Ushuaia! Världens sydligaste stad med bara hundra mil till Antarktis. Här tog vägarna och vår resa söderut slut på nyårsaftonens eftermiddag. Längre än så kommer man inte med motorcykel. Jag hade nästan förväntat mig att det skulle kännas speciellt på något sätt eftersom vi mer eller mindre uttalat varit på väg hit de senaste sju månaderna, men efter att ha suttit på hojen i hällregn, snålblåst och åtta plusgrader ett tag kändes det mer speciellt att bara komma inomhus.

Under mellandagarna lämnade vi lite motvilligt norra Patagonien för att hinna fram till nyårsfirandet i Ushuaia. Jag säger motvilligt eftersom norra Patagonien antagligen har den vackraste natur jag någonsin sett och det även mot bakgrund av att vi redan nästan slitit ut ordet ”vackert” om de områden vi kört igenom hittills. Fast Patagonien är faktiskt något i särklass. Majestätiska, taggiga berg klädda i vitaste snö, klarblå sjöar och vattendrag med kristallklart vatten innehållande lax och öring, böljande ängar som för tankarna till en fin sommar i Sverige och emellanåt dessutom en eller annan tät skog. Hade vi varit i Österrike hade jag joddlat. Trots detta bestämde vi oss som sagt att lägga på ett kol på vår resa söderut.

Ett ord som, apropå vägar söderut, under den senaste tiden armbågat sig in i det spanska ordförrådet är ”ripio”. Vägarna har hittills bestått av antingen ”asfalto” som kanske inte behöver någon närmare förklaring och ”tierra” som kan vara alltifrån den bästa till den sämsta grusväg. ”Ripio” är liksom ”tierra” också en grusväg fast beströdd med små stenar, ungefär som på vissa stränder. På de flesta ställen har det bildats spår där andra fordon har kört, men ibland kan det ligga ett ganska tjock lager småsten på vägen. I undantagsfall är stenarna knytnävsstora och det är då det blir riktig humor.

I princip finns det två vägar om man vill ned till Eldslandet som är den sydligaste (och enligt invånarna här nere den ”riktiga”) delen av Patagonien. Antingen kan man köra längs med östkusten på ”Ruta 3” eller så kan man köra längs med Argentinas västliga gräns på ”Ruta 40”, som jag numera har fått berättat för mig är mer eller mindre legendarisk. ”Ruta 3” består av prima asfalt som är så jämn att man kan spela biljard på den men skall å andra sidan vara hjärndödande tråkig i alla de nästan 300 milen, medan ”Ruta 40” mestadels är ”ripio” men passerar igenom några av Argentinas allra snyggaste områden. Vi har fått olika omdömen om ”Ruta 40” av de hojåkare vi pratat med, alltifrån att den är ”ganska ok” till att det vore ”fullständigt sinnessvagt” att ge sig ut på vägen körandes en stor hoj med tung last och två personer.

Oavsett vilken väg man väljer, fast kanske speciellt om man väljer ”Ruta 40”, så får man se upp med bränsleförbrukningen. Det är glest mellan byarna och även om det skulle finnas en bensinmack är det inte alltid det finns bensin. Tumregeln är därför att tanka varje gång man kan, även om det bara skulle vara fem mil sedan den senaste gången. Dessutom är den ökända patagonska vinden konstant närvarande. I stark motvind kan motorcykeln faktiskt sörpla i sig nästan en liter milen. Häromdagen hade vi istället vinden i ryggen och när jag fällde upp visiret i 110 km/t kunde jag inte känna något vinddrag alls.

Vi valde att köra på ”Ruta 40”. Om det skulle bli alltför tråkigt fanns det ett par ställen där man skulle kunna växla över på ”Ruta 3” istället. Asfaltsvägen tog slut i en liten by som heter Rio Mayo. På morgonen drack vi en kopp kaffe på bensinmacken och när vi skulle åka kom det en busslast turister. ”Skall ni köra motorcykel på 40:an? Då måste jag få ta ett foto!” När jag styrde ut den lilla ”Pansarkryssaren Potemkin” på grusvägen var jag därför lite spänd på vad som skulle komma. Efter en kort sträcka med tjockare lager sten blev vägen sedan faktiskt helt ok. Det enda man får se upp med är de decimetertjocka strängarna med småsten. Det gäller att välja ett bra spår. Sedan väljer i och för sig vinden ett annat åt dig. Ibland kändes hojen mer som en segelbåt än motorcykel.

Landskapet blev slätare och lite tråkigare. Stundvis kom det en bit asfaltsväg. Strax efter byn Perito Moreno kan man svänga av och köra till ”Cueva de las Manos” eller på svenska ”Händernas grotta”. Runtomkring grottan finns spåren av graffiti ”old school”. Människorna som bodde där blandade färg av pulvriserade bergarter, blandade med någon vätska såsom blod eller urin (!) och sprutade sedan ut blandningen med munnen över sina händer som de höll mot klippväggen. Resultatet: En silhuett av handen som i de äldsta fallen hållit sedan 8 000 år före Kristus. Att se alla vänster- och högerhänder, stora och små händer och faktisk en hand med sex fingrar väcker en lite konstig och svårförklarlig form av samhörighet med människorna som gjort dem. Som ett slags 10 000 år gammalt ”Tjena!”.

På vägen som leder till grottan såg vi också en emu med ett tjugotal ungar och en bälta. Madde hoppade av hojen och började springa efter den senare. Det var en syn man inte får se så ofta: Först en förskrämd liten bälta med benen som gick som trumpinnar och sedan Madde i full karriär med mc-ställ, integralhjälm med visiret nedfällt och kameran i högsta hugg. Tillsammans sprang de fram och tillbaka i sick-sack över heden. Jag skrattade så att jag nästan trillade av hojen.

Lite längre söderut från grottan blev ”40:an” riktigt tråkig. Stora stenar och halv orkan gjorde att det stundvis kändes som om man hade kört på ett stengärde under stormen ”Gudrun”. När jag klev av motorcykeln för att ”titta på utsikten” och upptäckte att jag knappt kunde stå upprätt i vinden och dessutom såg högarna med stenar började jag fundera på vad tusan vi höll på med egentligen. Det gäller förresten att stå åt rätt håll när man ”tittar på utsikten”, annars kan man nog förstöra den bästa av dagar… Den riktigt dåliga biten av vägen var tack och lov ganska kort. Innan vi kom fram till Bajo Caracoles där vi skulle övernatta lyckades de kringflygande stenarna dock förorsaka två nya bucklor, en på avgasröret och en på stortån.

Eftersom den utlovade campingen i Bajo Caracoles lyste med sin frånvaro fick det bli ett hotell istället, där vi glädjande nog träffade på flera andra motorcyklister. Hittills har vi inte träffat på så många men i Patagonien har det istället blivit desto fler. Tyskar, rumäner och ett helt gäng glada italienare som vi stötte på när en av dem fått bensinstopp mitt ute i ingenstans. Många verkar ha köpt en paketresa med en följebil och med egen eller hyrd motorcykel. Vår hoj var den helt klart tyngst lastade och såg ut som ett mindre hangarfartyg i jämförelse med små BMW 650 och KTM 790.

Överhuvudtaget har vi träffat på en hel del fordon i södra Argentina som är på väg till Ushuaia. Jag har för mig att det gjordes någon halvsumpig film på 80-talet som heter ”Canonball Race” och som handlar om ett gäng galningar i olika fordon på väg mot samma mål. Ibland känns det som att vara med i den filmen. Exempelvis när vi stötte på någon form av bepansrad Hanwag-lastbil från Tyskland som någon tydligen gjorde sin resa med. Den var militärgrå, fyra meter hög och över två meter bred, hade en stålkabelvinsch fram och en repvinsch där bak, extrahjul och reservdunkar lite varstans och rutorna såg ut att vara decimetertjocka. Om någon försöker råna en med någon fjuttig liten pistol kan man bara sitta där inne och skratta triumferande. Antagligen hade den eldkastare på sidorna och kokande olja på taket också. Fast jag tycker förstås att den hade passat bättre på något uppdrag i Afghanistan än på en semesterresa.

Den andra dagen på ”Ruta 40” började riktigt bra med ganska lite vind på förmiddagen, för att vara Patagonien. Hojen fyllde 5 000 mil och så klart stannade vi och sjöng för den. Efter ett tag hände samma konstiga sak som på grusvägen i Anderna och på vissa vägar i Bolivia, jag började faktiskt tycka att det var helskoj! Något som var tur för det blev en ganska lång dag i sadeln innan vi kom fram till El Chalten som ligger vid foten av Mount Fitz Roy, enligt Argentinas turistbyrås broschyr en av världens vackraste toppar. För en gångs skull stämde broschyren med verkligheten, berget är verkligen imponerande där det tornar upp sig med sina 3 405 meter höga, nästan helt vertikala väggar. Något säger mig att Mount Fitz Roy inte är något för förstagångsklättrare. I närheten träffade vi också på det italienska gänget igen som tyvärr berättade att två av dem kraschat dagen innan. En fick tas till sjukhus, lyckligtvis inte med livhotande skador.

På väg från El Chalten fick vi äntligen lön för mödan att stiga upp klockan 02:00 och åka till Colca Canyon i Peru, vilket vi gjorde för några månader sedan: Mitt på vägen gjorde en kondor en långsam överflygning av motorcykeln på bara tio till femton meters höjd. Man behöver inte vara speciellt intresserad av fågelskådning för att tycka att det är riktigt mäktigt. Bra också att de peruanska och argentinska kondorerna samarbetar.

Den tredje världsarvsklassade sevärdheten på fyra dagar (de två tidigare var Cueva de los Manos och El Chalten) blev glaciären Perito Moreno, strax utanför den gemytliga staden El Calafate. Resan dit gick snabbt eftersom vägen en bra bit innan El Chalten bytt beklädnad, från ”ripio” till asfalt. Glaciären ser ut som en enorm stad av höghus i blåskimrande is. Laviner från de omgivande bergen pressar ihop snön i dalen till stora isblock och genom att glaciären långsamt växer, tvingas den obönhörligt ut i Lago Argentinos mjölkigt turkosa vatten. På sommaren kalvar den och de pelare som står längst ut i sjön bryts med ett åskliknande dån sönder i stycken stora som bussar. Det är helt omöjligt att inte fängslas av skådespelet och vi stod och stirrade på den smältande glaciären i säkert två timmar.

Den nästföljande dagen körde vi igenom mil efter mil av öppet slättlandskap med ljungliknande växtlighet och strövande flockar av betande tamdjur. Vi är ganska förvånade över att i princip all mark i Argentina, även Patagonien, är privatägd och inhägnad. Faktiskt har det inte varit helt lätt att hitta bra tältplatser. Det finns få sidovägar och nästan alla grindar är låsta med kättingar. Motorcykeln vill man inte gärna lämna vid vägkanten. Vissa ”estancior” måste vara stora som mindre länder eftersom staketen synes fortsätta nästintill i oändlighet.

Dagen före nyårsafton blev en ”Alla träsmakers heliga moders dag” som den bortgångne Saddam hade sagt. Vi körde sjuttio mil, varav tio på grus, passerade två gränser eftersom Chile äger en snutt av land som man måste korsa för att komma till Ushuaia och passerade Magellans sund med färja. På andra sidan sundet börjar för övrigt Eldslandet, uppkallat efter de eldar som urinvånarna, ”Yámanas”, tänt utmed kusten och som passerande sjömän sett från havet.

Jag tycker att man kan märka att naturen är ännu lite kargare i Eldslandet än högre upp i Patagonien. De enkla, vindpinade och solblekta trähusen trotsar plågade och lite hukande vädrets makter. De ser ut att ha stått där i något hundratal år, fast skulle egentligen också kunna vara ganska så nya. Allt måste slitas snabbt i snön, regnet och blåsten. Så även människor. Det verkar vara ett ganska hårt liv här.

I färjelägret träffade vi en man i 50-årsåldern, iklädd träningsoverall och gymnastikskor som lite huttrande i blåsten berättade att han och familjen var på väg att besöka släktingar i Rio Grande, en bra bit ned på Eldslandet. De hade själva bott där i något tjugotal år, på grund av tillgången på jobb och att det är billigare att leva så långt söderut, men hade inte klarat av kylan och den ständiga vinden längre. Under de få veckor om året som det är någorlunda varmt får man ändå hålla sig inomhus på grund av den starka blåsten. Hans stora passion var att spela fotboll, berättade han. En lös passning hamnar lätt i nästa socken på grund av vinden. I Eldslandet finns dessutom bara fotbollsplaner i ”ripio”. Hans son var en ganska lovande fotbollsspelare men slog sönder sina tänder på stenarna under en match och la av. Nu bodde de istället i Buenos Aires. En annan, lite äldre man, i Ushuaia som bott här i trettio år berättade att självmordsfrekvensen i staden är betydligt högre än genomsnittet, antagligen på grund av mörkret, blåsten och kylan. Han och hans fru skulle snart också flytta norrut. Fast, tillade han, på grund av klimatförändringarna blir det snabbt varmare i Ushuaia. De senaste åren har det för första gången så länge han kunde minnas inte legat någon snö i staden under vintern.

Som en turist på ett tillfälligt besök under sommaren är Ushuaia dock riktigt trevlig. Ganska turistig, större än vad jag väntat mig med sina 60 000 invånare och ganska dyr, men trevlig. Jag och Madde känner oss i och för sig lite som den fattiga kusinen från landet bland alla lyxresenärer som antingen är på väg till eller nyss har anlänt från sina kryssningar till Antarktis. Det har varit ganska välbehövligt att vila ut några dagar, men imorgon bär det iväg norrut igen. Enligt vad jag hört ligger vinden alltid på från samma håll, vilket innebär att den nu tack och lov kommer att komma från vänster. Hade vi kört åt samma håll hela tiden hade jag fått olika stora nackmuskler, sned näsa och en konstant sidbena i skägget.

Kartan på hemsidan är uppdaterad, men de senaste etapperna har nu hamnat på en tredje flik. Så snart vi hittar något annat än en patagonsk variant på internetuppkoppling kommer vi också att lägga in drösvis med nya foton.