Blog Image

Blogg från en motorcykel

Ett varv runt jorden (4 740 mil)

Paraguay/Brasilien/Uruguay Posted on ons, mars 23, 2011 21:09:41

Enligt den snudd på kassaskåpssäkra källan till information, Wikipedia, skall jordens omkrets vara 4 008 mil i runda slängar. Någonstans i södra Brasilien hade vi kört ungefär så långt på vår resa. Fast egentligen hade jag inte behövt titta på trippmätaren för att veta att vi suttit i en hojsadel en sträcka motsvarande ett varv runt jorden. Det känns i den svullna hälsenan, de förstenade knäna och den nekrosdrabbade bakdelen. Varje gång jag sitter ned längre än fem minuter har jag också en klädsam hälta. Tillsammans med den svagt rundade konturen man får av ryggskyddet är en liknelse vid Quasimodo (ringaren i Notre Dame) närmare till hands än vad jag hade velat. Och ändå vet jag redan nu att jag kommer att sakna varenda minut av alltsammans när resan är till ända. Allt. Till och med skyfallen, de ibland fullständigt mordiska medtrafikanterna och de svarta avgaserna. Eller tja, kanske inte avgaserna då. I slutet på alla långa kördagar vill man bara lasta av motorcykeln, få något i magen och slänga sig på sängen (en dusch är för det mesta också en nödvändighet för att vistas bland andra människor). Men varje morgon finns den där ivrigheten att komma iväg där igen. De första morgontimmarna på hojen är snudd på magiska. Det finns något djupt beroendeframkallande i känslan av att vara på väg någonstans.

Fast antalet körda kilometer är ju ganska så oväsentligt jämfört med vad man har upplevt utmed vägen. Så vad har vi gjort? Något av det första som mötte oss i Brasilien var vattenfallet i Iguazu. För den som talar flytande guarani är detta kanske inte det mest målande namnet, men åtminstone ganska korrekt (vatten stort). För det är stort. Med sina 1 746 kubikmeter vatten som varje sekund kastar sig nedför stupet är Iguazu världens andra största vattenfall, i volym räknat. Vid några av de olika, finurligt byggda, utkikspunkterna blir man på biltvättsvis översköljd av vatten från alla håll, inklusive underifrån. Fallet tar stundvis upp hela horisonten och varje punkt man fäster blicken vid är i ständig förändring. Vi och de trevliga ryska cyklisterna vi gjorde sällskap med lät oss fängslas av skådespelet i flera timmar. Att vatten i frifall kan vara så kul.

Vi lärde oss snabbt att skalan på brasilienkartan skilde sig åt från de andra ländernas kartor. Det korta stenkastet (som rymdes mellan tummen och pekfingret) till Rio de Janeiro visade sig vara 180 mil. Kartan är så komprimerad att den mest liknar en tallrik spaghetti. En av pastasträngarna ledde oss rakt in i Sao Paolo och jag kände en nyvunnen värme gentemot vår GPS. Staden är en smula större än Ljungby där jag är uppvuxen. Även Rio visade sig vara ganska stort och småklurigt att köra i. Liksom i de flesta storstäder finns det även där områden man gärna inte vill hamna i. Skillnaden är dock att Rio verkar ha några fler sådana områden än genomsnittet och att man har sett dem i filmer som ”Guds stad”. Något förvånande är att även ”centrum” omfattas av kategorin på helgerna, då affärerna är stängda och dess beväpnade vakter tittar på tipsextra i hemmets lugna vrå. Hur det än ligger till med den saken kändes det riktigt storslaget att komma till Rio. Staden med Kristusstatyn, Sockertoppen och stränderna Copacabana och Ipanema där Cornelis Vreeswijk gick nyduschad (eller var det kanske Deirdre, i så fall en bra mycket angenämare tanke). Vid solnedgången den andra dagen fick en caipirinha och Cohiba på Copacabana avsluta vårt besök i Rio. Sämre kan man ha det.

Någonstans mitt i landet, i höjd med Salvador, ligger Chapada Diamantina (diamantplatån). Nationalparken skulle, enligt flera av varandra oberoende källor, vara en av de allra bästa naturupplevelserna i Brasilien. Vi bestämde ganska snart att detta skulle få bli den nordligaste punkten för vår tur på Sydamerikas östkust. Vägen ringlade sig fram mellan ett böljande grönt och alltmer tropiskt landskap. Så snart vi kom in i den enorma delstaten Minas Gerais började det regna i stort sett oavbrutet. Värmen och fukten påminde oss om hur det varit i Centralamerika, något vi redan nästan lyckats glömma. Ett par nätter stannade vi i den vackra kolonialstaden Ouro Preto, som vid någon tid faktiskt varit större än både London och New York. Nu var den mest en charmig by, men med de nio kyrkorna som tydligt bevis på dess forna storhetstid. De många slavarna som byggde dem fick gå till den minsta och enklaste.

I Belo Horisonte stannade vi till på BMW Euroville för att kontrollera ett oljeläckage från transmissionen och byta däck till vårt medhavda begagnade bakdäck vi köpt i Paraguay. Vi fick ett helt ofattbart trevligt bemötande och behövde inte ens betala för arbetet. Arbeten på BMW-verkstäder brukar annars befinna sig på motsatt sida om gratis på skalan.

Efter nästan fyra dagars körning från Rio de Janeiro kom vi så fram. Även om vi mestadels körde på bra asfaltsvägar gick en del av färden på en rödfärgad sandväg genom lindrigt bebyggda jordbruksområden. Tack och lov gjorde Chapada Diamantina oss inte besvikna efter den ganska långa resan. Vi spenderade ett par nätter i en av de trevligaste byarna hittills, Lencois, och vandrade omkring i nationalparken på dagarna. Det gick knappt att gå ett trettiotal meter utan att snubbla på ett majestätiskt vattenfall, katedrallik grotta, pampig ravin, eller surrealistisk klippformation. Alltsammans väldigt vackert och omgivet av djungel eller, vid den norra utkanten, ökenliknande terräng.

Överhuvudtaget stortrivdes vi i Brasilien. Musiken, maten men framförallt människorna är de mest bestående intrycken. Vi träffade så många trevliga människor där. En sympatisk gest som verkar gå hem i nästan alla sammanhang i Brasilien är ”tummen upp”. Den kan användas för att visa uppskattning (bilförare och passagerare som tutande hänger ut genom bilfönstret med halva kroppen för att ge oss tummen upp), för att fråga om den man pratar med förstått eller helt enkelt för att avsluta en mening, ungefär som en punkt.

Det finns såklart undantag från alla regler och vi träffade på ett av de få sådana i den lilla byn Palmeiras i utkanten av nationalparken, mitt under brinnande karneval. Föraren i en svart, risig bil brakade in i oss bakifrån när vi saktade ned och valde ett något märkligt sätt att lösa situationen. Han vägrade helt sonika att kliva ur sin bil och satt istället och låtsades som om det regnade. Inte ens en tillskyndande polis kunde få honom på bättre tankar. Med en allt surare min hävdade han bestämt att han inte gjort något, detta trots att en del av hans billack numera befann sig på våra väskhållare. Sannolikt riskerade vi att få ett annat finger i slutet på den diskussionen…



Paraguay (3 982 mil)

Paraguay/Brasilien/Uruguay Posted on ons, mars 23, 2011 14:52:04

Vi hade nästan hundra mil kvar till den paraguyanska gränsen, och under vägen blev landskapet mer tropiskt. Längs vägkanten började vi återigen se stora mango- och avokadoträd, och gröna papegojor flög kors och tvärs mellan träden. Gränsen består av floden Rio Paranà (samma flod som vi följde tidigare men mer uppströms), på den argentinska sidan ligger staden Posadas och på den paraguyanska sidan ligger staden Encarnacion. Landskapet kring städerna är ganska lika med mycket odlad mark eller betesmark för kor, men genast när man kör över bron över floden får man känslan av att Paraguay är fattigare. Korna ser dessutom annorlunda ut också, och i Paraguay är det vanligare med de vita indiska korna med puckelrygg, vad de nu heter. Vi hade dumt nog inte bokat hotellrum i Encarnacion innan. Vi hittade inget på nätet, orkade inte ringa och boka, ville se om det var säkert för hojen och så vidare. Jag kan komma på många svepskäl men mest var det nog lathet. Det har ju alltid gått bra innan, så kontentan blev att vi kom fram till karnevalstaden samma dag som karnevalen var utan att ha ett hotellrum bokat. Dumt. Efter att ha frågat runt på kanske tjugo hotell började vi misströsta och fundera på om vi inte i alla fall skulle köra vidare. Men det hade ju varit snopet att missa karnevalen eftersom vi skyndat oss för att hinna hit. Så vi frågade runt på några hotell till och jag tror faktiskt att vi hade turen att få det absolut sista hotellrummet i hela stan. Eller rättare sagt otur kanske. Rummet visade sig toppa bottenlistan över alla hotellrum vi någonsin bott på. Det var skitigt, skabbigt, inpyrt med marijuanarök och såg mest ut som en knarkarkvart. Toaletten slog alla rekord och var helt svart. Den såg inte ut att vara städad de senaste tio åren. Dessutom kröp det upp kackerlackor från toastolen, och det läckte ut toavatten på golvet. Vi (dvs Robert) försökte spola ned kackerlackorna men de kom hel tiden upp igen, och man kunde lätt föreställa sig att de var ännu läskigare än innan efter de hade varit nere i avloppet och vänt igen. Utan överdrift gick jag inte innanför toadörren på hela tiden vi bodde där. Precis när vi checkat in började dessutom regnet hälla ned, karnevalen blev inställd och vi satt där i vårt skitiga hotellrum och önskade att vi kört vidare. Efter en sömnlös natt där vi var rädda att lakanet skulle glida åt sidan och göra att vi hamnade direkt på den av smuts svarta madrassen lastade vi på motorcykeln igen och denna morgonen var vi extra glada över att vara på väg igen.

Några mil utanför Encarnacion ligger två gamla jesuitmissioner från 1600-talet, La Santisma Trinidad de Parana och Jesus de Tavarangue, vars syfte var att ”integrera” den lokala Guaranipopulationen med kristendomen. Den så kallade integrationen verkade inledningsvis bestått av att ”rekrytera” oavlönade arbetare till jordbruk och byggnadsarbete. Bägge missionerna är nu iallafall med på Unescos världsarvslista. På vägen dit körde vi genom flera små byar där det såg ut som om tiden helt stått stilla de senaste hundra åren. Gamla farbröder plogade fälten med oxar, och häst och vagn var nästan lika vanligt på vägarna som bilar. Missionerna var fantastiskt vackra och väl värda en omväg. Vi var de enda utländska turisterna och även de enda som inte hade med sig tereré. Liksom argentinarna som är fanatiska med sitt mate, som de alltid har med sig, verkar paraguayanerna vara lika fanatiska med sitt tereré. Alla går omkring med en tererémugg (som är likadan som en matemugg) och en termos med kallt vatten som de fyller på muggen med. Många stannade för att prata en stund eller fotografera oss och motorcykeln, och vi började verkligen gilla Paraguay och dess trevliga invånare.

Paraguay är inte på långa vägar så stort som de senaste länderna vi varit i med sina långa avstånd, och på bara några timmar körde vi från Jesuitmissionerna i ena hörnet av landet mot huvudstaden Ascuncion i andra hörnet. Paraguay har bara 6,5 miljoner invånare och de flesta bor i landets södra del. I byarna vi passerade på vägen såg vi många exempel på vad som verkar vara Paraguayanernas stora passion; fotboll. Antingen så spelade man fotboll eller så hade man samlat hela kompisgänget och släpat ut teven på verandan för att se på en match. De som inte var sysselsatt med någonting som hade med fotboll att göra grillade kött eller drack tereré och pratade. En helt vanlig söndagseftermiddag i Paraguay… Vi var inte jättesugna på storstad igen utan beslöt oss för att stanna till i San Bernadino, en mindre by vid en sjö i närheten av Ascuncion. Vi råkade hamna på en supertrevlig pousada, som var raka motsatsen av hotellrummet från föregående natt, och hamnade kvickt på toppenlistan över hotell. Rummet var rent och trevligt, men det som verkligen gjorde den lilla pousadan en av de bästa hittills var det trevliga ägarparet. De lagade oss en fantastiskt god middag på kvällen och körde iväg för att köpa vin till oss. Mätta och belåtna och med löfte om att få låna deras lilla båt för att fiska nästa dag beslöt vi oss för att stanna ytterligare en dag. Fiskarna var inte på humör men det gjorde inte så mycket. Vi var lovade en traditionell paraguayansk middag på kvällen med ”sopa”. I de allra flesta latiamerikanska länder är en ”sopa” liksom hemma flytande och äts med sked. Denna skulle vara helt annorlunda och görs i ugnen. Enligt legenden hade kungen (vet inte vilken kung eftersom Paraguay inte haft så många kungar eller om vi förstod riktigt rätt men i alla fall så får ni hålla till godo) beställt soppa av sin kock men den stackars kocken råkade ha i för mycket majsmjöl och andra ingredienser i soppan och den blev helt fast. Skamset gick hon för att ändå servera kungen den misslyckade soppan. Kungen gillade den fasta soppan som äts med kniv och gaffel istället för sked och sen den dagen är det en av Paraguays nationalrätter. Med den goda middagen fick vi höra denna och ett gäng andra berättelser om seder i landet och sagor om knytt och väsen. En av Guaranifolkets många mytologiska figurer, och den mest omtalade, är Pombero. Han är en kortvuxen, hårig och okynnig rackare, och omtalas ofta som ”Karai Pythare”, nattens härskare. Hans närvaro förklarar allt från okända ljud till försvunna ting och olyckliga små händelser. Men man kan göra honom glad med ett glas rom och cigaretter.

Efter en fantastisk god frukost med bland annat avokadojuice (låter läskigt men är fantastiskt gott) åkte vi vidare igen, med medskickat lunchknyte i ryggsäcken. Den traditionella frukosten i Argentina består av kaffe och medialunas, en slags croissant, med dulce de leche, och vi som är vana vid att äta en ”riktig” frukost var glada över att Paraguay verkar ha lite rejälare frukostvanor. Från San Bernadino åkte vi vidare till Ciudad del Este i landets tredje hörn, och gränsen mot Brasilien. Ciudad del Este är en stor, hektisk och en ganska typisk gränsstad. Det finns många trevligare städer kan man säga. Utanför Ciudad del Este finns världens näst största damm som försörjer 80% av Paraguay och 25% av hela Brasilien med energi. Dammen är ganska omtalad eftersom vid bygget av dammen dränktes flera byar och värdefull natur. Bland annat förstördes flera vattenfall som var större än vattenfallet i Iguazu som idag är ett av de största turistattraktionerna i Argentina och Brasilien. Tyvärr kan man inte se dammen utan att följa med på en guidad tur och det passade inte riktigt med tiderna vi kom dit. Det var lite tråkigt att det sista vi såg av ett fantastiskt land som Paraguay var en ganska så tråkig gränsstad med mycket kriminalitet. Alla butikerna hade en, två eller till och med tre beväpnade vakter. Vi åkte runt för att försöka hitta nya däck till motorcykeln men det visade sig inte vara så lätt trots att Ciudad del Este sägs vara Sydamerikas shoppingmecka på grund av mycket lägre priser än grannländerna. Vi hittade dock ett begagnat bakdäck som skulle göra att vi skulle klara oss genom Brasilien. Med det nya däcket fastsurrat på motorcykeln åkte vi över gränsen till Brasilien och staden Foz de Iguazu för att se de stora, vackra vattenfallen som utgör gränsen mellan Brasilien och Argentina.



Gästfrihet i Argentina (3 796 mil)

Argentina/Chile Posted on ons, mars 23, 2011 14:49:41

Efter en månad i vår hyrda lägenhet i San Telmo, Buenos Aires, började vi klättra på väggarna. Trots att Buenos Aires är en fantastiskt stad så var det definitivt dags att dra vidare. Den sista veckan upptäckte vi att vi omedvetet mer och mer hamnade i parker och på hamnpromenaden i Puerto Madero. Vi började köra på utflykter med hojen längre och längre bort från storstadsbruset och känslan när vi återigen kunde andas frisk luft utan avgaser och köra omkring på småvägar bland gröna ängar och skogar gjorde att vi så smått började inse att vi är mer ”pålandetmänniskor” än storstadsmänniskor. På morgonen den sjuttonde februari lastade vi på all packning på motorcykeln igen och lämnade Buenos Aires. Vi hade en månad på oss att köra upp i Paraguay, Brasilien och Uruguay innan vi behövde vara tillbaka igen för att flyga hem motorcykeln och oss

Himlen var klarblå och solen sken, när vi körde norrut mot staden Paraná. Landskapet kring oss bestod av odlade fält, ängar med betande kor, lummiga skogar, eucalyptusträd som doftade gott, och ibland såg vi gauchos som till häst föste ihop stora hjordar av boskap eller kontrollerade stängslen. Stora estancior löste av varandra när vi rullade fram mil efter mil, sprudlande av lycka över att vara på väg igen.

Vi har ofta träffat på vänliga människor som bjudit hem oss eller lämnat sitt telefonnummer för att vi skulle kunna ringa när vi hade vägarna förbi eller om vi hade några problem. Oftast har vi varit på väg någon annanstans, eller det har av någon annan anledning inte blivit av. Eller så är det typiskt svenskt att inte vilja tränga sig på, och vara till besvär. När vi körde från Ushuaia mot Buenos Aires träffade vi längs vägkanten på en annan motorcyklist från Paraná som bjöd hem oss, och när vi kom fram ringde vi faktiskt upp honom. Trots att vi bara hade träffats under en kort stund slutade det med att han bjöd oss på middag på en restaurang den kvällen. Vi fick en grundlig sightseeing av ”Paraná by night”, och nästa dag blev vi hembjudna för att träffa hans familj och äta en riktig argentinsk parilla. Nu började vi förstå varför mannen vid köttdisken på saluhallen i San Telmo suckade varje gång vi beställde 400 gram kött. Vid en argentinsk parilla räknar man nämligen med att grilla minst ett halvkilo kött per person. Vi åt och åt av den fantastiskt goda maten tills vi nästan storknade, och till det öppnades en fin flaska rött vin som länge sparats till ett speciellt tillfälle. Nästan hela familjen var samlade, med farmor och söner, och vi hade en jättetrevlig dag. Gästfriheten var enorm och vi blev så positivt överraskade av att någon glatt gör sig så mycket besvär för två smutsiga motorcyklister som han bara träffat och pratat med några minuter. Det var helt underbart och vi kunde inte låta bli att undra över om detta skulle kunna hända hemma i Sverige. Vi var välkomna att stanna hur länge vi ville, men vi kände ändå att vi ville komma vidare. Vi hade siktet inställt på karnevalen i Encarnacion i Paraguay och för att hinna dit i tid så packade vi på motorcykeln igen och blev guidade ut ur staden. Ett stort tack till familjen Rios för all vänlighet och enorma gästfrihet!