Bortsett från att nästan ha blivit manglade av en ouppmärksam lastbilschaufför, var den cirka sju timmar långa körningen mellan La Paz och Potosi ganska händelselös. Vägen var asfalterad och bjöd närmre Potosi på ganska vidunderliga utsikter. Som lök på laxen hittade vi också en bensinmack längs med vägen där ägaren kunde ta gift på att bensinen var direktimporterad finbensin utan bly från Peru.

Potosi, som för övrigt är världens högst belägna stad på 4 070 meter över havet, präglas av den gruvdrift som har skett i silvergruvan i stadens utkanter sedan århundraden. För de som känner sig hågade, och inte bryr sig om de höga halterna av bland annat asbest- och silikondamm, finns det organiserade turer ner i gruvan. Gruvdriften sker numera i kooperativform och förhoppningsvis håller förhållandena på att förbättras, även om gruvarbetare fortfarande inte förväntas leva i mer än tio år efter sin anställning. Tanken är skrämmande.

Efter blixtvisiten i Potosi styrde vi valfisken, som jag numera börjat tänka på den lastade hojen som, mot Uyuni, där en av världens största saltöknar finns. En hjälpsam polis upplyste oss om att man precis bytt ut den tidigare riktigt dåliga vägen mot en fin asfaltsväg, alla de 210 kilometerna, vilket vi blev glatt överraskade av. Jag blev faktiskt ett stänk besviken också, vilket så här i efterhand nästan blir lite komiskt. Vi borde ha vetat bättre. Den första tredjedelen var vägen precis så nylagd och fin som polisen utlovat. Därefter var man inte färdig med arbetet och ledde därför om trafiken i flera mil. Till en början var även de vägarna ganska bra, med ganska hårt grus som underlag, men blev successivt sandigare och sandigare. På vissa ställen hade sanden ansamlats till cirka en halvmeters djup och vi körde omkull ett par gånger. För mig är djup sand bland det värsta man kan köra på med motorcykel. Sättet att göra det på är att stå upp, förflytta tyngdpunkten något bakåt och med ganska högt varvtal gasa sig igenom de djupaste partierna, vilket inte känns helt naturligt när man balanserar på toppen av något som med passagerare, packning och fulltankad väger nästan 450 kg och har en yta mot marken som motsvarar två tändsticksaskar. Framhjulet åker hit och dit som en smörklick i en het stekpanna och det känns som om det håller på att gå åt skogen mest hela tiden, men faktum är att farten ger en viss stabilitet. Mot slutet av dagen tyckte jag att jag hade fått någorlunda kläm på det hela. Därmed inte sagt att jag inte uppskattade den mer ”vanliga” grusvägen den sista biten in i Uyuni.

Redan flera kilometer innan ökenstaden började landskapet fyllas med skräp, mestadels använda plastpåsar. Bortsett från de fyra, fem mest centrala kvarteren som är samlingsplats för turistgrupperna, vilka rödbrända av den starka solen antingen var på väg till eller precis anlänt från saltöknen, kändes den dammiga staden nästan kulissartad och öde. Efter att ha tillbringat en dag i öknen, med vyer som i all sin skönhet verkade hemmahörande på någon annan planet, kändes det därför ganska bra att lämna Uyuni och köra mot Villazon vid gränsen till Argentina.

Ägaren till restaurangen ”Minuteman” där vi åt frukost, och där man för övrigt kan äta världens godaste och kanske enda lama-pizza, varnade oss för att vägen de första 40 kilometerna skulle vara riktigt, riktigt dålig. Han skojade inte. Vissa partier av vägen hade fått en testbana för bilfjädring att likna ett biljardbord. Jag började också fundera på hur väl fastsatta inre organ egentligen är eftersom det mesta verkade hoppa runt därinne. Efter cirka 45 minuter blev vägen bättre och jag stannade för att kontrollera framrutan som såg ut att ha lossnat. I samma ögonblick som jag fällde ned sidostödet började det ryka kraftigt från bakre delen av motorcykeln och i någon sekund funderade jag på om den faktiskt tänkt börja brinna. Så fort jag klivit av såg jag att röken förorsakades av den bakre stötdämparen som gett upp andan och höll på att spruta olja över det heta avgasröret. Uppgivet kunde jag bara stå vid sidan av och se den förblöda i en stor pöl i gruset. Inte bra.

Det enda som fanns att göra var att försöka ta sig tillbaka till Uyuni. Eftersom motorcykeln numera inte hade någon bakre stötdämpare kom vi fram till att det bästa hade varit om Madde fick lift med någon in till staden tillsammans med packningen. Jag skulle krypköra tillbaka med den olastade motorcykeln. Den svaga delen av planen visade sig vara att vägen inte var så trafikerad som vi hade hoppats på. Faktum var att den inte verkade vara trafikerad alls. Med hjälp av motorcykeln, ett däck och en av jackorna byggde vi ett solskydd och satte oss i gruset. På grund av det tunna ozonlagret och den höga höjden rekommenderar man inte vistelser i solen på mer än sju minuter per dag.

Efter en timme kunde vi inte tro den otroliga tur vi hade när inte mindre än tre lastbilar dök upp vid den dallrande horisonten. När de kom närmre ställde vi oss mitt i vägen och viftade med armarna. Madde ropade också: ”Ayuda, por favor!”. De två första förarna tittade inte ens åt vårt håll när vi blev tvungna att mer eller mindre kasta oss åt sidan. Den tredje gav oss en avmätt blick genom sidorutan innan han körde förbi i ett moln av damm. Det blev en hel del både sagda och outsagda fula ord om de tre lastbilschaufförerna. Vi fick njuta av ytterligare en kvalitetstimme i gruset innan nästa fordon dök upp. Den här gången rörde det sig om två äldre herrar i en gammal pickup. Tydligen hade de en sundare inställning till att hjälpa folk med oanvändbara fordon mitt ute i öknen eftersom de stannade. I och för sig gav vi deras medmänsklighet en knuff i rätt riktning genom att inte flytta oss ur vägen, men ändå.

Efter det att Madde, packningen och de ofrivilliga samariterna försvunnit påbörjade jag min återfärd till Uyuni i svindlande 15 km/t. Jag upptäckte att det faktiskt nästan är svårare att krypköra än att köra i normal fart på löst underlag. Dessutom får man ett helt annat perspektiv när man färdas i sådana hastigheter. Jag hann se så mycket mer: bergen i horisonten som aldrig verkade komma närmre, kyrkogården mitt ute i ingenstans med de skräpbeklädda korsen, de små vindpinade buskarna, den stora och fullständigt tokiga hunden som nu helt plötsligt kunde hinna ikapp motorcykeln, de låga sanddynerna, stenarna av olika storlek och form, sandkornen m.m. Det tog mig nästan två och en halv timme att komma tillbaka. När jag rullade in hojen på hotellet anklagade städerskan mig för att tidigare ha tagit med mig de fula, håliga och urtvättade handdukarna. Hade jag inte varit så trött hade jag skrattat.

Efter någon dags efterforskning visade det sig att det sannolikt inte fanns några bakre stötdämpare till BMW-motorcyklar i Bolivia, däremot skulle det finnas någon som påstod sig kunna laga sådana i Salta, Argentina. Efter att ha skruvat ur stötdämparen begav vi oss därför, såsom tåg- och bussresenärer, till Argentina. Hojen fick stanna kvar i Bolivia.

Ganska snart efter att vi passerat gränsen infann sig en helt irrationell och lite löjlig känsla. Det kändes som att jag hittat hem. Det beror nog inte bara på stekarna på ett halvt kilo för cirka 35 kr, som är så möra att man bara behöver luta kniven lite lätt mot dem för att skära av en bit, eller de riktigt bra vinerna för cirka 6o kr (alltsammans restaurangpriser), utan även de ljumma kvällarna, vänliga människorna och det myllrande livet på alla gator och uteserveringar. Argentina verkar vara ett riktigt trevligt land.

Tyvärr visade det sig att stötdämparen var bortom all räddning till och med i händerna på stötdämpargurun i Tucumán (han visade sig hålla hus i en stad lite längre söderut). Eftersom en ny stötdämpare kan ta tre till fyra veckor att beställa från Tyskland, var det därför riktigt goda nyheter när jag lyckades hitta ett företag i Buenos Aires som hade inte mindre än tre olika slags stötdämpare som skulle passa en BMW R 1200 GS Adventure, årsmodell 2006. Den tråkiga nyheten i sammanhanget var att de skulle kosta 10 000 kr för en originalstötdämpare, 11 000 kr för en Wilbers och 13 500 kr för en Öhlins. Tack och lov satt jag ned när jag fick priserna. Det blev vidare ett svårt val. Originalstötdämparen var uppenbarligen inte anpassad att tåla så tung vikt på så dåliga vägar, vilket kanske inte är så konstigt. En tysk i Salta, som anordnat äventyrsresor med BMW-motorcyklar i flera år, rekommenderade mig dessutom att köpa något annat än originalstötdämparen. Eftersom stötdämparen från Öhlins, enligt Öhlins själva, egentligen behövde en starkare fjäder för sådana belastningar och någon sådan inte verkade finnas i Argentina, föll valet på stötdämparen från Wilbers. Den är redan anpassad för tyngre last och allt jag läst på motorcykelforumen på nätet tyder dessutom på att den skall vara riktigt bra. Förhoppningsvis kommer den att hålla resten av vägen. Om inte kanske ni får se oss i Sverige tidigare än planerat.

Under tiden som vi väntar på leveransen av den nya stötdämparen tänker jag proppa i mig så många stekar jag bara hinner. Efter åtminstone fem magsjukor har jag blivit klädsamt smal. Lite som en vandrande pinne.