Efter en månad i vår hyrda lägenhet i San Telmo, Buenos Aires, började vi klättra på väggarna. Trots att Buenos Aires är en fantastiskt stad så var det definitivt dags att dra vidare. Den sista veckan upptäckte vi att vi omedvetet mer och mer hamnade i parker och på hamnpromenaden i Puerto Madero. Vi började köra på utflykter med hojen längre och längre bort från storstadsbruset och känslan när vi återigen kunde andas frisk luft utan avgaser och köra omkring på småvägar bland gröna ängar och skogar gjorde att vi så smått började inse att vi är mer ”pålandetmänniskor” än storstadsmänniskor. På morgonen den sjuttonde februari lastade vi på all packning på motorcykeln igen och lämnade Buenos Aires. Vi hade en månad på oss att köra upp i Paraguay, Brasilien och Uruguay innan vi behövde vara tillbaka igen för att flyga hem motorcykeln och oss

Himlen var klarblå och solen sken, när vi körde norrut mot staden Paraná. Landskapet kring oss bestod av odlade fält, ängar med betande kor, lummiga skogar, eucalyptusträd som doftade gott, och ibland såg vi gauchos som till häst föste ihop stora hjordar av boskap eller kontrollerade stängslen. Stora estancior löste av varandra när vi rullade fram mil efter mil, sprudlande av lycka över att vara på väg igen.

Vi har ofta träffat på vänliga människor som bjudit hem oss eller lämnat sitt telefonnummer för att vi skulle kunna ringa när vi hade vägarna förbi eller om vi hade några problem. Oftast har vi varit på väg någon annanstans, eller det har av någon annan anledning inte blivit av. Eller så är det typiskt svenskt att inte vilja tränga sig på, och vara till besvär. När vi körde från Ushuaia mot Buenos Aires träffade vi längs vägkanten på en annan motorcyklist från Paraná som bjöd hem oss, och när vi kom fram ringde vi faktiskt upp honom. Trots att vi bara hade träffats under en kort stund slutade det med att han bjöd oss på middag på en restaurang den kvällen. Vi fick en grundlig sightseeing av ”Paraná by night”, och nästa dag blev vi hembjudna för att träffa hans familj och äta en riktig argentinsk parilla. Nu började vi förstå varför mannen vid köttdisken på saluhallen i San Telmo suckade varje gång vi beställde 400 gram kött. Vid en argentinsk parilla räknar man nämligen med att grilla minst ett halvkilo kött per person. Vi åt och åt av den fantastiskt goda maten tills vi nästan storknade, och till det öppnades en fin flaska rött vin som länge sparats till ett speciellt tillfälle. Nästan hela familjen var samlade, med farmor och söner, och vi hade en jättetrevlig dag. Gästfriheten var enorm och vi blev så positivt överraskade av att någon glatt gör sig så mycket besvär för två smutsiga motorcyklister som han bara träffat och pratat med några minuter. Det var helt underbart och vi kunde inte låta bli att undra över om detta skulle kunna hända hemma i Sverige. Vi var välkomna att stanna hur länge vi ville, men vi kände ändå att vi ville komma vidare. Vi hade siktet inställt på karnevalen i Encarnacion i Paraguay och för att hinna dit i tid så packade vi på motorcykeln igen och blev guidade ut ur staden. Ett stort tack till familjen Rios för all vänlighet och enorma gästfrihet!