Enligt den snudd på kassaskåpssäkra källan till information, Wikipedia, skall jordens omkrets vara 4 008 mil i runda slängar. Någonstans i södra Brasilien hade vi kört ungefär så långt på vår resa. Fast egentligen hade jag inte behövt titta på trippmätaren för att veta att vi suttit i en hojsadel en sträcka motsvarande ett varv runt jorden. Det känns i den svullna hälsenan, de förstenade knäna och den nekrosdrabbade bakdelen. Varje gång jag sitter ned längre än fem minuter har jag också en klädsam hälta. Tillsammans med den svagt rundade konturen man får av ryggskyddet är en liknelse vid Quasimodo (ringaren i Notre Dame) närmare till hands än vad jag hade velat. Och ändå vet jag redan nu att jag kommer att sakna varenda minut av alltsammans när resan är till ända. Allt. Till och med skyfallen, de ibland fullständigt mordiska medtrafikanterna och de svarta avgaserna. Eller tja, kanske inte avgaserna då. I slutet på alla långa kördagar vill man bara lasta av motorcykeln, få något i magen och slänga sig på sängen (en dusch är för det mesta också en nödvändighet för att vistas bland andra människor). Men varje morgon finns den där ivrigheten att komma iväg där igen. De första morgontimmarna på hojen är snudd på magiska. Det finns något djupt beroendeframkallande i känslan av att vara på väg någonstans.

Fast antalet körda kilometer är ju ganska så oväsentligt jämfört med vad man har upplevt utmed vägen. Så vad har vi gjort? Något av det första som mötte oss i Brasilien var vattenfallet i Iguazu. För den som talar flytande guarani är detta kanske inte det mest målande namnet, men åtminstone ganska korrekt (vatten stort). För det är stort. Med sina 1 746 kubikmeter vatten som varje sekund kastar sig nedför stupet är Iguazu världens andra största vattenfall, i volym räknat. Vid några av de olika, finurligt byggda, utkikspunkterna blir man på biltvättsvis översköljd av vatten från alla håll, inklusive underifrån. Fallet tar stundvis upp hela horisonten och varje punkt man fäster blicken vid är i ständig förändring. Vi och de trevliga ryska cyklisterna vi gjorde sällskap med lät oss fängslas av skådespelet i flera timmar. Att vatten i frifall kan vara så kul.

Vi lärde oss snabbt att skalan på brasilienkartan skilde sig åt från de andra ländernas kartor. Det korta stenkastet (som rymdes mellan tummen och pekfingret) till Rio de Janeiro visade sig vara 180 mil. Kartan är så komprimerad att den mest liknar en tallrik spaghetti. En av pastasträngarna ledde oss rakt in i Sao Paolo och jag kände en nyvunnen värme gentemot vår GPS. Staden är en smula större än Ljungby där jag är uppvuxen. Även Rio visade sig vara ganska stort och småklurigt att köra i. Liksom i de flesta storstäder finns det även där områden man gärna inte vill hamna i. Skillnaden är dock att Rio verkar ha några fler sådana områden än genomsnittet och att man har sett dem i filmer som ”Guds stad”. Något förvånande är att även ”centrum” omfattas av kategorin på helgerna, då affärerna är stängda och dess beväpnade vakter tittar på tipsextra i hemmets lugna vrå. Hur det än ligger till med den saken kändes det riktigt storslaget att komma till Rio. Staden med Kristusstatyn, Sockertoppen och stränderna Copacabana och Ipanema där Cornelis Vreeswijk gick nyduschad (eller var det kanske Deirdre, i så fall en bra mycket angenämare tanke). Vid solnedgången den andra dagen fick en caipirinha och Cohiba på Copacabana avsluta vårt besök i Rio. Sämre kan man ha det.

Någonstans mitt i landet, i höjd med Salvador, ligger Chapada Diamantina (diamantplatån). Nationalparken skulle, enligt flera av varandra oberoende källor, vara en av de allra bästa naturupplevelserna i Brasilien. Vi bestämde ganska snart att detta skulle få bli den nordligaste punkten för vår tur på Sydamerikas östkust. Vägen ringlade sig fram mellan ett böljande grönt och alltmer tropiskt landskap. Så snart vi kom in i den enorma delstaten Minas Gerais började det regna i stort sett oavbrutet. Värmen och fukten påminde oss om hur det varit i Centralamerika, något vi redan nästan lyckats glömma. Ett par nätter stannade vi i den vackra kolonialstaden Ouro Preto, som vid någon tid faktiskt varit större än både London och New York. Nu var den mest en charmig by, men med de nio kyrkorna som tydligt bevis på dess forna storhetstid. De många slavarna som byggde dem fick gå till den minsta och enklaste.

I Belo Horisonte stannade vi till på BMW Euroville för att kontrollera ett oljeläckage från transmissionen och byta däck till vårt medhavda begagnade bakdäck vi köpt i Paraguay. Vi fick ett helt ofattbart trevligt bemötande och behövde inte ens betala för arbetet. Arbeten på BMW-verkstäder brukar annars befinna sig på motsatt sida om gratis på skalan.

Efter nästan fyra dagars körning från Rio de Janeiro kom vi så fram. Även om vi mestadels körde på bra asfaltsvägar gick en del av färden på en rödfärgad sandväg genom lindrigt bebyggda jordbruksområden. Tack och lov gjorde Chapada Diamantina oss inte besvikna efter den ganska långa resan. Vi spenderade ett par nätter i en av de trevligaste byarna hittills, Lencois, och vandrade omkring i nationalparken på dagarna. Det gick knappt att gå ett trettiotal meter utan att snubbla på ett majestätiskt vattenfall, katedrallik grotta, pampig ravin, eller surrealistisk klippformation. Alltsammans väldigt vackert och omgivet av djungel eller, vid den norra utkanten, ökenliknande terräng.

Överhuvudtaget stortrivdes vi i Brasilien. Musiken, maten men framförallt människorna är de mest bestående intrycken. Vi träffade så många trevliga människor där. En sympatisk gest som verkar gå hem i nästan alla sammanhang i Brasilien är ”tummen upp”. Den kan användas för att visa uppskattning (bilförare och passagerare som tutande hänger ut genom bilfönstret med halva kroppen för att ge oss tummen upp), för att fråga om den man pratar med förstått eller helt enkelt för att avsluta en mening, ungefär som en punkt.

Det finns såklart undantag från alla regler och vi träffade på ett av de få sådana i den lilla byn Palmeiras i utkanten av nationalparken, mitt under brinnande karneval. Föraren i en svart, risig bil brakade in i oss bakifrån när vi saktade ned och valde ett något märkligt sätt att lösa situationen. Han vägrade helt sonika att kliva ur sin bil och satt istället och låtsades som om det regnade. Inte ens en tillskyndande polis kunde få honom på bättre tankar. Med en allt surare min hävdade han bestämt att han inte gjort något, detta trots att en del av hans billack numera befann sig på våra väskhållare. Sannolikt riskerade vi att få ett annat finger i slutet på den diskussionen…