarna i Titikakasjön strax utanför staden. Tvåtusenfemhundra människor är bosatta på öar som är gjorda av eukalyptusrötter och vass. Ofta bor fem till sex familjer i sina hus på en ö. Tröttnar man på grannarna eller vill ha en annan utsikt kan man bara såga av sin bit av ön och flyta iväg för att sen lägga till vid någon annan ö. Mängder av turistbåtar åker ut till öarna varje dag och många av öborna lever på att sälja souvenirer. Idag känns det mest turistigt, och vi misstänkte att många av öborna egentligen bor i bekväma hus inne i stan. Ursprungligen flyttade öborna ut till sina öar för att leva i fred från inkaindianerna. Den tanken känns lite mer spännande.

Peru har varit ett fantastiskt land att resa i. Naturen är helt fantastiskt och överallt finns lämningar efter Inkafolket och andra forna kulturer. Maten är bättre än i vissa andra länder, inga nämnda. Men nu är vi lite nyfikna på Bolivia, som står på tur på vår färd söderut.