Allt gick inte fullt så smidigt med den nya stötdämparen som det först verkade. Efter att ha väntat några dagar på att bussbolaget Veloz del Norte skulle leverera den från Buenos Aires, kom den så äntligen en lördag. När vi packade upp den verkade det frustrerande nog inte vara den stötdämpare som försäljaren pratat om, utan en helt annan. Frågan var därför om den överhuvudtaget skulle passa hojen? Lösningen blev att vänta ytterligare någon dag för att det skulle bli måndag morgon i Tyskland (vilket blev mitt i mörkaste natten i Argentina) för att kunna ringa tillverkaren, Wilbers, och fråga vad det var för något jag hade köpt. Stötdämparen visade sig passa en 1200 GS Adventure årsmodell 2006, den enda nackdelen var att den inte alls var utrustad med den utlovade starkare fjädern som vi hade behövt på grund av all extra last, utan med en normalstark. Risken var därför att även den nya dämparen skulle dra sin sista suck på de bolivianska vägarna. Några samtal senare lyckades jag dock hitta en starkare fjäder i Santiago de Chile som vi tänkt plocka upp på vägen om några veckor.

När det väl var klart att den skulle passa var det bara att sätta sig med stötdämpare och några få nyinköpta verktyg på nattbussen mot den bolivianska gränsen. Efter ett byte och sammanlagt femton timmars skakig bussfärd kunde man skymta färgerna på de tusentals plastpåsarna i Uyunis nedskräpade utkanter igen. Ett par människor uträttade sina behov sittandes på huk på fälten strax utanför staden, samtidigt som de småpratade med varann. Det hela verkade ju ganska socialt.

Efter att tidigare ha tillbringat nästan en vecka i Uyuni upplevde vi det inte som att vi behövde dra ut på avskedet från ökenstaden. Kvällen fördrevs genom att äta en sista, rykande varm och kryddig lamapizza på favoritrestaurangen Minuteman. Morgonen efter skruvade jag i den nya stötdämparen och med förnyad stuns i hojen, samt med ett visst mått av lättnad hos både mig och Madde, körde vi ut på en av de dammiga grusvägar som leder ut från Uyuni. Planerna att köra direkt mot gränsstaden Villazon gav vi upp för att slippa köpa ännu en stötdämpare (vilket därmed skulle avsluta resan i förtid) och körde istället tillbaka mot Potosi för att ta vägen därifrån till gränsen. Förhoppningsvis skulle den vara något bättre.

I sista stund bestämde vi oss också för ett besök i Sucre, Bolivias andra största stad, tidigare huvudstad, handelscentra och till viss del fortfarande rival till La Paz. Staden skilde sig markant mot vad vi sett hittills med vackra, vita kolonialbyggnader, tjusiga och säkert dyra butiker samt uppklädda, kosmopolitiska människor. På grund av att vägen söderut mot Patagonien börjar locka blev det dock bara en natt i staden och dagen efter begav vi oss tillbaka mot Potosi för att köra mot gränsen.

Vägen mellan Potosi och Villazon är 36 mil lång, varav cirka 20 mil är grusväg. På grund av att man håller på att förbereda grusvägen för asfaltering var även denna i bra skick, jämn och fin. Eftersom vägarbete pågår längs med hela sträckningen, både asfalts- och grusdelarna, känns det som att man för det mesta dock kör på olika långa omledningar, på spanska ”desvias”. I Bolivia tror jag att man kan få smaka på de flesta slags underlag på dessa ”desvias”, allt från djup sand till mer eller mindre kniviga flodövergångar. Bortsett från några få sandhålor var denna väg dock ganska bra. Skulle man ändå frestas att strunta i någon av de oändligt många omledningarna, vilket man gör när man ser den splitter nya och svartglänsande asfaltsvägen ibland bara något femtiotal meter därifrån, får man komma ihåg att det ibland saknas småsaker som man annars tar för givet på de flesta vägar, såsom broar exempelvis…

Eftersom det jag hittills skrivit om Bolivia mestadels handlat om sönderplågade stötdämpare, standarden på vägarna och annat trist kan man kanske tro att Bolivia inte är lika vackert som de tidigare länderna. Inget hade kunnat vara mer fel. I vart fall jag gapar av förundran inne i min stinkande hjälm när jag ser alla majestätiska berg som lyser i gröna, röda och lila nyanser. Det hela är oerhört vackert men högplatån ger också, särskilt i kombination med den syrefattiga luften, ett ganska sterilt och ibland till och med månlandskapslikt intryck.

Efter en händelsefattig men, på grund av underbemanning på den argentinska sidan, ganska tidsödande gränsövergång var vi så i Argentina ännu en gång. Det kändes som att skillnaden jämfört med förra gången var lika stor som mellan dag och natt, bara för att vi denna gång körde hoj. Att åka buss på en motorcykelresa räknas liksom inte.

Landskapet förändrades snabbt när vi påbörjade vår nedstigning från högplatån och för första gången på länge började det dyka upp gröna växter längs med vägen. De lite korkat stirrande lamorna och alpacorna vid sidan av vägarna byttes ut mot lite korkat stirrande biffkor. De mer eller mindre sumpiga grusvägarna förbyttes till asfaltsvägar av en standard som till och med hade gjort en tysk eller österrikare grön av avund. Luften blev så gräddigt tjock av syre att det kändes som om man kunde strunta i att andas helt och hållet och istället ta upp syret genom huden som en insekt. Jag slapp också den sprängande huvudvärk jag haft de senaste dagarna och som jag lite smått började fundera på om den berodde på ett begynnande hjärnödem. Motorcykelns knackiga gång övergick till ett potentare mullrande.

Någon dag senare närmade vi oss dalen ”Quebrada de Cafayate” i vilken byn med samma namn ligger. Om det är byn som namngett dalen eller tvärtom har jag ingen som helst aning om. Klipporna som tornade upp sig runtomkring oss varierade i färg, från ljusrött till mörkt blodrött, och verkade anta alla möjliga skepnader utom just alldaglig klippform. Det hela var så snyggt att jag riskerade att köra i diket och för ovanlighetens skull stannade vi därför riktigt ofta för att ta foton. Floddalen lite längre ned ringlade sig som en grön orm mellan bergen, trots att landskapet var torrt och sandigt. Lägg därtill att Cafayate är ett av Argentinas bästa vindistrikt och man har enligt min mening rena Edens lustgård.

För att kunna besöka några av de hundratals vingårdarna i området hyrde vi cyklar. Tydligen ingick det också en svart dobermanliknande hund i priset eftersom en sådan troget följde med oss redan från uthyraren och i ett par mil runtomkring på landsbygden, mitt i den stekande middagssolen. Hela tiden sprang den glatt viftande på svansen om än med tungan så långt ned att den nästan höll på att snubbla på den. Efter en nedförsbacke vred jag på höger handtag och blev lite förvånad (och irriterad) när det inte hände något. Då vet man att man har kört mycket hoj… De flesta av vinerna var riktigt goda och provningarna var antingen gratis eller kostade en symbolisk summa. Området lämpar sig tydligen bra för odling av druvsorterna Malbec och den enda inhemska druvsorten, Torrontés, som resulterar i vita, mycket fruktiga viner. Vi fastnade särskilt för El Estecos ”Don Pedro Torrontés”, Yacochuyas ”Malbec” och Etcharts ”Etchart Privado Torrontés”. Synd att utrymmet för att ta med sig vinflaskor är lite begränsat på motorcykel. Fast vem behöver underkläder egentligen?

Vårt värdpar på ”Hospedaje Las Pircas” var några år äldre än vi, hjälpsamma, trevliga och besatt ett stort mått av humor. Oscar var ursprungligen från Bolivia och Mirjam från Argentina. När vi kom tillbaka från en av vinprovningarna undrade Oscar vad vi tyckte om det hela, med ett brett leende under mustaschen och den rejält tilltagna laddningen av cocablad. Han berättade att motorcykelresenärerna som kommer till Cafayate blivit många fler efter filmen ”Dagbok från en motorcykel” om Che Guevaras resor i Latinamerika. På väggen bakom oss hängde en tavla med fyra fotografier av densamme i olika slags situationer. Vi pratar vidare om Ches tid i Bolivia och Oscar berättar att han en gång träffat mannen som sköt honom, numera en ganska högt uppsatt militär i den Bolivianska armén. ”Han berättade att det fortfarande var personer som letade efter honom, att de efter så många år fortfarande ville ha ihjäl honom. Enligt sin egen uppfattning var han bara en ung, menig soldat som inte vågade göra annat än att lyda order. Han blev åtsagd att gå in och skjuta mannen i skjulet och det gjorde han”.

Efter tre avkopplande dagar i Cafayate begav vi oss söderut igen, mot Córdoba. Någonstans mitt emellan tältade vi på en camping som var helt öde, bortsett från ett helt gäng hundar som höll oss vakna större delen av natten med sitt skällande. Landskapet varierade kraftigt, från gröna skogar till saltöknar. Vi fick också en liten påminnelse om hur klimatet varit tidigare på resan när temperaturen steg till dallrande 40 grader. Nu är vi i vart fall framme i den pulserande storstaden Córdoba, med en befolkning på en och en halv miljon. På måndag skall hojen få lite välbehövd uppmärksamhet av BMW-mekanikern Ricardo, som av sina anställda kallas ”Den bäste mekaren denna sidan Darién Gap”. Under tiden skall vi ägna oss åt favoritsysselsättningen i Argentina, äta stekar och prova vin. Madde hotar också med någon form av tangolektioner.