Trujillo är en av de största städerna i Peru med 680 000 invånare. Francisco Pizarro grundade staden år 1534 och döpte den efter sin hemstad i Spanien. Den gamla stadsdelen kring Plaza de Armas är riktigt fin med sina kolonialbyggnader, resten är kanske inte jätterolig att vara i. På grund av en illasinnad kycklingmacka fick vi i alla fall stanna i Trujillo några dagar. Peppar, peppar har vi annars klarat oss ganska bra från matförgiftningar.

Utanför Trujillo ligger ruinstaden Chan Chan, som på sin tid var en av de största städerna i världen med en yta på 20 kvadratkilometer. Chimufolket byggde Chan Chan kring 1300 e.Kr. och som mest fanns omkring 10 000 byggnader. En av anledningarna till att staden växte i omfång var att kungen begravdes i sitt citadell. Eftersom Chimu bodde i staden under tio generationer finns tio citadell då ett nytt byggdes för varje kung. Chimu erövrades av Inkafolket år 1460, men staden fortsatte vara bebodd ända tills spanjorerna kom och rev ned stora delar. Guaqueros, gravplundrare, tog vid och under århundranden plundrades värdefulla föremål från kungagravarna. Chan Chan ligger mitt i öknen, och de tjocka utsmyckade murarna har förstörts av sol och vind, men man kan lätt föreställa sig hur magnifik staden var.

Nästa stopp på vägen var Lima, Perus huvudstad, med nästan åtta miljoner invånare. Lima är en gigantisk stad och helt hopplös att köra i. Det tog oss tre timmar att köra från stadsgränsen till vårt hotell. Vi bodde i stadsdelen Miraflores, där de flesta turister hamnar. Härifrån tog vi taxi till centrum och Plaza de Armas som är omgivet av katedralen, presidentpalatset, biskopspalatset och många andra vackra byggnader. Höga balkonger i trä smyckar byggnaderna och det känns lite speciellt för Peru. Senor del Milagro (en målning av Jesus som har firats i nästan varenda stad vi kommit till) firades med musik och parad när vi var i Lima och det var feststämning överallt.

Från det att spanjorerna kom till Lima tills Peru återigen blev självständigt begravdes de döda i katakomber under staden. Vi gick ned i katakomberna under Monasterio de San Francisco där 70 000 personer begravdes och munkarna i klostret faktiskt fortfarande begravs. Katakomberna ska dessutom vara det säkraste stället att vara under en jordbävning. Om detta inte stämmer är man ju så att säga ändå på rätt ställe… Lima har många bra museer men vi strosade mest runt och tittade och insöp atmosfären. Och även en och annan Pisco Sour på den anrika baren som hör till Gran Hotel Bolivar, vid Plaza San Martin. Det ska visst vara stället att dricka Pisco Sour på. På torget finns en staty av Madre Patria. Statyn beställdes från Spanien och på beställningen stod att statyn skulle smyckas med en eldsflamma på huvudet. Vad man inte tänkte på var att det spanska ordet för flamma, llama, är detsamma som för lama! Så Madre Patria smyckades med en liggande lama på huvudet.

En stor del av befolkningen i Peru är arbetslösa, och även i huvudstaden Lima lever många under oerhört enkla förhållanden utan elektricitet och vatten. Kontrasten är stor till lyxvillorna i de ”fina” områdena i staden. Under tiden vi var i Lima valdes en ny borgmästare och förhoppningarna är stora att hon ska kunna åstadkomma förändring.

Efter besöket i Lima körde vi vidare till Nazca och de berömda Nazcalinjerna. Nazcalinjerna består av mer än 800 linjer, 300 geometriska tecken och 70 figurer som gjordes i öknen av Nazcafolket, genom att de plockade bort det översta lagret stenar och blottlade de ljusare stenarna under. Linjerna upptäcktes 1939 av den amerikanska forskaren Paul Kosok vid en överflygning. De kan endast ses från luften och nu finns mängder av olika bolag som erbjuder överflygningar med små cessnaplan. Man tror att linjerna gjordes av Paracas och Nazcafolket mellan år 900 f Kr och 600 e Kr men man vet egentligen inte varför. Det finns dock massor av olika teorier. Det kan vara religiösa motiv, att linjerna gjordes som gåva till gudarna. Linjerna kan ha astronomiska motiv, vissa av linjerna markerar sommar- och vintersolståndet. Vissa forskare tror att linjerna markerar underjordiska vattenkällor. Jag gillar teorin om att linjerna skulle vara landningsbanor för utomjordingar bäst. Dessutom ser verkligen en av figurerna ut som en utomjording…… Den största figuren är 150 meter bred och det finns en apa, en spindel och en kondor. Oavsett anledning – heder till Nazcafolket för deras livliga fantasi! Tyvärr kunde vi bara se några av dem från ett utkikstorn, och resten fick vi se på en föreläsning på planetariet. Några dagar innan vi kom dit hade nämligen ytterligare ett i raden av många flygplan kraschat och vid en kontroll hade 68 procent av flygplanen blivit belagda med flygförbud.

Färden gick vidare genom ökenlandskapet söderut, ytterligare en bit längs kusten. Ibland kunde vi köra flera timmar utan att se någon bebyggelse alls. Ibland såg vi dock underliga byar som antingen höll på att byggas mitt ute i ingenstans, eller som var helt övergivna. Åtminstone trodde vi det tills vi vid något hus såg tvätt på tork eller något barn som lekte utanför. Jag förstår inte riktigt tanken på att bygga helt nya byar utan anknytning till industrier, odlad mark eller betesmarker till djuren. Jag förstår inte vad folk ska livnära sig på. Öknen har varit vacker att köra genom, men tidvis ganska enformig. Vi har nu kommit en bra bit genom Peru och det är dags att köra upp i Anderna igen! Vi längtar efter att få se det vackra bergslandskapet igen.

Arequipa, omgiven av vulkanerna El Misti, Chachani och Pichu Pichu, är en trevlig stad. Pizarro och hans conquistadorer har även här haft ett finger med i spelet, och stadskärnan är uppbyggd av vackra vitkalkade byggnader. Mitt i Arequipa finns Monasterio Santa Catalina som grundades år 1580 av en rik spansk änka. Under lång tid var det populärt hos rika spanska överklassfamiljer familjer att skicka åtminstone en av sina döttrar till detta klostret. Dessa rikemansdöttrar ville ju inte ha ett enkelt klosterliv utan i århundraden levde nunnorna i sus och dus med tjänare, musik och fester. Detta förlustande tog snabbt slut då sträng abbedissa skickades dit för att få slut på eländet, i slutet av 1800-talet. Det slutade med att många av rikemansdöttrarna skickades hem och deras tjänare avlade nunnelöften istället. I klostret kan man se hur både den ursprungliga gruppen nunnor levde och hur deras efterföljare hade det. Det finns fortfarande en grupp nunnor som lever i klostret.

Barranca de Colca, som ligger en bit utanför Arequipa, är en av världens djupaste raviner, 3191 meter som djupast. Det som gör den roligare än andra raviner är att man kan se kondorer där! Eftersom det är störst chans att se kondorer tidigt på morgonen lämnade vi hotellet vid två på natten för att ta bussen de fem timmarna för att komma till ravinen. Det där att köra hoj i mörkret är ju ingen höjdare. Trots den tidiga timmen och skumpandet i bussen såg vi bara en örn. Kondorerna lyste med sin frånvaro, trots att det ska finnas ett trettiotal i området. Eftersom kondoren är världens största fågel med ett vingspann på över tre meter hade det varit häftigt att se en eller två.

Från Arequipa körde vi norrut igen mot Cuzco. Vägen gick över den peruanska altiplanon och stundvis var vi uppe på nästan 5000 meters höjd. Bredvid vägen betade stora flockar av lamor och alpacor, och vi såg även några vicunas. I de klarblåa sjöarna bland bergen vadade rosa flamingos. Cuzco ligger lite lägre, på 3300 meters höjd men det märktes ändå på andhämtningen när vi gick uppför backarna. För en gång skull hade vi faktiskt bokat hotell. Vi visste att det skull vara en lång dags körning för att komma fram till Cusco och att det skulle vara massor av turister på plats. När vi ringde och bokade hotellet frågade vi om det var möjligt att parkera en ganska så stor motorcykel inne på hotellet och det skulle inte vara några som helst problem att köra in och parkera på hotellets innergård. När vi väl kört över halva Anderna och kom fram till Cuszo när det precis började skymma, hittat vårt hotell bland vindlande gränder och enkelriktade gator såg vi att det var en hög trottoarkant och fyra trappsteg in till hotellet. Vi sa till receptionisten att det är inte möjligt att köra uppför trappstegen, samtidigt som vi inte var jättesugna på att börja leta efter ett annat hotell. Receptionisten försäkrade att två veckor tidigare hade det varit en ”precis likadan motorcykel där och den motorcyklisten hade inte haft några som helst problem att köra uppför trapporna”. Så vi ville ju inte vara sämre utan med hjälp av stenar och plankor började vi baxa upp hojen uppför trapporna. Receptionisten såg ganska så nervös ut, men när hojen väl var på plats på innergården blev hon otroligt lättad och kläckte ur sig ”att det var imponerade att vi fick upp den för den förra motorcykeln var mycket,mycket mindre och det hade varit fyra brasilianare som lyft in den”. Hade vi vetat det…

Även om Cuzco är en trevlig stad, så åker de flesta turisterna dit av en annan anledning – Machu Picchu som ligger en bit därifrån, och som jag tror är Sydamerikas största turistattraktion. Machu Picchu var övervuxet av djungel och dolt för omvärlden tills upptäcktsresande Hiram Bingham blev visad vägen dit av en pojke från trakten 1911.Två familjer bodde faktiskt i Machu Picchu på den tiden. Bingham letade egentligen efter inkaindianernas sista fäste, den mytomspunna staden Vilcabamba, men hittade istället en stad, byggt högt på klipporna, som inte alls var nämnd i några skrifter. Spanjorerna har dokumenterat stor del av Inkafolkets historia men eftersom inte Machu Picchu är nämnt har antingen inte spanjorerna hittat dit, eller så var det övergivet redan innan de kom till Peru. Eftersom man inte visste vad Inkafolket kallat staden, döpte man den efter berget bredvid, Machu Picchu. (Vilcabamba är för övrigt fortfarande överväxt av djungel och ingen har hittat staden.)

Machu Picchu är ett fantastiskt byggnadsverk och bevis för inkaindianernas otroliga ingenjörskonst. Dock är ändamålet för Machu Picchu höljt i mystik. Man tror att det kan ha varit ett kungligt ”sommarhus” som övergavs vid inkaindianernas fall. Det kan också ha varit ett ceremoniellt centra. Ingen vet säkert. Men vackert är det! Man kan ta sig dit genom att vandra på inkaleden eller någon annan vandringsled. Inkaleden måste man boka många månader i förväg, och eftersom vi inte ville ha ett datum att passa så skippade vi det alternativet. Det finns också en järnväg som går till Aguas Caliente, byn nedanför Machu Picchu. Peru Rail har monopol på järnvägen och ett kontrakt som säger att inga vägar får byggas till Aguas Caliente på 40 år så de kan ta ganska saftigt betalt för sina biljetter. För att göra en lång historia kort, så är det dyrt att ta sig till Machu Picchu och eftersom Robert varit där tidigare tog jag tåget själv. Det var precis så fantastiskt och magiskt som alla säger. Man har en makalös utsikt så jag förstår varför Inkaindianerna valde att bygga staden just här. För några år sedan var det ett känt ölföretag som också tyckte att Machu Picchu var helt magiskt och tyckte att det skulle passa i deras reklam. Det slutade med att kameravagnen föll och högg ut en stor bit av Intihuatana, en sten som med hjälp av solen markerar årstiderna och tiden på året. Det mesta av Inkaindianernas hyllning till solen är annars förstört, eftersom spanjorerna verkade tycka att allt sånt var trams.