Buenos Aires. Hur i hela friden ska man kunna beskriva Buenos Aires på ett rättvist sätt? Ska man börja i centrum, med breda avenyer kantade med gigantiska och pampiga byggnader med statyer och kolonner? Den ståtliga obelisken som blivit ett kännetecken för Buenos Aires? Den pampiga, magnifika Teatro Colon med kristallkronor och röda sammetsstolar, som har hänfört besökare sedan den öppnade 1908, med operor och konserter i världsklass? Ska man beskriva den oerhört vackra Catedral Metropolitana som står ut mot alla andra vackra katedraler med sitt fantastiska mosaikgolv? Ska man fortsätta berätta om det sofistikerade palatset Casa Rosada, där man fortfarande kan ana Evita Peron stå på balkongen och vinka till sitt folk, till tonerna av Abbas Don´t cry for me argentina….. Eller blandar jag ihop det med filmen, kanske? Till värdelöst vetande här, så är faktiskt presidentpalatset ritat av den svenskfödde arkitekten Henrik Åberg… Ska man berätta om de hemlösa stackarna som slagit upp sitt läger ett halvt kvarter från presidentpalatset? Eller dem som sover på sina madrasser i parken framför fantastiskt vackra Palacio Del Congreso? Ska man berätta om cafeet från 1858, där man fortfarande serverar kaffe med ett stänk av tango, som man gjorde då? Eller om Starbucks, McDonalds, Dior och Rolex? Eller ska man försöka hitta Buenos Aires själ? Och ska man göra det, då tror jag att man får bege sig från affärscentrum, där alla stora europeiska storstadsbyggnader ligger, där alla utländska företag har sina kontor, och alla amerikanska kaffekedjorna har nästlat sig in i var sitt kvarter.

Man får bege sig bortom Puerto Madero, som i och för sig är ganska trevligt, med sina hippa restauranger som ockuperat de gamla lagerbyggnaderna i tegel längs promenadstråken runt de gamla hamnbassängerna, och lyxlägenheter med gigantiska balkonger och terasser i nybyggda spegelblanka höghus. Puerto Madero som gränsar till naturområdet Costanera Sur, en oas i storstaden. (Och som började brinna när jag promenerade där – jag menar en riktig skogsbrand – och jag lovar – jag smygrökte inte! Säkert tjugo brandbilar kom dit, har aldrig sett så många på en gång. Men det är en annan historia. Nu letar vi efter Buenos Aires själ.)

Jag tror inte heller man hittar Buenos Aires själ i Recoleta, stadsdelen norr om centrum. Recoleta som idag är den fina stadsdelen om nu Puerto Madero är den hippa. Fina gamla kolonialhyreshus trängs med nybyggda lyxvåningar kring parkerna med stora fontäner och statyer, och små gräsmattor där damer i Diordräkter, stora mörka Gucchisolglasögon, Manolo Blahnikstilettos och Luis Vuittonväskor rastar sina toypudlar. Om de inte anlitar en hundrastare förstås. Det borde vara bra business, om man ser till att de går omkring med tolv, femton hundar i koppel samtidigt. Jag undrar bara vad som skulle hända om så att säga en av hundarna skulle bli jättesugen på att jaga livet ur en katt som så självsäkert spatserade förbi med svansen i vädret. Skulle man strax få se en kattstackare rusa fram på trottoaren med femton hundar efter sig, släpande på en stackars hundrastare bakom sig? Jag kan precis se det framför mig… Och katten hade så klart klarat sig galant.

En av Buenos Aires stora turistattraktioner är faktiskt kyrkogården i Recoleta där alla med någon gnutta blått blod eller på något vis framstående Porteño, som Buenos Airesborna kallas, har blivit begravd. Eller rättare sagt alla med en riktigt stor skattkista, fett bankkonto eller tjock madrass. Kommer ni ihåg att jag berättade om kyrkogården i Rio Grande? Den med alpstugorna med gardiner och småkyrkorna? Här handlar det mer om marmormausoleum modell större eller ännu större. Här är det inte små minikyrkor, utan kompletta tempel eller katedraler som man kan placera sin kista i. De var alla väldigt vackra, det var stämningsfullt på något vis att promenera omkring bland gravarna men samtidigt fick man en litet stänk av dåligt samvete. Att gravar har blivit en turistattraktion. Såklart var den största attraktionen Evita Perons grav, och det var faktiskt kö för att nå fram. Grannmausoleumet till höger om Evitas familjegrav var faktiskt tom och till salu. Så om någon önskar bli begravd med fint sällskap kanske det är läge att slå till… Vit marmor och lite lagom med krusiduller.

Men jakten på Buenos Aires själ, den går vidare. Bortom Recoleta hittar man Palermo, en av de största stadsdelarna som i sin tur delas in i bla Palermo Hollywood och Palermo Soho. Här är populärt att bo, inte så dyrt som Recoleta eller Puerto Madero, men ändå ett någorlunda lugnt och ”säkert” område. Kolonialhus trängs med större bostadshus, det finns massor av trendiga butiker, barer, cafeer och restauranger att välja på. Även här ser man hundrastarna med sin flock av hundar. Stora genomfartsleder med tolv filer – i vardera riktning – löper genom stadsdelen, här som överallt annars. I rondellerna och korsningarna står stora statyer och en och annan fontän. Men Palermos skatt är ändå parkerna. Här finns Jardin Botanico Carlos Thays som är perfekt för en promenad. Här finns Rosedal med alla sina vackra rosor som ger en söt, tung blomdoft som ett välkommet andningshål från alla avgaser. Här finns Japanska trädgården med sina bonsaiträd och karpdammar med små broar över. Här finns gigantiska parker att jogga, ha picknick eller spela fotboll i. Och kan man inte verkligen spela bra fotboll ska man inte fråga om man får vara med och spela. I Argentina är fotboll blodigt allvar. Här finns parker med små sjöar att ro i, poloarenor, hästkapplöpningsbanor, zoo… Ja, ni fattar. I Palermo finns allt som omfattar någon sort av gräs eller grönt. Men kanske inte Buenos Aires själ. Vi letar vidare. Det finns gott om stadsdelar att välja på, 47 stycken om man ska vara exakt.

La Boca. De gamla arbetarkvarteren som ligger längs Rio Riachuelo. Det var hit de italienska immigranterna från Genoa först landade. Det är idag en av de fattigare stadsdelarna med hög kriminalitet där guideboken varnar för att ”gå utanför turiststråken”. Turistattraktionerna består av några kvarter med fantastiska hus. Tvåvåningshus i sten, trä och plåt målade i regnbågens alla färger. Och då menar jag inte ett hus i rött, ett i grönt, ett i gult, utan ett och samma hus är målat i massor av olika färger. De mest färglada kvarteren i hela Buenos Aires. Och till detta kommer massor av restauranger med tangouppvisningar och gamla bordeller som idag är barer med gammaldags känsla. Längs trottoaren står konstnärer och försöker sälja sina oljemålningar av La Boca. Vid vattnet har man byggt upp en stor scen och dansbana med tangolektioner. De som inte vågar vara med själva (det vill säga vi) kan se dom andra stackars nybörjarna svettas och trampa varandra på tårna på storbildsteven som hänger ovanför. Mmmm, kanske börjar likna något. Jag gillar La Boca på något konstigt vis. Turistkvarteren blir alldeles för mycket, men utanför ser man fortfarande samma hus, samma färger men här är de blekta av tiden och färgen har flagnat. Hela familjer sitter ute på trottoaren på kvällarna och umgås med grannfamiljen. Barnen är ute och spelar fotboll på det lilla torget som skuggas av höga träd. Här springer hundarna lösa på gatan och man ser inte skymten av någon hundrastare. Vilket i och för sig medför fler ”olyckor” på gatan, vilket i sin tur gör att man inte ser så mycket av de vackra byggnaderna överhuvudtaget utan att man mest stirrar blint ned på trottoaren och kryssar mellan hundbajsarna. Min taktik är att speja av trottoaren typ tjugo steg framåt, titta upp på omgivningarna i tjugo steg och sen tillbaka till spejandet. Det har fungerat så här långt.

Jag har börjat inse att tango är en viktig ingrediens i den stora grytan Buenos Aires, vilket leder oss till Buedo. Också en gammal stadsdel med stora vackra byggnader, breda avenyer, gott om gamla klassiska grillrestauranger, parillor, med gigantiska stekar, barer med en fyrtiotalskänsla och tangoställen dit jag tror argentinarna går för att dansa. Inte bara tangoshower för turisterna med andra ord. Men Buedo känns ändå inte så personligt, och det är inte heller riktigt vad vi letar efter. Vi har nu rört oss i en cirkel runt den äldsta stadsdelen, San Telmo. Här bodde de rikaste familjerna på 1800-talet i stora, vackra hus med mycket krusiduller och stuckaturer på. På 1870-talet övergavs området efter härjningar av Gula febern. De stora lägenheterna styckades upp och såldes billigt. Hyrorna var låga och detta lockade till sig immigranter, poeter, författare och konstnärer. Idag är några av byggnaderna utbytta mot mer moderna (läs ungefär 60-tal), klossar till höghus som bryter upp mot dom gamla kolonialhusen. En del av de gamla husen är restaurerade och målade, medan andra flagnar och nästan faller samman. Ofta ser man färgglad graffitti på murarna eller de mer förfallna husen. Längs de smala kullerstensgatorna säljs frukter och grönsaker hos den lokala grönsakshandlaren. Vill man köpa kött går man till saluhallen eller till slaktaren på hörnet. Här trängs butiker som säljer tangoskor och tangokläder med antikvariat, antikaffärer och en och annan souvenirbutik. Det finns gott om tangoskolor, milongor där man dansar och restauranger med tangouppvisningar. Här finns små kvarterspubar där ”de stora tangomusikerna” satt och spelade och sjöng. Här hittar man baren där Che Guevara satt och planerade sin motorcykelresa genom Sydamerika. På torget Plaza Dorrego, som täcks av uteserveringar, kan man avnjuta tangouppvisning efter tangouppvisning till sitt kaffe. På söndagarna sjuder hela San Telmo av liv då varenda gata fylls med antikviteter, gatumusikanter, marknadsstånd med allsköns prylar, dansuppvisningar, spontana trumshower, och ungefär varenda turist som befinner sig i stan den dagen. Uteserveringarna och restaurangerna fylls upp av törstiga och hungriga söndagsfirare. En vanlig vardag är det betydligt lugnare och man kan spendera många timmar på att strosa omkring, och se farbröderna sitta i parken och spela schack. Turistigt eller inte, men jag tror att vi hittat något nu. Jag tror inte att det är Buenos Aires själ som vi nu letat efter, utan kanske dess hjärta.

För att hitta Buenos Aires själ har jag nu insett att vi nog får lägga ihop alltsammans. Stadsdelarna som jag har berättat om, de glänsande spegelhöghusen som speglar sig i hamnbassängerna, de ruffiga kåkstäderna mellan järnvägen och motorvägen där det hänger tvätt på tork på vägräcket. De fina villakvarteren i några av förorterna, Chinatown i stadsdelen Belgrano. Familjerna som sitter på parkbänken och dricker sitt mate, gubbarna som sitter på kvartersfiket och dricker en kopp kaffe. Lägg till tangodansarna som ger uppvisningar framför shoppingcentrat Galerias Pacifico, shoppingcentrat med den finaste takmålningen jag någonsin sett i ett shoppingcentra, och de hemlösa människorna som sover på kartonger i parken bredvid vår lägenhet. Lägg till glada, festande människor som alla älskar sitt Buenos Aires, staden som aldrig sover. Lägg till doften av storstad med avgaser, stanken av sopor, doften av nybakat bröd från bageriet, doften av grillat kött från kvartersrestaurangen och doften av blommor från gatuförsäljaren. Lägg till ljudet av tangomusik, barn som leker, gatuförsäljare som hojtar om sina varor, högljudda diskussioner på spanska, och det konstanta bruset av trafiken i bakgrunden. Lägg till smaken av vin. Då tror jag att man har hittat Buenos Aires själ!