Enligt mannen som äger hotellet vi bodde på i Ushuaia har de i snitt fem varma och soliga dagar per år. Resten av sommardagarna är mulna, regniga, dimmiga och kyliga. Hur resten av året är vågar jag inte ens tänka på. Med sagolik tur prickade vi nog in alla de där soliga dagarna och vi fick bara några korta regnskurar på oss. Efter att ha spenderat årets första dagar i världens sydligast belägna stad började vi köra norrut igen, mot Buenos Aires. Efter att ha kört söderut i över 7 månader kändes det lite konstigt att nu vara på väg åt andra hållet och det började nästan kännas som om vi var på väg hem igen, och att resan snart skulle vara slut. Vi fick påminna oss själva om att det fortfarande var flera månader kvar tills dess, och att vi fortfarande hade mycket kvar att uppleva.

Fiskevattnen i Tierra del Fuego ska vara några av världens bästa för öring och på vägen från Ushuaia stannade vi till vid några ställen för att prova fiskelyckan. Vid Lago Escondido, den gömda sjön, hade vi tur med både väder, fiskelycka och tältplats och vi fick äta den där öringen som vi hade planerat som julmiddag, fast lite försenat. Senare fick vi reda på att den som vi tyckte var en vackert belägen och pittoresk sjö var en av traktens mysterier. Flera fiskare och även några av traktens ungdomar har drunknat i sjön och aldrig flutit upp. Hade jag vetat det tidigare hade vi nog valt ett annat ställe att sätta upp vårt tält…

Floden Rio Grande, som vi passerade lite senare, bjöd varken på fisk eller en stilla sommarkväll, men visade väl upp sin blåsiga sida. Hur någon kan flugfiska i stormstyrka övergår mitt förstånd. Jag har däremot kommit på att den bästa utrustningen för att fiska i storm är mc-ställ och integralhjälm. Staden Rio Grande som ligger vid flodens mynning ut i Atlanten har i alla fall några sevärdheter som är lite annorlunda. Dels har dom en tio meter lång öring bredvid stadsskylten som talar om att Rio Grande är ”världens öringshuvudstad”. Det där med självutnämnelser att vara någots huvudstad är för övrigt också lite lustigt. Som krabbhuvudstaden vi kom till i USA, eller vandringshuvudstaden El Chalten. Hur vet de att det inte finns någon bättre? Det andra lite annorlunda med Rio Grande är faktiskt kyrkogården. Det verkar som om varje familj har ett slags mausoleum och det är kanske inte så ovanligt. Men här är dom byggda som små stugor med gardiner i fönstrena, som små minikyrkor kompletta med torn och kyrkklocka eller som ett traditionellt i marmor. Det tredje som var lite annorlunda med Rio Grande var att vi hittade ett monument till minne av de kroatiska pionjärerna som kommit till Tierra del Fuego för länge sen. Vi visste att kroater hade bosatt sig här men detta var det första spåret vi sett, och eftersom Roberts mamma kom från Kroatien var det lite speciellt.

Från Rio Grande fortsatte vi norrut, över den chilenska delen av Tierra del Fuego och tillbaka in i Argentina. De djur man ser mest efter vägen, förutom får och kor, är guanacos, emuer som här kallas rheas och rävar. Gäss och andra fåglar i alla former och fasoner finns det också gott om men de enda jag känner igen av dom är måsar och rosa flamingosar. Rheasen måste ha dragit nitlotten förresten. Tänk att vara en fågel som inte kan flyga! Vilken besvikelse! Men de är jäkligt snabba på att springa. Guanacos, som är en släkting till laman finns det riktigt gott om, och de håller ofta till precis vid vägen. Gärna med halva flocken på ena sidan vägen och halva flocken på andra sidan vägen så att de förvirrat ska irra fram och tillbaka när man kommer körandes. De galopperar längs vägen och hoppar graciöst fram och tillbaka över staketen. Vi ser att de flesta bilister knappt ens saktar farten när de ser guanacos längs vägen och det förklarar alla påkörda djur vi ser. Ibland går det tyvärr bara något hundratal meter mellan kadavren. I vissa delar av Patagonien såg vi många döda djur som var upphängda på staketen, både får, guanacos och till och med en hund. Jag vet inte om det var ett sätt att berätta för markägaren att man kört på något av hans djur eller om det var ett typiskt fall för den argentinska versionen av ”Grannfejden”?

Naturen har växlat från de snöklädda kala bergen i trakten kring Ushuaia, där morgondimman ligger tät runt båtarna som tuffar ut i kanalerna med riktning mot Antarktis, till lummiga gröna skogar som omger kalla klarblåa fjällsjöar, till skogar av torra förstenade träd med knotiga grenar övervuxna av mossa som vajar som fanor i vinden, till böljande gräsklädda gröna kullar där man ser tusentals kor och får beta, till milsvida torra gräsklädda slätter i gula och bruna sensommarfärger med avbrott av en och annan vit uttorkad saltsjö. Jag har alltid drömt om att rida över Pampas och här är vi nu. Med motorcykel istället för häst, men jag tror att det är näst intill omöjligt att få Robert att byta ut hojen mot varsin häst……

Ruta 3 heter vägen som går hela vägen upp till Buenos Aires. Den är lång, den är rak, och den är ganska tråkig. Även här hade vi tur med vädret och de de välkända patagoniska stormvindarna gjorde sig bara påminda under en av dagarna. Då var det riktiga stormstyrkor, och vi kunde varken stå upprätta själva eller ännu mindre lämna hojen parkerad utanför restaurangen när vi skulle äta lunch. De stora sevärdheterna längs kusten är stora pingvinkolonier, valar, späckhuggare, sjölejon och delfiner. Val- och späckhuggarsäsongen var redan över när vi kom dit, men pingviner fanns det i massor. Vi stannade till vid Parque National Bahia dos Cabos, där man ser Magellan pingviner på riktigt nära håll. Sjölejonen ligger och latar sig lite längre bort. Jag kunde inte låta bli att tänka på filmen Pingvinresan när vi gick omkring bland de drygt 25 000 pingvinerna. Vilket håll man än såg var det pingviner. Pingviner som stod och solade, som kärvänligt putsade sina ungar, som stod och kuttrade tillsammans med sin partner, pingviner som vaggade till eller från stranden för ett dopp i havet, pingviner som låg och sov. Pingviner i mängder helt enkelt. De måste faktiskt vara ett av de roligaste djuren att se på, och jag kunde knappt hålla mig för skratt när vi promenerade omkring bland dem.

Resten av de drygt 300 milen mot Buenos Aires passerade förbi. Längs vägen övernattade vi i några byar som var riktigt mysiga, och känslan av att sista biten mot huvudstaden bara var en ”transportsträcka” försvann. Gaiman är en gammal walesisk by, med skyltar på walesiska, restauranger med walesisk mat och thehus med walesiska bakverk. Benito Juarez var en annan mysig by med vackra kolonialbyggnader. Vi bodde på fjärde våningen på ett hotell med utsikt över torget, perfekt att betrakta skådespelet med blixtar som korsade hela himlen och öronbedövande åskknallar. Regnovädret var ett av de värsta på länge. Hela eftermiddagen när vi körde lurade det precis bakom oss och vi körde snabbare och snabbare för att komma undan. Vi hann precis checka in på hotellet och köpa bröd, salami och vin, och bänka oss på första parkett framför fönstret innan spektaklet brakade loss.

Nästa dag kunde man fortfarande känna doften av ovädret som nu dragit förbi, men himlen var återigen klarblå och solen sken. De torra grässlätterna övergick till bördig, odlad mark när vi började närma oss Buenos Aires. Stora fält med mogen majs turades om med klargula fält med solrosor. Jag är sällan på riktigt dåligt humör, och det är helt omöjligt att vara det bara med tanken på ett helt fält med stora gula blommor som riktar sig mot solen.

Väl framme i Buenos Aires körde vi till Dakar Motos, där de flesta långresenärer med motorcykel hamnar. Antingen för att fixa till sin hoj innan de fortsätter resan, för att få hjälp med att boka flygfrakt eller skeppning, eller för att träffa andra hojåkare. Man ska kunna övernatta där för en billig peng, men övernattningsmöjligheterna visade sig vara våningssängar i en del av verkstan eller tältplatser ute på bakgården, till ett pris som inte heller var den billigaste pengen. Vi träffade däremot trevliga hojåkare, pratade lite om flygfrakt, lastade av väskorna från hojen för att ändå övernatta på den enda sängen som var ledig, och hörde oss för om Dakarrallyt som dagen efter skulle avslutas i Buenos Aires. Vi fick reda på att den enda möjligheten att se avslutningen var att köra samma kväll, smita förbi polisavspärrningarna alternativt prata väldigt snällt med poliserna som bevakar vägarna, och övernatta längs vägen för att vara på plats för att se de första Dakardeltagarna passera förbi morgonen efter. Eftersom vi planerat att se avslutningen och inte ville missa det, så lastade på väskorna igen och körde vidare från Buenos Aires. Så det första mötet med Argentinas huvudstad blev inte riktigt som planerat.

Sista sträckan i Dakarrallyt går mellan Cordoba och Buenos Aires och det finns ställen där man kan se specialsträckorna, men de ska vara svåra att hitta. Alternativet var att se slutet av specialsträckan och målgången och det verkade vara det säkraste sättet att se någonting överhuvudtaget, så vi övernattade i närheten av målgångsplatsen och körde sedan dit tidigt på morgonen. Jag har aldrig varit speciellt intresserad av rallyn överhuvudtaget men Dakar – det är riktigt coolt! Från början gick ju rallyt mellan Paris och Dakar men efter att behövt ställa in rallyt 2008 på grund av att det var för hög risk för terrorattentat, flyttades rallyt till Sydamerika och nu körs Dakar rallyt i Argentina och Chile. Under drygt två veckor körs 960 mil. Deltagarna kör motorcykel, fyrhjuling, bil eller lastbil och tävlar i olika klasser. Endast specialsträckorna (ca 500 mil) som körs på nästan obefintliga vägar körs på tid och transportsträckor körs på ”vanliga vägar” i vanlig trafik. Vi kom till målgångsplatsen tidigt och fick bra platser så att vi såg förarna komma in längs floden, köra på grusbana med hopp och snirklar sista biten (det heter säkert något speciellt på rallyspråk men ni får hålla till godo med mina amatörkunskaper) och sedan in i mål. Som sagt, jag som aldrig tyckt att det varit speciellt roligt eller intressant med rally fick nästan gåshud när den första motorcyklisten kom i en rasande fart längs floden. Helikoptrar med TV-kameror cirklade ovanför, fotografer med gigantiska objektiv följde varenda rörelse, publiken hurrade och tjoade. Rally i Argentina måste vara lite speciellt, eller i alla fall helt annorlunda mot vad det skulle ha varit hemma i Sverige. Vid målgången stod alla och viftade med argentinska flaggor, familjer hade dukat upp med värsta picnik-korgarna, bord och stolar. I skogsdungarna bakom stod de stackarna som hade blivit utsedd att vara grillmästare, och därmed missade hela loppet, och grillade de obligatoriska gigantiska stekarna. Det var riktig feststämning. Vi, med vår stora motorcykel och full packning som inte ens kunde misstas med att vara en deltagare i rally blev fotograferade minst lika mycket, fick mängder av frågor av var vi kom ifrån och minst lika många imponerade kommentarer om vår resa. På Dakarrallyt. Som vi är sjukt imponerade av. Det känns överhuvudtaget lite märkligt att så många som vi möter är så imponerade av vår semesterresa. Så fort vi stannar någonstans kommer det fram en eller ett par personer för att prata en stund och fråga om motorcykeln eller resan. Vi blir ofta fotograferade när vi stannar eller på vägen via en mobilkamera från bilen i filen bredvid. Så olikt från där hemma, men så roligt att så många kommer fram för att prata en stund. Och det är bra för att öva på spanskan!

När vi sedan körde de fem milen på motorvägen in mot Buenos Aires igen, samma väg som Dakarrallydeltagarna kör den sista sträckan, kantades hela vägen av människor som vinkade, viftade med sina flaggor och hade den givna picniken. Det var feststämning hela vägen och vi lockades med av stämningen och vinkade glatt tillbaka. Det roligaste var dock när en Dakarmotorcyklist körde förbi oss på motorvägen, tittade på S-märket och flaggorna på sidan av packväskorna och gav oss ”tummen upp”. Jag tar det en gång till. En kille som precis kört ett av de allra mest krävande motorcykelloppen som finns, kör förbi oss och ger OSS tummen upp. Skoj!

Nu är vi i Buenos Aires, som är en fantastisk stad, och har hyrt en lägenhet för en månad. Dels vill vi prova på att bo i en riktig världsstad, lära känna Buenos Aires ordentligt, vässa spanskan lite och kanske, kanske prova på lite tango. Efter att ha sett några par dansa på gatan har dock modet sjunkit lite, och jag har tvingats inse att det är enormt svårt att lära sig. Vi får se. En annan anledning är att genom att vi har hyrt lägenhet och kan laga mat hemma har tänkt oss leva lite billigare och spara in lite pengar för den sista etappen av resan upp i Paraguay, Uruguay och Brasilien. Än så länge har vi lyckats lite sisådär. Lägenheten ligger i alla fall mitt i gamla stadsdelen San Telmo, som är full av gamla kolonialbyggnader, tangoställen, mysiga cafeer och antikaffärer. Så, om ni är sugna på en spontanresa till Buenos Aires är ni välkomna att hälsa på! Vi har en gästsäng uppe på loftet.