Vi hade nästan hundra mil kvar till den paraguyanska gränsen, och under vägen blev landskapet mer tropiskt. Längs vägkanten började vi återigen se stora mango- och avokadoträd, och gröna papegojor flög kors och tvärs mellan träden. Gränsen består av floden Rio Paranà (samma flod som vi följde tidigare men mer uppströms), på den argentinska sidan ligger staden Posadas och på den paraguyanska sidan ligger staden Encarnacion. Landskapet kring städerna är ganska lika med mycket odlad mark eller betesmark för kor, men genast när man kör över bron över floden får man känslan av att Paraguay är fattigare. Korna ser dessutom annorlunda ut också, och i Paraguay är det vanligare med de vita indiska korna med puckelrygg, vad de nu heter. Vi hade dumt nog inte bokat hotellrum i Encarnacion innan. Vi hittade inget på nätet, orkade inte ringa och boka, ville se om det var säkert för hojen och så vidare. Jag kan komma på många svepskäl men mest var det nog lathet. Det har ju alltid gått bra innan, så kontentan blev att vi kom fram till karnevalstaden samma dag som karnevalen var utan att ha ett hotellrum bokat. Dumt. Efter att ha frågat runt på kanske tjugo hotell började vi misströsta och fundera på om vi inte i alla fall skulle köra vidare. Men det hade ju varit snopet att missa karnevalen eftersom vi skyndat oss för att hinna hit. Så vi frågade runt på några hotell till och jag tror faktiskt att vi hade turen att få det absolut sista hotellrummet i hela stan. Eller rättare sagt otur kanske. Rummet visade sig toppa bottenlistan över alla hotellrum vi någonsin bott på. Det var skitigt, skabbigt, inpyrt med marijuanarök och såg mest ut som en knarkarkvart. Toaletten slog alla rekord och var helt svart. Den såg inte ut att vara städad de senaste tio åren. Dessutom kröp det upp kackerlackor från toastolen, och det läckte ut toavatten på golvet. Vi (dvs Robert) försökte spola ned kackerlackorna men de kom hel tiden upp igen, och man kunde lätt föreställa sig att de var ännu läskigare än innan efter de hade varit nere i avloppet och vänt igen. Utan överdrift gick jag inte innanför toadörren på hela tiden vi bodde där. Precis när vi checkat in började dessutom regnet hälla ned, karnevalen blev inställd och vi satt där i vårt skitiga hotellrum och önskade att vi kört vidare. Efter en sömnlös natt där vi var rädda att lakanet skulle glida åt sidan och göra att vi hamnade direkt på den av smuts svarta madrassen lastade vi på motorcykeln igen och denna morgonen var vi extra glada över att vara på väg igen.

Några mil utanför Encarnacion ligger två gamla jesuitmissioner från 1600-talet, La Santisma Trinidad de Parana och Jesus de Tavarangue, vars syfte var att ”integrera” den lokala Guaranipopulationen med kristendomen. Den så kallade integrationen verkade inledningsvis bestått av att ”rekrytera” oavlönade arbetare till jordbruk och byggnadsarbete. Bägge missionerna är nu iallafall med på Unescos världsarvslista. På vägen dit körde vi genom flera små byar där det såg ut som om tiden helt stått stilla de senaste hundra åren. Gamla farbröder plogade fälten med oxar, och häst och vagn var nästan lika vanligt på vägarna som bilar. Missionerna var fantastiskt vackra och väl värda en omväg. Vi var de enda utländska turisterna och även de enda som inte hade med sig tereré. Liksom argentinarna som är fanatiska med sitt mate, som de alltid har med sig, verkar paraguayanerna vara lika fanatiska med sitt tereré. Alla går omkring med en tererémugg (som är likadan som en matemugg) och en termos med kallt vatten som de fyller på muggen med. Många stannade för att prata en stund eller fotografera oss och motorcykeln, och vi började verkligen gilla Paraguay och dess trevliga invånare.

Paraguay är inte på långa vägar så stort som de senaste länderna vi varit i med sina långa avstånd, och på bara några timmar körde vi från Jesuitmissionerna i ena hörnet av landet mot huvudstaden Ascuncion i andra hörnet. Paraguay har bara 6,5 miljoner invånare och de flesta bor i landets södra del. I byarna vi passerade på vägen såg vi många exempel på vad som verkar vara Paraguayanernas stora passion; fotboll. Antingen så spelade man fotboll eller så hade man samlat hela kompisgänget och släpat ut teven på verandan för att se på en match. De som inte var sysselsatt med någonting som hade med fotboll att göra grillade kött eller drack tereré och pratade. En helt vanlig söndagseftermiddag i Paraguay… Vi var inte jättesugna på storstad igen utan beslöt oss för att stanna till i San Bernadino, en mindre by vid en sjö i närheten av Ascuncion. Vi råkade hamna på en supertrevlig pousada, som var raka motsatsen av hotellrummet från föregående natt, och hamnade kvickt på toppenlistan över hotell. Rummet var rent och trevligt, men det som verkligen gjorde den lilla pousadan en av de bästa hittills var det trevliga ägarparet. De lagade oss en fantastiskt god middag på kvällen och körde iväg för att köpa vin till oss. Mätta och belåtna och med löfte om att få låna deras lilla båt för att fiska nästa dag beslöt vi oss för att stanna ytterligare en dag. Fiskarna var inte på humör men det gjorde inte så mycket. Vi var lovade en traditionell paraguayansk middag på kvällen med ”sopa”. I de allra flesta latiamerikanska länder är en ”sopa” liksom hemma flytande och äts med sked. Denna skulle vara helt annorlunda och görs i ugnen. Enligt legenden hade kungen (vet inte vilken kung eftersom Paraguay inte haft så många kungar eller om vi förstod riktigt rätt men i alla fall så får ni hålla till godo) beställt soppa av sin kock men den stackars kocken råkade ha i för mycket majsmjöl och andra ingredienser i soppan och den blev helt fast. Skamset gick hon för att ändå servera kungen den misslyckade soppan. Kungen gillade den fasta soppan som äts med kniv och gaffel istället för sked och sen den dagen är det en av Paraguays nationalrätter. Med den goda middagen fick vi höra denna och ett gäng andra berättelser om seder i landet och sagor om knytt och väsen. En av Guaranifolkets många mytologiska figurer, och den mest omtalade, är Pombero. Han är en kortvuxen, hårig och okynnig rackare, och omtalas ofta som ”Karai Pythare”, nattens härskare. Hans närvaro förklarar allt från okända ljud till försvunna ting och olyckliga små händelser. Men man kan göra honom glad med ett glas rom och cigaretter.

Efter en fantastisk god frukost med bland annat avokadojuice (låter läskigt men är fantastiskt gott) åkte vi vidare igen, med medskickat lunchknyte i ryggsäcken. Den traditionella frukosten i Argentina består av kaffe och medialunas, en slags croissant, med dulce de leche, och vi som är vana vid att äta en ”riktig” frukost var glada över att Paraguay verkar ha lite rejälare frukostvanor. Från San Bernadino åkte vi vidare till Ciudad del Este i landets tredje hörn, och gränsen mot Brasilien. Ciudad del Este är en stor, hektisk och en ganska typisk gränsstad. Det finns många trevligare städer kan man säga. Utanför Ciudad del Este finns världens näst största damm som försörjer 80% av Paraguay och 25% av hela Brasilien med energi. Dammen är ganska omtalad eftersom vid bygget av dammen dränktes flera byar och värdefull natur. Bland annat förstördes flera vattenfall som var större än vattenfallet i Iguazu som idag är ett av de största turistattraktionerna i Argentina och Brasilien. Tyvärr kan man inte se dammen utan att följa med på en guidad tur och det passade inte riktigt med tiderna vi kom dit. Det var lite tråkigt att det sista vi såg av ett fantastiskt land som Paraguay var en ganska så tråkig gränsstad med mycket kriminalitet. Alla butikerna hade en, två eller till och med tre beväpnade vakter. Vi åkte runt för att försöka hitta nya däck till motorcykeln men det visade sig inte vara så lätt trots att Ciudad del Este sägs vara Sydamerikas shoppingmecka på grund av mycket lägre priser än grannländerna. Vi hittade dock ett begagnat bakdäck som skulle göra att vi skulle klara oss genom Brasilien. Med det nya däcket fastsurrat på motorcykeln åkte vi över gränsen till Brasilien och staden Foz de Iguazu för att se de stora, vackra vattenfallen som utgör gränsen mellan Brasilien och Argentina.