Blog Image

Blogg från en motorcykel

Hemma igen (4988 mil)

Hemresan Posted on ons, maj 11, 2011 20:51:10

Vi landade på Kastrups flygplats en grå, regnig och kylig vinterdag i slutet av mars. Ni som härdat ut hela den långa, kalla vintern skulle nog kalla det en vårdag. Tittade vi noga kunde vi kanske se något lite grässtrå spira genom alla nyanser av grått. Att komma från tusen nyanser av grönt i Brasilien till hundra nyanser av grått i Sverige kändes ärligt talat lite sådär.

Efter vi hämtat ut våra gigantiska väskor från transportbandet med all packning, mc-ställ, hjälmar och stövlar ringde vi till transportföretaget dit motorcykeln skulle komma. Och faktiskt så hade den precis landat! Efter ett besök till tullverket så kördes pallen med motorcykeln fram, vi drog av plasten, skruvade rätt styret, monterade på vindrutan, kopplade i batteriet, packade om alla sakerna, drog på oss mc-ställen, och körde iväg. Efter att ha fyllt i luft i däcken och bensin i tanken var vi ute på Öresundsbron. Det kändes jättekonstigt att ha kört omkring på andra sidan jorden i tio månader, och nu körde vi på Öresundsbron på väg mot lägenheten hemma i Lund!

Vi har varit på resande fot i tio månader. Vi har kört nästan fem tusen mil, genom arton länder. Det har på alla vis varit en helt underbart fantastisk resa och vi har varit med om så otroligt mycket. Vi har sett de vackrast tänkbara vyerna och mött underbara människor. Resan har varit allt vi drömt om och mer därtill. Fastän vi har varit kalla, blöta, trötta, varma, svettiga, mögliga och illaluktande har vi inte en enda gång önskat att vi reste på något annat sätt än med motorcykel. Inte ens efter fem tusen mils träsmak… Så, till familj och vänner som vi har saknat oerhört mycket under vägen och som vi verkligen ser fram emot att träffa – förbered vadderade stolar tills vi ses!

Tusen tack till alla er som har läst och uppskattat bloggen, och följt med oss på äventyret på motorcykel genom Kanada, USA, Mexico, Guatemala, El Salvador, Honduras, Nicaragua, Costa Rica, Panama, Colombia, Ecuador, Peru, Bolivia, Chile, Argentina, Paraguay, Brasilien och Uruguay!



På väg hem (4985 mil)

Hemresan Posted on ons, maj 11, 2011 20:47:38

Den sista drygt tio dagarna i Buenos Aires gick mest år till att förbereda hemfärden. Vi hade tidigare bokat flygfrakt för motorcykeln med hjälp av Dakar Motors. Hojen blev servad och tvättad innan det var dags att lämna den på flygplatsen. Vi hoppades att det skulle gå lite smidigare än när vi nästan ett år tidigare skulle skicka den med båt, men vågade inte andas ut förrän den landade i Köpenhamn. Mot all förmodan gick det faktiskt så smidigt som det möjligtvis kunde gå och det dröjde inte länge innan alla tullpapper var i ordning och motorcykeln stod med urkopplat batteri, tömda däck, nedfällt styre och avtagen vindruta på en träpall i full färd med att bli inlindad i en kokong av plast. Med nedfällt styre ser motorcykeln lite ut som en ledsen hundvalp, och det var med blandade känslor vi lämnade den på flygplatsen. Lite lättade över att allt hade gått bra men mest ledsna för att nu var ju faktiskt motorcykelresan över. På riktigt. Resan som vi kanske hade trott skulle ”bota vår resfeber” hade istället skapat två Frankensteins resemonster. Vi var ännu värre drabbade än tidigare och började räkna på hur många semesterdagar vi kommer att spara ihop innan sommaren.

När hojen var lämnad hade vi drygt en vecka kvar i Buenos Aires. Det var fortfarande varmt som en svensk solig sommardag, och vi såg egentligen inga tecken på att det började bli höst. Men det kändes på något konstigt vis att det var på gång. Vi njöt av några sista picknickar med empanadas och vin i parken och i hamnen. Vi passade på att se operahuset och mata karparna i den japanska trädgården. Vi åt upp oss på argentinsk oxfilé. Vi tittade på lite mer tango. Och för att göra er besvikna – Nej, vi har inte lärt oss att dansa tango… Trots nyårslöftet. Fast jag har kommit på att egentligen är det roligare med samba. Musiken är mycket roligare och man kan inte låta bli att svänga på höfterna när man hör den. Så jag kanske befriar Robert från Tangonyårslöftet om det kan övergå till ett Sambanyårslöfte. Vad tror ni om det?



Uruguay (4976 mil)

Paraguay/Brasilien/Uruguay Posted on ons, maj 11, 2011 20:28:41

Efter många, många mil genom ett fantastiskt Brasilien kom vi fram till Uruguay. Vi hade kört genom fuktiga tropiska skogar, genom ett böljande grönt landskap med kaffe- och bananplantager, förbi översvämmade bruna forsande floder och jordskred skapade av regnet som öste ned i mängder. Vi körde förbi gigantiska städer med moderna skyskrapor som bröt av mot favelorna, genom små byar med hus av plåt och papp, genom torra ökenlandskap med lustiga bergsformationer och förbi stränder där höga vågor svepte in mot den vita sanden.

När vi kom fram till gränsen kändes det verkligen som om att resan snart var slut. Vi hade bara en kort sträcka kvar att köra, och bara någon dag kvar innan vi skulle vara tillbaka i Buenos Aires för att lämna motorcykeln på flygplatsen. Det började närma sig höst och lönnarnas löv började gulna. Vi stannade till vid Punta Del Diablo, en trevlig och pittoresk fiskeby med vackra stränder i norra Uruguay. Det var fortfarande surfare ute i vattnet, och några restauranger var fortfarande öppna. Vid högsäsong bor det 25 000 personer i byn, och under vintern bara 700. Nu var det nog lite mittemellan. Vi hyrde en liten stuga att bo i, komplett med gammelfarmors alla prydnadssaker. Vi var bara lite bekymrade var uthyrarna hade gömt gammelfarmor. På kvällen satt vi på klipporna och tittade ut över havet när solen gick ned bakom oss och kände oss lite sorgsna över att äventyret snart är till ända.

Nästa dag körde vi vidare genom jordbrukslandskapet mot Colonia del Sacramento. Staden ligger på andra sidan floden från Buenos Aires och var i gamla tider ett smugglartillhåll. Den historiska stadskärnan är riktigt mysig med smala kullerstensgator, vackra hus och tjusiga restauranger med uteserveringar. Man kunde lätt föreställa sig de gamla smugglarna som stod och spejade över vattnet efter ljus från båtar, innan de gick in på den skumma sjöbusekrogen och fuktade strupen med ett krus öl. Dessutom verkar Uruguay nästa efter Kuba ha den allra största andelen av gamla bilar, och i närapå vartannat gathörn stod en gammal T-ford från 40-talet, eller när nu dom var i ropet. En annan sak som jag tänkte på i Uruguay var att de hade otroligt många, och fantastiskt vackra, hästar.

Efter bara några dagar i det lilla, vackra landet var det dags att ta sig till Argentina igen. Från Colonia del Sacramento går en färja över till Buenos Aires och färden tar nästan två timmar. Trots att vi bara en månad tidigare var så glada att lämna Buenos Aires, och att återse staden nu innebar att resan var slut, var det ändå ganska skönt att komma tillbaka. Det kändes lite som att komma hem när vi svängde in i de välbekanta kvarteren i San Telmo och parkerade framför vårt ”gamla” hus.



Paraguay (3 982 mil)

Paraguay/Brasilien/Uruguay Posted on ons, mars 23, 2011 14:52:04

Vi hade nästan hundra mil kvar till den paraguyanska gränsen, och under vägen blev landskapet mer tropiskt. Längs vägkanten började vi återigen se stora mango- och avokadoträd, och gröna papegojor flög kors och tvärs mellan träden. Gränsen består av floden Rio Paranà (samma flod som vi följde tidigare men mer uppströms), på den argentinska sidan ligger staden Posadas och på den paraguyanska sidan ligger staden Encarnacion. Landskapet kring städerna är ganska lika med mycket odlad mark eller betesmark för kor, men genast när man kör över bron över floden får man känslan av att Paraguay är fattigare. Korna ser dessutom annorlunda ut också, och i Paraguay är det vanligare med de vita indiska korna med puckelrygg, vad de nu heter. Vi hade dumt nog inte bokat hotellrum i Encarnacion innan. Vi hittade inget på nätet, orkade inte ringa och boka, ville se om det var säkert för hojen och så vidare. Jag kan komma på många svepskäl men mest var det nog lathet. Det har ju alltid gått bra innan, så kontentan blev att vi kom fram till karnevalstaden samma dag som karnevalen var utan att ha ett hotellrum bokat. Dumt. Efter att ha frågat runt på kanske tjugo hotell började vi misströsta och fundera på om vi inte i alla fall skulle köra vidare. Men det hade ju varit snopet att missa karnevalen eftersom vi skyndat oss för att hinna hit. Så vi frågade runt på några hotell till och jag tror faktiskt att vi hade turen att få det absolut sista hotellrummet i hela stan. Eller rättare sagt otur kanske. Rummet visade sig toppa bottenlistan över alla hotellrum vi någonsin bott på. Det var skitigt, skabbigt, inpyrt med marijuanarök och såg mest ut som en knarkarkvart. Toaletten slog alla rekord och var helt svart. Den såg inte ut att vara städad de senaste tio åren. Dessutom kröp det upp kackerlackor från toastolen, och det läckte ut toavatten på golvet. Vi (dvs Robert) försökte spola ned kackerlackorna men de kom hel tiden upp igen, och man kunde lätt föreställa sig att de var ännu läskigare än innan efter de hade varit nere i avloppet och vänt igen. Utan överdrift gick jag inte innanför toadörren på hela tiden vi bodde där. Precis när vi checkat in började dessutom regnet hälla ned, karnevalen blev inställd och vi satt där i vårt skitiga hotellrum och önskade att vi kört vidare. Efter en sömnlös natt där vi var rädda att lakanet skulle glida åt sidan och göra att vi hamnade direkt på den av smuts svarta madrassen lastade vi på motorcykeln igen och denna morgonen var vi extra glada över att vara på väg igen.

Några mil utanför Encarnacion ligger två gamla jesuitmissioner från 1600-talet, La Santisma Trinidad de Parana och Jesus de Tavarangue, vars syfte var att ”integrera” den lokala Guaranipopulationen med kristendomen. Den så kallade integrationen verkade inledningsvis bestått av att ”rekrytera” oavlönade arbetare till jordbruk och byggnadsarbete. Bägge missionerna är nu iallafall med på Unescos världsarvslista. På vägen dit körde vi genom flera små byar där det såg ut som om tiden helt stått stilla de senaste hundra åren. Gamla farbröder plogade fälten med oxar, och häst och vagn var nästan lika vanligt på vägarna som bilar. Missionerna var fantastiskt vackra och väl värda en omväg. Vi var de enda utländska turisterna och även de enda som inte hade med sig tereré. Liksom argentinarna som är fanatiska med sitt mate, som de alltid har med sig, verkar paraguayanerna vara lika fanatiska med sitt tereré. Alla går omkring med en tererémugg (som är likadan som en matemugg) och en termos med kallt vatten som de fyller på muggen med. Många stannade för att prata en stund eller fotografera oss och motorcykeln, och vi började verkligen gilla Paraguay och dess trevliga invånare.

Paraguay är inte på långa vägar så stort som de senaste länderna vi varit i med sina långa avstånd, och på bara några timmar körde vi från Jesuitmissionerna i ena hörnet av landet mot huvudstaden Ascuncion i andra hörnet. Paraguay har bara 6,5 miljoner invånare och de flesta bor i landets södra del. I byarna vi passerade på vägen såg vi många exempel på vad som verkar vara Paraguayanernas stora passion; fotboll. Antingen så spelade man fotboll eller så hade man samlat hela kompisgänget och släpat ut teven på verandan för att se på en match. De som inte var sysselsatt med någonting som hade med fotboll att göra grillade kött eller drack tereré och pratade. En helt vanlig söndagseftermiddag i Paraguay… Vi var inte jättesugna på storstad igen utan beslöt oss för att stanna till i San Bernadino, en mindre by vid en sjö i närheten av Ascuncion. Vi råkade hamna på en supertrevlig pousada, som var raka motsatsen av hotellrummet från föregående natt, och hamnade kvickt på toppenlistan över hotell. Rummet var rent och trevligt, men det som verkligen gjorde den lilla pousadan en av de bästa hittills var det trevliga ägarparet. De lagade oss en fantastiskt god middag på kvällen och körde iväg för att köpa vin till oss. Mätta och belåtna och med löfte om att få låna deras lilla båt för att fiska nästa dag beslöt vi oss för att stanna ytterligare en dag. Fiskarna var inte på humör men det gjorde inte så mycket. Vi var lovade en traditionell paraguayansk middag på kvällen med ”sopa”. I de allra flesta latiamerikanska länder är en ”sopa” liksom hemma flytande och äts med sked. Denna skulle vara helt annorlunda och görs i ugnen. Enligt legenden hade kungen (vet inte vilken kung eftersom Paraguay inte haft så många kungar eller om vi förstod riktigt rätt men i alla fall så får ni hålla till godo) beställt soppa av sin kock men den stackars kocken råkade ha i för mycket majsmjöl och andra ingredienser i soppan och den blev helt fast. Skamset gick hon för att ändå servera kungen den misslyckade soppan. Kungen gillade den fasta soppan som äts med kniv och gaffel istället för sked och sen den dagen är det en av Paraguays nationalrätter. Med den goda middagen fick vi höra denna och ett gäng andra berättelser om seder i landet och sagor om knytt och väsen. En av Guaranifolkets många mytologiska figurer, och den mest omtalade, är Pombero. Han är en kortvuxen, hårig och okynnig rackare, och omtalas ofta som ”Karai Pythare”, nattens härskare. Hans närvaro förklarar allt från okända ljud till försvunna ting och olyckliga små händelser. Men man kan göra honom glad med ett glas rom och cigaretter.

Efter en fantastisk god frukost med bland annat avokadojuice (låter läskigt men är fantastiskt gott) åkte vi vidare igen, med medskickat lunchknyte i ryggsäcken. Den traditionella frukosten i Argentina består av kaffe och medialunas, en slags croissant, med dulce de leche, och vi som är vana vid att äta en ”riktig” frukost var glada över att Paraguay verkar ha lite rejälare frukostvanor. Från San Bernadino åkte vi vidare till Ciudad del Este i landets tredje hörn, och gränsen mot Brasilien. Ciudad del Este är en stor, hektisk och en ganska typisk gränsstad. Det finns många trevligare städer kan man säga. Utanför Ciudad del Este finns världens näst största damm som försörjer 80% av Paraguay och 25% av hela Brasilien med energi. Dammen är ganska omtalad eftersom vid bygget av dammen dränktes flera byar och värdefull natur. Bland annat förstördes flera vattenfall som var större än vattenfallet i Iguazu som idag är ett av de största turistattraktionerna i Argentina och Brasilien. Tyvärr kan man inte se dammen utan att följa med på en guidad tur och det passade inte riktigt med tiderna vi kom dit. Det var lite tråkigt att det sista vi såg av ett fantastiskt land som Paraguay var en ganska så tråkig gränsstad med mycket kriminalitet. Alla butikerna hade en, två eller till och med tre beväpnade vakter. Vi åkte runt för att försöka hitta nya däck till motorcykeln men det visade sig inte vara så lätt trots att Ciudad del Este sägs vara Sydamerikas shoppingmecka på grund av mycket lägre priser än grannländerna. Vi hittade dock ett begagnat bakdäck som skulle göra att vi skulle klara oss genom Brasilien. Med det nya däcket fastsurrat på motorcykeln åkte vi över gränsen till Brasilien och staden Foz de Iguazu för att se de stora, vackra vattenfallen som utgör gränsen mellan Brasilien och Argentina.



Gästfrihet i Argentina (3 796 mil)

Argentina/Chile Posted on ons, mars 23, 2011 14:49:41

Efter en månad i vår hyrda lägenhet i San Telmo, Buenos Aires, började vi klättra på väggarna. Trots att Buenos Aires är en fantastiskt stad så var det definitivt dags att dra vidare. Den sista veckan upptäckte vi att vi omedvetet mer och mer hamnade i parker och på hamnpromenaden i Puerto Madero. Vi började köra på utflykter med hojen längre och längre bort från storstadsbruset och känslan när vi återigen kunde andas frisk luft utan avgaser och köra omkring på småvägar bland gröna ängar och skogar gjorde att vi så smått började inse att vi är mer ”pålandetmänniskor” än storstadsmänniskor. På morgonen den sjuttonde februari lastade vi på all packning på motorcykeln igen och lämnade Buenos Aires. Vi hade en månad på oss att köra upp i Paraguay, Brasilien och Uruguay innan vi behövde vara tillbaka igen för att flyga hem motorcykeln och oss

Himlen var klarblå och solen sken, när vi körde norrut mot staden Paraná. Landskapet kring oss bestod av odlade fält, ängar med betande kor, lummiga skogar, eucalyptusträd som doftade gott, och ibland såg vi gauchos som till häst föste ihop stora hjordar av boskap eller kontrollerade stängslen. Stora estancior löste av varandra när vi rullade fram mil efter mil, sprudlande av lycka över att vara på väg igen.

Vi har ofta träffat på vänliga människor som bjudit hem oss eller lämnat sitt telefonnummer för att vi skulle kunna ringa när vi hade vägarna förbi eller om vi hade några problem. Oftast har vi varit på väg någon annanstans, eller det har av någon annan anledning inte blivit av. Eller så är det typiskt svenskt att inte vilja tränga sig på, och vara till besvär. När vi körde från Ushuaia mot Buenos Aires träffade vi längs vägkanten på en annan motorcyklist från Paraná som bjöd hem oss, och när vi kom fram ringde vi faktiskt upp honom. Trots att vi bara hade träffats under en kort stund slutade det med att han bjöd oss på middag på en restaurang den kvällen. Vi fick en grundlig sightseeing av ”Paraná by night”, och nästa dag blev vi hembjudna för att träffa hans familj och äta en riktig argentinsk parilla. Nu började vi förstå varför mannen vid köttdisken på saluhallen i San Telmo suckade varje gång vi beställde 400 gram kött. Vid en argentinsk parilla räknar man nämligen med att grilla minst ett halvkilo kött per person. Vi åt och åt av den fantastiskt goda maten tills vi nästan storknade, och till det öppnades en fin flaska rött vin som länge sparats till ett speciellt tillfälle. Nästan hela familjen var samlade, med farmor och söner, och vi hade en jättetrevlig dag. Gästfriheten var enorm och vi blev så positivt överraskade av att någon glatt gör sig så mycket besvär för två smutsiga motorcyklister som han bara träffat och pratat med några minuter. Det var helt underbart och vi kunde inte låta bli att undra över om detta skulle kunna hända hemma i Sverige. Vi var välkomna att stanna hur länge vi ville, men vi kände ändå att vi ville komma vidare. Vi hade siktet inställt på karnevalen i Encarnacion i Paraguay och för att hinna dit i tid så packade vi på motorcykeln igen och blev guidade ut ur staden. Ett stort tack till familjen Rios för all vänlighet och enorma gästfrihet!



Buenos Aires (3 744 mil)

Argentina/Chile Posted on tor, februari 17, 2011 00:11:58

Buenos Aires. Hur i hela friden ska man kunna beskriva Buenos Aires på ett rättvist sätt? Ska man börja i centrum, med breda avenyer kantade med gigantiska och pampiga byggnader med statyer och kolonner? Den ståtliga obelisken som blivit ett kännetecken för Buenos Aires? Den pampiga, magnifika Teatro Colon med kristallkronor och röda sammetsstolar, som har hänfört besökare sedan den öppnade 1908, med operor och konserter i världsklass? Ska man beskriva den oerhört vackra Catedral Metropolitana som står ut mot alla andra vackra katedraler med sitt fantastiska mosaikgolv? Ska man fortsätta berätta om det sofistikerade palatset Casa Rosada, där man fortfarande kan ana Evita Peron stå på balkongen och vinka till sitt folk, till tonerna av Abbas Don´t cry for me argentina….. Eller blandar jag ihop det med filmen, kanske? Till värdelöst vetande här, så är faktiskt presidentpalatset ritat av den svenskfödde arkitekten Henrik Åberg… Ska man berätta om de hemlösa stackarna som slagit upp sitt läger ett halvt kvarter från presidentpalatset? Eller dem som sover på sina madrasser i parken framför fantastiskt vackra Palacio Del Congreso? Ska man berätta om cafeet från 1858, där man fortfarande serverar kaffe med ett stänk av tango, som man gjorde då? Eller om Starbucks, McDonalds, Dior och Rolex? Eller ska man försöka hitta Buenos Aires själ? Och ska man göra det, då tror jag att man får bege sig från affärscentrum, där alla stora europeiska storstadsbyggnader ligger, där alla utländska företag har sina kontor, och alla amerikanska kaffekedjorna har nästlat sig in i var sitt kvarter.

Man får bege sig bortom Puerto Madero, som i och för sig är ganska trevligt, med sina hippa restauranger som ockuperat de gamla lagerbyggnaderna i tegel längs promenadstråken runt de gamla hamnbassängerna, och lyxlägenheter med gigantiska balkonger och terasser i nybyggda spegelblanka höghus. Puerto Madero som gränsar till naturområdet Costanera Sur, en oas i storstaden. (Och som började brinna när jag promenerade där – jag menar en riktig skogsbrand – och jag lovar – jag smygrökte inte! Säkert tjugo brandbilar kom dit, har aldrig sett så många på en gång. Men det är en annan historia. Nu letar vi efter Buenos Aires själ.)

Jag tror inte heller man hittar Buenos Aires själ i Recoleta, stadsdelen norr om centrum. Recoleta som idag är den fina stadsdelen om nu Puerto Madero är den hippa. Fina gamla kolonialhyreshus trängs med nybyggda lyxvåningar kring parkerna med stora fontäner och statyer, och små gräsmattor där damer i Diordräkter, stora mörka Gucchisolglasögon, Manolo Blahnikstilettos och Luis Vuittonväskor rastar sina toypudlar. Om de inte anlitar en hundrastare förstås. Det borde vara bra business, om man ser till att de går omkring med tolv, femton hundar i koppel samtidigt. Jag undrar bara vad som skulle hända om så att säga en av hundarna skulle bli jättesugen på att jaga livet ur en katt som så självsäkert spatserade förbi med svansen i vädret. Skulle man strax få se en kattstackare rusa fram på trottoaren med femton hundar efter sig, släpande på en stackars hundrastare bakom sig? Jag kan precis se det framför mig… Och katten hade så klart klarat sig galant.

En av Buenos Aires stora turistattraktioner är faktiskt kyrkogården i Recoleta där alla med någon gnutta blått blod eller på något vis framstående Porteño, som Buenos Airesborna kallas, har blivit begravd. Eller rättare sagt alla med en riktigt stor skattkista, fett bankkonto eller tjock madrass. Kommer ni ihåg att jag berättade om kyrkogården i Rio Grande? Den med alpstugorna med gardiner och småkyrkorna? Här handlar det mer om marmormausoleum modell större eller ännu större. Här är det inte små minikyrkor, utan kompletta tempel eller katedraler som man kan placera sin kista i. De var alla väldigt vackra, det var stämningsfullt på något vis att promenera omkring bland gravarna men samtidigt fick man en litet stänk av dåligt samvete. Att gravar har blivit en turistattraktion. Såklart var den största attraktionen Evita Perons grav, och det var faktiskt kö för att nå fram. Grannmausoleumet till höger om Evitas familjegrav var faktiskt tom och till salu. Så om någon önskar bli begravd med fint sällskap kanske det är läge att slå till… Vit marmor och lite lagom med krusiduller.

Men jakten på Buenos Aires själ, den går vidare. Bortom Recoleta hittar man Palermo, en av de största stadsdelarna som i sin tur delas in i bla Palermo Hollywood och Palermo Soho. Här är populärt att bo, inte så dyrt som Recoleta eller Puerto Madero, men ändå ett någorlunda lugnt och ”säkert” område. Kolonialhus trängs med större bostadshus, det finns massor av trendiga butiker, barer, cafeer och restauranger att välja på. Även här ser man hundrastarna med sin flock av hundar. Stora genomfartsleder med tolv filer – i vardera riktning – löper genom stadsdelen, här som överallt annars. I rondellerna och korsningarna står stora statyer och en och annan fontän. Men Palermos skatt är ändå parkerna. Här finns Jardin Botanico Carlos Thays som är perfekt för en promenad. Här finns Rosedal med alla sina vackra rosor som ger en söt, tung blomdoft som ett välkommet andningshål från alla avgaser. Här finns Japanska trädgården med sina bonsaiträd och karpdammar med små broar över. Här finns gigantiska parker att jogga, ha picknick eller spela fotboll i. Och kan man inte verkligen spela bra fotboll ska man inte fråga om man får vara med och spela. I Argentina är fotboll blodigt allvar. Här finns parker med små sjöar att ro i, poloarenor, hästkapplöpningsbanor, zoo… Ja, ni fattar. I Palermo finns allt som omfattar någon sort av gräs eller grönt. Men kanske inte Buenos Aires själ. Vi letar vidare. Det finns gott om stadsdelar att välja på, 47 stycken om man ska vara exakt.

La Boca. De gamla arbetarkvarteren som ligger längs Rio Riachuelo. Det var hit de italienska immigranterna från Genoa först landade. Det är idag en av de fattigare stadsdelarna med hög kriminalitet där guideboken varnar för att ”gå utanför turiststråken”. Turistattraktionerna består av några kvarter med fantastiska hus. Tvåvåningshus i sten, trä och plåt målade i regnbågens alla färger. Och då menar jag inte ett hus i rött, ett i grönt, ett i gult, utan ett och samma hus är målat i massor av olika färger. De mest färglada kvarteren i hela Buenos Aires. Och till detta kommer massor av restauranger med tangouppvisningar och gamla bordeller som idag är barer med gammaldags känsla. Längs trottoaren står konstnärer och försöker sälja sina oljemålningar av La Boca. Vid vattnet har man byggt upp en stor scen och dansbana med tangolektioner. De som inte vågar vara med själva (det vill säga vi) kan se dom andra stackars nybörjarna svettas och trampa varandra på tårna på storbildsteven som hänger ovanför. Mmmm, kanske börjar likna något. Jag gillar La Boca på något konstigt vis. Turistkvarteren blir alldeles för mycket, men utanför ser man fortfarande samma hus, samma färger men här är de blekta av tiden och färgen har flagnat. Hela familjer sitter ute på trottoaren på kvällarna och umgås med grannfamiljen. Barnen är ute och spelar fotboll på det lilla torget som skuggas av höga träd. Här springer hundarna lösa på gatan och man ser inte skymten av någon hundrastare. Vilket i och för sig medför fler ”olyckor” på gatan, vilket i sin tur gör att man inte ser så mycket av de vackra byggnaderna överhuvudtaget utan att man mest stirrar blint ned på trottoaren och kryssar mellan hundbajsarna. Min taktik är att speja av trottoaren typ tjugo steg framåt, titta upp på omgivningarna i tjugo steg och sen tillbaka till spejandet. Det har fungerat så här långt.

Jag har börjat inse att tango är en viktig ingrediens i den stora grytan Buenos Aires, vilket leder oss till Buedo. Också en gammal stadsdel med stora vackra byggnader, breda avenyer, gott om gamla klassiska grillrestauranger, parillor, med gigantiska stekar, barer med en fyrtiotalskänsla och tangoställen dit jag tror argentinarna går för att dansa. Inte bara tangoshower för turisterna med andra ord. Men Buedo känns ändå inte så personligt, och det är inte heller riktigt vad vi letar efter. Vi har nu rört oss i en cirkel runt den äldsta stadsdelen, San Telmo. Här bodde de rikaste familjerna på 1800-talet i stora, vackra hus med mycket krusiduller och stuckaturer på. På 1870-talet övergavs området efter härjningar av Gula febern. De stora lägenheterna styckades upp och såldes billigt. Hyrorna var låga och detta lockade till sig immigranter, poeter, författare och konstnärer. Idag är några av byggnaderna utbytta mot mer moderna (läs ungefär 60-tal), klossar till höghus som bryter upp mot dom gamla kolonialhusen. En del av de gamla husen är restaurerade och målade, medan andra flagnar och nästan faller samman. Ofta ser man färgglad graffitti på murarna eller de mer förfallna husen. Längs de smala kullerstensgatorna säljs frukter och grönsaker hos den lokala grönsakshandlaren. Vill man köpa kött går man till saluhallen eller till slaktaren på hörnet. Här trängs butiker som säljer tangoskor och tangokläder med antikvariat, antikaffärer och en och annan souvenirbutik. Det finns gott om tangoskolor, milongor där man dansar och restauranger med tangouppvisningar. Här finns små kvarterspubar där ”de stora tangomusikerna” satt och spelade och sjöng. Här hittar man baren där Che Guevara satt och planerade sin motorcykelresa genom Sydamerika. På torget Plaza Dorrego, som täcks av uteserveringar, kan man avnjuta tangouppvisning efter tangouppvisning till sitt kaffe. På söndagarna sjuder hela San Telmo av liv då varenda gata fylls med antikviteter, gatumusikanter, marknadsstånd med allsköns prylar, dansuppvisningar, spontana trumshower, och ungefär varenda turist som befinner sig i stan den dagen. Uteserveringarna och restaurangerna fylls upp av törstiga och hungriga söndagsfirare. En vanlig vardag är det betydligt lugnare och man kan spendera många timmar på att strosa omkring, och se farbröderna sitta i parken och spela schack. Turistigt eller inte, men jag tror att vi hittat något nu. Jag tror inte att det är Buenos Aires själ som vi nu letat efter, utan kanske dess hjärta.

För att hitta Buenos Aires själ har jag nu insett att vi nog får lägga ihop alltsammans. Stadsdelarna som jag har berättat om, de glänsande spegelhöghusen som speglar sig i hamnbassängerna, de ruffiga kåkstäderna mellan järnvägen och motorvägen där det hänger tvätt på tork på vägräcket. De fina villakvarteren i några av förorterna, Chinatown i stadsdelen Belgrano. Familjerna som sitter på parkbänken och dricker sitt mate, gubbarna som sitter på kvartersfiket och dricker en kopp kaffe. Lägg till tangodansarna som ger uppvisningar framför shoppingcentrat Galerias Pacifico, shoppingcentrat med den finaste takmålningen jag någonsin sett i ett shoppingcentra, och de hemlösa människorna som sover på kartonger i parken bredvid vår lägenhet. Lägg till glada, festande människor som alla älskar sitt Buenos Aires, staden som aldrig sover. Lägg till doften av storstad med avgaser, stanken av sopor, doften av nybakat bröd från bageriet, doften av grillat kött från kvartersrestaurangen och doften av blommor från gatuförsäljaren. Lägg till ljudet av tangomusik, barn som leker, gatuförsäljare som hojtar om sina varor, högljudda diskussioner på spanska, och det konstanta bruset av trafiken i bakgrunden. Lägg till smaken av vin. Då tror jag att man har hittat Buenos Aires själ!



Norrut som omväxling (3714 mil)

Argentina/Chile Posted on fre, januari 28, 2011 19:52:39

Enligt mannen som äger hotellet vi bodde på i Ushuaia har de i snitt fem varma och soliga dagar per år. Resten av sommardagarna är mulna, regniga, dimmiga och kyliga. Hur resten av året är vågar jag inte ens tänka på. Med sagolik tur prickade vi nog in alla de där soliga dagarna och vi fick bara några korta regnskurar på oss. Efter att ha spenderat årets första dagar i världens sydligast belägna stad började vi köra norrut igen, mot Buenos Aires. Efter att ha kört söderut i över 7 månader kändes det lite konstigt att nu vara på väg åt andra hållet och det började nästan kännas som om vi var på väg hem igen, och att resan snart skulle vara slut. Vi fick påminna oss själva om att det fortfarande var flera månader kvar tills dess, och att vi fortfarande hade mycket kvar att uppleva.

Fiskevattnen i Tierra del Fuego ska vara några av världens bästa för öring och på vägen från Ushuaia stannade vi till vid några ställen för att prova fiskelyckan. Vid Lago Escondido, den gömda sjön, hade vi tur med både väder, fiskelycka och tältplats och vi fick äta den där öringen som vi hade planerat som julmiddag, fast lite försenat. Senare fick vi reda på att den som vi tyckte var en vackert belägen och pittoresk sjö var en av traktens mysterier. Flera fiskare och även några av traktens ungdomar har drunknat i sjön och aldrig flutit upp. Hade jag vetat det tidigare hade vi nog valt ett annat ställe att sätta upp vårt tält…

Floden Rio Grande, som vi passerade lite senare, bjöd varken på fisk eller en stilla sommarkväll, men visade väl upp sin blåsiga sida. Hur någon kan flugfiska i stormstyrka övergår mitt förstånd. Jag har däremot kommit på att den bästa utrustningen för att fiska i storm är mc-ställ och integralhjälm. Staden Rio Grande som ligger vid flodens mynning ut i Atlanten har i alla fall några sevärdheter som är lite annorlunda. Dels har dom en tio meter lång öring bredvid stadsskylten som talar om att Rio Grande är ”världens öringshuvudstad”. Det där med självutnämnelser att vara någots huvudstad är för övrigt också lite lustigt. Som krabbhuvudstaden vi kom till i USA, eller vandringshuvudstaden El Chalten. Hur vet de att det inte finns någon bättre? Det andra lite annorlunda med Rio Grande är faktiskt kyrkogården. Det verkar som om varje familj har ett slags mausoleum och det är kanske inte så ovanligt. Men här är dom byggda som små stugor med gardiner i fönstrena, som små minikyrkor kompletta med torn och kyrkklocka eller som ett traditionellt i marmor. Det tredje som var lite annorlunda med Rio Grande var att vi hittade ett monument till minne av de kroatiska pionjärerna som kommit till Tierra del Fuego för länge sen. Vi visste att kroater hade bosatt sig här men detta var det första spåret vi sett, och eftersom Roberts mamma kom från Kroatien var det lite speciellt.

Från Rio Grande fortsatte vi norrut, över den chilenska delen av Tierra del Fuego och tillbaka in i Argentina. De djur man ser mest efter vägen, förutom får och kor, är guanacos, emuer som här kallas rheas och rävar. Gäss och andra fåglar i alla former och fasoner finns det också gott om men de enda jag känner igen av dom är måsar och rosa flamingosar. Rheasen måste ha dragit nitlotten förresten. Tänk att vara en fågel som inte kan flyga! Vilken besvikelse! Men de är jäkligt snabba på att springa. Guanacos, som är en släkting till laman finns det riktigt gott om, och de håller ofta till precis vid vägen. Gärna med halva flocken på ena sidan vägen och halva flocken på andra sidan vägen så att de förvirrat ska irra fram och tillbaka när man kommer körandes. De galopperar längs vägen och hoppar graciöst fram och tillbaka över staketen. Vi ser att de flesta bilister knappt ens saktar farten när de ser guanacos längs vägen och det förklarar alla påkörda djur vi ser. Ibland går det tyvärr bara något hundratal meter mellan kadavren. I vissa delar av Patagonien såg vi många döda djur som var upphängda på staketen, både får, guanacos och till och med en hund. Jag vet inte om det var ett sätt att berätta för markägaren att man kört på något av hans djur eller om det var ett typiskt fall för den argentinska versionen av ”Grannfejden”?

Naturen har växlat från de snöklädda kala bergen i trakten kring Ushuaia, där morgondimman ligger tät runt båtarna som tuffar ut i kanalerna med riktning mot Antarktis, till lummiga gröna skogar som omger kalla klarblåa fjällsjöar, till skogar av torra förstenade träd med knotiga grenar övervuxna av mossa som vajar som fanor i vinden, till böljande gräsklädda gröna kullar där man ser tusentals kor och får beta, till milsvida torra gräsklädda slätter i gula och bruna sensommarfärger med avbrott av en och annan vit uttorkad saltsjö. Jag har alltid drömt om att rida över Pampas och här är vi nu. Med motorcykel istället för häst, men jag tror att det är näst intill omöjligt att få Robert att byta ut hojen mot varsin häst……

Ruta 3 heter vägen som går hela vägen upp till Buenos Aires. Den är lång, den är rak, och den är ganska tråkig. Även här hade vi tur med vädret och de de välkända patagoniska stormvindarna gjorde sig bara påminda under en av dagarna. Då var det riktiga stormstyrkor, och vi kunde varken stå upprätta själva eller ännu mindre lämna hojen parkerad utanför restaurangen när vi skulle äta lunch. De stora sevärdheterna längs kusten är stora pingvinkolonier, valar, späckhuggare, sjölejon och delfiner. Val- och späckhuggarsäsongen var redan över när vi kom dit, men pingviner fanns det i massor. Vi stannade till vid Parque National Bahia dos Cabos, där man ser Magellan pingviner på riktigt nära håll. Sjölejonen ligger och latar sig lite längre bort. Jag kunde inte låta bli att tänka på filmen Pingvinresan när vi gick omkring bland de drygt 25 000 pingvinerna. Vilket håll man än såg var det pingviner. Pingviner som stod och solade, som kärvänligt putsade sina ungar, som stod och kuttrade tillsammans med sin partner, pingviner som vaggade till eller från stranden för ett dopp i havet, pingviner som låg och sov. Pingviner i mängder helt enkelt. De måste faktiskt vara ett av de roligaste djuren att se på, och jag kunde knappt hålla mig för skratt när vi promenerade omkring bland dem.

Resten av de drygt 300 milen mot Buenos Aires passerade förbi. Längs vägen övernattade vi i några byar som var riktigt mysiga, och känslan av att sista biten mot huvudstaden bara var en ”transportsträcka” försvann. Gaiman är en gammal walesisk by, med skyltar på walesiska, restauranger med walesisk mat och thehus med walesiska bakverk. Benito Juarez var en annan mysig by med vackra kolonialbyggnader. Vi bodde på fjärde våningen på ett hotell med utsikt över torget, perfekt att betrakta skådespelet med blixtar som korsade hela himlen och öronbedövande åskknallar. Regnovädret var ett av de värsta på länge. Hela eftermiddagen när vi körde lurade det precis bakom oss och vi körde snabbare och snabbare för att komma undan. Vi hann precis checka in på hotellet och köpa bröd, salami och vin, och bänka oss på första parkett framför fönstret innan spektaklet brakade loss.

Nästa dag kunde man fortfarande känna doften av ovädret som nu dragit förbi, men himlen var återigen klarblå och solen sken. De torra grässlätterna övergick till bördig, odlad mark när vi började närma oss Buenos Aires. Stora fält med mogen majs turades om med klargula fält med solrosor. Jag är sällan på riktigt dåligt humör, och det är helt omöjligt att vara det bara med tanken på ett helt fält med stora gula blommor som riktar sig mot solen.

Väl framme i Buenos Aires körde vi till Dakar Motos, där de flesta långresenärer med motorcykel hamnar. Antingen för att fixa till sin hoj innan de fortsätter resan, för att få hjälp med att boka flygfrakt eller skeppning, eller för att träffa andra hojåkare. Man ska kunna övernatta där för en billig peng, men övernattningsmöjligheterna visade sig vara våningssängar i en del av verkstan eller tältplatser ute på bakgården, till ett pris som inte heller var den billigaste pengen. Vi träffade däremot trevliga hojåkare, pratade lite om flygfrakt, lastade av väskorna från hojen för att ändå övernatta på den enda sängen som var ledig, och hörde oss för om Dakarrallyt som dagen efter skulle avslutas i Buenos Aires. Vi fick reda på att den enda möjligheten att se avslutningen var att köra samma kväll, smita förbi polisavspärrningarna alternativt prata väldigt snällt med poliserna som bevakar vägarna, och övernatta längs vägen för att vara på plats för att se de första Dakardeltagarna passera förbi morgonen efter. Eftersom vi planerat att se avslutningen och inte ville missa det, så lastade på väskorna igen och körde vidare från Buenos Aires. Så det första mötet med Argentinas huvudstad blev inte riktigt som planerat.

Sista sträckan i Dakarrallyt går mellan Cordoba och Buenos Aires och det finns ställen där man kan se specialsträckorna, men de ska vara svåra att hitta. Alternativet var att se slutet av specialsträckan och målgången och det verkade vara det säkraste sättet att se någonting överhuvudtaget, så vi övernattade i närheten av målgångsplatsen och körde sedan dit tidigt på morgonen. Jag har aldrig varit speciellt intresserad av rallyn överhuvudtaget men Dakar – det är riktigt coolt! Från början gick ju rallyt mellan Paris och Dakar men efter att behövt ställa in rallyt 2008 på grund av att det var för hög risk för terrorattentat, flyttades rallyt till Sydamerika och nu körs Dakar rallyt i Argentina och Chile. Under drygt två veckor körs 960 mil. Deltagarna kör motorcykel, fyrhjuling, bil eller lastbil och tävlar i olika klasser. Endast specialsträckorna (ca 500 mil) som körs på nästan obefintliga vägar körs på tid och transportsträckor körs på ”vanliga vägar” i vanlig trafik. Vi kom till målgångsplatsen tidigt och fick bra platser så att vi såg förarna komma in längs floden, köra på grusbana med hopp och snirklar sista biten (det heter säkert något speciellt på rallyspråk men ni får hålla till godo med mina amatörkunskaper) och sedan in i mål. Som sagt, jag som aldrig tyckt att det varit speciellt roligt eller intressant med rally fick nästan gåshud när den första motorcyklisten kom i en rasande fart längs floden. Helikoptrar med TV-kameror cirklade ovanför, fotografer med gigantiska objektiv följde varenda rörelse, publiken hurrade och tjoade. Rally i Argentina måste vara lite speciellt, eller i alla fall helt annorlunda mot vad det skulle ha varit hemma i Sverige. Vid målgången stod alla och viftade med argentinska flaggor, familjer hade dukat upp med värsta picnik-korgarna, bord och stolar. I skogsdungarna bakom stod de stackarna som hade blivit utsedd att vara grillmästare, och därmed missade hela loppet, och grillade de obligatoriska gigantiska stekarna. Det var riktig feststämning. Vi, med vår stora motorcykel och full packning som inte ens kunde misstas med att vara en deltagare i rally blev fotograferade minst lika mycket, fick mängder av frågor av var vi kom ifrån och minst lika många imponerade kommentarer om vår resa. På Dakarrallyt. Som vi är sjukt imponerade av. Det känns överhuvudtaget lite märkligt att så många som vi möter är så imponerade av vår semesterresa. Så fort vi stannar någonstans kommer det fram en eller ett par personer för att prata en stund och fråga om motorcykeln eller resan. Vi blir ofta fotograferade när vi stannar eller på vägen via en mobilkamera från bilen i filen bredvid. Så olikt från där hemma, men så roligt att så många kommer fram för att prata en stund. Och det är bra för att öva på spanskan!

När vi sedan körde de fem milen på motorvägen in mot Buenos Aires igen, samma väg som Dakarrallydeltagarna kör den sista sträckan, kantades hela vägen av människor som vinkade, viftade med sina flaggor och hade den givna picniken. Det var feststämning hela vägen och vi lockades med av stämningen och vinkade glatt tillbaka. Det roligaste var dock när en Dakarmotorcyklist körde förbi oss på motorvägen, tittade på S-märket och flaggorna på sidan av packväskorna och gav oss ”tummen upp”. Jag tar det en gång till. En kille som precis kört ett av de allra mest krävande motorcykelloppen som finns, kör förbi oss och ger OSS tummen upp. Skoj!

Nu är vi i Buenos Aires, som är en fantastisk stad, och har hyrt en lägenhet för en månad. Dels vill vi prova på att bo i en riktig världsstad, lära känna Buenos Aires ordentligt, vässa spanskan lite och kanske, kanske prova på lite tango. Efter att ha sett några par dansa på gatan har dock modet sjunkit lite, och jag har tvingats inse att det är enormt svårt att lära sig. Vi får se. En annan anledning är att genom att vi har hyrt lägenhet och kan laga mat hemma har tänkt oss leva lite billigare och spara in lite pengar för den sista etappen av resan upp i Paraguay, Uruguay och Brasilien. Än så länge har vi lyckats lite sisådär. Lägenheten ligger i alla fall mitt i gamla stadsdelen San Telmo, som är full av gamla kolonialbyggnader, tangoställen, mysiga cafeer och antikaffärer. Så, om ni är sugna på en spontanresa till Buenos Aires är ni välkomna att hälsa på! Vi har en gästsäng uppe på loftet.



En sväng till Chile och tillbaka, och Julkul i tält (3 084 mil)

Argentina/Chile Posted on tis, januari 04, 2011 03:08:39

Chile blev land nummer femton på resan, och då kan man lätt föreställa sig att det har varit en och annan gränsövergång att passera. Fåtalet har varit smidiga, vissa har varit exceptionellt krångliga, vissa har varit helt omöjliga att passera utan att tappa humöret både en eller två gånger. Gränspassagen mellan Argentina och Chile hamnade i kategorin ”Omständlig men vänlig”. Jag stod som vanligt ute och passade motorcykeln och kikade in genom fönstren lite då och då för att se Robert stå än i den ena kön, än i den andra. När vi på slutet räknade efter hade han varit hos tolv olika tjänstemän för att kontrollera passen, få papper, få stämplar, få signaturer, få fler stämplar, kontrollera stämplar och lämna papper. Det var den första gången som alla våra väskor genomsöktes. Och här var det inte frågan om vi smugglade knark eller vapen vilket de annars brukar fråga om. (Och på den frågan brukar Robert dessutom svara att han har inget, men hon där – hon har både knark och vapen, vilket brukar ge lite olika reaktioner) Här var frågan om vi försökte ta in frukt, ost eller kött i landet. Eller barn under arton. Vi fick medge att vi faktiskt hade russin med oss, men undrade så smått var vi skulle ha gömt barnen under arton. Sidoväskorna kanske?

Efter en ganska lång stund blev vi i alla fall insläppta i Chile och vi styrde kosan mot Santiago, Chiles huvudstad med över fem miljoner invånare i centrala staden. Färden gick mellan snöklädda berg, genom en grönskande ravin och slutligen ut bland prunkande vinodlingar när vi började närma oss huvudstaden. Klockan började bli ganska mycket men eftersom vi för en gångs skull hade bokat hotell och vi har en GPS som lätt skulle ta oss dit så var vi inte speciellt oroliga. Detta var innan vi förstod att GPS kartan för Chile inte var alls av samma kvalitet som den för Argentina. Endast de största gatorna var med vilket gjorde att den ibland anvisade oss att köra rejäla omvägar för att komma till rätt gata. Adressen där hotellet skulle ligga var inte alls någon gata där det fanns hotell och vi snurrade omkring länge för att hitta det bokade hotellet. Till slut fick vi ge upp och försöka hitta ett annat hotell, vilket inte var det lättaste, och vi snurrade omkring ytterligare en stund. Guideboken beskriver att centrala Santiago är inte den säkraste stadsdelen att vara i och speciellt inte när det är mörkt. Då ska man helst ta en förbeställd taxi dit man ska. Nu började det bli riktigt sent och mörkt, vi var trötta och lite lätt uppgivna. Till slut hittade vi ett bra hotell i en lugn del av det annars hektiska centrala Santiago, och hojen baxade vi in i ett förråd för extrasängar, med hjälp av en australiensare som också var ut på motorcykelresa. Och vi kunde andas ut och sova gott.

Nästa dag skulle vi köra till stötdämpargurun för att byta fjäder på den nya stötdämparen. GPSen fick en andra chans att visa oss vägen i Santiago, och den hittade faktiskt gatan ganska lätt. Den låg i en helt annan del av Santiago och vi hamnade i de lite fattigare områdena av den stora staden. Numret på gatan som vi skulle till verkade vara lite svårare att hitta eftersom det inte överhuvudtaget existerade. Vi körde runt och letade, frågade alla vi kunde hitta, men adressen fanns överhuvudtaget inte. Vi körde tillbaka till hotellet och sökte på nätet, för att upptäcka att det finns två gator i Santiago med exakt samma namn. Ut igen, till en helt annan stadsdel på motsatt sida av Santiago, och vi hittade rätt adress till slut efter fyra timmars körning i Santiago. Man kan i alla fall säga att vi sett mycket av staden. Det visade sig att det räckte att sätta på en ring på stötdämparen , som komprimerar fjädern för att den ska bli starkare. Vi fick även hjälp med alla inställningar, så det visade sig i alla fall bli en ganska bra dag.

Nästa dag blev det sightseeing i centrala Santiago, till fots denna gång. Staden är fantastiskt vacker med otroliga byggnader, och faktiskt en av de storstäder som jag gillar bäst. Vi tog en stadsvandring med ”Free Tour”, en gratis guidning av studenter, vilket visade sig bli en ganska rolig promenad. Vi fick se de de självklara byggnaderna, som presidentpalatset och katedralen men även höra roliga historier som ”Coffee with Legs”, killen som tröttnade på blaskigt kaffe och startade upp ett cafè med riktigt gott kaffe i affärsdistriktet. För att få gästerna att komma varje dag gjorde han dem dels beroende av det smakrika kaffet, men även beroende av de trevliga och flirtiga servitriserna med korta kjolar och snygga ben. Nu har ”Coffee with Legs” blivit ett koncept.

Man kunde se spår av den stora jordbävningen i februari 2010, även om inte Santiago var den stad som drabbades hårdast. Flera mindre byar vid kusten längre söderut utplånades helt.

Städerna Valparaiso och Vina del Mar ligger vid kusten bara 12 mil från Santiago och vi åkte dit som en dagstur. Vägen vindlar sig mellan vinodlingarna tills man börjar skymta det klarblå havet. Städerna ligger precis bredvid varandra men är olika som natt och dag. Valparaiso är den gamla ruffiga hamnstaden som ligger på branta kullar. Husen är färgglada, gränderna och gatorna branta, och överallt finns graffiti. Linbanor tog oss uppför de branta kullarna för att promenera bland de gamla trähusen i alla regnbågens färger. Valparaiso känns lite mer intressant och spännande än Vina del Mar som är den lyxigare av städerna med palmkantade strandpromenader och höghus med stora fönster och balkonger riktade mot havet. När vi satt och drack kaffe på en uteservering i Vina del Mar sprang det ut en kille i rasande fart från restaurangen bredvid, med servitrisen skrikande efter. Förmodligen hade han snott hela dagskassan. På filmerna hinner hjälten alltid reagera och springa efter för att brotta ned tjuven och komma tillbaka med stöldgodset men i verkligheten försvann tjuven på två sekunder, innan någon överhuvudtaget hann blinka.

Efter några dagar i Santiago med omnejd styrde vi återigen färden söderut. Från vinodlingarna gick landskapet över till stora betesmarker med betande svartvita och brunvita kor. Vägen kantades av björkar, rönnar, granar och tallar. I dikesrenen växte smörblommor, klöver, baldersbrå och hundkex. Det kändes precis som att köra omkring hemma i Sverige en vacker sommardag. När jag såg julpyntet i fönstren på husen vi körde förbi, var första tanken att oj, har dom inte tagit bort julpyntet från i fjol? Innan jag insåg att det faktiskt bara var några dagar kvar till julafton.

Vi stannade till vid en flod där det var flera familjer som grillade och badade. På kvällen åkte de hem igen och vi blev som vanlig ensamma kvar som med vårt tält. Längre söderut stannade vi till vid byn Frutillar som ligger vackert vid kanten av en sjö, med utsikt mot snöklädda vulkaner. Byn grundades av tyska utvandrare på mitten av 1800-talet och att komma dit kändes lite som att resa tillbaka i tiden. Det var en helt annan känsla mot den skumma tyska alpbyn som kombinerade disneyland med krigssouvenirer. Här fanns gamla trähus med sydtysk arkitektur, spetsgardiner och fruktpajer. Tanter med förkläde sålde hemgjord sylt och apfelstrudel. Vi bodde i ett mysigt gammalt trähus med rosenträdgård och utsikt över sjön. Restaurangerna var lite för dyra så vi år salamimackor ute på bryggan istället, vilket var mycket mysigare.

Chile imponerade verkligen och vi hade gärna stannat längre, men eftersom priserna skiljer sig ganska mycket mellan Chile och Argentina, så tänkte vi lämna Chile redan nästa dag och körde mot gränsen och Bariloche. På vägen såg vi en fantastisk vacker klarblå sjö omgiven av snöklädda bergstoppar och vulkaner, där man kunde tänka sig att det var bra fiske. Vi såg en tom camping med fina tältplatser precis vid den steniga stranden, där de dessutom hyrde ut båtar, och vi kunde inte låta bli att stanna kvar. Det som började som en spontangrej visade sig bli en fantastisk kväll. Vi åkte ut med båten vid solnedgången, när skymningssljuset fick bergen att skifta i klarröda och så småningom lila nyanser, strax innan fullmånen smög upp bakom bergstopparna och speglades i det kristallklara och spegelblanka vattnet. Vi fick fyra fina laxar och från att den sista firren var uppdragen tog det bara en timme innan vi satt till bords med en stekt laxfile på tallriken och svalt vin i glaset (vi har bara ett). Killarna som hyrde ut båten mötte oss på stranden, fileade firrarna i ett huj, tände upp en lägereld, fixade fram en panna, olja och salt och stekte fileerna över den öppna elden. Det kan faktiskt ha varit den godaste laxen någonsin!

Dagen därpå körde vi vidare längs sjöarna, högre och högre upp bland snöklädda vulkaner. Solen tittade fram och jagade bort molnen och det blev återigen en dag med klarblå himmel. Djupa skogar kantade vägen, med gamla, knotiga och mossklädda träd, som gav känslan av att köra omkring i Tolkiens Sagan om Ringen och jag väntade mig nästan att träden skulle börja promenera omkring. Det enda som bröt trädlinjen var forsande floder med skummande vattenfall. Nästa gränsövergång hamnade i kategorien ”Smidig och snabb”, och vi körde återigen in på Argentinsk mark.

Strax efter gränsövergången kör man in i Parque National Nahuel Huapi och naturen blir om möjligt ännu vackrare. Solen sken över de klarblåa sjöarna som kantades av snöklädda berg, längs vägen växte buskar med klargula blommor som blandades med lila och rosa lupiner. Sjödistriktet ligger i norra Patagonien och det var det här vi hade sett framför oss när vi satt hemma och planerade resan. Bariloche är den största staden i sjödistriktet och liknar vilken annan alpstad som helst. Den hade lika gärna kunnat ligga i Schweiz eller Canada, om det inte hade varit för de snäppet vackrare omgivningarna. På sommaren åker de flesta till Bariloche för att vandra och på vintern för att åka skidor. Hotellen är alpinspirerade med namn som Skihotel Aspen eller Edelweiss, och det vimlar av butiker som säljer skidutrustning eller North Face kläder. Här stannade vi till för att byta däck igen, till offroad-däcken inför den mytomspunna Ruta 40 genom Patagonien, tvätta våra kläder och få i oss en stor argentinsk stek.

Från Bariloche körde vi vidare till El Bolson som ska vara en gammal hippiestad. Där finns ett ölbryggeri med det fantasifulla namnet El Bolson som brygger tolv olika sorters öl, från veteöl och ale till öl smaksatt med hallon och choklad. Byn i sig är ganska trevlig men så många hippiesar såg vi inte till.

Våra planer för julhelgen var att tälta någonstans mitt ute i ingenstans i Patagonien, helst med utsikt över en klarblå sjö med bra fiske och några snöklädda berg, Vid sjödisktriktet är det för tättbebott för att hitta en egen liten tältplats så vi körde vidare söderut, förbi Esquiel och Trevelin, till Parque National Los Alerces. Vi provianterade i Trevelin, en by som från början bara beboddes av walesare. På gatan stod några typiska walesiska gubbar och pratade, iklädda knästrumpor, knälånga byxor, stickad tröja och mössa. Enligt guideboken pratar man fortfarande walesiska här trots att det var längesen de utvandrade. Väl i nationalparken hittade vi precis den plats vi letat efter, och vi satte upp vårt tält. På julafton vaknade vi av att regnet smattrade mot tältduken och vinden ven i träden, och det var helt igenmulet. Det visade sig att tältplatsen vi valt höll oss någorlunda skyddade mot både regnet och Patagoniens ökända vindar. Vi tillbringade den mesta delen av dagen framför lägerelden och försökte komma ihåg texten till ”Fairytale of New York”. Sången skrämde nog bort varenda heumul. Heumul? Alla som läst Mumintrollen vet väl vad en heumul är? Och så tänker ni, att nu har hon blivit bra snurrig. Heumuler finns ju bara i Mumindalen. Men faktiskt finns de även i just den här nationalparken. Parkvaktaren berättade att de även kallas skogens fantom och är ett litet rådjur…

Robert vågade sig ut några gånger för att prova fiskelyckan. Vindarna ven kors och tvärs utan rim och reson och kastade upp vattenkaskader från vattenytan. Inte ens fiskarna var medgörliga i det vädret. Trots att vi väntat oss en öring som julmiddag fungerade det perfekt med tonfiskpasta. Tonfiskpasta borde vara givet på varenda julbord framöver. Det blev en annorlunda julafton, långt borta från knäck och Kalle Anka på TV, men det blev i alla fall en mycket bra julafton. Och julpynt hade vi också, två julgranskulor på motorcykelstyret och en i tältet. Vi hade en jultomte också, men den kidnappades av de starka vindarna på vägen till nationalparken, och så vitt vi vet så flyger han fortfarande omkring på Patagoniens vidder.



Mendoza, màte och magiska ögonblick (2 844 mil)

Argentina/Chile Posted on lör, december 18, 2010 13:47:34

Córdoba bjöd på allehanda upplevelser. Överallt vimlar det av människor och det verkar som om staden aldrig somnar. Efter en sen (i Argentina öppnar inte restaurangerna förrän vid niotiden på kvällen och de flesta går ut för att äta middag vid tio-elvatiden) middag tog vi vägen över torget och lockades av tangomusik till en folksamling. Mitt på torget, långt efter midnatt, dansades det tango och vi såg några riktigt duktiga dansare. Jag har ju fortfarande ett nyårslöfte om tangolektioner att inkassera, men ärligt talat är frågan hur många decennier man behöver på sig för att lära sig!

På söndagen gick vi till parken för att ha picknick och det var inte bara vi som kommit på den idén. Hela parken var fylld av folk med filtar, termosar och mátemuggar. På den argentinska picknicken är det inte kaffe som gäller utan vid varje tillfälle som ges dricks det mátethe. Den klotrunda muggen är fylld av örter och så fyller man hela tiden på med varmt vatten och dricker ur ett sugrör av metall som filtrerar bort bladen. Vi brukar ha en parkpicknick i alla städer vi kommer till, och det gör ofta att man ser en annan sida av staden. Vi drack dock inte máte utan höll oss till den andra nationaldrycken, vin, och åt mackor.

När motorcykeln fått sin efterlängtade service och uppförde sig normalt igen körde vi vidare. Vi kom dock bara några mil eftersom vi ville stanna till i Alta Gracia, en liten stad strax utanför Córdoba, där Che Guevara växte upp. Det finns ett litet men riktigt bra museum där vi hade hört talas om att hans Nortonmotorcykel skulle finnas. Är man på motorcykelresa i Sydamerika måste man ju se motorcykeln som Che körde omkring på. Tyvärr visade det sig att den riktiga motorcykeln hade gått sönder, blivit nedplockad och såld i delar för att finansiera resten av resan, och att motorcykeln på museet bara var en likadan.

Alta Gracia är en gammal jesuitmissionsby och den gamla kyrkan och jesuitmissionen är med på Unescos världsarvslista. Gården från 1600-talet var riktigt fin och hade finurliga lösningar som att leda in en bäck under huset för att ha rinnande vatten som avlopp från toaletterna. Jag var riktigt imponerad. Det var till och med tvåvåningstoaletter där det fina folket fick gå på ovanvåningen, och tjänarna fick gå på den lite enklare toan på nedanvåningen. Det var annat än våra utedass! Det allra bästa med Alta Gracia var dock att det finns en fallskärmsklubb utanför och vi åkte dit för att känna doften av flygbränsle och höra prasslet av fallskärmstyg för att bygga på vårt hoppsug.

Mekanikern som hade tagit hand om hojen tipsade oss om en märklig stad, Villa General Belgrano, som han tyckte att vi bara var tvungna att se och det blev nästa stopp på färden. Staden grundades på 1920-talet av några tyska utvandrare och vid andra världskriget fylldes byn på av bland andra besättningen från krigsfartyget Graf Spee som sjönk utanför Argentinas kust. Sen har staden fyllts på i jämn takt och nu bor det drygt 40 000 personer där. När man kommer in i staden känns det precis som att komma in i en tysk eller österrikisk alpby. Husen är typiska korsvirkeshus med tinnar och torn. Hotellen heter Edelweiss, Alpdorff och Feriendorff. Det finns schwartzbrot, sauerkraut och knackwurst på restaurangerna som heter allt från Bierkeller till Hofmeister. Sedan 50-talet har man bryggt eget öl och nu finns tre, fyra olika bryggerier i den lilla staden, som alla brygger ”tyskt” öl, och självklart har man varje år en Oktoberfest. Man kan till och med köpa souvenirer från Tyrolen. Det kändes som om vi hade hamnat i ”Twilight Zone” och helt plötsligt kommit in i en helt annan världsdel. Alpbyn verkade vara idyllisk men det var oundvikligt att vissa tankegångar väcktes och vi undrade om det lurade något annat under ytan, eller åtminstone hade gjort det tidigare. Med tanke på Argentinas historia som tillflyktsort för krigsförbrytare, kändes det hela ganska olustigt. Speciellt då det såldes tyska armémössor och tröjor med krigsfartyget Graf Spee som souvenirer, var kanske tankegångarna inte helt orättvisa.

Från den tyska alpbyn styrde vi färden västerut, mot Mendoza. På vägen dit tältade vi i en nationalpark, Sierra de las Quijadas. Parken består av öken och fantastiska bergsformationer i röda nyanser. Det ska finnas dinosauriespår och fossiler i parken, men för att se dem får man ge sig ut och leta i öknen. Vi var ensamma om att övernatta i parken och det var en perfekt tältplats. Vi lagade middag (tortellini…) på trangiaköket, och det är konstigt att allt smakar så mycket godare när man är ute och campar! När solen gått ned och mörkret lagt sig såg man en underbar stjärnhimmel, med miljarder stjärnor, så som man bara kan se den mitt ute i ingenstans. Ännu ett magiskt ögonblick som vi kommer att komma ihåg under en lång tid.

Mendoza är lite mindre än Córdoba, med strax under en miljon invånare. Kanske lite mysigare, det finns gott om uteserveringar och en fantastiskt fin park. Vi träffade på en vän från båten Stahlratte, som vi åkte mellan Panama och Colombia, för nionde (!) gången på resan. Det är märkligt men väldigt roligt att vi som reser på så skilda sätt, har helt olika resvägar och tidsplaner alltid stöter på varann! Från det att vi senast möttes i Salta har hon varit runt i fyra länder medan vi har snurrat fram och tillbaka till Bolivia. Det är faktiskt en av de roligaste sakerna med att resa; alla trevliga människor från hela världen som man träffar! Mendoza är kanske mest känd för vad som finns runtomkring – massor av vingårdar! Området kring Mendoza är det största vinproducerande området i hela Latinamerika, och många åker dit för att prova viner. Det är riktigt vackert att köra omkring och se alla frodiga vinodlingar med snötäckta bergstoppar i bakgrunden. Vi var på rundvandring på vingården Salentein och nu vet vi allt om att tillverka vin. Nästan. En vingård kanske är grejen för oss?

Efter några dagar i Mendoza fortsatte vi västerut till trakterna där filmen Sju år i Tibet, med Brad Pitt, är inspelad. Han var tyvärr inte kvar, men omgivningarna var precis så vackra som jag mindes dem från filmen. Det blev ytterligare en tältnatt, med utsikt över Anderna denna gång. Vi vek av en liten bit från vägen och hittade en fin tältplats vid en bäck med smältvatten från glaciärerna på berget Aconcagua, som med sina nästan sjutusen meter är det högsta berget utanför Himalaya. Jag kan säga att det är mycket roligare att diska i smältvatten från en glaciär än i köket hemma. Vi försökte gömma både oss, hojen och tältet bakom buskar så att vi inte skulle synas från vägen och jag tror att vi lyckades. Vi fick i alla fall ingen påhälsning av rånare under natten. Det känns som att Argentina är lugnare på den fronten än vad några av de tidigare länderna rest genom har varit. Tur för oss, för det lär bli en hel del tältnätter framöver.

Dagen efter tittade vi lite närmare på det vackra och snöklädda Aconcagua. Vi lämnade hojen och alla saker på parkvaktstationen och gick sen på en vandringstur till en utkiksplats där man ser toppen ordentligt. Vi kände oss lite malplacerade i våra MC-ställ när vi mötte alla vandrare i hightechkläder, med vandringsstavar, spegelsolglasögon och zinkpasta på näsan. Vi mötte även ett gäng mulor som hade burit upp proviant till baslägret och då började i alla fall jag förstå hur högt berget är. På vägen stötte vi på två norrmän som skulle klättra upp på toppen. Imponerande! Från Aconcagua är det bara en liten bit kvar till den chilenska gränsen och vi lämnar Argentina för ett litet tag. Vi kommer att ta oss en bit söderut genom Chile för att sedan återvända till Argentina och köra ned genom Patagonien. Argentina har faktiskt blivit en liten favorit på resan så här långt, men det ska bli intressant att se hur Chile är!



Manú (2 283 mil)

Peru Posted on tis, november 16, 2010 18:21:03

Nära Cusco finns också Manú, en fantastiskt djungel och nationalpark, skyddad av Unesco. Där finns mer än 1000 arters fåglar, 1000 sorters fjärilar, 200 sorters däggdjur och mer än 10 000 olika slags växter. Av dom mer ovanliga däggdjuren finns där tapirer, jätteuttrar och jaguarer. Vi ville jättegärna se en jaguar, och bokade en veckolång tur till reservatet, den del av nationalparken som är mest skyddad och där det är störst chans att se jaguarer.

Från Cusco åkte vi en och en halv dag med bil längs kurviga grusvägar, från altiplanon på över 3000 meters höjd för att komma ned i värmen och fuktigheten i regnskogen. Som det hörs på namnet så regnar det ju en hel del i regnskogen och på flera ställen hade vägen rasat och tidigare blivit blockerad av jordskred som orsakats av det häftiga regnet. Vi övernattade i enkla stugor den första natten och skyfallet under kvällen skapade nya jordskred på vägen vi tidigare kört. Det skulle gå en vecka innan vi behövde ta oss tillbaka längs den vägen så vi var inte speciellt oroliga över att det kanske inte skulle gå. Resten av färden in i djungeln gick med en långsmal flodbåt och det gav oss många tillfällen att se fåglar, sköldpaddor och kajmaner längs flodkanten. Det var speciellt häftigt att se flockar med blågula och röda arapapegojor som jag annars bara sett vingklippta i fångenskap! Vi såg även blå Quetzales med sin långa stjärt, och Tucaner som är ganska ovanliga. En annan rolig fågel var ”Cock of the rock”, en röd fågel som varje kväll dansar för honorna. Den hane som dansar bäst får spendera natten med honan. De andra får fortsätta öva på att dansa. Det låter bekant, nästan som på nattklubbarna! Vi såg också en fågel som heter Razor Billed Curassow, som nästan helt är utrotad. Den skulle visst vara den godaste fågeln i djungeln att äta, men det var kanske mer innehållet magen som lockade jägarna. Just denna fågel ska ha en förkärlek för glimrande och skimrande saker och vara bra att hitta guld! Sen såg vi massor av hägrar, hökar, gamar, gäss och jag vet inte vad alla heter.

Vi åkte i flodbåten under två hela dagar för att komma in i det innersta reservatet. På kvällarna stannade vi till vid enkla lodger där vi gick på nattvandring i djungeln. Natten är bästa tiden att se tarantellor och andra skojiga spindlar, och vi såg massor… I floden ser man kajmanernas röda ögon reflektera pannlampans ljus, och jag trodde aldrig någonsin att jag skulle vada över en flod med knähögt vatten, i becksvart mörker, samtidigt som jag höll koll på var kajmanen befann sig genom att lysa på ögonen. Men nu har jag gjort det också. Frågan var bara hur många andra kajmaner som var i floden samtidigt. Vi försökte fiska pirayor också i mörkret men de var inte speciellt intresserade att bli tillfångatagna. Robert och vår guide William satt och fiskade på en trädstam över vattnet som innehöll pirayor och kajmaner medan vi andra lyste med ficklamporna efter giftormar och anakondor….. Vi såg mest sandflugor och myggor. Och eldflugor.

Vi ett tillfälle släckte vi alla pannlamporna och eftersom trädtaket är ganska tjockt klarar inte stjärnorna av att lysa upp, utan det blev helt, helt becksvart. Vi stod stilla och bara lyssnade på alla ljud som konstant hörs i djungeln. Grodor, apor, syrsor och cikador. Ugglor som hoar, och fåglar som skränar. I djungeln blir det inte tyst ens på natten. Den stunden var helt magisk och den kommer jag inte att glömma i första taget.

Under en av dagarna gick vi genom djungeln för att komma till en liten sjö där det ska finnas jätteuttrar. Plötsligt började det väsnas något tiotal meter från stigen och vi började skymta en flock på nästan 200 peccaries, vildgrisar. De är mindre än våra vildsvin men nästan lika luriga. De äter precis allt som kommer i dess väg och det är inte ovanligt att människor blir uppätna. Grisarna omringar den intet ont anande personen som kommer gående, springer omkull den och börjar äta. Jag hade definitivt föredragit att bli uppäten av en jaguar, de har åtminstone ihjäl en först. Grisarna har en körtel på ryggen som utsöndrar en otroligt stark doft, som vi tidigare känt till och med från båten. Syftet med doften ska vara att skrämma iväg rovdjur, såsom jaguarer. De kan jaga ensamma grisar men ger sig inte på en hel flock. Turister träffar sällan på grisarna eftersom grisarna i sin tur skräms bort av turisternas doft! Myggmedel verkar dofta ännu värre än de illaluktande grisarna! Den lilla sjön som vi var på väg till var en så kallad oxbow lake, en av flodens vindlingar som blivit avskärmad då floden tagit en annan riktning. I sjön finns en jätteutterfamilj. Vi tänkte till en början ett uttrar verkar ju inte vara så skojiga, det har vi ju hemma i Sverige också. Men jätteuttern – det är nog det coolaste djuret av dem alla! Den är två meter lång, men väldigt smal och smidig, väger bara tjugo kilo. Och med sina tjugo kilo ger den sig på en jaguar eller kajman som råkar passera dess revir! Det är ingen som tar sig förbi där levande. Och den äter inte ens upp jaguaren efteråt utan lämnar den till pirayorna. Jätteuttern äter hellre fisk. Vi paddlade sakta och tysta fram på sjön för att skymta uttrarna. Vi paddlade och paddlade. Och väntade och väntade. Såg fåglar. Sköldpaddor. Nån kajman. Fler fåglar. Väntade och väntade. Och sen kom de! Åtta, nio uttrar som frustande kom simmande mot oss! De ser ganska roliga ut när de simmar, dyker några meter och sen kommer de frustande upp igen med huvudet högt ovanför vattenytan. De simmade förbi helt nära vår flotte, och vi vände om och följde efter dem på avstånd. Vid ett träd som vält ned i floden stannade de och lekte, nån av dem fångade en piraya som den smaskade på. Det var jätteroligt att se dem!

Andra däggdjur vi såg var capybarer, någon slags harliknande gnagare, en armadillo, ekorrar och apor i mängder – röda och svarta vrålapor, spindelapor, bruna och vita kapuchinapor. Men ännu ingen skymt av någon jaguar!

I djungeln bor såklart inte bara djur, utan olika indianstammar och samhällen; Mashco Piro, Nahua, Kogapakori, Matsiguenka, Yine, Poro, Huachapaeri, Harambuc och Amarakaeri. Bara några timmar uppströms finns även vilda nomadstammar utan namn, med indianer som enbart klär sig i djurskinn, och attackerar båtar som dumdristigt nog skulle komma in på deras område med pil och båge. Och de är skickliga med pil och båge! Någon av de byar vi besökte hade skolor och sjukstuga, som staten har byggt. Människorna bor i enkla lerhyddor med palmbladstak. Det finns ingen landväg för att ta sig till dessa byar utan flodbåt är enda transportmedlet, om man inte väljer att gå genom djungeln. Tidigare hade de stora problem med giftormar nattetid i byn, men en stenlagd väg genom byn har gjort att färre människor blir bitna. Ungdomarna i dessa byar får betald utbildning i landet eller till och med utomlands, men få väljer att studera. Många lever på bidrag som staten ger till dem som bor i djungeln eller i byar på över 4000 meters höjd, vilket ger att många ungdomar saknar drivkraft till att studera eller börjar arbeta. Guiden berättade att kvinnorna gör det mesta av hushållsarbetet och männen mest dricker Masato, en slags djungelöl gjord på fermenterad yucca och sötpotatis. I vissa byar bor medlemmar från flera olika stammar, medan andra stammar håller sig strikt till sin egen stam. I dessa stammar får medlemmarna bara gifta sig inom stammen, och man kan tänka sig att det blir problem med stammar som bara har 150-200 medlemmar. Det känns som att alla borde vara besläktade med varandra. En make väljs ut av föräldrarna efter flickans första menstruation. De flesta flickor har två eller tre barn vid sjutton års ålder. Många små barn dör av tuberculos eller parasiter från dricksvattnet. Leichmania är den tredje största sjukdomen.

Vi hade en fantastisk guide, som berättade många historier och sägner från trakten. Det var berättelsen om den liten pojken och anakondan Yaku Mama. Pojken gick ned för att leka vid vattenbrynet när en jaguar attackerade honom, och anakondan drog ned pojken i vattnet. Efter den dagen så lekte pojken och anakondan varje dag, och för att göra en lång historia kort så tror indianerna att det finns en anakonda i varje vattendrag som skyddar alla djur och människor. Det var också en sägen om kapuchinapsbröderna som uppvaktade prinsessan Shipactona. Den slutade med att den ena apan fick gifta sig med prinsessan. När han gick med varm soppa till sin fru, snubblade han, fick soppan över sig och brände bort all päls på huvudet. Därför är den ena sortens kapuchinapa flintskallig medan den andra är brun av avund. Jag har i alla fall för mig att det var så. Andra berättelser är faktiskt sanna. Men otroliga. Innan en Matchiguenkaman får gifta sig måste han bevisa att han är en riktig man genom att hugga ned ett Irontree på mindre än tre timmar. Jag kan tillägga att ironträdet är ganska så stort, och som namnet säger ganska så starkt. När sedan Matchiguenkamannen får sin första son, går han ut och gräver upp roten till Belly Palmträdet. Längden på roten som han tar med sig hem och förvarar tills barnet blir vuxet, sägs bestämma längden på barnets penis. Får barnet en liten en så kanske han har ett och annat att prata med sig far om, som tagit hem en så liten rot…

I bergen på vägen till, och i djungeln finns många cocaplantager. All odling och försäljning ska övervakas av Impresional de Coca, Enaco. I Peru är det lagligt att odla coca, i en viss mängd, men man ska sälja cocabladen till företag som gör the, bröd, godis osv. Det är när man odlar större mängder, transporterar större mängder eller säljer bladen till kokaintillverkning som det blir olagligt. Eller om man själv tillverkar kokain såklart. Både i bergen och i djungeln påstods finnas kokaintillverkning. Bönderna som odlar coca tjänar så mycket mer på att sälja bladen till kokaintillverkning. Det går åt 1000 kg cocablad för att tillverka två kilo kokain, så jag förstår att det måste finnas stora plantager gömda någonstans om man ser till mängderna kokain som smugglas ur länderna häromkring.

Veckan i djungeln gick otroligt snabbt, och fastän vi inte såg någon jaguar upplevde vi fantastiskt mycket. Manú påstås vara en av de bäst bevarade regnskogarna i världen och jag är glad att vi fick chansen att åka dit. På vägen tillbaka till Cuzco råkade vi ut för nya skyfall, och det var tveksamt om vägen skulle hålla för nya jordskred. Vi hade gärna stannat kvar i djungeln några dagar till, men vägen gick bra att köra på och djungelturen närmade sig sitt slut.

Vi kom tillbaka till civilisationen i Cusco igen och till hojen som stod i säkert förvar inne på hotellet med trappan. Det är lättare att komma ned än komma upp, och vi var snart på väg igen, med riktning mot Bolivia. När vi passerade staden Juliaca blev vi närapå rånade, för första gången. Jag säger närapå för det måste vara den klantigaste tjuven någonsin. När vi stannade vid ett rödljus mitt i stan, i rusningstrafik med massor av människor runtomkring, såg jag en tanig man i femtioårsåldern som tittade lite snett på oss och tog fram någonting ur fickan. Jag försöker hålla koll på väskorna på sidan om mig men har svårt att se om nån kommer upp precis bakom oss. Så vid rödljuset passade han på att slinka upp precis rakt bakom och började skära loss extradäcken med en kniv. Extradäcken måste vara det mest korkade att stjäla eftersom de passar vår motorcykel som är ganska så ovanlig i Peru och speciellt i Juliaca, och borde därför vara ganska så svåra att sälja. Mest korkade också för att man inte är så snabb om man ska springa iväg med två däck. Man är inte direkt osynlig. Mest korkade också för att han skar av änden av packbanden. Precis när jag kände att det var någon bakom oss blev det grönt ljus och Robert körde iväg. Efter oss sprang tjuven med kniven i ena handen och änden på packbandet i andra handen.

Sista stoppet i Peru, innan vi passerade gränsen till Bolivia, blev i Puno. Den stora sevärdheten i Puno, är de flytande öarna i Titikakasjön strax utanför staden. Tvåtusenfemhundra människor är bosatta på öar som är gjorda av eukalyptusrötter och vass. Ofta bor fem till sex familjer i sina hus på en ö. Tröttnar man på grannarna eller vill ha en annan utsikt kan man bara såga av sin bit av ön och flyta iväg för att sen lägga till vid någon annan ö. Mängder av turistbåtar åker ut till öarna varje dag och många av öborna lever på att sälja souvenirer. Idag känns det mest turistigt, och vi misstänkte att många av öborna egentligen bor i bekväma hus inne i stan. Ursprungligen flyttade öborna ut till sina öar för att leva i fred från inkaindianerna. Den tanken känns lite mer spännande.

Peru har varit ett fantastiskt land att resa i. Naturen är helt fantastiskt och överallt finns lämningar efter Inkafolket och andra forna kulturer. Maten är bättre än i vissa andra länder, inga nämnda. Men nu är vi lite nyfikna på Bolivia, som står på tur på vår färd söderut.



Öken, berg och storstäder (2 247 mil)

Peru Posted on tis, november 16, 2010 18:16:35

Trujillo är en av de största städerna i Peru med 680 000 invånare. Francisco Pizarro grundade staden år 1534 och döpte den efter sin hemstad i Spanien. Den gamla stadsdelen kring Plaza de Armas är riktigt fin med sina kolonialbyggnader, resten är kanske inte jätterolig att vara i. På grund av en illasinnad kycklingmacka fick vi i alla fall stanna i Trujillo några dagar. Peppar, peppar har vi annars klarat oss ganska bra från matförgiftningar.

Utanför Trujillo ligger ruinstaden Chan Chan, som på sin tid var en av de största städerna i världen med en yta på 20 kvadratkilometer. Chimufolket byggde Chan Chan kring 1300 e.Kr. och som mest fanns omkring 10 000 byggnader. En av anledningarna till att staden växte i omfång var att kungen begravdes i sitt citadell. Eftersom Chimu bodde i staden under tio generationer finns tio citadell då ett nytt byggdes för varje kung. Chimu erövrades av Inkafolket år 1460, men staden fortsatte vara bebodd ända tills spanjorerna kom och rev ned stora delar. Guaqueros, gravplundrare, tog vid och under århundranden plundrades värdefulla föremål från kungagravarna. Chan Chan ligger mitt i öknen, och de tjocka utsmyckade murarna har förstörts av sol och vind, men man kan lätt föreställa sig hur magnifik staden var.

Nästa stopp på vägen var Lima, Perus huvudstad, med nästan åtta miljoner invånare. Lima är en gigantisk stad och helt hopplös att köra i. Det tog oss tre timmar att köra från stadsgränsen till vårt hotell. Vi bodde i stadsdelen Miraflores, där de flesta turister hamnar. Härifrån tog vi taxi till centrum och Plaza de Armas som är omgivet av katedralen, presidentpalatset, biskopspalatset och många andra vackra byggnader. Höga balkonger i trä smyckar byggnaderna och det känns lite speciellt för Peru. Senor del Milagro (en målning av Jesus som har firats i nästan varenda stad vi kommit till) firades med musik och parad när vi var i Lima och det var feststämning överallt.

Från det att spanjorerna kom till Lima tills Peru återigen blev självständigt begravdes de döda i katakomber under staden. Vi gick ned i katakomberna under Monasterio de San Francisco där 70 000 personer begravdes och munkarna i klostret faktiskt fortfarande begravs. Katakomberna ska dessutom vara det säkraste stället att vara under en jordbävning. Om detta inte stämmer är man ju så att säga ändå på rätt ställe… Lima har många bra museer men vi strosade mest runt och tittade och insöp atmosfären. Och även en och annan Pisco Sour på den anrika baren som hör till Gran Hotel Bolivar, vid Plaza San Martin. Det ska visst vara stället att dricka Pisco Sour på. På torget finns en staty av Madre Patria. Statyn beställdes från Spanien och på beställningen stod att statyn skulle smyckas med en eldsflamma på huvudet. Vad man inte tänkte på var att det spanska ordet för flamma, llama, är detsamma som för lama! Så Madre Patria smyckades med en liggande lama på huvudet.

En stor del av befolkningen i Peru är arbetslösa, och även i huvudstaden Lima lever många under oerhört enkla förhållanden utan elektricitet och vatten. Kontrasten är stor till lyxvillorna i de ”fina” områdena i staden. Under tiden vi var i Lima valdes en ny borgmästare och förhoppningarna är stora att hon ska kunna åstadkomma förändring.

Efter besöket i Lima körde vi vidare till Nazca och de berömda Nazcalinjerna. Nazcalinjerna består av mer än 800 linjer, 300 geometriska tecken och 70 figurer som gjordes i öknen av Nazcafolket, genom att de plockade bort det översta lagret stenar och blottlade de ljusare stenarna under. Linjerna upptäcktes 1939 av den amerikanska forskaren Paul Kosok vid en överflygning. De kan endast ses från luften och nu finns mängder av olika bolag som erbjuder överflygningar med små cessnaplan. Man tror att linjerna gjordes av Paracas och Nazcafolket mellan år 900 f Kr och 600 e Kr men man vet egentligen inte varför. Det finns dock massor av olika teorier. Det kan vara religiösa motiv, att linjerna gjordes som gåva till gudarna. Linjerna kan ha astronomiska motiv, vissa av linjerna markerar sommar- och vintersolståndet. Vissa forskare tror att linjerna markerar underjordiska vattenkällor. Jag gillar teorin om att linjerna skulle vara landningsbanor för utomjordingar bäst. Dessutom ser verkligen en av figurerna ut som en utomjording…… Den största figuren är 150 meter bred och det finns en apa, en spindel och en kondor. Oavsett anledning – heder till Nazcafolket för deras livliga fantasi! Tyvärr kunde vi bara se några av dem från ett utkikstorn, och resten fick vi se på en föreläsning på planetariet. Några dagar innan vi kom dit hade nämligen ytterligare ett i raden av många flygplan kraschat och vid en kontroll hade 68 procent av flygplanen blivit belagda med flygförbud.

Färden gick vidare genom ökenlandskapet söderut, ytterligare en bit längs kusten. Ibland kunde vi köra flera timmar utan att se någon bebyggelse alls. Ibland såg vi dock underliga byar som antingen höll på att byggas mitt ute i ingenstans, eller som var helt övergivna. Åtminstone trodde vi det tills vi vid något hus såg tvätt på tork eller något barn som lekte utanför. Jag förstår inte riktigt tanken på att bygga helt nya byar utan anknytning till industrier, odlad mark eller betesmarker till djuren. Jag förstår inte vad folk ska livnära sig på. Öknen har varit vacker att köra genom, men tidvis ganska enformig. Vi har nu kommit en bra bit genom Peru och det är dags att köra upp i Anderna igen! Vi längtar efter att få se det vackra bergslandskapet igen.

Arequipa, omgiven av vulkanerna El Misti, Chachani och Pichu Pichu, är en trevlig stad. Pizarro och hans conquistadorer har även här haft ett finger med i spelet, och stadskärnan är uppbyggd av vackra vitkalkade byggnader. Mitt i Arequipa finns Monasterio Santa Catalina som grundades år 1580 av en rik spansk änka. Under lång tid var det populärt hos rika spanska överklassfamiljer familjer att skicka åtminstone en av sina döttrar till detta klostret. Dessa rikemansdöttrar ville ju inte ha ett enkelt klosterliv utan i århundraden levde nunnorna i sus och dus med tjänare, musik och fester. Detta förlustande tog snabbt slut då sträng abbedissa skickades dit för att få slut på eländet, i slutet av 1800-talet. Det slutade med att många av rikemansdöttrarna skickades hem och deras tjänare avlade nunnelöften istället. I klostret kan man se hur både den ursprungliga gruppen nunnor levde och hur deras efterföljare hade det. Det finns fortfarande en grupp nunnor som lever i klostret.

Barranca de Colca, som ligger en bit utanför Arequipa, är en av världens djupaste raviner, 3191 meter som djupast. Det som gör den roligare än andra raviner är att man kan se kondorer där! Eftersom det är störst chans att se kondorer tidigt på morgonen lämnade vi hotellet vid två på natten för att ta bussen de fem timmarna för att komma till ravinen. Det där att köra hoj i mörkret är ju ingen höjdare. Trots den tidiga timmen och skumpandet i bussen såg vi bara en örn. Kondorerna lyste med sin frånvaro, trots att det ska finnas ett trettiotal i området. Eftersom kondoren är världens största fågel med ett vingspann på över tre meter hade det varit häftigt att se en eller två.

Från Arequipa körde vi norrut igen mot Cuzco. Vägen gick över den peruanska altiplanon och stundvis var vi uppe på nästan 5000 meters höjd. Bredvid vägen betade stora flockar av lamor och alpacor, och vi såg även några vicunas. I de klarblåa sjöarna bland bergen vadade rosa flamingos. Cuzco ligger lite lägre, på 3300 meters höjd men det märktes ändå på andhämtningen när vi gick uppför backarna. För en gång skull hade vi faktiskt bokat hotell. Vi visste att det skull vara en lång dags körning för att komma fram till Cusco och att det skulle vara massor av turister på plats. När vi ringde och bokade hotellet frågade vi om det var möjligt att parkera en ganska så stor motorcykel inne på hotellet och det skulle inte vara några som helst problem att köra in och parkera på hotellets innergård. När vi väl kört över halva Anderna och kom fram till Cuszo när det precis började skymma, hittat vårt hotell bland vindlande gränder och enkelriktade gator såg vi att det var en hög trottoarkant och fyra trappsteg in till hotellet. Vi sa till receptionisten att det är inte möjligt att köra uppför trappstegen, samtidigt som vi inte var jättesugna på att börja leta efter ett annat hotell. Receptionisten försäkrade att två veckor tidigare hade det varit en ”precis likadan motorcykel där och den motorcyklisten hade inte haft några som helst problem att köra uppför trapporna”. Så vi ville ju inte vara sämre utan med hjälp av stenar och plankor började vi baxa upp hojen uppför trapporna. Receptionisten såg ganska så nervös ut, men när hojen väl var på plats på innergården blev hon otroligt lättad och kläckte ur sig ”att det var imponerade att vi fick upp den för den förra motorcykeln var mycket,mycket mindre och det hade varit fyra brasilianare som lyft in den”. Hade vi vetat det…

Även om Cuzco är en trevlig stad, så åker de flesta turisterna dit av en annan anledning – Machu Picchu som ligger en bit därifrån, och som jag tror är Sydamerikas största turistattraktion. Machu Picchu var övervuxet av djungel och dolt för omvärlden tills upptäcktsresande Hiram Bingham blev visad vägen dit av en pojke från trakten 1911.Två familjer bodde faktiskt i Machu Picchu på den tiden. Bingham letade egentligen efter inkaindianernas sista fäste, den mytomspunna staden Vilcabamba, men hittade istället en stad, byggt högt på klipporna, som inte alls var nämnd i några skrifter. Spanjorerna har dokumenterat stor del av Inkafolkets historia men eftersom inte Machu Picchu är nämnt har antingen inte spanjorerna hittat dit, eller så var det övergivet redan innan de kom till Peru. Eftersom man inte visste vad Inkafolket kallat staden, döpte man den efter berget bredvid, Machu Picchu. (Vilcabamba är för övrigt fortfarande överväxt av djungel och ingen har hittat staden.)

Machu Picchu är ett fantastiskt byggnadsverk och bevis för inkaindianernas otroliga ingenjörskonst. Dock är ändamålet för Machu Picchu höljt i mystik. Man tror att det kan ha varit ett kungligt ”sommarhus” som övergavs vid inkaindianernas fall. Det kan också ha varit ett ceremoniellt centra. Ingen vet säkert. Men vackert är det! Man kan ta sig dit genom att vandra på inkaleden eller någon annan vandringsled. Inkaleden måste man boka många månader i förväg, och eftersom vi inte ville ha ett datum att passa så skippade vi det alternativet. Det finns också en järnväg som går till Aguas Caliente, byn nedanför Machu Picchu. Peru Rail har monopol på järnvägen och ett kontrakt som säger att inga vägar får byggas till Aguas Caliente på 40 år så de kan ta ganska saftigt betalt för sina biljetter. För att göra en lång historia kort, så är det dyrt att ta sig till Machu Picchu och eftersom Robert varit där tidigare tog jag tåget själv. Det var precis så fantastiskt och magiskt som alla säger. Man har en makalös utsikt så jag förstår varför Inkaindianerna valde att bygga staden just här. För några år sedan var det ett känt ölföretag som också tyckte att Machu Picchu var helt magiskt och tyckte att det skulle passa i deras reklam. Det slutade med att kameravagnen föll och högg ut en stor bit av Intihuatana, en sten som med hjälp av solen markerar årstiderna och tiden på året. Det mesta av Inkaindianernas hyllning till solen är annars förstört, eftersom spanjorerna verkade tycka att allt sånt var trams.



Gammalt och nytt i Peru (1 977 mil)

Peru Posted on tis, november 02, 2010 13:35:35

När jag tidigare tänkte på Peru tänkte jag på lamor, inkamössor, panflöjter och Anderna. Jag tänkte på Macchu Pichu och andra inkaruiner. Även om jag visste att Peru har fina stränder och bra surfvågor var jag inte alls förberedd på de milslånga tomma sandstränderna som bröts av av små fiskebyar eller tomma semesteranläggningar. Jag hade inte heller sett framför mig den evighetslånga öken som vi körde genom de första dagarna av vår vistelse i Peru. Med jämna mellanrum fanns små byar efter vägen, med hus byggda av bambu eller lera. De lite finare husen av tegel eller betong är nästan alltid färgglatt målade med något politiskt budskap. Rösta på Martínez! Rösta på Chavez! Och till detta tre ikryssade rutor med politikerns tecken så att även den som inte kan läsa förstår budskapet om hur de ska rösta i nästa val. Tecknen kan vara allt från lamor till spadar eller äpplen. Vi fick reda på att om den personen vinner valet så har ägaren till huset större chans att få jobb. Säkert får de lite betalt också för att de upplåter sina husväggar. Det är vanligt att politikerna köper sina röster för att vinna valet, även om det är olagligt.

Mancora är en gammal fiskeby som nästan helt har förvandlats till ett turistparadis med hotellanläggningar så långt ögat når. Vi stannade några nätter i utkanten av Mancora. Stranden är helt fantastisk, kilometer efter kilometer med folktom sandstrand med en och annan surfare och kitesurfare i vattnet. När vi satt i solen på hotellets uteservering och åt en otroligt god ceviche (en av Perus paradrätter, rå marinerad fisk i citron, chili och koriander) till lunch samtidigt som ett gäng valar hoppade omkring och gjorde någon slags improviserad uppvisning rakt framför oss kändes allt riktigt bra. Vi glömde snabbt både kylan i bergen och allt vad träsmak heter…

Peru är ett av de länderna med flest arkeologiska lämningar och en makalös rik historia. Överallt finns gravplatser, ruiner, pyramider och terassodlingar från inkatiden. Skulle vi hinna med att se allt skulle vi definitivt missa planet hem! För att ni ska hänga med i svängarna kommer en snabb presentation av några av folkgrupperna som har lämnat mycket spår efter sig. Mochefolket levde kring 100–800 AD och hade landområden i norra Peru. Mochefolket erövrades av Chimu som hade sin storhetstid kring 900 AD. Deras landområde sträckte sig från Lima till norra Peru. Samtidigt som Moche och Chimufolket härskade längs kusten fanns andra folkgrupper uppe i bergen, exempelvis Chachapoyas. Alla dessa folkgrupper erövrades av inkaindianerna som hade sin storhetstid på 1400 och 1500 talet tills spanjorerna med Francisco Pizarro i spetsen kom och ändrade historien totalt.

Utanför staden Lambayeqe finns gravplatsen för kungen av Sipan, en Mochekung. Guld, silver, ädelstenar, pärlor och keramik från graven, tillsammans med mumien av kungen själv, finns att se på ett riktigt bra museum i Lambayeqe. Lite speciellt för kungen av Sipan var att han inte begravdes ensam utan tillsammans med flera av hans närmaste och mest uppsatta undersåtar, hans fru och två andra kvinnor, ett barn, två lamor och en hund, som alla offrades till hans ära. Tur att det inte är så idag!

Från Lambayeqe körde vi upp i bergen för att se Kuelap där Chachapoyasfolket höll till. Kuelap är en ruinstad som ligger uppe på en bergsrygg på 3000 meters höjd. Chachapoyas betyder faktiskt folket bland molnen. Hit kom Inkaindianerna för att erövra staden men eftersom den har tjugo meter höga murar runtomkring och stup på alla kanter tog det dem flera år innan de lyckades. Man tror att Inkaindianerna levde kvar i staden och tog sig fruar från Chachapoyasfolket eftersom de ansågs vara speciellt attraktiva med blont hår och blå ögon. Man har faktiskt hittat mumier med blont hår och blå ögon, men man vet inte var de kom från. Visa forskare tror att de härstammar från vikingarna, vilket jag tycker är en rolig men kanske inte så trolig teori. Alla byggnaderna som Chachapoyasfolket byggde är runda, medan inkafolket bidrog med rektangulära byggnader. Människorna som dog begravdes i stadsmuren och kikade man in mellan stenarna kunde man se benknotor. I husen har man hittat burar av sten där man födde upp marsvin som redan då användes till föda. Kuelap brukar jämföras med Macchu Pichu, som en fantastisk ruinstad men kanske mest för dess otillgänglighet på klippan. Det var helt klart värt omvägen!



Sapote,stridsvagnar och statskupp (1850 mil)

Colombia/Ecuador Posted on tis, oktober 12, 2010 05:31:34

Jag gillar verkligen Colombia. Jag gillar naturen, musiken och människorna. Jag gillar frukterna. Överallt finns fruktstånd och färskpressade juicer och för en fruktälskare är det rena paradiset. Man kan hitta de flesta frukter som finns i ”exotiska frukters avdelningen i affären där hemma” plus massor med andra spännande sorter. Det finns tre olika slags passionsfrukter, maracuya, granadilla och curuba. Det finns tamarillo och tomate de arbol, ”trädtomat”. Mamey sapote är en frukt stor som en apelsin med läderartat brunt skal och växer framför allt längs kusten. Det finns guanabana, en stor taggig, grön frukt med rosa fruktkött som är himmelsk i juicer. Gatuförsäljare erbjuder ofta mamoncillo som påminner om rambutan. Min favorit bland favoriterna är lulu, en frukt som bara växer i Colombia och gränsområdena mot Ecuador och Venezuela. Den är orange, stor som en persika ungefär men istället för ett mjukt, ludet skinn är den täckt av små, små vassa taggar. Jag fick tipset om att dra fingrarna genom håret för att bli av med taggarna. Jag vet inte om det är roligare att ha håret fullt med taggar än att ha dem i fingrarna, men det är i alla fall ett sätt att bli av med dem. Själva frukten smakar ganska syrligt och är fantastisk god i juicer.

Den lösa planen från början var att köra genom landet i ganska rask takt men vi fastnade totalt och har nu spenderat fem veckor i Colombia. Vi har fortfarande en lång väg kvar till Sydamerikas södra spets och det börjar bli dags för oss att ta oss vidare till nästa land som är Ecuador. Men först några stopp till. Medellin är Colombias tredje största stad med 2,5 miljoner invånare. Staden har tidigare rankat sig högt på listan över städer i världen med högst mordfrekvens, och det har länge varit för osäkert att resa till Medellin. Nu har det blivit lite lugnare och Medellin får istället visa upp sig som en pulserande storstad med imponerande arkitektur och många museer. Vi hade dock en annan anledning till att besöka Medellin. Det var dags att byta däck på hojen, och Medellin är ett av de ställen där det går att få fatt på bra däck och vi hade tidigare ringt och lagt undan. Däcken blev bytta och vi fick även mer last i form av ett par off-road däck som ska användas i Bolivia. Vi har hört skräckhistorier om vägar med flera decimeter djup sand. Vi har även hört historier om att behöva tälta i -20 grader. Packningen utökades därför med varmare liggunderlag, och nu ser hojen verkligen ut som en packåsna. Med nya däck styrde vi färden söderut, längs Cordillera Occidental på svindlande bergsvägar med fantastisk utsikt. Vägen går genom Zona Cafeteria med stora kaffeplantager som bröt av mot alla fruktodlingarna. Vi besökte bland annat Popayan, som har rykte om sig att vara den vackraste colonialstaden i Colombia, näst efter Cartagena. Popayan kallas även ”Den vita staden” efter alla vitkalkade byggnader. Söder om Popayan blir husen lite enklare, man ser att människorna är fattigare och det satt många äldre kvinnor längs vägen och tiggde. Denna väg är en av de farligare i Colombia med stor risk för väpnade rån, men det är den enda vägen att välja på om man ska vidare till Ecuador. Vägen slingrar sig längs bergsidorna med branta stup på sidorna. Det är fantastiskt vackert överallt med mäktiga bergstoppar och djupa raviner. Vid en kurva hade en lastbil kört av vägen och ned för ett stup. Räddningsarbetare och bärgare var på plats liksom stora folksamlingar. Vi såg trettiotal kravallutrustade poliser och stridsvagnar och vi antar att dessa var på plats för att skydda räddningsarbetarna. Förutom att hotell och restauranger var bevakade av beväpnad polis var detta det enda vi märkte av att området var mer osäkert. Alla människor vi mötte var trevliga och hjälpsamma. Eftersom vägskyltar lyser med sin frånvaro får vi ofta stanna och fråga efter vägen, och vi blir alltid vänligt bemötta. Ibland blir vi till och med eskorterade dit vi ska.

Sista övernattningen i Colombia blev i bergsstaden Pasto, nio mil innan gränsen till Ecuador. På kvällen började vi höra talas om oroligheter i Ecuador med demonstrerande och strejkande poliser, våldsamheter och attacker mot presidenten. Alla lokala tv-nyheter visade inslag från Quito med bränder, skottlossningar och skadade människor. Vi fick även meddelanden hemifrån om statskupp och undantagstillstånd. Gränserna mot Colombia och Peru stängdes helt, flygplatserna intogs av militären och de största vägarna stängdes av. Eftersom Ecuador är enda möjligheten att ta sig söderut från Colombia (förutom att traska genom Amazonas genom gerillaområdena) fick vi vackert stanna i Pasto för att se hur saker och ting utvecklades i Ecuador. Under tiden utforskade vi området runtomkring. Staden ligger vid foten av vulkanen Galeras, och är omgiven av bergstoppar. Eftersom Pasto ligger på 2500 meters höjd var det lite kallare och vi överraskades av hagelskurar som omväxling till det vanliga regnet. Längs vulkan- och bergsidorna finns odlade lotter och det ser nästan ut som om bergen är draperade med lapptäcken i olika gröna och bruna nyanser. I bergen bor många indianer som med sina färggranna kläder lyser upp landskapet. Speciellt för trakten kring Pasto är också en traditionell maträtt, Cuy, som man senare även ser i Ecuador och Peru. Cuy serveras ofta grillad, och om man kikar lite närmare ser man små tassar och ganska stora tänder och känner igen cuy som ett marsvin! Man har länge fött upp marsvin som föda, och på vissa platser har man till och med ett ”hushållsmarsvin” under diskbänken som man matar med matrester. Som en liten hushållsgris.

Lite närmre mot Ecuadors gräns ligger byn Las Lajas som har en väldigt speciell kyrka. Den byggdes i början av 1900-talet på platsen där jungfru Maria sägs ha uppenbarat sig på klipporna. Kyrkan är byggd 45 meter ovanför en flod i en ravin och ser nästan ut som ett sagoslott med tinnar och torn. Trots att det fanns mycket i trakten att se, så kändes det frustrerande att vi kanske inte skulle kunna ta oss vidare på ganska lång tid. Efter någon dag verkade läget i Ecuador däremot ha lugnat sig lite. Gränsen öppnade igen och vi beslöt oss att köra genom. I tillägg från den vanliga gerillan som håller hus söder om gränsen och rånarna som håller hus söder om gerillans område så hade vi nu också en stadskupp att oroa oss för. Men efter den hittills smidigaste gränspassagen, och inte en enda skummis i sikte så njöt vi istället av vyer mot vackra snöklädda vulkaner. Ecuador är ett fantastiskt land med vacker natur och mycket tradition. 25% av befolkningen är indianer, varav majoriteten bor i höglandet. Vid Otavalo stannade vi till på den traditionella lördagsmarknaden där indianer kommer från kringliggande byar för att sälja djur, frukt och grönsaker, färggranna tyger, tröjor och filtar av alpacaull. Och souvenirer. Otavalo ligger två timmar norr om Quito och det kommer ganska mycket turister dit. Det jag kommer ihåg som en liten by med leriga gator och lördagsmarknad hade nu blivit en stad med lyxiga butiker och hotell.

På vägen mot huvudstaden Quito passerade vi över ekvatorn. Det var en speciell känsla när vi hade kört hela vägen till ekvatorn och nu körde omkring i Anderna! I de ecuadorianska Anderna finns många höga vulkaner och den högsta, Chimborazo, är 6310 meter hög. Mätt från jordens mitt blir den faktiskt högre än Himalaya eftersom den nästan ligger på Ekvatorn. När vi först såg den var den insvept i moln och vi såg bara basen på den, men dagen efter hade vädret klarnat upp lite och vi kunde se den snötäckta toppen.

Eftersom vi bägge två tidigare varit i Ecuador, så hade vi beslutat oss för att bara köra genom utan några större omvägar. Stadskuppen gjorde kanske också att beslutet kändes rätt. Vi stannade dock till vid Ingapirca, en av de få kvarvarande inkaruinerna i Ecuador. Efter de mäktiga solpyramiderna i Mexiko kändes kanske inte Ingapirca lika imponerande, men lamorna som betade mellan ruinerna gjorde det ändå speciellt. Vi stannade även till i Cuenca, Ecuadors tredje största stad med 470 000 invånare. Statskärnan har fantastiska kolonialbyggnader och man kan strosa omkring hur länge som helst och bara titta på byggnader. Det finns även gott om mysiga cafeer och trevliga restauranger. Efter Cuenca lämnade vi Anderna för att köra ut till kusten och gränsen mot Peru. Allteftersom vi kom ner på lägre höjd igen började vägen kantas av bananplantager och kakaoodlingar. Utanför nästan varje hus såldes bananstockar och på vägkanten låg kakaobönor på tork i solen. Det har varit ett fem dagar kort men trevligt besök i Ecuador!



Till havs (1 496 mil)

Centralamerika Posted on fre, september 03, 2010 15:58:26

Costa Rica bjöd på fantastiska naturupplevelser. Vi stannade kvar i Montezuma nästan en vecka, och bodde på Hotel Horizonte med utsikt mot havet och djungeln runt knuten. I träden utanför balkongen fanns papegojor och vrålapor som väckte oss på mornarna och en tvättbjörn brukade komma förbi och stjäla mat från komposten. Vi promenerade i Parque National Curù och såg andra sorters apor och tvättbjörnar, hjortar och små vildgrisar som jag inte vet vad de heter. Fåglarna kvittrade och sjöng, cikadorna och gräshopporna spelade, aporna tjattrade och vrålade. Ljudnivån var öronbedövande och det kändes nästan som en tävling mellan djuren där den mest högljudda vann! Regnsäsongen gjorde sig påmind varje dag med åska och rejäla regnoväder. Vägarna på södra Nicoya-halvön och till Montezuma är backe upp och backe ned med riktigt dåliga grusvägar som blev sämre för varje regnskur. Vattenmassorna grävde djupa fåror i vägen och det blev inte de bästa förutsättningarna för en tungt lastad hoj. En av broarna rasade och vi fick köra genom floden för att komma därifrån. Vi lämnade dock Nicoya utan större problem.

Motorcykeln fick en välförtjänt service i Costa Ricas huvudstad San Jose. Vi blev väl mottagna av den mycket trevliga personalen på Bavaria Motors. Vi blev imponerade av den kliniskt rena, operationssalsliknande verkstaden. De blev i sin tur imponerade av våra svenska MC-ställ från Halvarsson. Medan hojen blev ompysslad passade vi på att åka till nationalparken Tortuguero som ligger vid karibiska kusten. För att komma dit åkte vi buss och båt. Båtfärden går genom vindlande floder genom djungeln och vi såg en krokodil som låg och solade på sandbanken. På natten kommer havssköldpaddorna upp på stranden för att lägga ägg. Innan sköldpaddorna börjar lägga sina ägg är de känsliga för både ljud, ljus och dofter, och om inte allt känns rätt vänder de om till havs. Man får tyst gå omkring i mörkret med en guide och vänta på att sköldpaddorna ska komma upp. Vi hade turen att se nio stora havssköldpaddor komma upp på stranden för att gräva stora gropar för att lägga äggen i. ”Green Seaturtle” som detta var, kommer alltid tillbaka till den strand de själva föddes för att lägga sina ägg. Man vet dock inte hur de hittar tillbaka, eller ens hur gamla de blir. När sköldpaddorna har grävt klart och börjar lägga sina ägg så kan man gå fram och kika – det var en fantastisk upplevelse! De lägger runt 110 ägg stora som hönsägg ungefär, och hela proceduren tar två timmar. När de är klara täcker de över äggen med sand och kravlar tillbaka till havet. Blixtar lyste upp stranden med jämna mellanrum så att vi kunde se de stora sköldpaddorna ordentligt. Det var en riktigt cool kväll!

Under tiden vi var i Costa Rica bestämde vi oss för vilken segelbåt som vi skulle välja för att ta oss från Panama till Colombia. Det går inte att ta sig genom Darièn gap med motorcykel, och båt eller flyg är de alternativ som finns för att ta sig över till Sydamerika. Datumet för avfärd med segelbåten ”Stahlratte” låg lite tidigare än vad vi tänkt, vilket gjorde att vi inte hann uppleva så mycket av Costa Rica och Panama som vi velat. Men vi hade hört mycket gott om just denna båt och det var avgörande. När hojen var färdigservad körde vi därför upp mot karibiska kusten igen för att köra över gränsövergången till Panama vid Sixaola. Innan vi lämnade verkstaden tittade några medlemmar i Costa Ricas BMW MC-klubb förbi för att hälsa oss välkomna till landet.

Vid Karibiska kusten är tempot lite långsammare, maten lite kryddigare, stränderna lite vitare och havet lite grönare. Det spelas mycket reggaemusik och Bob Marley hörs från varenda bar och restaurang. Vägen längs kusten kantas av långa stränder, palmer och gigantiska bananodlingar. Gränsövergången består av en gammal järnvägsbro över en bred flod, och man kör på plankor bredvid spåren. Mellan plankorna är det stora mellanrum och bitvis saknas räcke ut mot floden. Det är en upplevelse att bara gå över!

Även naturen i Panama var otroligt vacker. Vi lämnade karibiska kusten för att köra över bergen och ut till stilla havskusten för att kunna ta oss till Panama City. Vi övernattade på ett litet hotell som hette Bella Vista, vilket betyder vacker utsikt och det stämde precis. Vi satt på terrassen när solen gick ned över bergen och de böljande kullarna, när eldsflugorna lyste upp gräsmattan i nattmörkret så att det nästan kändes som att ha ytterligare en stjärnhimmel med stjärnor som tändes och släcktes. (Eldfluga är min favoritfluga!) Vi satt på terrassen vid den mest fantastiska soluppgång man kan tänka sig. Sedan körde vi vidare mot Panama City.

Vägarna i Panama är fina, men hastighetsgränserna är lite oklara. På motorvägen är gränsen 100 km/h och genom byarna är gränsen 40 km/h. Vi blev stoppade av en polis som så fint upplyste oss om att även två hus som ligger tvåhundra meter från vägen räknas som by. Vilket innebar att vi körde 70 km/h för fort. Vi slapp dock att betala böter när vi började beundra hans Yamaha Virago… Strax innan stadsgränsen till Panama City kör man över Panamakanalen och man ser de stora fraktfartygen som köar för att ta sig igenom. I snitt tar 40 fartyg sig igenom den 77 km långa kanalen dagligen. Konstruktionen av Panamakanalen är ett av de största och svåraste ingenjörsprojekten någonsin. Sverige kan faktiskt ta åt sig lite av äran då 236 av de 8 meter långa, 1,5 dm i diameter och 910 kilo tunga skruvarna i slussarna är tillverkade vid Trollhättans mekaniska verkstad!

Panama City är en storstad med både moderna skyskrapor och vackra byggnader från kolonialtiden. Vi bodde i den gamla stadsdelen, Casco Viejo, som påminner lite om Havanna på Kuba. Vissa byggnader är restaurerade och fantastiskt vackra, och andra byggnader håller på att falla samman. Man kan lätt föreställa sig hur staden såg ut kring sekelskiftet! Vårt hotell var från 1904 och det har hunnit vara med om en hel del sen dess… Nu flagnar färgen på husväggarna, lamporna utanför hänger på trekvart och balkongen hålls upp av rep och taljor. Men i dess glansdagar var det nog en riktigt vacker byggnad! Det känns som att Panama City är kontrasternas stad på många sätt! Vi gillade Casco Viejo riktigt mycket!

Från Panama City tog vi sällskap med Victor från Kanada, som gör en liknande resa på motorcykel, till Carti San Blas vid Karibiska kusten, där vi blev upphämtade av den 40 meter långa segelbåten ”Stahlratte”. När vi först kom dit blåste det för mycket för att lasta på hojarna så vi väntade några timmar tills vinden mojnade, vilket innebar att vi fick vara nervösa några timmar till. Vi kunde bara föreställa oss vad försäkringsbolaget skulle säga om vi hade behövt ringa och säga att hojen ligger på botten av karibiska havet för att vi skulle lasta på den på en segelbåt… Ibland lastas motorcyklarna på kanoter som tar dem ut till båten, men det slapp vi som tur var. När vinden mojnat kunde båten lägga till vid kajen och hojarna vinschades upp lugnt och försiktigt, och vi kunde andas ut. Dagen efter kom resten av passagerarna ombord och vi var totalt 20 gäster.

De första dagarna tillbringade vi vid San Blas som består av hundratals små öar som hör till Kuna-indianerna. De bor på ett fåtal öar där hela ön täcks av hus, och många av de andra öarna är rena paradisöar med palmer, kritvita stränder och turkost vatten. Vi snorklade vid korallreven, grillade på stranden och hade det riktigt bra. Resten av färden mot Cartagena gick över öppet hav och vi hade lite vind i seglen, även om motorn fick gå hela tiden. Medpassagerarna och besättningen på båten var riktigt trevliga och de fem dagarna ombord gick fort. Vi fick även sällskap av delfiner som simmade och hoppade framför båten. Nästa överraskning fick vi i Cartagena när vi fick reda på att hojen skulle vinschas ned i en gummibåt (snäppet bättre än kanot), köras in till bryggan och därifrån lyftas i land… Välkomna till Colombia!



På resande fot (1 314 mil)

Centralamerika Posted on sön, augusti 15, 2010 00:21:38

Sju månader kan tyckas vara en lång tid för att ta sig från Kanada till Argentina. Men om man tänker att det är femton länder som ska passeras och upplevas ger det lite mindre än två veckor per land, vilket inte alls känns lika mycket. Vi behöver lägga lite mer tid på vissa länder, och får därför lite mindre tid över till andra. Guatemala, El Salvador och Honduras har vi valt att passera genom ganska raskt. Helt fantastiska länder som vi egentligen ville stanna kvar lite längre i!

Landskapet i Guatemala är frodigt och grönt, med vulkaner som höjer sig över djungeln. Vi passerade förbi bananplantager, kaffeplantager, sockerrörsodlingar och indianbyar. Vi kom fram till byn Chichicastenango i slutet av den stora marknadsdagen. I bergen runt byn bor runt 20 000 mayaindianer, och det kändes som av de flesta av dem kommit ned till byn för att sälja färgglada tyger och mattor, souvenirer, frukt och grönsaker. Marknaden är ganska turistig, men ändå rolig att se. Många av indianerna har vackra färglada traditionella dräkter på sig, och varje by har sin speciella klädedräkt. Vid torget finns en liten vacker vitkalkad kyrka. Utanför stod en curandero, mayaindianernas heliga man, och utförde ceremonier med rökelser och sånger. I kyrkan fanns säkert flera hundra levande ljus, och röken från ljusen låg som en dimma. Från kyrktaket hängde långa vita tygstycken som gav en ombonad känsla. Flera indianer satt på golvet i kyrkan och hade sina egna ceremonier med tända ljus, blomblad och sprit som offrades. Någon sjöng, och någon bad böner. Det går inte alls att beskriva stämningen i kyrkan. Helt förtrollande!

Från Chichicastenango körde vi ned från bergen och ut mot kusten. Nära gränsen till El Salvador ligger en by som heter Monterrico. Varken kartan eller guideboken var så tydliga med att det inte går vägar dit så det kom som en liten överraskning, men vi körde på hojen på någon slags pråm och åkte en halvtimme längs kanalerna i ett mangroveträsk. Väl framme kom vi till en sömnig liten by med mysiga hotell längs den kilometerlånga folktomma stranden med svart lavasand. Om man har tur kan man se sköldpaddor komma upp på stranden för att lägga ägg. Det var inte riktigt äggläggarsäsong när vi kom dit men det gick bra att ligga i hängmattan med en bok också!

Guatemala och El Salvador är två av de länder med högst kriminalitet i latinamerika, och kriminaliteten har ökat kraftigt den senaste tiden. Varje vecka sker i genomsnitt 98 mord i Guatemala, varav 40 i Guatemala City. Endast två procent av morden klaras upp. ”Maras”, kriminella ungdomsgäng , har blivit ett större och större problem och verkar stå för en stor del av kriminaliteten. Vi såg som tur var inte av något av denna kriminalitet, utan alla människor vi mötte var supertrevliga.

Den rutten vi bestämt oss för att köra i El Salvador fick vi ändra om när gränsvakterna av ”säkerhetsskäl” rekommenderade oss en annan väg. Vi fick inte veta om det var på grund av kriminalitet eller översvämningar efter den senaste stormen. Vi såg dock gott om översvämmade områden och vid en av floderna var bron helt raserad och bortspolad av vattenmassorna.

Alla butiker, hotell, restauranger och den minsta kiosk har beväpnade säkerhetsvakter. Vi stannade för lunch vid ”Pollo Campero”, en liten snabbmatsrestaurang med kanske fyra bord, som hade två beväpnade säkerhetsvakter. Vi blev hjärtligt välkomnade och blev nästan kramade när vi kom in till just deras restaurang. Dessutom fick vi några extra säkerhetsvakter som vaktade hojen när vakterna från de kringliggande restaurangerna kom för att ”inspektera”. Kändes tryggt……. Undrar bara varför alla vakterna behövdes?

När vi körde vidare hamnade vi i världens oväder. Himlen blev alldeles svart innan regnet började hälla ned. På några minuter blev det mörkt ute som på natten trots att det var mitt på eftermiddagen. Det blixtrade, mullrade och vinden ven kring oss. Alla människor och all trafik försvann och det blev bara vi kvar ute på vägen. Och vi var tvungna att fortsätta – det fanns inga hotell utefter vägen och vi kunde inte vara kvar ute när det blev kväll. Jag tänker ibland att det inte kan regna mer än vad det gör, och då är det alltid någon regngud som hör den tanken och skruvar upp regnet ytterligare några snäpp. Likadant här. Tills det faktiskt inte kunde regna mer. Både jag och Robert ångrade oss duktigt att vi inte kollat orkanvarningarna. Vanliga oväder är ingen fara, vi sitter ”snug as a bug” i våra MC-kläder, men detta ovädret kanske man skulle sett på inifrån något trevligt hotell istället. Så småningom kom vi ändå fram till staden San Miguel som vi planerat och tog in på ett hotell, som råkade ha en bra restaurang med en god flaska vin. Och allt kändes bra igen!

Naturen i södra Honduras består av mycket betesmark och odlad mark omgivet av vulkaner. Vi delade vägarna med kärror dragna av oxar eller hästar, kor på väg till ett annat bete och vanlig trafik. Än så länge har vi inte sett till så många andra motorcyklister med riktning mot Ushuaia. Faktiskt inte en enda.

I Nicaragua tillbringade vi lite mer tid, vi letade rätt på romdestilleriet Flor De Cana som vi tyvärr inte fick komma in på, och stannade till vid kolonialstäderna Leon och Granada. Jag har hört talas om pizzan på Telepizza i Granada så länge jag känt Robert och nu hade vi äntligen kommit hit. Pizzerian var inte längre den lilla pizzerian med plaststolar utan de hade bytt lokal och blivit en stor restaurang men pizzan var riktigt god – trots att den blivit höjd till skyarna i tio års tid! Granada är en riktigt mysig stad som ligger vid stranden av Lago Nicaragua. När man kör vidare längs sjön mot kusten ser man vulkanen Conception på ön Ometepe, som vi senare skulle se igen under fisketurerna från andra sidan sjön och Rio San Juan. Staden San Juan Del Sur ligger vid kusten, ganska nära gränsen till Costa Rica och är ett klassiskt surfarställe med bra vågor. Det blev vårt sista stopp i Nicaragua innan vi passerade in i Costa Rica, för att sedan köra längs vackra Lago Arenal med den aktiva vulkanen Arenal i bakgrunden. Här finns massor av lyxhotell med välansade gräsmattor och figurklippta buskar, och det blev en ganska stor kontrast från de senaste länderna vi varit i. Jag glömde lite att jag var i Costa Rica när vi passerade förbi en hotellanläggning som såg ut som en schweizisk alpby komplett med tåg och kyrka. Nu var vi dock på väg mot Nicaraguanska gränsen igen (fast på ett annat ställe) för några dagar på ”Esquina Del Lago” för att fiska – men det är nog bäst att Robert får berätta om det!



Guacamole på vägen! (1 000,1 mil)

Mexiko Posted on tis, juli 20, 2010 16:57:34

Nästa mål på färden var Teotihuacan, som ligger strax norr om Mexico City. Teotihuacan är dels en by, men det mest intressanta är de gamla pyramiderna och templen. Fram till 600-talet efter Kristus var Teotihuacan en av världens då största städer med ungefär 250 000 invånare. Man vet inte vem som byggde staden eller varför den plötsligt övergavs, utan man kan bara spekulera. Namnet Teotihuacan betyder ”Place of the Gods”, men det är Aztekerna som kom hit efteråt som gett detta namn. Pyramiderna är inte gravar som i Egypten, utan användes som kult- och offerplatser. Solpyramiden är 64 meter hög och täcker nästan samma yta som Cheops-pyramiden i Egypten. Månpyramiden är lite mindre. Man får gå upp på pyramiderna vilket ger en otrolig utsikt över resten av området. Kring pyramiderna finns massor av tempel och palats, eller iallafall delar av dem. Riktigt coolt!

Från Teotihuacan till Oaxaca tog vi motorvägen för att vi skulle hinna köra på en dag. På både de mindre och de större vägarna kör bilar, truckar och lastbilar med stora laster, konstiga laster och illa surrade laster. Det kan vara en lastbil med 18 kylskåp staplade på höjden eller ett släp fulllastad med vattenmeloner. När det är uppenbart att något kan trilla av håller man sig gärna ur vägen, men täckta lastbilar verkar vara ganska säkra. Så döm om vår förvåning när kapellet på lastbilen framför oss öppnade sig och ut trillade säkert 100 avokados! Vi trodde först bägge två att det var stenar som ramlade av, vilket inte är så kul när man kör hoj, men så snart avokadosarna började hoppa omkring (som studsbollarna i den där reklamfilmen, de som studsar nedför backarna)och säkert hälften av dem krossades mot asfalten förstod vi vad det var. Hojen är nu täckt av ett finprickigt grönt lager avokado, liksom GPSen, hjälmarna och våra kläder. Men vi fick oss ett gott skratt!

Nu är vi i Oaxaca och firar våra 1000 mil med gräshoppor och mezcal – mer om detta på nästa inlägg!



Lejon i Mexiko? (908 mil)

Mexiko Posted on tis, juli 20, 2010 16:54:56

Efter några vackra solnedgångar över havet i kuststaden Mazatlan styrde vi återigen kosan inåt landet och över bergen, för att se ”Colonial Heartland” med dess pampiga kolonialstäder som spanjorerna byggde upp efter att utvunnit silver, guld och ädelstenar från gruvor i bergen. Det blev återigen en lång dags färd över Sierra Madre Occidental. Denna gång låg molnen täta över bergen, dimman och regnet gjorde att både utsikten och sikten var obefintliga. Överallt går hästar, kor, åsnor och getter lösa och de verkar gilla att äta gräset precis vid vägkanten för det är där de mest håller till. Ibland promenerar de över vägen i sakta mak. I vanliga fall ser man dem på håll, men dimman gjorde att vi fick skärpa till ögonen ordentligt. Mest otippade djuren vi såg var dock på ett släp bakom bilen framför oss. I dimman såg vi att det rörde sig på släpet och när vi kom närmare såg vi att det var tre lejon! De verkade dessutom vara ganska hungriga eftersom varenda åsna längs vägen triggade igång deras jaktinstinkt. De tittade nästan lika längtansfullt efter oss, så vi var glada att de höll sig innanför gallret.

Dimman lättade när vi kom över bergen, och naturen gick över till karga, nakna klippor, torr dammande rödfärgad jord och kaktusar höga som träd. Här ligger staden Durango, som bland annat är känd för alla filmer som är inspelade här, bland andra ”Zorro” och ”Bandidas”. Utanför staden ligger hela westernstäder uppbyggda av kulisser. Själva stadskärnan är väldigt vacker med pampiga byggnader. När vi kom dit var det dansuppvisning på torget med traditionella mexikanska danser, herrarna såg nästan ut som matadorer och damerna hade klänningar i alla regnbågens färger.

Längre in på höglandet blev jorden bördigare igen och längs vägen fanns stora majsodlingar. Det finns även mycket fruktodlingar och längs vägkanten säljs mango och jordgubbar. På 2495 meters höjd ligger den pittoreska staden Zacatecas där vi stannade några dagar. Zacatecas ligger längs bergssidorna i en ravin, och man kör längs vindlande gator och gränder. Backarna i San Fransisco är ingenting om man jämför! Zacatecas har flera stora silvergruvor i närheten och fortfarande utvinns 220 ton silver om dagen! De flesta byggnaderna i stadskärnan är från 1600- och 1700-talet. Arkitekturen påminner mycket om Barcelonas, om man byter ut Gaudi mot mexikanska inslag. Katedralen har en churrigueresque fasad, det får stå för det mexikanska inslaget!

Nästa kolonialstad som vi besökte heter Guanajuatos, och är med på Unescos världsarvslista. Staden ligger på en stor kulle, och genom hela kullen har man grävt ut tunnlar. I tunnlarna kör man bil, det finns bussstationer, parkeringshus, sophämtningssystem, grönsaksförsäljning och jag vet inte allt. Ovan jord finns fantastiska byggnader, vackra kyrkor, trevliga torg med uteserveringar och mariachimusiker, och smala gränder. Den smalaste gränden heter Callejón del Beso, (kyssarnas gränd),och den är så smal att man kan stå och pussas från balkongerna på de motsatta husen. Guanjuato känns lite mer dockhusaktig, med små färgglada hus längs backarna, och är en riktigt mysig stad!

Vi fortsatte världsarvstemat och körde ännu längre upp i bergen, på de 700 svängarnas väg till en by som heter Jalpan de Sierra. Den är den största av fem missionsbyar, där kyrkorna blev utsedda till världsarv 2003. Kyrkorna byggdes i mitten av 1700-talet av den spanske prästen Fray Junipero de la Sierra, och de är väldigt vackra. Vägen dit var rejält kurvig med tanke på att de 700 svängarna främst fanns de sista sju milen upp till Jalpan. Lite enkel huvudräkning ger en kurva var hundrade meter… Det var dock en jättefin väg, med fantastisk utsikt. Vägen därifrån var minst lika kurvig. Och fyra gånger så lång… Längs denna väg hamnade vi i tropisk regnskog. Det växte till och med bananträd längs vägen och nu började vi förstå hur långt vi faktiskt kört! Mitt i denna regnskog, utanför byn Xilitla finns Las Pozas. Grundaren Edward James hade en dröm om att skapa en ”Garden of Eden” och ägnade stor del av sitt liv (och en herrans massa pengar) åt att skapa en park med vattenfall, dammar, statyer och surrealistiska byggnader såsom ”The house with a roof like a whale” och ”Staircase to heaven”. Det kändes helt overkligt och oväntat att hitta detta mitt ute i ingenstans!



Las Vegas, Baby! (503 mil)

Kanada/USA Posted on lör, juni 26, 2010 02:38:59

Glad midsommar på er allihopa! Vi har firat vår midsommarafton i Grand Canyon! Trots höga förväntningar uppfylldes det med råge. Grand Canyon är otroligt fantastiskt vackert! Om man ska åka till en plats i USA så röstar jag nog på Grand Canyon. Det känns nästan overkligt att stå på kanten och se dessa makalösa bergsformationer och dalgångar framför sig! Där skulle man varit en fågel och kunna flyga över och se alltsammans. Funkar i och för sig med en helikopter ochså.

Vi har kört en hel del sen sist och hunnit med att se massor av vacker natur. Efter San Fransisco körde vi till Yosemite National Park. Ahwahneecheeindianer har bott i Yosemite sedan 4000 år. I mitten av 1800-talet ”övertogs” dock området av en militär expedition, och strax därefter blev det en nationalpark. I guideboken står beskrivet att ”even Switzerland looks like God´s practice run compaired to Yosemite”, och jag är beredd att hålla med. Oerhört vackra forsande floder och skummande vattenfall längs sidorna på mäktiga berg, omgivet av smaragdgröna skogar. Här finns bland annat Halfdome som finns på med på förstasidan på hemsidan, och El Capitan som är perfekt att hoppa Base från. Det häftigaste var dock att vi såg en svartbjörn på ganska nära håll. Svartbjörnar är den vanligaste björnen i Yosemite och jag antar att det var en sådan, fast den var brun. Nära håll innebär en brun prick på fotot mitt på en grön äng. Men det var riktigt roligt att se den lufsa omkring.

Efter Yosemite körde vi ut till kusten igen, och körde sträckan mellan San Fransisco och Los Angeles. Många som vi har mött har sagt att den delen av Highway 1 ska vara den allra vackraste och vi hade innan lite svårt att föreställa oss att kusten där skulle kunna bli ännu vackrare än vad den varit tidigare. Men faktiskt – det var den!

Death Valley blev nästa destination, och under tiden vi har kommit längre söderut har naturen succesivt gått över från frodiga skogar och fruktodlingar till torra guldgula grässlätter omgivna av klippiga berg, och slutligen till smällhet öken. Temperaturen har de senaste dagarna legat kring 40 grader, och som mest har den gått upp till 42 grader. Lite skillnad från 4 grader och snö som det var när vi körde över Mt Rainier i Washington State. Death Valley är en öken omgivet av otroligt vackra berg som skiftar i alla tänkbara färger, från purpur och rosa till gula och gröna nyanser. På botten av dalgången, som för övrigt är Nordamerikas lägst belägna punkt (282 Ft under havsnivå), finns kritvita saltöknar. Luften dallrar av hetta, det finns ingen skugga så långt ögat når, och ingen vind som svalkar. Allt står stilla och är helt tyst. Ibland kan man se ”Dust Devils”, virvelvindar som av någon outgrundlig anledning uppstår mitt i det stilla och river med sig sand och torra buskar. De flesta besöker Death Valley i januari när det är svalt och skyfallen har gjort att hela dalen blommar upp. I juni är det mest varmt och torrt, men oerhört vackert. Första halvan av dagen var helt okej, andra halvan av dagen började vi bli lite varma och i slutet av dagen var vi nära överhettning……. Men en eloge till MC-kläderna med sina finurliga ventilationsfickor och smarta material! Efter elva timmars körning i värmen kom vi fram till Las Vegas. Vi checkade in på ett av lyxhotellen (resans första och förmodligen enda), dammiga och svettiga, och tog sedan ett välförtjänt dopp i hotellets pool. Mitt i poolen finns en gigantiskt akvarium med hajar i, och när man simmar omkring har man bara en glasvägg emellan. Övning inför dykningen lite längre fram på resan……. Dessutom kunde man åka vattenrutschbana genom hajtanken. Skoj!

Las Vegas är en märklig stad. Den verkar liksom kräva av en att man tar ställning till om man gillar den eller inte. Robert gillar den inte alls. Jag håller med om att vissa delar är jättesjaviga, jag gillar inte casinona där folk sitter större delen av dygnet och spelar bort sina pengar. Vissa ser man bänkade vid spelmaskinerna redan vid åtta på morgonen, med en öl i handen och man funderar på om de suttit där hela natten eller om de gått upp extra tidigt för att hinna spela så mycket som möjligt. En äldre man som satt vid spelmaskinen hade tatuerat in ”Las Vegas, Baby” på flinten. Han gillar verkligen Las Vegas! Jag måste erkänna att jag gillar lyxhotellen och att det är lite roligt med regnskogar i lobbyn eller sfinxer och pyramider utanför hotellet. Ett hotell har eiffeltornet framför, ett annat har kanaler och gondoler som i Venedig. Äkta vara är såklart bäst, men jag kan ändå inte låta bli att tycka om allt detta kitchiga. Nästa gång ska jag bo på Bellagio…. De har en fontän som är helt makalös.

Körningen har gått bra. Vägarna är fina, och trafiken flyter på. Vi håller oss mest till mindre vägar, vi tycker det är roligare. Nu senast har vi kört på den klassiska ”Route 66”. Robert har snott min MP3-spelare och jag hör mest signaturmelodier och ledmotiv från olika tv-serier och filmer i huvudet. Det känns faktiskt som att köra omkring i en film, miljöerna känns så bekanta hela tiden. Ena dagen är det lite som ”Lilla huset på prärien”, och man väntar sig familjen Ingalls komma i häst och vagn runt kröken, andra dagen är lite mer som ”Bröderna Cartwright” och det är ganska lätt att fantisera fram några cowboys ridande över prärien. Den dagen i Death Valley lät det lite mer som ledmotivet till ”Den gode, den onde och den fule”, ni vet när det är helt stilla, luften dallrar och man bara väntar på att det ska hända något. Man hinner fantisera en hel del, där bak på hojen!

Nu börjar vi närma oss Mexico och vi håller på att förbereda oss inför gränsövergången. Vi hörs!



San Francisco (235 mil)

Kanada/USA Posted on sön, juni 20, 2010 07:49:31

Vi tog Golden Gate bron in till San Francisco, ni vet den röda (egentligen heter färgen International orange…) bron som James Bond klättrar omkring på allt som oftast. Det var riktigt häftigt att köra över bron som vi sett på så många filmer, och se San Francisco breda ut sig framför. Jag kunde inte låta bli att sjunga på låten; If you´re are going to San Francisco (be sure to wear som flowers in your hair). Bron invigdes för övrigt 1937 under pompa och ståt. Om man räknar samman längden av alla stålvajrar som bron hänger i når man tre varv runt jorden. Jag gillar info man hittar i guideböcker……..

Hojen blev inlåst i ett garage, och fick en vilodag. Vi använde apostlahästarna för att gå upp och ned för alla backar. San Francisco är en helt fantastisk stad! Otroligt vacker med vatten på tre sidor, de välbekanta backarna, en salig blandning av moderna skyskrapor, pampiga utsmyckade gamla byggnader från sekelskiftet, riktigt vackra trävillor och lummiga parker. Det är en skön stämning med mycket musik och sång. På torget bredvid hotellet spelade ett salsaband, och nedanför hotellrumsfönstret stod ett barbershopsband och sjöng oss till sömns. Vi följde med turistströmmen till Alcatraz, Fishermans Wharf och Pier 39. 1990 beslöt sig en koloni på 1300 sjölejon för att bosätta sig vid Pier 39, mitt i San Franciscos hamn, och de har stannat kvar sedan dess. De är oftast flest i början på året, sedan verkar de ha annat för sig. Men det verkar som om de tycker att det är ett ganska bra liv att ligga på piren och gotta sig i solen, ta ett dopp inemellan för att hitta sig någon god sill – eller vad som nu står på sjölejonsmenyn – snacka lite med sjölejonspolaren, och att bli fotograferade och beundrade av en hel hord av turister varje dag.

Vi brukar ha som vana att gå till parker när vi kommer till storstäder och i San Francisco är det The Golden Gate Park som San Franciscoborna kallar för The Park. Den är gigantisk och innehåller det mesta; basebollsplaner, botanisk trädgård, redwoodsskog, bowlingbanor, cykelstigar, tennisbanor och en liten japansk trädgård – The japanese Tea Garden. Trädgården har skötts av familjen Hagiwara i flera generationer och har många jättevackra hundraåriga bonsaiträd. När familjen återvände från det interneringsläger där amerikaner höll japaner fångna under andra värdskriget upptäckte de att alla träden hade blivit sålda. De ägnade sedan två decennier till att hitta och återbörda träden till deras rätta hem.

Efter lte storstadliv åker vi vidare till Yosemite!



På väg (53 mil)

Kanada/USA Posted on tor, juni 10, 2010 20:43:01

I tisdags fick vi faktiskt ut vår motorcykel och resan kunde börja, på riktigt! Nu börjar jag förstå att resan faktiskt ska bli av. Känslan när vi packat alla grejor (nästan allt fick plats) och körde ut från Vancouver var fantastisk! Den lilla del av Kanada som vi sett var otroligt vackert och vi är lite ledsna att vi inte har sett mer av landet, men det får bli en annan resa! Vi passerade ganska snart gränsen till USA.

Den delstat vi först mötte i USA var Washington. Landskapet är också här vackert böljande och inramat av majestätiska berg. Utmed de mindre vägar vi kört ligger bondgårdar utspridda som alla ser ut som den där i reklamen för jättejordnötter. Det enda som fattas är de vindkraftdrivna vattenpumparna man sett i alla filmer.

Något man slås av är att bilarna blivit ännu lite större här än i Kanada, vilket man knappt trodde var möjligt. Kommentarerna om motorcykeln har varit klart uppskattande: ”Nice motorbike – It´s so…big!”. Människorna vi hittills mött har varit otroligt utåtriktade och vänliga (enda undantaget var en motellägare som ondgjorde sig över den mexikanska personalen). Det är väldigt lätt att skaffa sig nya bekantskaper. På tisdagskvällen slog vi oss ner i baren på Alfie´s Sportsbar i det lilla samhället Sedro-Wooley. Bara ett par minuter senare var det första samtalet med någon av de andra gästerna igång och innan kvällen var slut hade vi fått högvis med restips, fått mailadresser och blivit hembjudna på ”barbecue”. Det var en riktigt trevlig kväll!

Dagen efter, på onsdagen, åt vi lunch i den ännu mindre byn Snohomish, vars huvudgata kantas av små pittoreska butiker med handmålade skyltar utanför. Vid bordet jämte satt en äldre, liten och tunn, nästan sparvliknande, kvinna med pigga, klara ögon som utstrålade vänlighet. Hon undrade vart vi var på väg med motorcykeln och när det var klargjort att vi skulle hela vägen ner till Argentina blev hon orolig för att vi skulle råka illa ut, antingen för Hells Angels i San Francisco, den lokala polisen som delade ut fortkörningsböter i parti och minut eller galna medtrafikanter. Innan vi skiljdes åt fick vi lyckönskningar och varsin stor kram och blöt puss på kinden. På vägen ut hejdade hon sig och påminde oss om vad som enligt henne var det viktigaste – ”remember that life is fun!”.

I natt har vi övernattat på ett motell i Enumclaw, tältplanerna övergav vi när det började hällregna. Nu ska vi packa ihop oss och fortsätta mot Mount Rainier National Park. I hällregnet…….