Blog Image

Blogg från en motorcykel

Årets slut vid vägs ände (3 324 mil)

Argentina/Chile Posted on tis, januari 04, 2011 03:13:07

Ushuaia! Världens sydligaste stad med bara hundra mil till Antarktis. Här tog vägarna och vår resa söderut slut på nyårsaftonens eftermiddag. Längre än så kommer man inte med motorcykel. Jag hade nästan förväntat mig att det skulle kännas speciellt på något sätt eftersom vi mer eller mindre uttalat varit på väg hit de senaste sju månaderna, men efter att ha suttit på hojen i hällregn, snålblåst och åtta plusgrader ett tag kändes det mer speciellt att bara komma inomhus.

Under mellandagarna lämnade vi lite motvilligt norra Patagonien för att hinna fram till nyårsfirandet i Ushuaia. Jag säger motvilligt eftersom norra Patagonien antagligen har den vackraste natur jag någonsin sett och det även mot bakgrund av att vi redan nästan slitit ut ordet ”vackert” om de områden vi kört igenom hittills. Fast Patagonien är faktiskt något i särklass. Majestätiska, taggiga berg klädda i vitaste snö, klarblå sjöar och vattendrag med kristallklart vatten innehållande lax och öring, böljande ängar som för tankarna till en fin sommar i Sverige och emellanåt dessutom en eller annan tät skog. Hade vi varit i Österrike hade jag joddlat. Trots detta bestämde vi oss som sagt att lägga på ett kol på vår resa söderut.

Ett ord som, apropå vägar söderut, under den senaste tiden armbågat sig in i det spanska ordförrådet är ”ripio”. Vägarna har hittills bestått av antingen ”asfalto” som kanske inte behöver någon närmare förklaring och ”tierra” som kan vara alltifrån den bästa till den sämsta grusväg. ”Ripio” är liksom ”tierra” också en grusväg fast beströdd med små stenar, ungefär som på vissa stränder. På de flesta ställen har det bildats spår där andra fordon har kört, men ibland kan det ligga ett ganska tjock lager småsten på vägen. I undantagsfall är stenarna knytnävsstora och det är då det blir riktig humor.

I princip finns det två vägar om man vill ned till Eldslandet som är den sydligaste (och enligt invånarna här nere den ”riktiga”) delen av Patagonien. Antingen kan man köra längs med östkusten på ”Ruta 3” eller så kan man köra längs med Argentinas västliga gräns på ”Ruta 40”, som jag numera har fått berättat för mig är mer eller mindre legendarisk. ”Ruta 3” består av prima asfalt som är så jämn att man kan spela biljard på den men skall å andra sidan vara hjärndödande tråkig i alla de nästan 300 milen, medan ”Ruta 40” mestadels är ”ripio” men passerar igenom några av Argentinas allra snyggaste områden. Vi har fått olika omdömen om ”Ruta 40” av de hojåkare vi pratat med, alltifrån att den är ”ganska ok” till att det vore ”fullständigt sinnessvagt” att ge sig ut på vägen körandes en stor hoj med tung last och två personer.

Oavsett vilken väg man väljer, fast kanske speciellt om man väljer ”Ruta 40”, så får man se upp med bränsleförbrukningen. Det är glest mellan byarna och även om det skulle finnas en bensinmack är det inte alltid det finns bensin. Tumregeln är därför att tanka varje gång man kan, även om det bara skulle vara fem mil sedan den senaste gången. Dessutom är den ökända patagonska vinden konstant närvarande. I stark motvind kan motorcykeln faktiskt sörpla i sig nästan en liter milen. Häromdagen hade vi istället vinden i ryggen och när jag fällde upp visiret i 110 km/t kunde jag inte känna något vinddrag alls.

Vi valde att köra på ”Ruta 40”. Om det skulle bli alltför tråkigt fanns det ett par ställen där man skulle kunna växla över på ”Ruta 3” istället. Asfaltsvägen tog slut i en liten by som heter Rio Mayo. På morgonen drack vi en kopp kaffe på bensinmacken och när vi skulle åka kom det en busslast turister. ”Skall ni köra motorcykel på 40:an? Då måste jag få ta ett foto!” När jag styrde ut den lilla ”Pansarkryssaren Potemkin” på grusvägen var jag därför lite spänd på vad som skulle komma. Efter en kort sträcka med tjockare lager sten blev vägen sedan faktiskt helt ok. Det enda man får se upp med är de decimetertjocka strängarna med småsten. Det gäller att välja ett bra spår. Sedan väljer i och för sig vinden ett annat åt dig. Ibland kändes hojen mer som en segelbåt än motorcykel.

Landskapet blev slätare och lite tråkigare. Stundvis kom det en bit asfaltsväg. Strax efter byn Perito Moreno kan man svänga av och köra till ”Cueva de las Manos” eller på svenska ”Händernas grotta”. Runtomkring grottan finns spåren av graffiti ”old school”. Människorna som bodde där blandade färg av pulvriserade bergarter, blandade med någon vätska såsom blod eller urin (!) och sprutade sedan ut blandningen med munnen över sina händer som de höll mot klippväggen. Resultatet: En silhuett av handen som i de äldsta fallen hållit sedan 8 000 år före Kristus. Att se alla vänster- och högerhänder, stora och små händer och faktisk en hand med sex fingrar väcker en lite konstig och svårförklarlig form av samhörighet med människorna som gjort dem. Som ett slags 10 000 år gammalt ”Tjena!”.

På vägen som leder till grottan såg vi också en emu med ett tjugotal ungar och en bälta. Madde hoppade av hojen och började springa efter den senare. Det var en syn man inte får se så ofta: Först en förskrämd liten bälta med benen som gick som trumpinnar och sedan Madde i full karriär med mc-ställ, integralhjälm med visiret nedfällt och kameran i högsta hugg. Tillsammans sprang de fram och tillbaka i sick-sack över heden. Jag skrattade så att jag nästan trillade av hojen.

Lite längre söderut från grottan blev ”40:an” riktigt tråkig. Stora stenar och halv orkan gjorde att det stundvis kändes som om man hade kört på ett stengärde under stormen ”Gudrun”. När jag klev av motorcykeln för att ”titta på utsikten” och upptäckte att jag knappt kunde stå upprätt i vinden och dessutom såg högarna med stenar började jag fundera på vad tusan vi höll på med egentligen. Det gäller förresten att stå åt rätt håll när man ”tittar på utsikten”, annars kan man nog förstöra den bästa av dagar… Den riktigt dåliga biten av vägen var tack och lov ganska kort. Innan vi kom fram till Bajo Caracoles där vi skulle övernatta lyckades de kringflygande stenarna dock förorsaka två nya bucklor, en på avgasröret och en på stortån.

Eftersom den utlovade campingen i Bajo Caracoles lyste med sin frånvaro fick det bli ett hotell istället, där vi glädjande nog träffade på flera andra motorcyklister. Hittills har vi inte träffat på så många men i Patagonien har det istället blivit desto fler. Tyskar, rumäner och ett helt gäng glada italienare som vi stötte på när en av dem fått bensinstopp mitt ute i ingenstans. Många verkar ha köpt en paketresa med en följebil och med egen eller hyrd motorcykel. Vår hoj var den helt klart tyngst lastade och såg ut som ett mindre hangarfartyg i jämförelse med små BMW 650 och KTM 790.

Överhuvudtaget har vi träffat på en hel del fordon i södra Argentina som är på väg till Ushuaia. Jag har för mig att det gjordes någon halvsumpig film på 80-talet som heter ”Canonball Race” och som handlar om ett gäng galningar i olika fordon på väg mot samma mål. Ibland känns det som att vara med i den filmen. Exempelvis när vi stötte på någon form av bepansrad Hanwag-lastbil från Tyskland som någon tydligen gjorde sin resa med. Den var militärgrå, fyra meter hög och över två meter bred, hade en stålkabelvinsch fram och en repvinsch där bak, extrahjul och reservdunkar lite varstans och rutorna såg ut att vara decimetertjocka. Om någon försöker råna en med någon fjuttig liten pistol kan man bara sitta där inne och skratta triumferande. Antagligen hade den eldkastare på sidorna och kokande olja på taket också. Fast jag tycker förstås att den hade passat bättre på något uppdrag i Afghanistan än på en semesterresa.

Den andra dagen på ”Ruta 40” började riktigt bra med ganska lite vind på förmiddagen, för att vara Patagonien. Hojen fyllde 5 000 mil och så klart stannade vi och sjöng för den. Efter ett tag hände samma konstiga sak som på grusvägen i Anderna och på vissa vägar i Bolivia, jag började faktiskt tycka att det var helskoj! Något som var tur för det blev en ganska lång dag i sadeln innan vi kom fram till El Chalten som ligger vid foten av Mount Fitz Roy, enligt Argentinas turistbyrås broschyr en av världens vackraste toppar. För en gångs skull stämde broschyren med verkligheten, berget är verkligen imponerande där det tornar upp sig med sina 3 405 meter höga, nästan helt vertikala väggar. Något säger mig att Mount Fitz Roy inte är något för förstagångsklättrare. I närheten träffade vi också på det italienska gänget igen som tyvärr berättade att två av dem kraschat dagen innan. En fick tas till sjukhus, lyckligtvis inte med livhotande skador.

På väg från El Chalten fick vi äntligen lön för mödan att stiga upp klockan 02:00 och åka till Colca Canyon i Peru, vilket vi gjorde för några månader sedan: Mitt på vägen gjorde en kondor en långsam överflygning av motorcykeln på bara tio till femton meters höjd. Man behöver inte vara speciellt intresserad av fågelskådning för att tycka att det är riktigt mäktigt. Bra också att de peruanska och argentinska kondorerna samarbetar.

Den tredje världsarvsklassade sevärdheten på fyra dagar (de två tidigare var Cueva de los Manos och El Chalten) blev glaciären Perito Moreno, strax utanför den gemytliga staden El Calafate. Resan dit gick snabbt eftersom vägen en bra bit innan El Chalten bytt beklädnad, från ”ripio” till asfalt. Glaciären ser ut som en enorm stad av höghus i blåskimrande is. Laviner från de omgivande bergen pressar ihop snön i dalen till stora isblock och genom att glaciären långsamt växer, tvingas den obönhörligt ut i Lago Argentinos mjölkigt turkosa vatten. På sommaren kalvar den och de pelare som står längst ut i sjön bryts med ett åskliknande dån sönder i stycken stora som bussar. Det är helt omöjligt att inte fängslas av skådespelet och vi stod och stirrade på den smältande glaciären i säkert två timmar.

Den nästföljande dagen körde vi igenom mil efter mil av öppet slättlandskap med ljungliknande växtlighet och strövande flockar av betande tamdjur. Vi är ganska förvånade över att i princip all mark i Argentina, även Patagonien, är privatägd och inhägnad. Faktiskt har det inte varit helt lätt att hitta bra tältplatser. Det finns få sidovägar och nästan alla grindar är låsta med kättingar. Motorcykeln vill man inte gärna lämna vid vägkanten. Vissa ”estancior” måste vara stora som mindre länder eftersom staketen synes fortsätta nästintill i oändlighet.

Dagen före nyårsafton blev en ”Alla träsmakers heliga moders dag” som den bortgångne Saddam hade sagt. Vi körde sjuttio mil, varav tio på grus, passerade två gränser eftersom Chile äger en snutt av land som man måste korsa för att komma till Ushuaia och passerade Magellans sund med färja. På andra sidan sundet börjar för övrigt Eldslandet, uppkallat efter de eldar som urinvånarna, ”Yámanas”, tänt utmed kusten och som passerande sjömän sett från havet.

Jag tycker att man kan märka att naturen är ännu lite kargare i Eldslandet än högre upp i Patagonien. De enkla, vindpinade och solblekta trähusen trotsar plågade och lite hukande vädrets makter. De ser ut att ha stått där i något hundratal år, fast skulle egentligen också kunna vara ganska så nya. Allt måste slitas snabbt i snön, regnet och blåsten. Så även människor. Det verkar vara ett ganska hårt liv här.

I färjelägret träffade vi en man i 50-årsåldern, iklädd träningsoverall och gymnastikskor som lite huttrande i blåsten berättade att han och familjen var på väg att besöka släktingar i Rio Grande, en bra bit ned på Eldslandet. De hade själva bott där i något tjugotal år, på grund av tillgången på jobb och att det är billigare att leva så långt söderut, men hade inte klarat av kylan och den ständiga vinden längre. Under de få veckor om året som det är någorlunda varmt får man ändå hålla sig inomhus på grund av den starka blåsten. Hans stora passion var att spela fotboll, berättade han. En lös passning hamnar lätt i nästa socken på grund av vinden. I Eldslandet finns dessutom bara fotbollsplaner i ”ripio”. Hans son var en ganska lovande fotbollsspelare men slog sönder sina tänder på stenarna under en match och la av. Nu bodde de istället i Buenos Aires. En annan, lite äldre man, i Ushuaia som bott här i trettio år berättade att självmordsfrekvensen i staden är betydligt högre än genomsnittet, antagligen på grund av mörkret, blåsten och kylan. Han och hans fru skulle snart också flytta norrut. Fast, tillade han, på grund av klimatförändringarna blir det snabbt varmare i Ushuaia. De senaste åren har det för första gången så länge han kunde minnas inte legat någon snö i staden under vintern.

Som en turist på ett tillfälligt besök under sommaren är Ushuaia dock riktigt trevlig. Ganska turistig, större än vad jag väntat mig med sina 60 000 invånare och ganska dyr, men trevlig. Jag och Madde känner oss i och för sig lite som den fattiga kusinen från landet bland alla lyxresenärer som antingen är på väg till eller nyss har anlänt från sina kryssningar till Antarktis. Det har varit ganska välbehövligt att vila ut några dagar, men imorgon bär det iväg norrut igen. Enligt vad jag hört ligger vinden alltid på från samma håll, vilket innebär att den nu tack och lov kommer att komma från vänster. Hade vi kört åt samma håll hela tiden hade jag fått olika stora nackmuskler, sned näsa och en konstant sidbena i skägget.

Kartan på hemsidan är uppdaterad, men de senaste etapperna har nu hamnat på en tredje flik. Så snart vi hittar något annat än en patagonsk variant på internetuppkoppling kommer vi också att lägga in drösvis med nya foton.



En sväng till Chile och tillbaka, och Julkul i tält (3 084 mil)

Argentina/Chile Posted on tis, januari 04, 2011 03:08:39

Chile blev land nummer femton på resan, och då kan man lätt föreställa sig att det har varit en och annan gränsövergång att passera. Fåtalet har varit smidiga, vissa har varit exceptionellt krångliga, vissa har varit helt omöjliga att passera utan att tappa humöret både en eller två gånger. Gränspassagen mellan Argentina och Chile hamnade i kategorin ”Omständlig men vänlig”. Jag stod som vanligt ute och passade motorcykeln och kikade in genom fönstren lite då och då för att se Robert stå än i den ena kön, än i den andra. När vi på slutet räknade efter hade han varit hos tolv olika tjänstemän för att kontrollera passen, få papper, få stämplar, få signaturer, få fler stämplar, kontrollera stämplar och lämna papper. Det var den första gången som alla våra väskor genomsöktes. Och här var det inte frågan om vi smugglade knark eller vapen vilket de annars brukar fråga om. (Och på den frågan brukar Robert dessutom svara att han har inget, men hon där – hon har både knark och vapen, vilket brukar ge lite olika reaktioner) Här var frågan om vi försökte ta in frukt, ost eller kött i landet. Eller barn under arton. Vi fick medge att vi faktiskt hade russin med oss, men undrade så smått var vi skulle ha gömt barnen under arton. Sidoväskorna kanske?

Efter en ganska lång stund blev vi i alla fall insläppta i Chile och vi styrde kosan mot Santiago, Chiles huvudstad med över fem miljoner invånare i centrala staden. Färden gick mellan snöklädda berg, genom en grönskande ravin och slutligen ut bland prunkande vinodlingar när vi började närma oss huvudstaden. Klockan började bli ganska mycket men eftersom vi för en gångs skull hade bokat hotell och vi har en GPS som lätt skulle ta oss dit så var vi inte speciellt oroliga. Detta var innan vi förstod att GPS kartan för Chile inte var alls av samma kvalitet som den för Argentina. Endast de största gatorna var med vilket gjorde att den ibland anvisade oss att köra rejäla omvägar för att komma till rätt gata. Adressen där hotellet skulle ligga var inte alls någon gata där det fanns hotell och vi snurrade omkring länge för att hitta det bokade hotellet. Till slut fick vi ge upp och försöka hitta ett annat hotell, vilket inte var det lättaste, och vi snurrade omkring ytterligare en stund. Guideboken beskriver att centrala Santiago är inte den säkraste stadsdelen att vara i och speciellt inte när det är mörkt. Då ska man helst ta en förbeställd taxi dit man ska. Nu började det bli riktigt sent och mörkt, vi var trötta och lite lätt uppgivna. Till slut hittade vi ett bra hotell i en lugn del av det annars hektiska centrala Santiago, och hojen baxade vi in i ett förråd för extrasängar, med hjälp av en australiensare som också var ut på motorcykelresa. Och vi kunde andas ut och sova gott.

Nästa dag skulle vi köra till stötdämpargurun för att byta fjäder på den nya stötdämparen. GPSen fick en andra chans att visa oss vägen i Santiago, och den hittade faktiskt gatan ganska lätt. Den låg i en helt annan del av Santiago och vi hamnade i de lite fattigare områdena av den stora staden. Numret på gatan som vi skulle till verkade vara lite svårare att hitta eftersom det inte överhuvudtaget existerade. Vi körde runt och letade, frågade alla vi kunde hitta, men adressen fanns överhuvudtaget inte. Vi körde tillbaka till hotellet och sökte på nätet, för att upptäcka att det finns två gator i Santiago med exakt samma namn. Ut igen, till en helt annan stadsdel på motsatt sida av Santiago, och vi hittade rätt adress till slut efter fyra timmars körning i Santiago. Man kan i alla fall säga att vi sett mycket av staden. Det visade sig att det räckte att sätta på en ring på stötdämparen , som komprimerar fjädern för att den ska bli starkare. Vi fick även hjälp med alla inställningar, så det visade sig i alla fall bli en ganska bra dag.

Nästa dag blev det sightseeing i centrala Santiago, till fots denna gång. Staden är fantastiskt vacker med otroliga byggnader, och faktiskt en av de storstäder som jag gillar bäst. Vi tog en stadsvandring med ”Free Tour”, en gratis guidning av studenter, vilket visade sig bli en ganska rolig promenad. Vi fick se de de självklara byggnaderna, som presidentpalatset och katedralen men även höra roliga historier som ”Coffee with Legs”, killen som tröttnade på blaskigt kaffe och startade upp ett cafè med riktigt gott kaffe i affärsdistriktet. För att få gästerna att komma varje dag gjorde han dem dels beroende av det smakrika kaffet, men även beroende av de trevliga och flirtiga servitriserna med korta kjolar och snygga ben. Nu har ”Coffee with Legs” blivit ett koncept.

Man kunde se spår av den stora jordbävningen i februari 2010, även om inte Santiago var den stad som drabbades hårdast. Flera mindre byar vid kusten längre söderut utplånades helt.

Städerna Valparaiso och Vina del Mar ligger vid kusten bara 12 mil från Santiago och vi åkte dit som en dagstur. Vägen vindlar sig mellan vinodlingarna tills man börjar skymta det klarblå havet. Städerna ligger precis bredvid varandra men är olika som natt och dag. Valparaiso är den gamla ruffiga hamnstaden som ligger på branta kullar. Husen är färgglada, gränderna och gatorna branta, och överallt finns graffiti. Linbanor tog oss uppför de branta kullarna för att promenera bland de gamla trähusen i alla regnbågens färger. Valparaiso känns lite mer intressant och spännande än Vina del Mar som är den lyxigare av städerna med palmkantade strandpromenader och höghus med stora fönster och balkonger riktade mot havet. När vi satt och drack kaffe på en uteservering i Vina del Mar sprang det ut en kille i rasande fart från restaurangen bredvid, med servitrisen skrikande efter. Förmodligen hade han snott hela dagskassan. På filmerna hinner hjälten alltid reagera och springa efter för att brotta ned tjuven och komma tillbaka med stöldgodset men i verkligheten försvann tjuven på två sekunder, innan någon överhuvudtaget hann blinka.

Efter några dagar i Santiago med omnejd styrde vi återigen färden söderut. Från vinodlingarna gick landskapet över till stora betesmarker med betande svartvita och brunvita kor. Vägen kantades av björkar, rönnar, granar och tallar. I dikesrenen växte smörblommor, klöver, baldersbrå och hundkex. Det kändes precis som att köra omkring hemma i Sverige en vacker sommardag. När jag såg julpyntet i fönstren på husen vi körde förbi, var första tanken att oj, har dom inte tagit bort julpyntet från i fjol? Innan jag insåg att det faktiskt bara var några dagar kvar till julafton.

Vi stannade till vid en flod där det var flera familjer som grillade och badade. På kvällen åkte de hem igen och vi blev som vanlig ensamma kvar som med vårt tält. Längre söderut stannade vi till vid byn Frutillar som ligger vackert vid kanten av en sjö, med utsikt mot snöklädda vulkaner. Byn grundades av tyska utvandrare på mitten av 1800-talet och att komma dit kändes lite som att resa tillbaka i tiden. Det var en helt annan känsla mot den skumma tyska alpbyn som kombinerade disneyland med krigssouvenirer. Här fanns gamla trähus med sydtysk arkitektur, spetsgardiner och fruktpajer. Tanter med förkläde sålde hemgjord sylt och apfelstrudel. Vi bodde i ett mysigt gammalt trähus med rosenträdgård och utsikt över sjön. Restaurangerna var lite för dyra så vi år salamimackor ute på bryggan istället, vilket var mycket mysigare.

Chile imponerade verkligen och vi hade gärna stannat längre, men eftersom priserna skiljer sig ganska mycket mellan Chile och Argentina, så tänkte vi lämna Chile redan nästa dag och körde mot gränsen och Bariloche. På vägen såg vi en fantastisk vacker klarblå sjö omgiven av snöklädda bergstoppar och vulkaner, där man kunde tänka sig att det var bra fiske. Vi såg en tom camping med fina tältplatser precis vid den steniga stranden, där de dessutom hyrde ut båtar, och vi kunde inte låta bli att stanna kvar. Det som började som en spontangrej visade sig bli en fantastisk kväll. Vi åkte ut med båten vid solnedgången, när skymningssljuset fick bergen att skifta i klarröda och så småningom lila nyanser, strax innan fullmånen smög upp bakom bergstopparna och speglades i det kristallklara och spegelblanka vattnet. Vi fick fyra fina laxar och från att den sista firren var uppdragen tog det bara en timme innan vi satt till bords med en stekt laxfile på tallriken och svalt vin i glaset (vi har bara ett). Killarna som hyrde ut båten mötte oss på stranden, fileade firrarna i ett huj, tände upp en lägereld, fixade fram en panna, olja och salt och stekte fileerna över den öppna elden. Det kan faktiskt ha varit den godaste laxen någonsin!

Dagen därpå körde vi vidare längs sjöarna, högre och högre upp bland snöklädda vulkaner. Solen tittade fram och jagade bort molnen och det blev återigen en dag med klarblå himmel. Djupa skogar kantade vägen, med gamla, knotiga och mossklädda träd, som gav känslan av att köra omkring i Tolkiens Sagan om Ringen och jag väntade mig nästan att träden skulle börja promenera omkring. Det enda som bröt trädlinjen var forsande floder med skummande vattenfall. Nästa gränsövergång hamnade i kategorien ”Smidig och snabb”, och vi körde återigen in på Argentinsk mark.

Strax efter gränsövergången kör man in i Parque National Nahuel Huapi och naturen blir om möjligt ännu vackrare. Solen sken över de klarblåa sjöarna som kantades av snöklädda berg, längs vägen växte buskar med klargula blommor som blandades med lila och rosa lupiner. Sjödistriktet ligger i norra Patagonien och det var det här vi hade sett framför oss när vi satt hemma och planerade resan. Bariloche är den största staden i sjödistriktet och liknar vilken annan alpstad som helst. Den hade lika gärna kunnat ligga i Schweiz eller Canada, om det inte hade varit för de snäppet vackrare omgivningarna. På sommaren åker de flesta till Bariloche för att vandra och på vintern för att åka skidor. Hotellen är alpinspirerade med namn som Skihotel Aspen eller Edelweiss, och det vimlar av butiker som säljer skidutrustning eller North Face kläder. Här stannade vi till för att byta däck igen, till offroad-däcken inför den mytomspunna Ruta 40 genom Patagonien, tvätta våra kläder och få i oss en stor argentinsk stek.

Från Bariloche körde vi vidare till El Bolson som ska vara en gammal hippiestad. Där finns ett ölbryggeri med det fantasifulla namnet El Bolson som brygger tolv olika sorters öl, från veteöl och ale till öl smaksatt med hallon och choklad. Byn i sig är ganska trevlig men så många hippiesar såg vi inte till.

Våra planer för julhelgen var att tälta någonstans mitt ute i ingenstans i Patagonien, helst med utsikt över en klarblå sjö med bra fiske och några snöklädda berg, Vid sjödisktriktet är det för tättbebott för att hitta en egen liten tältplats så vi körde vidare söderut, förbi Esquiel och Trevelin, till Parque National Los Alerces. Vi provianterade i Trevelin, en by som från början bara beboddes av walesare. På gatan stod några typiska walesiska gubbar och pratade, iklädda knästrumpor, knälånga byxor, stickad tröja och mössa. Enligt guideboken pratar man fortfarande walesiska här trots att det var längesen de utvandrade. Väl i nationalparken hittade vi precis den plats vi letat efter, och vi satte upp vårt tält. På julafton vaknade vi av att regnet smattrade mot tältduken och vinden ven i träden, och det var helt igenmulet. Det visade sig att tältplatsen vi valt höll oss någorlunda skyddade mot både regnet och Patagoniens ökända vindar. Vi tillbringade den mesta delen av dagen framför lägerelden och försökte komma ihåg texten till ”Fairytale of New York”. Sången skrämde nog bort varenda heumul. Heumul? Alla som läst Mumintrollen vet väl vad en heumul är? Och så tänker ni, att nu har hon blivit bra snurrig. Heumuler finns ju bara i Mumindalen. Men faktiskt finns de även i just den här nationalparken. Parkvaktaren berättade att de även kallas skogens fantom och är ett litet rådjur…

Robert vågade sig ut några gånger för att prova fiskelyckan. Vindarna ven kors och tvärs utan rim och reson och kastade upp vattenkaskader från vattenytan. Inte ens fiskarna var medgörliga i det vädret. Trots att vi väntat oss en öring som julmiddag fungerade det perfekt med tonfiskpasta. Tonfiskpasta borde vara givet på varenda julbord framöver. Det blev en annorlunda julafton, långt borta från knäck och Kalle Anka på TV, men det blev i alla fall en mycket bra julafton. Och julpynt hade vi också, två julgranskulor på motorcykelstyret och en i tältet. Vi hade en jultomte också, men den kidnappades av de starka vindarna på vägen till nationalparken, och så vitt vi vet så flyger han fortfarande omkring på Patagoniens vidder.