Den sista drygt tio dagarna i Buenos Aires gick mest år till att förbereda hemfärden. Vi hade tidigare bokat flygfrakt för motorcykeln med hjälp av Dakar Motors. Hojen blev servad och tvättad innan det var dags att lämna den på flygplatsen. Vi hoppades att det skulle gå lite smidigare än när vi nästan ett år tidigare skulle skicka den med båt, men vågade inte andas ut förrän den landade i Köpenhamn. Mot all förmodan gick det faktiskt så smidigt som det möjligtvis kunde gå och det dröjde inte länge innan alla tullpapper var i ordning och motorcykeln stod med urkopplat batteri, tömda däck, nedfällt styre och avtagen vindruta på en träpall i full färd med att bli inlindad i en kokong av plast. Med nedfällt styre ser motorcykeln lite ut som en ledsen hundvalp, och det var med blandade känslor vi lämnade den på flygplatsen. Lite lättade över att allt hade gått bra men mest ledsna för att nu var ju faktiskt motorcykelresan över. På riktigt. Resan som vi kanske hade trott skulle ”bota vår resfeber” hade istället skapat två Frankensteins resemonster. Vi var ännu värre drabbade än tidigare och började räkna på hur många semesterdagar vi kommer att spara ihop innan sommaren.

När hojen var lämnad hade vi drygt en vecka kvar i Buenos Aires. Det var fortfarande varmt som en svensk solig sommardag, och vi såg egentligen inga tecken på att det började bli höst. Men det kändes på något konstigt vis att det var på gång. Vi njöt av några sista picknickar med empanadas och vin i parken och i hamnen. Vi passade på att se operahuset och mata karparna i den japanska trädgården. Vi åt upp oss på argentinsk oxfilé. Vi tittade på lite mer tango. Och för att göra er besvikna – Nej, vi har inte lärt oss att dansa tango… Trots nyårslöftet. Fast jag har kommit på att egentligen är det roligare med samba. Musiken är mycket roligare och man kan inte låta bli att svänga på höfterna när man hör den. Så jag kanske befriar Robert från Tangonyårslöftet om det kan övergå till ett Sambanyårslöfte. Vad tror ni om det?