Chile blev land nummer femton på resan, och då kan man lätt föreställa sig att det har varit en och annan gränsövergång att passera. Fåtalet har varit smidiga, vissa har varit exceptionellt krångliga, vissa har varit helt omöjliga att passera utan att tappa humöret både en eller två gånger. Gränspassagen mellan Argentina och Chile hamnade i kategorin ”Omständlig men vänlig”. Jag stod som vanligt ute och passade motorcykeln och kikade in genom fönstren lite då och då för att se Robert stå än i den ena kön, än i den andra. När vi på slutet räknade efter hade han varit hos tolv olika tjänstemän för att kontrollera passen, få papper, få stämplar, få signaturer, få fler stämplar, kontrollera stämplar och lämna papper. Det var den första gången som alla våra väskor genomsöktes. Och här var det inte frågan om vi smugglade knark eller vapen vilket de annars brukar fråga om. (Och på den frågan brukar Robert dessutom svara att han har inget, men hon där – hon har både knark och vapen, vilket brukar ge lite olika reaktioner) Här var frågan om vi försökte ta in frukt, ost eller kött i landet. Eller barn under arton. Vi fick medge att vi faktiskt hade russin med oss, men undrade så smått var vi skulle ha gömt barnen under arton. Sidoväskorna kanske?

Efter en ganska lång stund blev vi i alla fall insläppta i Chile och vi styrde kosan mot Santiago, Chiles huvudstad med över fem miljoner invånare i centrala staden. Färden gick mellan snöklädda berg, genom en grönskande ravin och slutligen ut bland prunkande vinodlingar när vi började närma oss huvudstaden. Klockan började bli ganska mycket men eftersom vi för en gångs skull hade bokat hotell och vi har en GPS som lätt skulle ta oss dit så var vi inte speciellt oroliga. Detta var innan vi förstod att GPS kartan för Chile inte var alls av samma kvalitet som den för Argentina. Endast de största gatorna var med vilket gjorde att den ibland anvisade oss att köra rejäla omvägar för att komma till rätt gata. Adressen där hotellet skulle ligga var inte alls någon gata där det fanns hotell och vi snurrade omkring länge för att hitta det bokade hotellet. Till slut fick vi ge upp och försöka hitta ett annat hotell, vilket inte var det lättaste, och vi snurrade omkring ytterligare en stund. Guideboken beskriver att centrala Santiago är inte den säkraste stadsdelen att vara i och speciellt inte när det är mörkt. Då ska man helst ta en förbeställd taxi dit man ska. Nu började det bli riktigt sent och mörkt, vi var trötta och lite lätt uppgivna. Till slut hittade vi ett bra hotell i en lugn del av det annars hektiska centrala Santiago, och hojen baxade vi in i ett förråd för extrasängar, med hjälp av en australiensare som också var ut på motorcykelresa. Och vi kunde andas ut och sova gott.

Nästa dag skulle vi köra till stötdämpargurun för att byta fjäder på den nya stötdämparen. GPSen fick en andra chans att visa oss vägen i Santiago, och den hittade faktiskt gatan ganska lätt. Den låg i en helt annan del av Santiago och vi hamnade i de lite fattigare områdena av den stora staden. Numret på gatan som vi skulle till verkade vara lite svårare att hitta eftersom det inte överhuvudtaget existerade. Vi körde runt och letade, frågade alla vi kunde hitta, men adressen fanns överhuvudtaget inte. Vi körde tillbaka till hotellet och sökte på nätet, för att upptäcka att det finns två gator i Santiago med exakt samma namn. Ut igen, till en helt annan stadsdel på motsatt sida av Santiago, och vi hittade rätt adress till slut efter fyra timmars körning i Santiago. Man kan i alla fall säga att vi sett mycket av staden. Det visade sig att det räckte att sätta på en ring på stötdämparen , som komprimerar fjädern för att den ska bli starkare. Vi fick även hjälp med alla inställningar, så det visade sig i alla fall bli en ganska bra dag.

Nästa dag blev det sightseeing i centrala Santiago, till fots denna gång. Staden är fantastiskt vacker med otroliga byggnader, och faktiskt en av de storstäder som jag gillar bäst. Vi tog en stadsvandring med ”Free Tour”, en gratis guidning av studenter, vilket visade sig bli en ganska rolig promenad. Vi fick se de de självklara byggnaderna, som presidentpalatset och katedralen men även höra roliga historier som ”Coffee with Legs”, killen som tröttnade på blaskigt kaffe och startade upp ett cafè med riktigt gott kaffe i affärsdistriktet. För att få gästerna att komma varje dag gjorde han dem dels beroende av det smakrika kaffet, men även beroende av de trevliga och flirtiga servitriserna med korta kjolar och snygga ben. Nu har ”Coffee with Legs” blivit ett koncept.

Man kunde se spår av den stora jordbävningen i februari 2010, även om inte Santiago var den stad som drabbades hårdast. Flera mindre byar vid kusten längre söderut utplånades helt.

Städerna Valparaiso och Vina del Mar ligger vid kusten bara 12 mil från Santiago och vi åkte dit som en dagstur. Vägen vindlar sig mellan vinodlingarna tills man börjar skymta det klarblå havet. Städerna ligger precis bredvid varandra men är olika som natt och dag. Valparaiso är den gamla ruffiga hamnstaden som ligger på branta kullar. Husen är färgglada, gränderna och gatorna branta, och överallt finns graffiti. Linbanor tog oss uppför de branta kullarna för att promenera bland de gamla trähusen i alla regnbågens färger. Valparaiso känns lite mer intressant och spännande än Vina del Mar som är den lyxigare av städerna med palmkantade strandpromenader och höghus med stora fönster och balkonger riktade mot havet. När vi satt och drack kaffe på en uteservering i Vina del Mar sprang det ut en kille i rasande fart från restaurangen bredvid, med servitrisen skrikande efter. Förmodligen hade han snott hela dagskassan. På filmerna hinner hjälten alltid reagera och springa efter för att brotta ned tjuven och komma tillbaka med stöldgodset men i verkligheten försvann tjuven på två sekunder, innan någon överhuvudtaget hann blinka.

Efter några dagar i Santiago med omnejd styrde vi återigen färden söderut. Från vinodlingarna gick landskapet över till stora betesmarker med betande svartvita och brunvita kor. Vägen kantades av björkar, rönnar, granar och tallar. I dikesrenen växte smörblommor, klöver, baldersbrå och hundkex. Det kändes precis som att köra omkring hemma i Sverige en vacker sommardag. När jag såg julpyntet i fönstren på husen vi körde förbi, var första tanken att oj, har dom inte tagit bort julpyntet från i fjol? Innan jag insåg att det faktiskt bara var några dagar kvar till julafton.

Vi stannade till vid en flod där det var flera familjer som grillade och badade. På kvällen åkte de hem igen och vi blev som vanlig ensamma kvar som med vårt tält. Längre söderut stannade vi till vid byn Frutillar som ligger vackert vid kanten av en sjö, med utsikt mot snöklädda vulkaner. Byn grundades av tyska utvandrare på mitten av 1800-talet och att komma dit kändes lite som att resa tillbaka i tiden. Det var en helt annan känsla mot den skumma tyska alpbyn som kombinerade disneyland med krigssouvenirer. Här fanns gamla trähus med sydtysk arkitektur, spetsgardiner och fruktpajer. Tanter med förkläde sålde hemgjord sylt och apfelstrudel. Vi bodde i ett mysigt gammalt trähus med rosenträdgård och utsikt över sjön. Restaurangerna var lite för dyra så vi år salamimackor ute på bryggan istället, vilket var mycket mysigare.

Chile imponerade verkligen och vi hade gärna stannat längre, men eftersom priserna skiljer sig ganska mycket mellan Chile och Argentina, så tänkte vi lämna Chile redan nästa dag och körde mot gränsen och Bariloche. På vägen såg vi en fantastisk vacker klarblå sjö omgiven av snöklädda bergstoppar och vulkaner, där man kunde tänka sig att det var bra fiske. Vi såg en tom camping med fina tältplatser precis vid den steniga stranden, där de dessutom hyrde ut båtar, och vi kunde inte låta bli att stanna kvar. Det som började som en spontangrej visade sig bli en fantastisk kväll. Vi åkte ut med båten vid solnedgången, när skymningssljuset fick bergen att skifta i klarröda och så småningom lila nyanser, strax innan fullmånen smög upp bakom bergstopparna och speglades i det kristallklara och spegelblanka vattnet. Vi fick fyra fina laxar och från att den sista firren var uppdragen tog det bara en timme innan vi satt till bords med en stekt laxfile på tallriken och svalt vin i glaset (vi har bara ett). Killarna som hyrde ut båten mötte oss på stranden, fileade firrarna i ett huj, tände upp en lägereld, fixade fram en panna, olja och salt och stekte fileerna över den öppna elden. Det kan faktiskt ha varit den godaste laxen någonsin!

Dagen därpå körde vi vidare längs sjöarna, högre och högre upp bland snöklädda vulkaner. Solen tittade fram och jagade bort molnen och det blev återigen en dag med klarblå himmel. Djupa skogar kantade vägen, med gamla, knotiga och mossklädda träd, som gav känslan av att köra omkring i Tolkiens Sagan om Ringen och jag väntade mig nästan att träden skulle börja promenera omkring. Det enda som bröt trädlinjen var forsande floder med skummande vattenfall. Nästa gränsövergång hamnade i kategorien ”Smidig och snabb”, och vi körde återigen in på Argentinsk mark.

Strax efter gränsövergången kör man in i Parque National Nahuel Huapi och naturen blir om möjligt ännu vackrare. Solen sken över de klarblåa sjöarna som kantades av snöklädda berg, längs vägen växte buskar med klargula blommor som blandades med lila och rosa lupiner. Sjödistriktet ligger i norra Patagonien och det var det här vi hade sett framför oss när vi satt hemma och planerade resan. Bariloche är den största staden i sjödistriktet och liknar vilken annan alpstad som helst. Den hade lika gärna kunnat ligga i Schweiz eller Canada, om det inte hade varit för de snäppet vackrare omgivningarna. På sommaren åker de flesta till Bariloche för att vandra och på vintern för att åka skidor. Hotellen är alpinspirerade med namn som Skihotel Aspen eller Edelweiss, och det vimlar av butiker som säljer skidutrustning eller North Face kläder. Här stannade vi till för att byta däck igen, till offroad-däcken inför den mytomspunna Ruta 40 genom Patagonien, tvätta våra kläder och få i oss en stor argentinsk stek.

Från Bariloche körde vi vidare till El Bolson som ska vara en gammal hippiestad. Där finns ett ölbryggeri med det fantasifulla namnet El Bolson som brygger tolv olika sorters öl, från veteöl och ale till öl smaksatt med hallon och choklad. Byn i sig är ganska trevlig men så många hippiesar såg vi inte till.

Våra planer för julhelgen var att tälta någonstans mitt ute i ingenstans i Patagonien, helst med utsikt över en klarblå sjö med bra fiske och några snöklädda berg, Vid sjödisktriktet är det för tättbebott för att hitta en egen liten tältplats så vi körde vidare söderut, förbi Esquiel och Trevelin, till Parque National Los Alerces. Vi provianterade i Trevelin, en by som från början bara beboddes av walesare. På gatan stod några typiska walesiska gubbar och pratade, iklädda knästrumpor, knälånga byxor, stickad tröja och mössa. Enligt guideboken pratar man fortfarande walesiska här trots att det var längesen de utvandrade. Väl i nationalparken hittade vi precis den plats vi letat efter, och vi satte upp vårt tält. På julafton vaknade vi av att regnet smattrade mot tältduken och vinden ven i träden, och det var helt igenmulet. Det visade sig att tältplatsen vi valt höll oss någorlunda skyddade mot både regnet och Patagoniens ökända vindar. Vi tillbringade den mesta delen av dagen framför lägerelden och försökte komma ihåg texten till ”Fairytale of New York”. Sången skrämde nog bort varenda heumul. Heumul? Alla som läst Mumintrollen vet väl vad en heumul är? Och så tänker ni, att nu har hon blivit bra snurrig. Heumuler finns ju bara i Mumindalen. Men faktiskt finns de även i just den här nationalparken. Parkvaktaren berättade att de även kallas skogens fantom och är ett litet rådjur…

Robert vågade sig ut några gånger för att prova fiskelyckan. Vindarna ven kors och tvärs utan rim och reson och kastade upp vattenkaskader från vattenytan. Inte ens fiskarna var medgörliga i det vädret. Trots att vi väntat oss en öring som julmiddag fungerade det perfekt med tonfiskpasta. Tonfiskpasta borde vara givet på varenda julbord framöver. Det blev en annorlunda julafton, långt borta från knäck och Kalle Anka på TV, men det blev i alla fall en mycket bra julafton. Och julpynt hade vi också, två julgranskulor på motorcykelstyret och en i tältet. Vi hade en jultomte också, men den kidnappades av de starka vindarna på vägen till nationalparken, och så vitt vi vet så flyger han fortfarande omkring på Patagoniens vidder.