Blog Image

Blogg från en motorcykel

Ett varv runt jorden (4 740 mil)

Paraguay/Brasilien/Uruguay Posted on ons, mars 23, 2011 21:09:41

Enligt den snudd på kassaskåpssäkra källan till information, Wikipedia, skall jordens omkrets vara 4 008 mil i runda slängar. Någonstans i södra Brasilien hade vi kört ungefär så långt på vår resa. Fast egentligen hade jag inte behövt titta på trippmätaren för att veta att vi suttit i en hojsadel en sträcka motsvarande ett varv runt jorden. Det känns i den svullna hälsenan, de förstenade knäna och den nekrosdrabbade bakdelen. Varje gång jag sitter ned längre än fem minuter har jag också en klädsam hälta. Tillsammans med den svagt rundade konturen man får av ryggskyddet är en liknelse vid Quasimodo (ringaren i Notre Dame) närmare till hands än vad jag hade velat. Och ändå vet jag redan nu att jag kommer att sakna varenda minut av alltsammans när resan är till ända. Allt. Till och med skyfallen, de ibland fullständigt mordiska medtrafikanterna och de svarta avgaserna. Eller tja, kanske inte avgaserna då. I slutet på alla långa kördagar vill man bara lasta av motorcykeln, få något i magen och slänga sig på sängen (en dusch är för det mesta också en nödvändighet för att vistas bland andra människor). Men varje morgon finns den där ivrigheten att komma iväg där igen. De första morgontimmarna på hojen är snudd på magiska. Det finns något djupt beroendeframkallande i känslan av att vara på väg någonstans.

Fast antalet körda kilometer är ju ganska så oväsentligt jämfört med vad man har upplevt utmed vägen. Så vad har vi gjort? Något av det första som mötte oss i Brasilien var vattenfallet i Iguazu. För den som talar flytande guarani är detta kanske inte det mest målande namnet, men åtminstone ganska korrekt (vatten stort). För det är stort. Med sina 1 746 kubikmeter vatten som varje sekund kastar sig nedför stupet är Iguazu världens andra största vattenfall, i volym räknat. Vid några av de olika, finurligt byggda, utkikspunkterna blir man på biltvättsvis översköljd av vatten från alla håll, inklusive underifrån. Fallet tar stundvis upp hela horisonten och varje punkt man fäster blicken vid är i ständig förändring. Vi och de trevliga ryska cyklisterna vi gjorde sällskap med lät oss fängslas av skådespelet i flera timmar. Att vatten i frifall kan vara så kul.

Vi lärde oss snabbt att skalan på brasilienkartan skilde sig åt från de andra ländernas kartor. Det korta stenkastet (som rymdes mellan tummen och pekfingret) till Rio de Janeiro visade sig vara 180 mil. Kartan är så komprimerad att den mest liknar en tallrik spaghetti. En av pastasträngarna ledde oss rakt in i Sao Paolo och jag kände en nyvunnen värme gentemot vår GPS. Staden är en smula större än Ljungby där jag är uppvuxen. Även Rio visade sig vara ganska stort och småklurigt att köra i. Liksom i de flesta storstäder finns det även där områden man gärna inte vill hamna i. Skillnaden är dock att Rio verkar ha några fler sådana områden än genomsnittet och att man har sett dem i filmer som ”Guds stad”. Något förvånande är att även ”centrum” omfattas av kategorin på helgerna, då affärerna är stängda och dess beväpnade vakter tittar på tipsextra i hemmets lugna vrå. Hur det än ligger till med den saken kändes det riktigt storslaget att komma till Rio. Staden med Kristusstatyn, Sockertoppen och stränderna Copacabana och Ipanema där Cornelis Vreeswijk gick nyduschad (eller var det kanske Deirdre, i så fall en bra mycket angenämare tanke). Vid solnedgången den andra dagen fick en caipirinha och Cohiba på Copacabana avsluta vårt besök i Rio. Sämre kan man ha det.

Någonstans mitt i landet, i höjd med Salvador, ligger Chapada Diamantina (diamantplatån). Nationalparken skulle, enligt flera av varandra oberoende källor, vara en av de allra bästa naturupplevelserna i Brasilien. Vi bestämde ganska snart att detta skulle få bli den nordligaste punkten för vår tur på Sydamerikas östkust. Vägen ringlade sig fram mellan ett böljande grönt och alltmer tropiskt landskap. Så snart vi kom in i den enorma delstaten Minas Gerais började det regna i stort sett oavbrutet. Värmen och fukten påminde oss om hur det varit i Centralamerika, något vi redan nästan lyckats glömma. Ett par nätter stannade vi i den vackra kolonialstaden Ouro Preto, som vid någon tid faktiskt varit större än både London och New York. Nu var den mest en charmig by, men med de nio kyrkorna som tydligt bevis på dess forna storhetstid. De många slavarna som byggde dem fick gå till den minsta och enklaste.

I Belo Horisonte stannade vi till på BMW Euroville för att kontrollera ett oljeläckage från transmissionen och byta däck till vårt medhavda begagnade bakdäck vi köpt i Paraguay. Vi fick ett helt ofattbart trevligt bemötande och behövde inte ens betala för arbetet. Arbeten på BMW-verkstäder brukar annars befinna sig på motsatt sida om gratis på skalan.

Efter nästan fyra dagars körning från Rio de Janeiro kom vi så fram. Även om vi mestadels körde på bra asfaltsvägar gick en del av färden på en rödfärgad sandväg genom lindrigt bebyggda jordbruksområden. Tack och lov gjorde Chapada Diamantina oss inte besvikna efter den ganska långa resan. Vi spenderade ett par nätter i en av de trevligaste byarna hittills, Lencois, och vandrade omkring i nationalparken på dagarna. Det gick knappt att gå ett trettiotal meter utan att snubbla på ett majestätiskt vattenfall, katedrallik grotta, pampig ravin, eller surrealistisk klippformation. Alltsammans väldigt vackert och omgivet av djungel eller, vid den norra utkanten, ökenliknande terräng.

Överhuvudtaget stortrivdes vi i Brasilien. Musiken, maten men framförallt människorna är de mest bestående intrycken. Vi träffade så många trevliga människor där. En sympatisk gest som verkar gå hem i nästan alla sammanhang i Brasilien är ”tummen upp”. Den kan användas för att visa uppskattning (bilförare och passagerare som tutande hänger ut genom bilfönstret med halva kroppen för att ge oss tummen upp), för att fråga om den man pratar med förstått eller helt enkelt för att avsluta en mening, ungefär som en punkt.

Det finns såklart undantag från alla regler och vi träffade på ett av de få sådana i den lilla byn Palmeiras i utkanten av nationalparken, mitt under brinnande karneval. Föraren i en svart, risig bil brakade in i oss bakifrån när vi saktade ned och valde ett något märkligt sätt att lösa situationen. Han vägrade helt sonika att kliva ur sin bil och satt istället och låtsades som om det regnade. Inte ens en tillskyndande polis kunde få honom på bättre tankar. Med en allt surare min hävdade han bestämt att han inte gjort något, detta trots att en del av hans billack numera befann sig på våra väskhållare. Sannolikt riskerade vi att få ett annat finger i slutet på den diskussionen…



Årets slut vid vägs ände (3 324 mil)

Argentina/Chile Posted on tis, januari 04, 2011 03:13:07

Ushuaia! Världens sydligaste stad med bara hundra mil till Antarktis. Här tog vägarna och vår resa söderut slut på nyårsaftonens eftermiddag. Längre än så kommer man inte med motorcykel. Jag hade nästan förväntat mig att det skulle kännas speciellt på något sätt eftersom vi mer eller mindre uttalat varit på väg hit de senaste sju månaderna, men efter att ha suttit på hojen i hällregn, snålblåst och åtta plusgrader ett tag kändes det mer speciellt att bara komma inomhus.

Under mellandagarna lämnade vi lite motvilligt norra Patagonien för att hinna fram till nyårsfirandet i Ushuaia. Jag säger motvilligt eftersom norra Patagonien antagligen har den vackraste natur jag någonsin sett och det även mot bakgrund av att vi redan nästan slitit ut ordet ”vackert” om de områden vi kört igenom hittills. Fast Patagonien är faktiskt något i särklass. Majestätiska, taggiga berg klädda i vitaste snö, klarblå sjöar och vattendrag med kristallklart vatten innehållande lax och öring, böljande ängar som för tankarna till en fin sommar i Sverige och emellanåt dessutom en eller annan tät skog. Hade vi varit i Österrike hade jag joddlat. Trots detta bestämde vi oss som sagt att lägga på ett kol på vår resa söderut.

Ett ord som, apropå vägar söderut, under den senaste tiden armbågat sig in i det spanska ordförrådet är ”ripio”. Vägarna har hittills bestått av antingen ”asfalto” som kanske inte behöver någon närmare förklaring och ”tierra” som kan vara alltifrån den bästa till den sämsta grusväg. ”Ripio” är liksom ”tierra” också en grusväg fast beströdd med små stenar, ungefär som på vissa stränder. På de flesta ställen har det bildats spår där andra fordon har kört, men ibland kan det ligga ett ganska tjock lager småsten på vägen. I undantagsfall är stenarna knytnävsstora och det är då det blir riktig humor.

I princip finns det två vägar om man vill ned till Eldslandet som är den sydligaste (och enligt invånarna här nere den ”riktiga”) delen av Patagonien. Antingen kan man köra längs med östkusten på ”Ruta 3” eller så kan man köra längs med Argentinas västliga gräns på ”Ruta 40”, som jag numera har fått berättat för mig är mer eller mindre legendarisk. ”Ruta 3” består av prima asfalt som är så jämn att man kan spela biljard på den men skall å andra sidan vara hjärndödande tråkig i alla de nästan 300 milen, medan ”Ruta 40” mestadels är ”ripio” men passerar igenom några av Argentinas allra snyggaste områden. Vi har fått olika omdömen om ”Ruta 40” av de hojåkare vi pratat med, alltifrån att den är ”ganska ok” till att det vore ”fullständigt sinnessvagt” att ge sig ut på vägen körandes en stor hoj med tung last och två personer.

Oavsett vilken väg man väljer, fast kanske speciellt om man väljer ”Ruta 40”, så får man se upp med bränsleförbrukningen. Det är glest mellan byarna och även om det skulle finnas en bensinmack är det inte alltid det finns bensin. Tumregeln är därför att tanka varje gång man kan, även om det bara skulle vara fem mil sedan den senaste gången. Dessutom är den ökända patagonska vinden konstant närvarande. I stark motvind kan motorcykeln faktiskt sörpla i sig nästan en liter milen. Häromdagen hade vi istället vinden i ryggen och när jag fällde upp visiret i 110 km/t kunde jag inte känna något vinddrag alls.

Vi valde att köra på ”Ruta 40”. Om det skulle bli alltför tråkigt fanns det ett par ställen där man skulle kunna växla över på ”Ruta 3” istället. Asfaltsvägen tog slut i en liten by som heter Rio Mayo. På morgonen drack vi en kopp kaffe på bensinmacken och när vi skulle åka kom det en busslast turister. ”Skall ni köra motorcykel på 40:an? Då måste jag få ta ett foto!” När jag styrde ut den lilla ”Pansarkryssaren Potemkin” på grusvägen var jag därför lite spänd på vad som skulle komma. Efter en kort sträcka med tjockare lager sten blev vägen sedan faktiskt helt ok. Det enda man får se upp med är de decimetertjocka strängarna med småsten. Det gäller att välja ett bra spår. Sedan väljer i och för sig vinden ett annat åt dig. Ibland kändes hojen mer som en segelbåt än motorcykel.

Landskapet blev slätare och lite tråkigare. Stundvis kom det en bit asfaltsväg. Strax efter byn Perito Moreno kan man svänga av och köra till ”Cueva de las Manos” eller på svenska ”Händernas grotta”. Runtomkring grottan finns spåren av graffiti ”old school”. Människorna som bodde där blandade färg av pulvriserade bergarter, blandade med någon vätska såsom blod eller urin (!) och sprutade sedan ut blandningen med munnen över sina händer som de höll mot klippväggen. Resultatet: En silhuett av handen som i de äldsta fallen hållit sedan 8 000 år före Kristus. Att se alla vänster- och högerhänder, stora och små händer och faktisk en hand med sex fingrar väcker en lite konstig och svårförklarlig form av samhörighet med människorna som gjort dem. Som ett slags 10 000 år gammalt ”Tjena!”.

På vägen som leder till grottan såg vi också en emu med ett tjugotal ungar och en bälta. Madde hoppade av hojen och började springa efter den senare. Det var en syn man inte får se så ofta: Först en förskrämd liten bälta med benen som gick som trumpinnar och sedan Madde i full karriär med mc-ställ, integralhjälm med visiret nedfällt och kameran i högsta hugg. Tillsammans sprang de fram och tillbaka i sick-sack över heden. Jag skrattade så att jag nästan trillade av hojen.

Lite längre söderut från grottan blev ”40:an” riktigt tråkig. Stora stenar och halv orkan gjorde att det stundvis kändes som om man hade kört på ett stengärde under stormen ”Gudrun”. När jag klev av motorcykeln för att ”titta på utsikten” och upptäckte att jag knappt kunde stå upprätt i vinden och dessutom såg högarna med stenar började jag fundera på vad tusan vi höll på med egentligen. Det gäller förresten att stå åt rätt håll när man ”tittar på utsikten”, annars kan man nog förstöra den bästa av dagar… Den riktigt dåliga biten av vägen var tack och lov ganska kort. Innan vi kom fram till Bajo Caracoles där vi skulle övernatta lyckades de kringflygande stenarna dock förorsaka två nya bucklor, en på avgasröret och en på stortån.

Eftersom den utlovade campingen i Bajo Caracoles lyste med sin frånvaro fick det bli ett hotell istället, där vi glädjande nog träffade på flera andra motorcyklister. Hittills har vi inte träffat på så många men i Patagonien har det istället blivit desto fler. Tyskar, rumäner och ett helt gäng glada italienare som vi stötte på när en av dem fått bensinstopp mitt ute i ingenstans. Många verkar ha köpt en paketresa med en följebil och med egen eller hyrd motorcykel. Vår hoj var den helt klart tyngst lastade och såg ut som ett mindre hangarfartyg i jämförelse med små BMW 650 och KTM 790.

Överhuvudtaget har vi träffat på en hel del fordon i södra Argentina som är på väg till Ushuaia. Jag har för mig att det gjordes någon halvsumpig film på 80-talet som heter ”Canonball Race” och som handlar om ett gäng galningar i olika fordon på väg mot samma mål. Ibland känns det som att vara med i den filmen. Exempelvis när vi stötte på någon form av bepansrad Hanwag-lastbil från Tyskland som någon tydligen gjorde sin resa med. Den var militärgrå, fyra meter hög och över två meter bred, hade en stålkabelvinsch fram och en repvinsch där bak, extrahjul och reservdunkar lite varstans och rutorna såg ut att vara decimetertjocka. Om någon försöker råna en med någon fjuttig liten pistol kan man bara sitta där inne och skratta triumferande. Antagligen hade den eldkastare på sidorna och kokande olja på taket också. Fast jag tycker förstås att den hade passat bättre på något uppdrag i Afghanistan än på en semesterresa.

Den andra dagen på ”Ruta 40” började riktigt bra med ganska lite vind på förmiddagen, för att vara Patagonien. Hojen fyllde 5 000 mil och så klart stannade vi och sjöng för den. Efter ett tag hände samma konstiga sak som på grusvägen i Anderna och på vissa vägar i Bolivia, jag började faktiskt tycka att det var helskoj! Något som var tur för det blev en ganska lång dag i sadeln innan vi kom fram till El Chalten som ligger vid foten av Mount Fitz Roy, enligt Argentinas turistbyrås broschyr en av världens vackraste toppar. För en gångs skull stämde broschyren med verkligheten, berget är verkligen imponerande där det tornar upp sig med sina 3 405 meter höga, nästan helt vertikala väggar. Något säger mig att Mount Fitz Roy inte är något för förstagångsklättrare. I närheten träffade vi också på det italienska gänget igen som tyvärr berättade att två av dem kraschat dagen innan. En fick tas till sjukhus, lyckligtvis inte med livhotande skador.

På väg från El Chalten fick vi äntligen lön för mödan att stiga upp klockan 02:00 och åka till Colca Canyon i Peru, vilket vi gjorde för några månader sedan: Mitt på vägen gjorde en kondor en långsam överflygning av motorcykeln på bara tio till femton meters höjd. Man behöver inte vara speciellt intresserad av fågelskådning för att tycka att det är riktigt mäktigt. Bra också att de peruanska och argentinska kondorerna samarbetar.

Den tredje världsarvsklassade sevärdheten på fyra dagar (de två tidigare var Cueva de los Manos och El Chalten) blev glaciären Perito Moreno, strax utanför den gemytliga staden El Calafate. Resan dit gick snabbt eftersom vägen en bra bit innan El Chalten bytt beklädnad, från ”ripio” till asfalt. Glaciären ser ut som en enorm stad av höghus i blåskimrande is. Laviner från de omgivande bergen pressar ihop snön i dalen till stora isblock och genom att glaciären långsamt växer, tvingas den obönhörligt ut i Lago Argentinos mjölkigt turkosa vatten. På sommaren kalvar den och de pelare som står längst ut i sjön bryts med ett åskliknande dån sönder i stycken stora som bussar. Det är helt omöjligt att inte fängslas av skådespelet och vi stod och stirrade på den smältande glaciären i säkert två timmar.

Den nästföljande dagen körde vi igenom mil efter mil av öppet slättlandskap med ljungliknande växtlighet och strövande flockar av betande tamdjur. Vi är ganska förvånade över att i princip all mark i Argentina, även Patagonien, är privatägd och inhägnad. Faktiskt har det inte varit helt lätt att hitta bra tältplatser. Det finns få sidovägar och nästan alla grindar är låsta med kättingar. Motorcykeln vill man inte gärna lämna vid vägkanten. Vissa ”estancior” måste vara stora som mindre länder eftersom staketen synes fortsätta nästintill i oändlighet.

Dagen före nyårsafton blev en ”Alla träsmakers heliga moders dag” som den bortgångne Saddam hade sagt. Vi körde sjuttio mil, varav tio på grus, passerade två gränser eftersom Chile äger en snutt av land som man måste korsa för att komma till Ushuaia och passerade Magellans sund med färja. På andra sidan sundet börjar för övrigt Eldslandet, uppkallat efter de eldar som urinvånarna, ”Yámanas”, tänt utmed kusten och som passerande sjömän sett från havet.

Jag tycker att man kan märka att naturen är ännu lite kargare i Eldslandet än högre upp i Patagonien. De enkla, vindpinade och solblekta trähusen trotsar plågade och lite hukande vädrets makter. De ser ut att ha stått där i något hundratal år, fast skulle egentligen också kunna vara ganska så nya. Allt måste slitas snabbt i snön, regnet och blåsten. Så även människor. Det verkar vara ett ganska hårt liv här.

I färjelägret träffade vi en man i 50-årsåldern, iklädd träningsoverall och gymnastikskor som lite huttrande i blåsten berättade att han och familjen var på väg att besöka släktingar i Rio Grande, en bra bit ned på Eldslandet. De hade själva bott där i något tjugotal år, på grund av tillgången på jobb och att det är billigare att leva så långt söderut, men hade inte klarat av kylan och den ständiga vinden längre. Under de få veckor om året som det är någorlunda varmt får man ändå hålla sig inomhus på grund av den starka blåsten. Hans stora passion var att spela fotboll, berättade han. En lös passning hamnar lätt i nästa socken på grund av vinden. I Eldslandet finns dessutom bara fotbollsplaner i ”ripio”. Hans son var en ganska lovande fotbollsspelare men slog sönder sina tänder på stenarna under en match och la av. Nu bodde de istället i Buenos Aires. En annan, lite äldre man, i Ushuaia som bott här i trettio år berättade att självmordsfrekvensen i staden är betydligt högre än genomsnittet, antagligen på grund av mörkret, blåsten och kylan. Han och hans fru skulle snart också flytta norrut. Fast, tillade han, på grund av klimatförändringarna blir det snabbt varmare i Ushuaia. De senaste åren har det för första gången så länge han kunde minnas inte legat någon snö i staden under vintern.

Som en turist på ett tillfälligt besök under sommaren är Ushuaia dock riktigt trevlig. Ganska turistig, större än vad jag väntat mig med sina 60 000 invånare och ganska dyr, men trevlig. Jag och Madde känner oss i och för sig lite som den fattiga kusinen från landet bland alla lyxresenärer som antingen är på väg till eller nyss har anlänt från sina kryssningar till Antarktis. Det har varit ganska välbehövligt att vila ut några dagar, men imorgon bär det iväg norrut igen. Enligt vad jag hört ligger vinden alltid på från samma håll, vilket innebär att den nu tack och lov kommer att komma från vänster. Hade vi kört åt samma håll hela tiden hade jag fått olika stora nackmuskler, sned näsa och en konstant sidbena i skägget.

Kartan på hemsidan är uppdaterad, men de senaste etapperna har nu hamnat på en tredje flik. Så snart vi hittar något annat än en patagonsk variant på internetuppkoppling kommer vi också att lägga in drösvis med nya foton.



¡Seguimos adelante!

Argentina/Chile Posted on lör, december 18, 2010 13:51:27

Till alla er som börjat tröttna på bloggen har vi ett tråkigt besked: Ni får dras med vårt tjat om resan ett litet tag till… Vi har fått tjänstledig i ytterligare tre månader och kommer att fortsätta vår resa till slutet av mars! Vart skall vi då ta vägen, kan man undra? Från början tänkte vi använda den extra tiden till att köra ”varvet runt”, upp igenom Uruguay och Brasilien och eventuellt avsluta resan i Surinam eller i någon av Guyanorna. Efter detta fick vi dock omdisponera vad vi skulle använda våra sista korvören i reskassan till. Exempelvis kändes det helt plötsligt ganska angeläget att köpa en ny stötdämpare. Förhoppningsvis kommer vi ändå kunna köra norrut efter Buenos Aires. Vi får se.

Till sist, men inte minst: Från oss alla (två, eller kanske tre om man räknar hojen) till er alla, en riktigt god jul och ett gott nytt år!



De tusen desviornas väg (2 675 mil)

Bolivia Posted on sön, december 05, 2010 17:52:24

Allt gick inte fullt så smidigt med den nya stötdämparen som det först verkade. Efter att ha väntat några dagar på att bussbolaget Veloz del Norte skulle leverera den från Buenos Aires, kom den så äntligen en lördag. När vi packade upp den verkade det frustrerande nog inte vara den stötdämpare som försäljaren pratat om, utan en helt annan. Frågan var därför om den överhuvudtaget skulle passa hojen? Lösningen blev att vänta ytterligare någon dag för att det skulle bli måndag morgon i Tyskland (vilket blev mitt i mörkaste natten i Argentina) för att kunna ringa tillverkaren, Wilbers, och fråga vad det var för något jag hade köpt. Stötdämparen visade sig passa en 1200 GS Adventure årsmodell 2006, den enda nackdelen var att den inte alls var utrustad med den utlovade starkare fjädern som vi hade behövt på grund av all extra last, utan med en normalstark. Risken var därför att även den nya dämparen skulle dra sin sista suck på de bolivianska vägarna. Några samtal senare lyckades jag dock hitta en starkare fjäder i Santiago de Chile som vi tänkt plocka upp på vägen om några veckor.

När det väl var klart att den skulle passa var det bara att sätta sig med stötdämpare och några få nyinköpta verktyg på nattbussen mot den bolivianska gränsen. Efter ett byte och sammanlagt femton timmars skakig bussfärd kunde man skymta färgerna på de tusentals plastpåsarna i Uyunis nedskräpade utkanter igen. Ett par människor uträttade sina behov sittandes på huk på fälten strax utanför staden, samtidigt som de småpratade med varann. Det hela verkade ju ganska socialt.

Efter att tidigare ha tillbringat nästan en vecka i Uyuni upplevde vi det inte som att vi behövde dra ut på avskedet från ökenstaden. Kvällen fördrevs genom att äta en sista, rykande varm och kryddig lamapizza på favoritrestaurangen Minuteman. Morgonen efter skruvade jag i den nya stötdämparen och med förnyad stuns i hojen, samt med ett visst mått av lättnad hos både mig och Madde, körde vi ut på en av de dammiga grusvägar som leder ut från Uyuni. Planerna att köra direkt mot gränsstaden Villazon gav vi upp för att slippa köpa ännu en stötdämpare (vilket därmed skulle avsluta resan i förtid) och körde istället tillbaka mot Potosi för att ta vägen därifrån till gränsen. Förhoppningsvis skulle den vara något bättre.

I sista stund bestämde vi oss också för ett besök i Sucre, Bolivias andra största stad, tidigare huvudstad, handelscentra och till viss del fortfarande rival till La Paz. Staden skilde sig markant mot vad vi sett hittills med vackra, vita kolonialbyggnader, tjusiga och säkert dyra butiker samt uppklädda, kosmopolitiska människor. På grund av att vägen söderut mot Patagonien börjar locka blev det dock bara en natt i staden och dagen efter begav vi oss tillbaka mot Potosi för att köra mot gränsen.

Vägen mellan Potosi och Villazon är 36 mil lång, varav cirka 20 mil är grusväg. På grund av att man håller på att förbereda grusvägen för asfaltering var även denna i bra skick, jämn och fin. Eftersom vägarbete pågår längs med hela sträckningen, både asfalts- och grusdelarna, känns det som att man för det mesta dock kör på olika långa omledningar, på spanska ”desvias”. I Bolivia tror jag att man kan få smaka på de flesta slags underlag på dessa ”desvias”, allt från djup sand till mer eller mindre kniviga flodövergångar. Bortsett från några få sandhålor var denna väg dock ganska bra. Skulle man ändå frestas att strunta i någon av de oändligt många omledningarna, vilket man gör när man ser den splitter nya och svartglänsande asfaltsvägen ibland bara något femtiotal meter därifrån, får man komma ihåg att det ibland saknas småsaker som man annars tar för givet på de flesta vägar, såsom broar exempelvis…

Eftersom det jag hittills skrivit om Bolivia mestadels handlat om sönderplågade stötdämpare, standarden på vägarna och annat trist kan man kanske tro att Bolivia inte är lika vackert som de tidigare länderna. Inget hade kunnat vara mer fel. I vart fall jag gapar av förundran inne i min stinkande hjälm när jag ser alla majestätiska berg som lyser i gröna, röda och lila nyanser. Det hela är oerhört vackert men högplatån ger också, särskilt i kombination med den syrefattiga luften, ett ganska sterilt och ibland till och med månlandskapslikt intryck.

Efter en händelsefattig men, på grund av underbemanning på den argentinska sidan, ganska tidsödande gränsövergång var vi så i Argentina ännu en gång. Det kändes som att skillnaden jämfört med förra gången var lika stor som mellan dag och natt, bara för att vi denna gång körde hoj. Att åka buss på en motorcykelresa räknas liksom inte.

Landskapet förändrades snabbt när vi påbörjade vår nedstigning från högplatån och för första gången på länge började det dyka upp gröna växter längs med vägen. De lite korkat stirrande lamorna och alpacorna vid sidan av vägarna byttes ut mot lite korkat stirrande biffkor. De mer eller mindre sumpiga grusvägarna förbyttes till asfaltsvägar av en standard som till och med hade gjort en tysk eller österrikare grön av avund. Luften blev så gräddigt tjock av syre att det kändes som om man kunde strunta i att andas helt och hållet och istället ta upp syret genom huden som en insekt. Jag slapp också den sprängande huvudvärk jag haft de senaste dagarna och som jag lite smått började fundera på om den berodde på ett begynnande hjärnödem. Motorcykelns knackiga gång övergick till ett potentare mullrande.

Någon dag senare närmade vi oss dalen ”Quebrada de Cafayate” i vilken byn med samma namn ligger. Om det är byn som namngett dalen eller tvärtom har jag ingen som helst aning om. Klipporna som tornade upp sig runtomkring oss varierade i färg, från ljusrött till mörkt blodrött, och verkade anta alla möjliga skepnader utom just alldaglig klippform. Det hela var så snyggt att jag riskerade att köra i diket och för ovanlighetens skull stannade vi därför riktigt ofta för att ta foton. Floddalen lite längre ned ringlade sig som en grön orm mellan bergen, trots att landskapet var torrt och sandigt. Lägg därtill att Cafayate är ett av Argentinas bästa vindistrikt och man har enligt min mening rena Edens lustgård.

För att kunna besöka några av de hundratals vingårdarna i området hyrde vi cyklar. Tydligen ingick det också en svart dobermanliknande hund i priset eftersom en sådan troget följde med oss redan från uthyraren och i ett par mil runtomkring på landsbygden, mitt i den stekande middagssolen. Hela tiden sprang den glatt viftande på svansen om än med tungan så långt ned att den nästan höll på att snubbla på den. Efter en nedförsbacke vred jag på höger handtag och blev lite förvånad (och irriterad) när det inte hände något. Då vet man att man har kört mycket hoj… De flesta av vinerna var riktigt goda och provningarna var antingen gratis eller kostade en symbolisk summa. Området lämpar sig tydligen bra för odling av druvsorterna Malbec och den enda inhemska druvsorten, Torrontés, som resulterar i vita, mycket fruktiga viner. Vi fastnade särskilt för El Estecos ”Don Pedro Torrontés”, Yacochuyas ”Malbec” och Etcharts ”Etchart Privado Torrontés”. Synd att utrymmet för att ta med sig vinflaskor är lite begränsat på motorcykel. Fast vem behöver underkläder egentligen?

Vårt värdpar på ”Hospedaje Las Pircas” var några år äldre än vi, hjälpsamma, trevliga och besatt ett stort mått av humor. Oscar var ursprungligen från Bolivia och Mirjam från Argentina. När vi kom tillbaka från en av vinprovningarna undrade Oscar vad vi tyckte om det hela, med ett brett leende under mustaschen och den rejält tilltagna laddningen av cocablad. Han berättade att motorcykelresenärerna som kommer till Cafayate blivit många fler efter filmen ”Dagbok från en motorcykel” om Che Guevaras resor i Latinamerika. På väggen bakom oss hängde en tavla med fyra fotografier av densamme i olika slags situationer. Vi pratar vidare om Ches tid i Bolivia och Oscar berättar att han en gång träffat mannen som sköt honom, numera en ganska högt uppsatt militär i den Bolivianska armén. ”Han berättade att det fortfarande var personer som letade efter honom, att de efter så många år fortfarande ville ha ihjäl honom. Enligt sin egen uppfattning var han bara en ung, menig soldat som inte vågade göra annat än att lyda order. Han blev åtsagd att gå in och skjuta mannen i skjulet och det gjorde han”.

Efter tre avkopplande dagar i Cafayate begav vi oss söderut igen, mot Córdoba. Någonstans mitt emellan tältade vi på en camping som var helt öde, bortsett från ett helt gäng hundar som höll oss vakna större delen av natten med sitt skällande. Landskapet varierade kraftigt, från gröna skogar till saltöknar. Vi fick också en liten påminnelse om hur klimatet varit tidigare på resan när temperaturen steg till dallrande 40 grader. Nu är vi i vart fall framme i den pulserande storstaden Córdoba, med en befolkning på en och en halv miljon. På måndag skall hojen få lite välbehövd uppmärksamhet av BMW-mekanikern Ricardo, som av sina anställda kallas ”Den bäste mekaren denna sidan Darién Gap”. Under tiden skall vi ägna oss åt favoritsysselsättningen i Argentina, äta stekar och prova vin. Madde hotar också med någon form av tangolektioner.



Utan fjädring i Uyuni (2 376 mil)

Bolivia Posted on lör, november 20, 2010 16:53:59

Bortsett från att nästan ha blivit manglade av en ouppmärksam lastbilschaufför, var den cirka sju timmar långa körningen mellan La Paz och Potosi ganska händelselös. Vägen var asfalterad och bjöd närmre Potosi på ganska vidunderliga utsikter. Som lök på laxen hittade vi också en bensinmack längs med vägen där ägaren kunde ta gift på att bensinen var direktimporterad finbensin utan bly från Peru.

Potosi, som för övrigt är världens högst belägna stad på 4 070 meter över havet, präglas av den gruvdrift som har skett i silvergruvan i stadens utkanter sedan århundraden. För de som känner sig hågade, och inte bryr sig om de höga halterna av bland annat asbest- och silikondamm, finns det organiserade turer ner i gruvan. Gruvdriften sker numera i kooperativform och förhoppningsvis håller förhållandena på att förbättras, även om gruvarbetare fortfarande inte förväntas leva i mer än tio år efter sin anställning. Tanken är skrämmande.

Efter blixtvisiten i Potosi styrde vi valfisken, som jag numera börjat tänka på den lastade hojen som, mot Uyuni, där en av världens största saltöknar finns. En hjälpsam polis upplyste oss om att man precis bytt ut den tidigare riktigt dåliga vägen mot en fin asfaltsväg, alla de 210 kilometerna, vilket vi blev glatt överraskade av. Jag blev faktiskt ett stänk besviken också, vilket så här i efterhand nästan blir lite komiskt. Vi borde ha vetat bättre. Den första tredjedelen var vägen precis så nylagd och fin som polisen utlovat. Därefter var man inte färdig med arbetet och ledde därför om trafiken i flera mil. Till en början var även de vägarna ganska bra, med ganska hårt grus som underlag, men blev successivt sandigare och sandigare. På vissa ställen hade sanden ansamlats till cirka en halvmeters djup och vi körde omkull ett par gånger. För mig är djup sand bland det värsta man kan köra på med motorcykel. Sättet att göra det på är att stå upp, förflytta tyngdpunkten något bakåt och med ganska högt varvtal gasa sig igenom de djupaste partierna, vilket inte känns helt naturligt när man balanserar på toppen av något som med passagerare, packning och fulltankad väger nästan 450 kg och har en yta mot marken som motsvarar två tändsticksaskar. Framhjulet åker hit och dit som en smörklick i en het stekpanna och det känns som om det håller på att gå åt skogen mest hela tiden, men faktum är att farten ger en viss stabilitet. Mot slutet av dagen tyckte jag att jag hade fått någorlunda kläm på det hela. Därmed inte sagt att jag inte uppskattade den mer ”vanliga” grusvägen den sista biten in i Uyuni.

Redan flera kilometer innan ökenstaden började landskapet fyllas med skräp, mestadels använda plastpåsar. Bortsett från de fyra, fem mest centrala kvarteren som är samlingsplats för turistgrupperna, vilka rödbrända av den starka solen antingen var på väg till eller precis anlänt från saltöknen, kändes den dammiga staden nästan kulissartad och öde. Efter att ha tillbringat en dag i öknen, med vyer som i all sin skönhet verkade hemmahörande på någon annan planet, kändes det därför ganska bra att lämna Uyuni och köra mot Villazon vid gränsen till Argentina.

Ägaren till restaurangen ”Minuteman” där vi åt frukost, och där man för övrigt kan äta världens godaste och kanske enda lama-pizza, varnade oss för att vägen de första 40 kilometerna skulle vara riktigt, riktigt dålig. Han skojade inte. Vissa partier av vägen hade fått en testbana för bilfjädring att likna ett biljardbord. Jag började också fundera på hur väl fastsatta inre organ egentligen är eftersom det mesta verkade hoppa runt därinne. Efter cirka 45 minuter blev vägen bättre och jag stannade för att kontrollera framrutan som såg ut att ha lossnat. I samma ögonblick som jag fällde ned sidostödet började det ryka kraftigt från bakre delen av motorcykeln och i någon sekund funderade jag på om den faktiskt tänkt börja brinna. Så fort jag klivit av såg jag att röken förorsakades av den bakre stötdämparen som gett upp andan och höll på att spruta olja över det heta avgasröret. Uppgivet kunde jag bara stå vid sidan av och se den förblöda i en stor pöl i gruset. Inte bra.

Det enda som fanns att göra var att försöka ta sig tillbaka till Uyuni. Eftersom motorcykeln numera inte hade någon bakre stötdämpare kom vi fram till att det bästa hade varit om Madde fick lift med någon in till staden tillsammans med packningen. Jag skulle krypköra tillbaka med den olastade motorcykeln. Den svaga delen av planen visade sig vara att vägen inte var så trafikerad som vi hade hoppats på. Faktum var att den inte verkade vara trafikerad alls. Med hjälp av motorcykeln, ett däck och en av jackorna byggde vi ett solskydd och satte oss i gruset. På grund av det tunna ozonlagret och den höga höjden rekommenderar man inte vistelser i solen på mer än sju minuter per dag.

Efter en timme kunde vi inte tro den otroliga tur vi hade när inte mindre än tre lastbilar dök upp vid den dallrande horisonten. När de kom närmre ställde vi oss mitt i vägen och viftade med armarna. Madde ropade också: ”Ayuda, por favor!”. De två första förarna tittade inte ens åt vårt håll när vi blev tvungna att mer eller mindre kasta oss åt sidan. Den tredje gav oss en avmätt blick genom sidorutan innan han körde förbi i ett moln av damm. Det blev en hel del både sagda och outsagda fula ord om de tre lastbilschaufförerna. Vi fick njuta av ytterligare en kvalitetstimme i gruset innan nästa fordon dök upp. Den här gången rörde det sig om två äldre herrar i en gammal pickup. Tydligen hade de en sundare inställning till att hjälpa folk med oanvändbara fordon mitt ute i öknen eftersom de stannade. I och för sig gav vi deras medmänsklighet en knuff i rätt riktning genom att inte flytta oss ur vägen, men ändå.

Efter det att Madde, packningen och de ofrivilliga samariterna försvunnit påbörjade jag min återfärd till Uyuni i svindlande 15 km/t. Jag upptäckte att det faktiskt nästan är svårare att krypköra än att köra i normal fart på löst underlag. Dessutom får man ett helt annat perspektiv när man färdas i sådana hastigheter. Jag hann se så mycket mer: bergen i horisonten som aldrig verkade komma närmre, kyrkogården mitt ute i ingenstans med de skräpbeklädda korsen, de små vindpinade buskarna, den stora och fullständigt tokiga hunden som nu helt plötsligt kunde hinna ikapp motorcykeln, de låga sanddynerna, stenarna av olika storlek och form, sandkornen m.m. Det tog mig nästan två och en halv timme att komma tillbaka. När jag rullade in hojen på hotellet anklagade städerskan mig för att tidigare ha tagit med mig de fula, håliga och urtvättade handdukarna. Hade jag inte varit så trött hade jag skrattat.

Efter någon dags efterforskning visade det sig att det sannolikt inte fanns några bakre stötdämpare till BMW-motorcyklar i Bolivia, däremot skulle det finnas någon som påstod sig kunna laga sådana i Salta, Argentina. Efter att ha skruvat ur stötdämparen begav vi oss därför, såsom tåg- och bussresenärer, till Argentina. Hojen fick stanna kvar i Bolivia.

Ganska snart efter att vi passerat gränsen infann sig en helt irrationell och lite löjlig känsla. Det kändes som att jag hittat hem. Det beror nog inte bara på stekarna på ett halvt kilo för cirka 35 kr, som är så möra att man bara behöver luta kniven lite lätt mot dem för att skära av en bit, eller de riktigt bra vinerna för cirka 6o kr (alltsammans restaurangpriser), utan även de ljumma kvällarna, vänliga människorna och det myllrande livet på alla gator och uteserveringar. Argentina verkar vara ett riktigt trevligt land.

Tyvärr visade det sig att stötdämparen var bortom all räddning till och med i händerna på stötdämpargurun i Tucumán (han visade sig hålla hus i en stad lite längre söderut). Eftersom en ny stötdämpare kan ta tre till fyra veckor att beställa från Tyskland, var det därför riktigt goda nyheter när jag lyckades hitta ett företag i Buenos Aires som hade inte mindre än tre olika slags stötdämpare som skulle passa en BMW R 1200 GS Adventure, årsmodell 2006. Den tråkiga nyheten i sammanhanget var att de skulle kosta 10 000 kr för en originalstötdämpare, 11 000 kr för en Wilbers och 13 500 kr för en Öhlins. Tack och lov satt jag ned när jag fick priserna. Det blev vidare ett svårt val. Originalstötdämparen var uppenbarligen inte anpassad att tåla så tung vikt på så dåliga vägar, vilket kanske inte är så konstigt. En tysk i Salta, som anordnat äventyrsresor med BMW-motorcyklar i flera år, rekommenderade mig dessutom att köpa något annat än originalstötdämparen. Eftersom stötdämparen från Öhlins, enligt Öhlins själva, egentligen behövde en starkare fjäder för sådana belastningar och någon sådan inte verkade finnas i Argentina, föll valet på stötdämparen från Wilbers. Den är redan anpassad för tyngre last och allt jag läst på motorcykelforumen på nätet tyder dessutom på att den skall vara riktigt bra. Förhoppningsvis kommer den att hålla resten av vägen. Om inte kanske ni får se oss i Sverige tidigare än planerat.

Under tiden som vi väntar på leveransen av den nya stötdämparen tänker jag proppa i mig så många stekar jag bara hinner. Efter åtminstone fem magsjukor har jag blivit klädsamt smal. Lite som en vandrande pinne.



Inget är lätt i La Paz och ”Dödens väg” (2 310 mil)

Bolivia Posted on tis, november 16, 2010 19:00:52

Från den lilla och vackra, men med turister och turisthotell belamrade, staden Copacabana vid Titicacasjöns södra strand tar det bara några timmar att nå La Paz. Eftersom båda städerna ligger högt, ca 3 800 m respektive ca 3 600 m, finns det ingen större höjdskillnad som kan ta tid att beta av. Vägen är dessutom asfalterad och var inte överdrivet trafikerad. Det sistnämnda förändrades dock snabbt så snart vi nådde de ganska sjaviga utkanterna av staden. Mitt första intryck av La Paz var de enorma mängder vita minibussar som spydde ut svarta moln av halvförbränd diesel, parkerade mitt i vägen utan förvarning, trängdes och tutade oupphörligt. En kamikazepilot hade blivit tårögd av beundran inför deras sätt att hänsynslöst plöja fram i den täta trafiken. Mitt i denna vita störtflod försökte vi snirkla oss fram till vårt vandrarhem utan att bli alltför tillplattade.

En liten den av den första dagen i huvudstaden tänkte vi ägna åt att byta däck till de nya off road-däcken, hitta en bensinmack med blyfri bensin och köpa en reservdunk, eftersom vi hört att hitta bensin på vissa delar av landsbygden är som att vinna högsta vinsten på Lotto. Detta borde ju inte ta mer än två, tre timmar tänkte jag. Så här i efterhand har jag Jethro Tulls gamla slagdänga ”Nothing is Easy” spelandes i huvudet när jag tänker på den dagen. I ärlighetens namn får jag väl ta på mig en del av skulden till att däckbytet tog lång tid, eftersom jag tydligen fått med mig fel storlek på torx-nyckeln som skulle användas till att skruva av bakhjulet. Hursomhelst fick större delen av förmiddagen ägnas åt att försöka hitta en däckfirma med torx-nycklar. Sedan tog själva däckbytet av någon anledning flera timmar och vi var inte klara förrän klockan fem. Efter det åkte vi kors och tvärs över La Paz för att hitta plastdunkar (riktiga bensindunkar var nästan helt omöjligt att hitta fick vi veta på däckfirman). Jag tror att jag var inne i ett tjugotal affärer i olika delar av staden, utan framgång. Samtidigt letade vi efter en bensinmack som sålde någon annan bensin än 84-oktanig med rikliga mängder bly. Tack vare alla hjälpsamma människor, bland annat ett motorcykelbud från Burger King som körde framför oss genom halva staden, hittade vi till slut den enda bensinmacken i La Paz som vanligtvis brukar ha ”finbensin”. Macken ligger snett mitt emot presidentens, Evo Morales, bostadshus och man är därför nästan tvungen att tillhandahålla den bättre bensinen, om det skulle vara så att någon av presidentens chaufförer skulle komma dit för att tanka. Tack och lov hade de en skvätt kvar av finsmakarbensinen även till oss. Plastdunkarna verkade det dock vara svårare med. Jag fick en idé om att de kunde finnas på stormarknader eftersom vatten ofta säljs i större dunkar, fast här i Bolivia verkar det enbart vara flaskor som gäller. Till slut fick vi köpa två använda (och upptäckte vi senare, läckande) oljedunkar på en bilfirma. Alltsammans hade tagit närmare tolv timmar. Fast om man skall se det från den ljusa sidan fick vi ju se mycket av La Paz.

Strax utanför huvudstaden, bara ett par timmar med motorcykel eller bil, finns den ökända ”Camino de las Yungas” eller ”Dödens väg”. Vägen är en smal, slingrig grusväg som, sedd från La Paz-hållet, ålar sig österut bland bergen. Början av vägen ligger på samma höjd som La Paz och rinner till slut, några tusentals meter längre ned, ut i den lilla staden Coroico som utgör porten till Amazonas. För några år sedan ansågs vägen vara en av de farligaste i världen, antagligen på grund av att en smal grusväg i bergen inte är så bra i kombination med en stor mängd tung trafik. Det är nästan svårt att föreställa sig hur man kan ha kört stora lastbilar där, även utan möte med kollegor på väg åt andra hållet. Om man vill se hur det såg ut tidigare kan man titta på ”Top Gears” Bolivia-avsnitt. Åtminstone jag blir lite lätt svettig i handflatorna. Sedan 2007 kan man istället välja en ny, asfalterad och betydligt säkrare väg, vilket gjort att ”Dödens väg” numera nästan uteslutande används av gringos på mountainbike. Detta innebär dock inte att olyckorna upphört. Tydligen är det inte helt ovanligt att cyklister glider över kanten. Trots detta bestämde vi oss för att ta en tur med motorcykeln på vägen. Varför? Anledningarna var dels att vi hört att vägen skall vara helt otroligt vacker, trots sitt tragiska förflutna, och dels att både jag och Madde blev ganska nyfikna på hur vägen egentligen är. För säkerhets skull tänkte vi dock köra uppför, från Coroico och mot La Paz. Anledningen till detta är att vänstertrafik gäller på ”Dödens väg” för att de som kör närmast kanten skall kunna kika ut genom bilrutan och se hur nära avgrunden hjulen är. Om man kör uppför har man därför lyxen att få vara närmast klippan. I teorin.

Utrustade med de nya off road-däcken, numera på hjulen och inte på pakethållaren, och med bensintanken full av oblyad ”Premium” körde vi iväg mot Coroico. Den nya asfaltsvägen var faktiskt ganska vacker, med istappsbeklädda klippor utmed sidorna. Jag blev också lite nöjd när jag upptäckte att de nya däcken inte var så dumma att köra på asfalt med som jag hade befarat. Under den sista halvtimmens körning uppför berget till Coroico byttes asfaltsvägen ut mot en smal kullerstensväg som, förutom att vara ganska tråkig att köra på, måste ha varit en rent elände att anlägga.

Efter att ha frågat oss fram i den lilla byn, som jag utan någon uppenbar anledning tyckte liknade en österrikisk alpby, hittade vi till slut början, eller slutet om man kommer från andra hållet, på den ökända vägen. Efter någon halvtimmes körning svävade vägen högt över dalen och vid vissa partier var stupen faktiskt så branta som man föreställt sig. Särskilt i kurvorna smalnade vägen av och var ibland inte bredare än att bara en bil fick plats i taget. Underlaget var dock jämt och fint för det mesta. Med undantag för de få och små vattenfallen, som smattrade på hjälmen när vi körde under dem, var det också torrt. Vägen var vacker och bjöd på hisnande utsikter. Det vackra var dock svårt att uppskatta på grund av alla kors som satts ut för att märka ut platserna för dödsolyckorna och som förekom särskilt ofta i de skarpa kurvorna. Senare fick vi också berättat för oss att ”Dödens väg” även använts av en tidigare diktator (jag fick tyvärr inte namnet) som, när han insett att han skulle förlora det första öppna valet, kört upp samtliga fyra oppositionsledare dit och låtit kasta ned dem. Begreppet valfusk får en helt ny innebörd.

För att undvika överraskningar tutade jag i princip innan varenda skymd kurva och jag tror att jag använde signalhornet fler gånger under en timme där än vad jag gjort under hela mitt liv. Vi mötte dock bara några bilar och ett par bussar på vår väg uppför. Däremot kom det flera stora klungor med cyklister på väg åt andra hållet. Cirka var femte glömde bort att det var vänstertrafik som gällde och i några fall blev vi stående hjul mot hjul.

De som köper en cykeltur får en t-shirt med texten ”Jag överlevde Dödens väg”. För att vara helt ärlig tycker jag inte att vägen är vare sig bättre eller sämre än många andra vägar man stöter på i Latinamerika. Kanske hade det istället varit mer passande med ”Jag överlevde stadstrafiken i La Paz”.



På grusväg över Anderna (2 007 mil)

Peru Posted on tis, november 02, 2010 13:42:04

Jag måste erkänna en sak som säkert får hojåkande grusvägsfetischister att rynka på näsan. Här kommer det i alla fall: Jag har egentligen aldrig riktigt gillat grus! Så, nu är det sagt. Visst har de enstaka turerna på de fina vägarna på Revingehed varit ganska roliga och dagarna i ”Barranca del Cobre” är kanske något av det mest minnesvärda på resan så här långt, men jag har faktiskt alltid tyckt att en kurvig asfaltsväg slår vilken grusväg som helst. Fram tills att jag hittade ”min” grusväg vill säga. Från Chachapoyas på den östra sidan av Anderna kan man välja två vägar om man vill komma till Trujillo som ligger nära kusten på västsidan, antingen samma asfalterade väg som vi kom på eller en något kortare grusväg. Av en annan turist fick vi veta att grusvägen skulle vara ”breathtakingly beautiful”, men lite småspännande eftersom bussen knappt fick plats på den slingriga vägen som verkade vara uthuggen i bergssidan. Att köra tillbaka samma väg i nästan en hel dag kändes som ett nästan outhärdligt tråkigt alternativ, särskilt som asfaltsvägen var full med stora hål, djupa svackor och oändliga vägarbeten. Efter viss tvekan, eftersom det såg ut att dra ihop sig till ett ordentligt oväder, bestämde vi oss därför för alternativ två. Det blev kärlek vid första ögonkastet. Nere i dalen meandrade den jämna och fina grusvägen i ganska vida svängar jämte den, för en gångs skull, klarblå floden och jag kunde utan större problem hålla uppåt 80-90 km/h på de rakare sträckorna, särskilt när jag körde ståendes på fotpinnarna. Efter ett par timmar var jag helt såld. Enda smolket i glädjebägaren var att jag tyckte synd om Madde som nu tvingades resa genom Anderna med min bakdel mitt i synfältet. Om vi tidigare väckt uppmärksamhet så tror jag inte att ett besök från yttre rymden hade väckt mer uppmärksamhet än vad vi gjorde nu. Barn gapade med stora ögon och vuxna stannade upp med vad de nu höll på med och stirrade ohämmat. Fast det måste faktiskt ha sett ganska galet ut med en grinande gringo som kommer åkandes med huvudet nästan uppe trädtopparna.

Såsom all kärlekshistorier (i vart fall i Hollywoodfilmer) blev det en fnurra på tråden någonstans mitt i. Det började regna. Den tidigare så fina grusvägen förvandlades på sina ställen till två leriga och hala hjulspår. Till råga på allt hade vi nu påbörjat en ganska brant stigning uppför den första av flera bergskammar. Svängarna blev skarpare och dalen kändes snabbt väldigt avlägsen långt där nedanför. Det kändes också som lite av ett skämt att vi hade ett par helt nya off road-däck på pakethållaren och jag funderade på om det verkligen var där de gjorde som mest nytta. Tack och lov var väglaget i kurvorna för det mesta inte lika gyttjigt. För spänningens skull räckte det faktiskt ganska bra med de branta stupen som mer än gärna hade välkomnat oss med öppen famn om vi råkat köra av vägen. Knepet är att inte tänka på avgrunden någon halvmeter åt endera hållet. Inte att glömma den helt kanske, men bara inte tänka på den medvetet. Efter ett tag kom dimman och hjälpte till med tankeövningen. Nu såg man inga stup längre. Inte vägen heller för den delen.

När vi stannade för att jag skulle knäppa igen jackan lyckades jag pinsamt nog tappa hojen. Av någon anledning lyckades jag inte få ned benet ordentligt. Kanske fastnade jag med byxbenet, jag vet inte. Hursomhelst blev det bara några graders för stor lutning (vilket inte är mycket med den last vi har för tillfället) och sedan var det inte mycket mer att göra än att låta den lägga sig ned på sidan som en trött vattenbuffel. Efter att ha ställt den med gummisidan nedåt igen upptäckte jag till min förvåning att bromsarna inte fungerade. Eller snarare att de låst sig helt. Det kändes inte vidare ”unstoppable” som de säger i BMW-reklamen att hojen går sönder av att välta på sidan från stillastående. Dessutom hände det så klart med bästa möjliga timing, mitt uppe i bergen på en glest trafikerad väg. Närmsta by var åtminstone någon halvtimmes körning därifrån och då antagligen några timmar till fots. Var närmsta motorcykelverkstad var ville jag inte ens tänka på. Något lättad hittade jag felet som visade sig vara så enkelt som att handtagsskyddet vridit sig och tryck in bromshandtaget. Reparationen tog två sekunder och sedan kunde vi fortsätta vidare uppför berget.

Som högst var vi uppe på 4 200 m och vi drog flämtande efter andan alla tre. Motorcykeln började knacka lite vid belastning, antagligen på grund av den tunna luften i kombination med ”fulbensin”. Maddes och mina läppar blev lite blåaktiga. Man blir lite fisig av höjden också. Uppe på toppen fanns det en utsiktsplats som säkert hade bjudit på en vidunderlig vy, om bara inte dimman (eller om det var ett moln) hade minskat sikten till bara några meter.

På vägen mellan de glesa byarna mötte vi flera gånger åsnor som bar stora mjölkkrus på ryggen, till synes helt själva. Inne i byarna trängde sig vägen på mellan små, enkla tegelhus. Hundar springer nästan alltid efter och skäller som rabiessmittade när vi kommer, oavsett storlek. Vi blir betraktade när vi kör förbi och i vår tur är det också vi som betraktar. Många av människorna, som jag antar är lantbrukare, är ganska korta och har något bistra och fårade ansikten som spricker upp i stora leenden när vi hälsar. De ser ut att ha fått slita hårt. Framemot kvällen, men innan det börjat skymma, kunde vi se kvinnor i färgglada kläder stå utanför husen och spinna eller virka. Att spinna klarade de för övrigt av även samtidigt som de bar enorma lass med ved eller annat på de krökta ryggarna. Jag ville gärna veta hur en vanlig dag ser ut i deras liv. Vad gör de efter att ha vaknat? Jag är säker på att mångas liv är ganska hårt. Någon morgon lite längre fram såg jag hur kvinnorna bar sina tunga lass redan klockan fyra på morgonen. Då började deras arbetsdag.

Vi fick en liten inblick i hur en ovanlig dag ser ut. Långt innan nästa by började vi se finklädda människor gå på vägen. Några åkte i en överfull lastbil och deras huvuden stack precis upp över kanten på det höga flaket. Inne i den lilla byn, som verkade bestå av ett tiotal hus, såg vi begravningståget med kistbärarna som längst fram med stor möda försökte bära kistan uppför en brant slänt. Medan vi väntade på att hela tåget skulle ringla sig uppför stigen på berget var det några i begravningsföljet som glömde sig helt och leende började fotografera oss istället.

En stund senare blev vi, med bara några hundra meters mellanrum, utmanade i ”chicken race” av två enorma tarantlar som kom springandes i en fart som om det delades ut gratis flugor lite längre ner på vägen. Båda spindlarna vann. Innan de fick återvända till sina spindelliv lyckades vi avkräva dem varsitt foto. Den ena var ungefär lika stor som Maddes hand. Man blir lite äcklad och fascinerad på samma gång. Fascinationen sträcker sig dock inte till att jag vill hitta någon av dem i sovsäcken.

Vi övernattade i den lilla staden Celendin som mest verkade kunna bjuda på ett överflöd av järnaffärer. Trots detta var den ganska trevlig. Dagen efter körde vi iväg i strålande solsken och hög, ganska kall luft, för den sista etappen till Trujillo. Grusvägen blev klart mycket mer trafikerad efter Celendin, men var nu torr, jämn och bjöd på fantastiska utsikter där den klamrade sig fast vid berget.

När underlaget sedan abrupt byttes ut mot asfalt blev jag faktiskt besviken. Jag kommer att sakna grusvägen i bergen. Fast de orden kommer jag väl att få äta upp i Bolivia.



Sexmotell i gränslandet (1 860 mil)

Colombia/Ecuador Posted on tis, oktober 12, 2010 05:39:13

Det är bra att ha regler när man är ute och reser, exempelvis att alltid ha lite kontanter på sig, men inte för mycket, om ifall att man skulle blir rånad. En annan regel som vi försöker hålla oss till är att övernatta någon eller ett par timmar innan gränser. Detta för att kunna passera gränsen på morgonen efter. Man vill inte gärna komma fram på eftermiddagen för att upptäcka att gränspassagen tar fyra timmar och det hinner bli mörkt. Gränsområden i Latinamerika brukar generellt sett vara mer eller mindre osäkra. Kanske är det så att banditerna utnyttjar att brotten kan ”falla mellan två stolar” eller helt enkelt att det är där knarktrafiken går. Jag skall inte tjata mer om detta, kort sagt är gränsområdena vanligtvis ganska tråkiga. Vad gäller regler vet vi ju alla att det inte alltid blir som man hade tänkt ändå…

I Ecuador hade vi planerat att stanna i antingen Las Rosas eller Arenillas. Den förstnämnda staden visade sig vara ett riktigt sumpigt ställe, medan den andra inte låg utmed vägen, som vår karta visade. Vi fortsatte därför köra mot gränsen i hopp om att hitta något hotell utmed vägen där man kunde låsa in hojen på något tryggt sätt. Normalt sett brukar de vara ganska vanligt förekommande, men just här fanns inte ett enda i sikte. Egentligen borde vi kanske ha vänt om, men så tycker man att det är ganska tråkigt att behöva köra samma väg tillbaka dagen efter. Gränsen kom närmre och närmre utan minsta ställe att bo på. Till vår glädje började det dyka upp ganska flådiga skyltar med ”Paradise Hotel” och en bild på en kvinna och en man som såg ganska nöjda ut längs med vägen. Det där måste ju vara ett schysst hotell, tänkte jag! Enda smolket i glädjebägaren var att det aldrig dök upp. Till slut började vi undra om vi missat det och jag körde intill en parkerad polisbil och frågade efter det genom sidorutan. Poliserna höjde på ögonbrynen (vilket jag trodde berodde på att de blev imponerade av min, säkerligen nästan infödda, spanska) men förklarade att det bara var att fortsätta köra mot gränsen. ”Är det bra då?”, frågade jag vilket belönades med två par ännu mer höjda ögonbryn. ”Tja… Det är ju ganska nytt i varje fall…”, fick jag till svar.

När det äntligen dök upp såg vi vad det var. Någonstans mellan USA och Mexico ändrar ordet ”motell” betydelse. Från att innebära ”någorlunda billigt hotell längs med vägen för folk med fordon” till att innebära ”ett ställe för par att vara ensamma en stund, cirka fyra timmar”. Hursomhelst gick det inte att vara knusslig i det här läget. Gränsen var bara någon kilometer bort och det skulle snart börja skymma. Vi körde in på området som mer liknade ”Shurgard” än hotell. Stora garageportar av korrugerad metall stod antingen vidöppna, eller var helt stängda. Ovanför de vidöppna lyste gröna lampor. Någon reception fanns inte dock. Vi körde varvet runt och stannade jämte två män som stod vid det enorma valvet som utmärkte ingången till området. Den ena såg ut att påta i rabatten. Den som inte verkade vara trädgårdsmästaren, en ung snubbe, något under medellängd i Sverige, kanske strax över tjugo år gammal och med mörkt kortklippt hår, kom fram till oss med snabba steg. Innan vi hann säga något dök det upp ett par bilar bakom oss och killen blev med ens märkbart nervös över vår närvaro och vred huvudet från sida till sida i snabba, ryckiga rörelser. Jag å min sida blev lite nervös över den pistol han hade i höger jeansficka och vars kolv han fingrade på ett par gånger, som för att lugna sig. ”Vad skall du med pistolen till, är det osäkert här?”, frågade jag. ”Det är bara för hotellets säkerhet”, var det uttömmande svar jag fick. Han började istället förklara att det fanns rum med eller utan jacuzzi. De med jacuzzi hade dessutom två TV-apparater. Plasma. Bara tio eller tjugofem dollar för fyra timmar. För andra gången på någon halvtimme stirrade jag sedan på ett par höjda ögonbryn, denna gång med ett par oförstående ögon under, när jag kläckte ur mig att vi letade efter rum för hela natten. ”Va, hela natten?”. Något sådant hade han aldrig hört talas om. Här fick man göra ett undantag och vi skulle få prata med chefen på baksidan, i skymundan. Den kvinnliga chefen för etablissemanget verkade vara en ganska trevlig kvinna i vår egen ålder. Om det inte varit för henne hade vi nog åkt därifrån, gräns eller ingen gräns. Som det var nu vägde det över till ”motellets” fördel, särskilt som solen redan börjat gå ned. Tjugofem dollar skulle vi få betala för en hel natt, utan jacuzzi.

Incheckningen går till på så vis att man kör in i ett av de lediga garagen. Ovanför dörrarna står det om de är lyxutrustade med jacuzzi eller inte. Väl inne i garaget trycker man på en knapp som sitter placerad så att man inte skall behöva kliva ur bilen. Därefter stängs garagedörren och man kan gå ut och öppna nästa dörr, rakt fram. Denna dörr avslöjar rummet vari det finns en säng (såklart), den utlovade plasmateven, en onödigt stor spegel, ett kylskåp, ett gigantiskt badkar, ett nattduksbord, ett litet bord och stolar, luftkonditionering, spotlights i taket, en telefon med vilken man kan prata med personalen (lite Big Brother-känsla) och en knapp på väggen som man kan vrida på för att få stämningsmusik ur de dolda högtalarna. Allt ganska snyggt, faktiskt. Förhoppningsvis rent. I ena hörnet finns det en toalett, handfat och felstavade handdukar (”Paradisse”).

Rakt mittemot den första rumsdörren finns den andra dörren som jag tror leder ut till någon form av korridor. Jag säger tror, för denna dörr var låst och inte gick att öppna. Om man ansträngde sig kunde man se lite golvkakel om man tryckte in huvudet i den lilla luckan i dörren. Denna övning blev än mer obekväm (och medförde en ganska stor risk att fastna med öronen) av att luckan är byggd i vinkel, just för att man inte skall kunna se ut. Förutom minibaren fanns det också en annan slags ”minibar”, innehållande bland annat ”Fly”, ”Magical Coffee”, ”Magic Sex”, ”Dragon Power”, ”Long Love” och ”Stud 100”. Ni får själva fundera ut vad de olika prylarna skall vara till. Man kunde också beställa mat som de tryckte in genom luckan, lite som i fängelser antar jag.

Utcheckningen går till så att man betalar genom luckan i dörren till korridoren, går ut genom den andra dörren, stänger denna, trycker på garageknappen, sätter sig i bilen och väntar i två minuter medan någon i personalen rusar in i rummet, låser dörren till garaget och sedan kollar så att möblemanget är kvar och hur mycket av minibarerna man förbrukat. Om allt är som det skall och man betalat för sig öppnas garageporten och man kan åka därifrån, utan att någon i personalen överhuvudtaget sett vem man är. Hela systemet är konstruerat så att man kan vara helt anonym. Bortsett från om man är två korkade gringos som bara vill hitta någonstans att övernatta, förstås…



Google Maps

Colombia/Ecuador Posted on mån, oktober 04, 2010 14:38:10

Det har nu blivit så många linjer och blippar på Google-kartan att den har delats upp på två sidor. För att se var vi är måste man skrolla ned på rullisten till vänster och välja sidan två. Om det är någon som vet hur man får det eländiga programmet att visa hela kartan på en och samma gång så är vi tacksamma för tips!



Hemma hos kokainkungen (1 671 mil)

Colombia/Ecuador Posted on tor, september 30, 2010 05:53:59

De senaste veckornas dagar har sett ganska likartade ut. Så snart morgondimmorna lättat har vi stått på Ruitoque med glidskärmens bärremmar i högsta hugg, stirrande ut över dalen (som till största delen fylls av Bucaramangas höga hus) i syfte att försöka få syn på någon ganska ful gam. Anledningen till detta är att gamar är oändligt mycket bättre på att hitta termalvindar än vad vi är och att de därför med fördel kan användas som vägledning. Sett ur gamarnas synvinkel var berget nedlusat med nybörjare i färd med att springa utför slänten, vilket gör att intresset mycket väl kan ha varit ömsesidigt.

I brist på annan transport tvingades vi efter de flesta flygturer lifta tillbaka upp till toppen. Ibland tog det ett tag innan jag fick skjuts (av någon anledning de gånger Madde inte var med) vilket gav mig tid till att betrakta trafiken. Mindre lastbilar för kreatur rattades av vindbitna män med läderartad hy och cowboyhatt, nya, stora och fyrhjulsdrivna SUV:ar med tonade rutor och anonyma förare ven förbi och svängde snabbt in på den exklusiva sports-/countrycluben lite längre ned på vägen, små Renault 4:or med hela släkter – allt från senaste tillskottet till gammelmormor – sittandes som packade sillar inuti, dånande lastbilar som tvivelaktigt lastade med byggmaterial och byggarbetare på flaket stånkade sig vinglande fram, lätta motorcyklar och vespor – vars förare och passagerare måste ha motorcykelns registreringsbeteckning såväl bakpå hjälmen som på båda sidor av den obligatoriska svarta västen – framfördes knattrande av män och kvinnor i alla åldrar.

Vid ett tillfälle fick jag skjuts av en fallskärmsjägare i 40-årsåldern som egentligen inte skulle upp för berget men ändå erbjöd sig att köra mig dit. Han föreslog att vi nästa gång skulle ta med fallskärmsutrustningarna och göra några hopp med Colombias flygvapens Herculesplan, vilket känns som en väldigt bra anledning till att återvända någon gång. För det mesta gick det snabbt att få skjuts och jag har bara positiva erfarenheter av att lifta. Madde råkade dock ut för undantaget som bekräftar regeln i form av en riktigt otrevlig typ som fällde några ganska grova kommentarer. Ingen kvinna erbjöd någon av oss skjuts vid något tillfälle, trots att vi kunde se kvinnliga bilförare. Kanske anses det ännu så länge vara för farligt för kvinnor att plocka upp liftare i Colombia?

Som omväxling gjorde vi förra helgen en utflykt till San Gil. Efter att ha stångat oss förbi horder av långsamma lastbilar på den kurviga vägen uppför Cordillera Oriental, kom vi fram till staden som krampaktigt klamrar sig fast på den branta sluttningen, med huvudet högt upp på berget och tårna i den smutsigt bruna, snabbt flytande floden nedanför. San Gil skall vara ett Mecka för äventyrslystna, med bland annat forsränning, ålning i grottor och dinglande i rep och selar på menyn. På grund av den redan ansträngda budgeten gjorde vi dock inget äventyrligt alls. Med San Gil som bas åkte vi istället till det som påstås vara Colombias vackraste kolonialstad, Barrichara. Enligt guideboken är den så perfekt att den skulle kunna vara skapad av Hollywood. Enligt min mening är staden så mycket vackrare än vad Hollywood någonsin skulle ha fantasi att göra den. Bortsett från torget, där bilar och andra fordon står parkerade, infinner sig en känsla av tidlöshet när man går genom de smala gränderna som kantas av nästan likadana, enbart vita, hus med terrakottafärgade tegeltak. Konstigt nog verkar ingen ha fått någon tvångstanke under århundradena och målat sitt hus gult eller grönt. Allt är väldigt stilrent och mycket lugnt. Stillheten när vi kom bara något kvarter från katedralen gjorde att jag började fundera på om vi var helt ensamma. Om man behöver koppla av i en miljö som är klosterlikt lugn och samtidigt vill känna sig som en tidsresenär är detta stället att göra det på. Under tiden kan man snaska på traktens specialitet: rostade, abnormt stora myror. För min del tyckte jag att smaken var lite överskattad och de små knastriga benen fastnade mellan tänderna. Dessutom gav de dålig andedräkt.

Nu är kursen i vart fall avslutad och vi är på väg igen. Man vet att man är färdig när Russel, den ene instruktören, är nöjd och kommentarerna från Richie, den andre instruktören, är övervägande av sorten ”Looking good, bro!” istället för ”What are you doing, bro?”.

Vägen som går tvärsöver Colombia, från Cordillera Oriental, över Cordillera Central och till Cordillera Occidental, kantas i dalarna av gröna, böljande kullar som jag lite ospännande nog tycker påminner om Brösarps backar. Med fantasins hjälp får man bara byta ut några av de exotiska träslagen mot några av de mindre exotiska. Att det inte var på Österlen vi befann oss blev vi abrupt påminda om, dels när vi fick väja för en stor leguan som slött ålade sig över vägen och dels när vi skrapade i hasplåten mitt i en kurva i över 90 km/h. Av någon anledning hade vägbanan höjt sig och skapat ett slags ”naturligt” fartgupp, som man får lägga till sakerna man kan överraskas av på vägarna i Latinamerika. De övriga är bland annat djupa hål och allehanda föremål såsom stenar, rasmassor och tappad last av alla de slag.

Den största delen av underhållningen står dock medtrafikanterna för. Just vägen till Medellin var fullständigt nedlusad med lastbilar vars förare måste ha haft en bakgrund i Formel 1 allesammans. I vart fall tror de att de har haft det. De kör om oavbrutet med släpen svajande över hela vägbanan. Särskilt populärt verkar det vara att köra om i de skymda kurvorna så att de slipper se skräcken i de mötande förarnas tefatsliknande ögon förrän i sista sekund. Skall något positivt sägas om lastbilarna så är det att en stor del av dem är från 50-talet, vilket gör dem ganska trevliga att titta på. De gamla, snygga och en smula inkontinenta lastbilarna droppar dock ut diesel på vägarna, allrahelst där det är backigt och kurvigt, vilket gör saker och ting ganska spännande när det regnar. Fast vem kan förebrå dem efter att ha fått slita på vägarna i snart 60 år?

Ganska nära Medellin finns Hacienda Napoles, en egendom som en gång tillhörde Pablo Escobar, Colombias (och kanske världens) okrönte kokainkung på 80- och 90-talen. Ute vid den stora vägen möts man av portarna, vilka kröns av ett ett mindre flygplan som placerats där som en gest av trots gentemot myndigheterna. Budskapet måste varit tydligt: ”Ni kan inte hindra mig från att smuggla kokain, ha ha!”. I syfte att skapa världens största, privata zoo smugglade Escobar vidare in fyra flodhästar och mängder av andra exotiska djur. När han senare försvann dog de flesta djuren. Flodhästarna, som vid det laget blivit några fler, klarade sig dock bra. Vissa stannade kvar på Hacienda Napoles medan andra lyckades rymma via floden Magdalena och bildade den enda vilda flocken flodhästar utanför Afrika. En del av flodhästarna finns att se på området medan andra fortfarande inte fångats in och har till och med bragt några invånare i den närbelägna byn om livet.

Utöver djur samlade Escobar också på bilar och hade en stor samling värdefulla sådana, bland annat den bil som Bonnie och Clyde påstås ha skjutits i. Samlingen sattes i brand av motståndare till Escobar och några av de utbrända bilarna finns också att beskåda. Om Hacienda Napoles numera skall visa galenskapen med kokainhandeln så har man lyckats bevara den lite galna stämningen. Området inrymmer, förutom flodhästarna och bilvraken, ett museum ägnat åt offren för droghandeln, en dinosauriepark med vattenrutschbanor och en gokart-bana. Åtminstone för mig är det en lite konstig kombination. Den stora behållningen av haciendan var att se den privata landningsbanan som återgetts i så många filmer, bland annat ”Scarface” och ”Blow”, om jag inte minns fel.

Efter att ha fått en inblick i hur en knarkkung med 20 miljarder dollar på fickan bodde, åt vi lunch på en vägkrog och fick se några halvbladiga grabbar ägna sig åt det colombianska sällskapsspelet ”tejo” på baren intill. Spelet går ut på att kasta stenar på kruthögar så att de exploderar och sveper in hela kvarteret i rök, allt medan man hinkar i sig stora mängder öl. Detta apropå mindre lyckade kombinationer…

Ju närmre Medellin vi kom desto tätare blev det mellan militärkontrollerna. På vissa ställen var de så nära att man kunde se nästa postering från den förra. För vår del innebär kontrollerna inga problem eftersom de unga soldaterna nästan alltid vinkar förbi oss med ett ”tummen upp” och ett glatt flin. En colombiansk motorcyklist förklarade att vägen för ett par år sedan stängdes för all trafik efter klockan fem på kvällen. Detta på grund av omfattande gerillaaktivitet i området. Nu skulle det dock vara helt ofarligt att färdas här. ”Fast kanske inte efter mörkrets inbrott…”, la han till för säkerhets skull. När samtalet kom in på den nyligen dödade FARC-ledaren sänkte han vidare rösten till nästan en viskning, trots att samtalet fördes på engelska och att den enda som skulle kunna höra vad det handlade om var den unga servitrisen på vägkrogen. Frågan är också vad anledningen till den massiva militära närvaron är, om det inte finns något hot?

För övrigt väcker vi mer uppmärksamhet i Colombia än vad vi gjort hittills på resan. Vid nästan varje bensinmack, lunchrestaurang och rödljus får vi kommentarer och nyfikna frågor. Ibland blir vi helt omsvärmade av colombianska motorcyklister. Vissa av gänget på ”Stahlratte” har slagit igenom på riktigt: Victor, den andre motorcyklisten, har blivit intervjuad på TV om sin resa och Martin och Sue, cyklisterna, hamnade på förstasidan i tidningen (Martin blev senare igenkänd i charkdisken på snabbköpet). Victor har dessutom bott veckovis hemma hos olika människor som bjudit hem honom, bara efter att ha mött honom på någon väg. Kanske beror intresset för turisterna på att landet under en lång tid varit mer eller mindre slutet. I vart fall har de stora mängder turister som får den inhemska befolkningen att tröttna inte hunnit komma ännu. De flesta colombianer verkar vidare vilja lägga landets våldsamma förflutna bakom sig, inte minst märks detta när man för Pablo Escobar på tal.

Om utvecklingen i Colombia går åt rätt håll tyder resultatet av riksdagsvalet i Sverige på att utvecklingen hemma går åt fel håll. Jag skäms, fastän jag befinner mig på andra sidan jordklotet. Det är pinsamt och tragiskt att Sverige nu sållat sig till den skara länder som gett efter för idiotin och släppt in ett högerextremt parti i sitt parlament. Särskilt ledsamt är det att se att nästan var tionde person i Skåne har röstat på SD. Jag hade inte velat tro att så många i den landsände jag själv bor i är så lurade.



På toppen av Sydamerika (1 578 mil)

Colombia/Ecuador Posted on tis, september 14, 2010 22:32:25

Mycket verkar vara förändrat i Colombia sedan jag var här sist, vilket var ett par veckor under en längre backpackerresa med en kompis, Fredrik, 1996. Då påstods Colombia vara ett av de farligaste länderna att vistas i, bortsett från sådana vari det rådde krigs- eller krigsliknande tillstånd, och jag får erkänna att det stundvis kändes lite småobehagligt även om vi var här bara en kort tid. Det mest bestående minnet var dock som alltid alla de vänliga människor vi stötte på. Numera är Colombias turistorganisations slogan: ”Den enda risken är att du vill stanna” (fritt översatt). Under denna resa känns Colombia absolut inte osäkrare än något av de andra länder vi passerat igenom, i vissa fall tvärtom. Att det skulle vara så säkert som turistorganisationens slogan vill påskina tror jag dock inte på. Det finns fortfarande stora problem med droghandel, kidnappningar och konflikter mellan regeringen och olika gerillagrupper. Utmed vägarna finns skyltar med texten: ”Res säkert eftersom din armé beskyddar denna väg” och jag pratade med en turist som gått ”The lost city trail”, en sexdagars vandring genom djungeln, som berättade att det stod kamouflerade soldater bakom nästan varannan lövruska. Helt klart är dock att saker och ting blivit mycket bättre och jag tycker inte att de eventuella problem som kvarstår bör avskräcka någon från att åka hit, lika lite som i fråga om något annat land i Latinamerika. Colombia är ett alldeles fantastiskt trevligt land. Människorna här är bland de vänligaste vi stött på under resan och det finns en uppsjö av platser att se och saker att göra.

Vårt första möte med Colombia skedde i det mytomspunna och världsarvsklassade Cartagena (med det fullständiga namnet Cartagena de Indias). De äldsta delarna av staden är cirka 500 år gamla och de smala, balkongprydda gränderna omges av en mur som på sina ställen är så tjock att det finns hela uteserveringar ovanpå den. Muren hade alldeles säkert en funktion att fylla eftersom Cartagena verkar ha anfallits med jämna mellanrum, bland annat av Sir Francis Drake i slutet av 1500-talet. Staden påminner för övrigt inte så lite om Dubrovnik, för er som varit där. Tyvärr gäller detta också priserna som mitt i smeten är skrämmande höga, till och med för en ”gringo”. Jag tror att vi oförsiktigt nog råkade smälla iväg en tredjedels dagsbudget på en kopp kaffe och en juice. Eftersom det tog ett tag innan hojen kunde lastas av ”Stahlratte” fick vi fick några dagars sightseeing i Cartagena, vilka lätt kunde fyllas med promenader i gamla staden, det pampiga och genomtänkt byggda fortet samt några av de många museerna. På kvällarna träffade vi resten av passagerarna och besättningen från ”Stahlratte”. En kväll tillbringade vi också med tre representanter för den colombianska polisen. Ofrivilligt.

Efter den fullständigt galna avlastningen av hojen, från en guppig liten gummijolle till den högre kajen, måste man utrustad med ett stort mått tålamod åka till tullen för att få ett fordonstillstånd. Någon gång under denna process vill tulltjänstemannen kontrollera motorcykeln fysisk. Med andra ord måste man köra dit. Först efter man har fått tillståndet kan man köpa den obligatoriska trafikförsäkringen, vilket så klart inte går att göra på samma ställe. På vägen till försäkringsstället, strax utanför tullens lokaler, stod naturligtvis tre buttra men samtidigt lite förväntansfulla poliser som påpekade att det var olagligt att framföra någon slags motorfordon utan den obligatoriska försäkringen. För många andra kanske det hela skulle framstå som ett slags moment 22, eftersom man ju måste köra till tullen utan att ha någon försäkring, men detta var inget som bekymrade poliserna. De var mer bekymrade över vilka monumentala problem jag och Victor, den andre motorcyklisten på Stahlratte, nu hade att brottas med. Antingen kunde överträdelsen leda till ordentliga böter eller till ordentliga böter i kombination med ett beslagtagande av hojarna. I vilket fall som helst skulle vi inte få köra vidare utan skulle få lämna motorcyklarna på gatan över natten, vilket mycket väl skulle kunna innebära att problemet (läs hojen) skulle vara borta dagen efter. Eller…. så skulle vi kanske kunna ge dem någon liten present… Om vi inte hade något fint att ge dem skulle pengar också gå bra. De var inte så knussliga.

Efter ett par timmars argumenterande hade vi lyckats tråka ut poliserna så till den milda grad att de struntade i allt vad mutor hette och bara ville åka hem. Fast eftersom det uppenbarligen var så farligt att köra de cirka tre kilometerna till parkeringen utan försäkring så frågade vi dem om de inte kunde eskortera oss dit. För att undvika olyckor alltså (och för att inte träffa på några av deras kollegor några kvarter längre fram). Efter en stunds uppgivet suckande mumlade de att det väl skulle gå bra om vi bara lovade att låta dem vara ifred sedan. Det hela slutade med att vi i rasande fart åkte genom Cartagena i kortege med våra egna, lite besvikna mc-poliser som banade väg genom trafiken.

I sammanhanget bör tilläggas att detta möte med ordningsmakten i Colombia, och resterande länder, lyckligtvis hör till undantagen. Hittills har både poliser och militärer varit mycket trevliga mot oss, vart vi än har kommit. Ibland har vi upptagit ett halvt polisområdes arbetsstyrka med att rita vägkartor åt oss.

Även om vi trivdes i Cartagena kändes det skönt att sätta sig på motorcykeln och ge sig iväg igen. Av hojens förnöjda hummande kunde jag nästan föreställa mig att även den tyckte att det var skönt med fast mark under hjulen. Vägen mot Santa Marta och Taganga var riktigt fin med Karibiska havet på vänster sida en bra bit av resan. Ganska snart upptäckte vi dock att trafiken här verkar bra mycket aggressivare än vad den varit hittills. Vi fick på kort tid flera gånger gå ut i vägrenen för att undvika mötande trafik och blev trängda av taxibilar inne i städerna. För att smälta in som bilförare i Colombia behöver man komma ihåg några bra och enkla regler: Använd aldrig billyktorna, oavsett tid på dygnet, annat än för att visa mötande trafik att du minsann tänker köra om ändå. För att undvika slitage bör körriktningsvisarna användas sparsamt och betraktas med största misstänksamhet. Signalhornet bör däremot användas så ofta som möjlig, exempelvis för att hävda rätt till vägen, för att påminna framförvarande trafik om att de skall köra när det väl slår om till grönt om några minuter eller egentligen varje gång fordonet står still.

Taganga var fram tills ganska nyligen en fridfull liten fiskeby. Numera är den en given destination för de flesta turister i Colombia och i vart fall under högsäsong översvämmad med backpackers. Trots detta visade sig Taganga faktiskt vara ett trevligt och avslappnat ställe med Bob Marley dunkande från i stort sett varenda liten restaurang eller bar och det slutade med att vi stannade kvar lite längre än vad vi planerat (kanske skulle vi ha tagit turistorganisationens varning på allvar…). Efter Taganga bar det återigen av söderut, mot Bucaramanga och bergen. Vägen var tungt trafikerad av lastbilar som transporterade allt mellan himmel och jord och som tvingade en att ständigt köra om. Trots avsaknaden av vägskyltar eller GPS går det förvånansvärt bra att hitta, bland annat för att alla man frågar om vägen är så hjälpsamma. Ibland kör de till och med i förväg för att visa vägen och jag misstänker att många av dem överhuvudtaget inte skulle åt det hållet.

De senaste dagarna har vi hållit hus på berget Ruitoque strax utanför Bucaramanga för att gå en kurs i skärmflygning (paragliding). Ruitoque skall vara ett ovanligt lämpat ställe för sådana övningar sägs det. Jag har redan nu upptäckt vissa skillnader mot fallskärmshoppning, bland annat förväntas man springa fram och tillbaka med den cirkustältsstora skärmen i släptåg. Efter att ha vilat mig i form på hojen i tre månader har jag nu en nästan förlamande träningsvärk i båda låren.



Tarpon (1 354 mil)

Centralamerika Posted on sön, augusti 15, 2010 00:27:10

Fiskeställen kan vara dåliga, ordinära eller bra. Sedan finns det också sådana som är magiska. ”La Esquina del Lago” (hörnet på sjön) hör definitivt till den sistnämnda kategorin. Sjön namnet syftar på är Lago de Nicaragua i södra delen av landet med samma namn. Förutom att den är en av de få sjöarna i världen som innehåller hajar (tjurhaj) så kan dess utflöde, Rio San Juan, skryta med en av de mest eftertraktade sportfiskefiskarna, tarpons (på spanska sábalo), i världsklass. Rekordet ligger hittills på 254 pounds, vilket i runda slängar motsvarar 115,5 kg och det är ganska vanligt att man vevar upp tvåmetersbjässar på 50-60 kg. Detta kan jämföras med ett av de andra ”bra” tarpon-ställena, Cienega de Zapata på Kuba där fiskarna vanligen är i storleksordningen 5-10 kg.

Det lilla hotellet, som är ett trähus på pålar med cirka tio rum, drivs av en fransman, Philippe, som bott på ett flertal platser i världen och nu, i vart fall för ett tag framöver, slagit sig till ro i detta hörn av Nicaragua. Innan middagen blev vi förevisade fotografier av tidigare fångster, enorma fiskar med badbollstora huvuden, och kasserade drag. Jag hade ingen aning om att drag kunde rivas sönder. Fisket sker för övrigt med krokar utan hullingar och samtliga fiskar släpps tillbaka för att förhindra utfiskning.

Samtidigt som den röda solskivan långsamt avslutade sin nedstigning i sjön, som är så stor att den mer påminner om ett hav, sjönk vi ned i två korgstolar på verandan. Det annalkande ovädret sände med några sekunders mellanrum lekfulla blixtar över himlen som i korta ögonblick lyste upp inte mindre än sju blåsvarta vulkaner, vilka likt enstaka tänder stod vid horisonten i flera riktningar. I den höga växtligheten framför oss skickade eldflugor meddelanden mellan varann på någon okänd morsekod, tucaner avgav konstiga läten och små fåglar med abnormt stora fötter klafsade omkring på slöjan av växter i vattnet nedanför. Kollibrierna med sina nästan osynliga vingslag lämnade plats åt fladdermössen som gjorde lågsniffande överflygningar så nära att man nästan kunde känna vinddraget. I mörkret under verandan bodde några kajmaner vars lysande bakfylleröda ögon man kunde få se illvilligt plirande om man belyste dem med ficklampan. Vrålapornas hesa skrik och cikadornas lite hysteriska ljudmatta utgjorde bakgrundsmusik. Som sagt, magiskt. När vi gick och la oss upptäckte vi att en inte oansenligt mängd av det rika djurlivet fanns inne rummet också.

Fast nu till väsentligheterna. Vid sextiden på morgonen (med bara en timmes försening, nästan i tid i Latinamerika) gav vi oss ut med båten i riktigt tjock dimma. När dimman lättade kunde man se tjocka virvlar i vattnet där någon tarpon vältrade sig. Redan efter en kvarts fiske fick vi napp på den första fisken som sköt upp ur vattnet som en interkontinental ubåtsmissil, skakade på huvudet och ganska lätt gjorde sig av med draget i munnen. Enligt fiskeguiderna ”Pollo” och Weiner gjorde det inte så mycket eftersom det ändå var en fjuttfisk, säkert inte mer än tio kg, och inte lönt att ödsla någon energi på. Själv tyckte jag att den såg ganska stor ut.

Jag skall inte djupdyka i detaljer om fisket eftersom jag antar att det är ganska långrandigt för er som inte är fiskeintresserade. I korthet kan jag bara nämna att vi fick två fiskar, jag en på morgonen och Madde en på kvällen. Eftersom allt fiske sker enligt pricipen ”catch and release” får man inte veta exakt vad de vägde, men guiderna uppskattade vikten till cirka 25 kg på den ena och 20 kg på den andra, det vill säga ganska små med Rio San Juan-mått mätt. En annan fiskeguide hade under dagen ringt till Weiner och berättat att en av hans kunder hållit på att tampas med en riktigt stor tarpon i fyra timmar lite längre ned på floden. Men som sagt jag skall inte tråka ut er med fiskehistorier. Det är dock värt att nämna att vi gick iland i en liten by och åt lunch hos Don Carlos. Hela byn bestod av hans avkomlingar, 28 barn, över 80 barnbarn och oräkneliga barnbarnsbarn.

Vi tillbringade två nätter på ”La Esquina del Lago” och återvände sedan med flodbåt till Los Chiles i Costa Rica och den förhoppningsvis väntande hojen. De Costa Ricaner vi träffat har alla varit mycket trevliga mot oss, utan undantag. Frågan är om denna vänlighet även omfattar nicaraguaner som i stor utsträckning finns i landet såsom gästarbetare. Någon nämnde att det finns över en och en halv miljon nicaraguaner i Costa Rica, jag vet dock inte om denna siffra stämmer. Vid gränsövergången i Los Chiles blev vi och alla andra resenärer som inte såg ut att komma från Nicaragua positivt särbehandlade. För oss var tullkontrollen i princip obefintlig och avklarad på några få minuter, medan de som verkade komma från Nicaragua utsattes för en ingående och ganska brysk kontroll som bland annat innefattade att få samtliga sina väskor ordentligt genomsökta.

Efter ett kort stopp för att titta på den högst aktiva vulkanen Arenal har vi nu kommit fram till Montezuma, en liten by vid Stilla Havet som till största delen består av små hotell. Det som hindrat byn från att växa i storlek kan vara att man antingen får ta färjan till ett ställe i närheten eller, liksom vi, måste köra fyra mil på en grusväg som under regnsäsong kan vara ganska jobbig. Här tänkte vi ta det lugnt i några dagar.

Även om det skall bli riktigt skönt att inte sitta på motorcykeln på ett tag, försöker vi annars njuta av nästan varenda stund på resan. Ibland blir jag arg på mig själv för att jag inte riktigt kan uppskatta allt i stunden, utan först i efterhand. Det går inte att ta in allt, vägarna, vyerna, djurlivet men framförallt alla människor vi möter. Ibland kan jag inte heller riktigt greppa att vi kör omkring på motorcykeln jag ibland pendlar med till jobbet i Malmö jämte bananplantager. Igår höll jag nästan på att trilla av när en vrålapa vrålade loss kanske tio meter från vägen. Det är också lätt att vänja sig vid det här enkla livet. Att vara på väg någonstans och se något nytt varje dag. Hade man bara inte luktat som en av de tidigare nämnda vrålaporna hade allt varit ännu bättre.



Chiapas (1 085 mil)

Mexiko Posted on tor, augusti 12, 2010 20:53:35

Det har nu gått ett tag sedan vi la ut något nytt blogginlägg. Detta beror dock inte på ointresse (eller som någon trodde på att vi tappat bort nyckeln till tanklocket) utan snarare på långa kördagar och undflyende internetåtkomst. I likhet med en ketchupflaska kommer det nu istället en mindre hög med inlägg på en gång. Om ni bara vill läsa om det senaste kan ni hoppa över detta inlägg eftersom det blir en återblick på Chiapas som vi reste genom under de sista dagarna av resan i Mexiko. När uppkopplingen är på sitt allra soligaste humör kommer vi också att lägga ut närmare fyrtio nya bilder.

Chiapas intar på flera sätt en särställning bland Mexikos delstater. Förutom att det är den sydligaste och fattigaste delstaten, utmärks den också av den numera lågmälda men fortfarande pågående konflikten mellan zapatiströrelsen, EZLN (Ejército Zapatista de Liberation Nacional) och den mexikanska staten. Det känns nästan omöjligt att resa i Chiapas och bortse från denna (om man nu skulle vilja det) eftersom den präglat delstaten under mer än ett och ett halv decennium. Under 1994 inledde EZLN ett väpnat uppror med ökade rättigheter för mayaindianerna som mål, bland annat ökad demokrati, bättre skolor och sjukvård samt rinnande vatten. Konfliktens intensitet har varierat och under senare tid förefaller den mestadels ha utspelats på den politiska arenan. Att den fortfarande pågår påminns man dock om när man kör igenom någon av de så kallade autonoma zapatist-kommunerna och möts av vägskyltar som: ”Ni befinner er i zapatist-område. Här styr folket. Regeringen lyder.”

Klimatet är tropiskt och det är otroligt vackert (undrar hur många gånger jag använt de orden på bloggen…) med bergen och den nästan overkligt gröna växtligheten. Vår första anhalt i Chiapas blev den riktigt trevliga kolonialstaden San Cristóbal de las Casas som ligger på 2 500 meters höjd. De äldsta delarna av staden var helt nedlusade med vackra byggnader, bra restauranger och turister, mestadels backpackers.

Chiapas kanske mest välkända turistattraktion är dock ruinerna av mayastaden utanför Palenque. De stora byggnaderna med sina pyramidformade grunder, vissa med vad som ser ut som påvehattar längst upp, är omgivna av tät djungel vilket ger en ganska speciell stämning åt det hela, även om man också här är omgiven av svärmar av andra turister. En stor del av staden är fortfarande inte utgrävd och övervuxen. För ovanlighetens skull gick vi med på att anlita en guide. Av någon anledning ratade vi några av de äldre som såg ut som att de faktiskt kunde sina saker till förmån för en snubbe i tjugoårsåldern med fotbollströja, keps och, som vi upptäckte något senare, lite ostadig gång och irrande blick. Efter ett tag började jag fundera på hur han mådde egentligen eftersom han förutom den svajiga gången och fladdrande blicken berättade samma saker tre gånger i följd och ställde samma frågor ungefär lika många gånger. Kanske kom förklaringen när han berättade att man kunde få tag på ”jättebra” svampar precis utanför de utgrävda ruinerna.

Utmed de smala och gropiga vägarna till och från Palenque träffade vi på många försäljare, mestadels barn i färgglada kläder, som sålde ananas, mango och torkade bananer med en ganska offensiv säljstrategi. Över vägen hade de lagt ett snöre som i ena änden var fastknutet i ett träd eller liknande. Den andra änden höll försäljaren själv i. När en bil, eller i vårt fall motorcykel, kommer dundrande drar de helt enkelt i snöret så att det spänns upp över vägen och man blir tvungen att stanna. För synlighetens skull hade de också knutit färgglada band kring snöret. Om man inte köpte något blev man ändå för det mesta bemött med glada skratt och leenden.

Med tanke på deras ekonomiska situation tror jag inte att någon kan förebrå dem för den något tvingande marknadsföringen. Enligt Barnfonden lider nio av tio indianbarn i Chiapas av undernäring. Hade jag bott i Chiapas hade jag också stått vid vägkanten med ett snöre i handen.



Varning för myrslokar! (1 065 mil)

Mexiko Posted on lör, juli 24, 2010 05:40:01

När jag som 17-åring övningskörde förklarade min far för mig att man med ryggen kunde känna bilens rörelser genom stolsryggen. Jag inser nu att detta, med viss modifikation, gäller även motorcykelkörning. Efter en lång dag kan jag känna varje hål, sten, gupp, vägmarkering och gruskorn som hojen kör över. Inte med ryggen dock, men ändå…

I söndags kväll kom vi fram till kolonialstaden Oaxaca, precis lagom till höjdpunkten av den årligen återkommande folkfesten, Guelaguetzan. De äldsta delarna av staden var till bristningen fyllda av människor som spelade; dansade; sjöng; sköt fyrverkerier; sålde sniderier, smycken, heliumballonger och mat eller, liksom vi, tittade på antingen från gatorna eller från någon av de många uteserveringarna.

Jag tyckte att Oaxaca hade förändrats sedan mitt förra besök för ungefär tolv år sedan, även bortsett från festivalen. Många av de mindre försäljarna verkade ha försvunnit till förmån för finare butiker i innerstaden, fast jag kan ha fel. Kanske är det så att man själv har förändrats och nu ser andra saker än vad man gjorde då. Hur som helst var den imponerande katedralen och Santo Domingo-kyrkan sig lika, vilket kanske inte var helt oväntat. Den senare är invändigt nästan helt klädd i guld och barockmålningar och ger ett lätt bländande intryck när man kliver in.

Tre specialiteter i Oaxaca är mezcal, pollo con mole (kyckling med chokladsås) och chapulines (rostade gräshoppor). Mezcal är en spritsort som liksom tequilan är gjord på 100 procent agave. Den största skillnaden är vad jag förstår att tequila bara får göras av den blå agaven och endast i delstaten Jalisco. Till skillnad från Madde tyckte jag om de sorters mezcal vi provade, men de går inte riktigt upp mot en god tequila. Den lagrade, mörkare tequilan, exempelvis 1800 añejo, har inte mycket gemensamt med den ljusa, som jag antar är storsäljande i Sverige, och kan smaka lite sötaktigt, nästan som rom. Någon hade en teori om att all sprit smakar ganska lika, bara den lagras tillräckligt länge (jag tror det var Carsten för er som känner honom) och det kan säkert stämma. Gräshopporna kan ätas som tilltugg och smakar lite nötaktigt. Frågan är om inte de lite mindre är att föredra framför de allra största eftersom några av dessa visade sig vara lite krämiga i mitten, ungefär som vissa tuggummin med flytande smakämnen inuti.

Strax utanför Oaxaca ligger ruinerna av Monte Alban, en stad som Zapotekerna började bygga ungefär 500 år före Kristus. Teorin är att staden byggdes på den bergsliknande höjden som en befästning i gensvar mot hotet från Teotihuacan. Utsikten över den stora dalen och Oaxaca är otrolig och man kan verkligen föreställa sig hur den högste av Zapotekernas befälhavare stolpade runt däruppe och skrattade lite triumferande åt Teotihuatecans håll, eftersom de aldrig lyckades inta staden. Bland ruinerna finns också en välbevarad bollplan.

En liten bit söder om Oaxaca finns också trädet Tule, som skall vara världens största. Om man får göra en helt omotiverad parallell till idrotten så kan Redwood-träden i Kalifornien liknas vid basketspelare, medan trädet Tule i sådana fall mest liknar en sumobrottare. Det är inte så högt men hela 42 meter i omkrets. Dessutom skall det vara cirka 2 000 år gammalt, vilket innebär att det var ett litet, men lovande, frö vid Kristi födelse, omoget ungträd när korstågen genomfördes och redan var 1 944 år gammalt när Elvis släppte ”That´s All Right”. Tanken är svindlande.

Efter Oaxaca har vi kört vidare till delstaten Chiapas. Vägen har ålat sig fram genom tusen nyanser av grönt, mestadels genom bergstrakter men också genom några dalar.

Trafiken i Mexiko har genellt sett varit ganska lugn. Det har bara varit några fall där vi mött andra fordon i det egna körfältet som varit på väg åt motsatt håll och trafiken kommer inte i närheten av den man stöter på i exempelvis Ukraina, där motorcyklister inte existerar som något man behöver ta hänsyn till överhuvudtaget. Vägskyltar i Mexiko verkar i och för sig mest finnas till som prydnad och medelhastigheten hos trafikanterna ligger någonstans mellan 30 och 50 km/t över den tillåtna, med toppar på uppemot 100 km/t över. Om någon skulle få för sig att köra så löjligt långsamt som den tillåtna hastigheten så lägger sig genast någon självuppoffrande medtrafikant bakom denne och varnar andra trafikanter för att någon har parkerat mitt i körbanan genom att slå på sina varningsblinkers. Detta om inte den långsamme besitter ett visst mått av självinsikt och varnar på egen hand, vilket inte är helt ovanligt. Det enda som verkar dämpa hastigheten är de vattenmelonshöga fartguppen, vilka finns i överflöd i tätbebyggda områden.

Asfaltsvägarna har mestadels varit bra. Om man har råd och lust finns det ibland dessutom betalvägar som är riktigt bra, men kanske lite tråkiga. På vägarna stöter man ofta på ekipage som kanske inte riktigt hade accepterats av trafikpolisen i Sverige, till exempel är det ganska vanligt att folk åker på flaken, mestadels barn. Vissa skrattar och vinkar så intensivt när man kör förbi, att man blir rädd att de skall trilla av. I förrgår såg vi en ganska stor lastbil med en medelålders man stående på styrhyttens tak dåna förbi i hög fart. Mannens uppknäppta skjorta fladdrade kring öronen och han visade stolt upp den rejält tilltagna kulmagen likt en glad galjonsfigur. Kanske hade han samma aerodynamiska fördelar som en spoiler?

Annars är det, som Madde skrivit om tidigare, mest djuren kring vägarna man får se upp med. Hittills har vi lyckats undvika allt utom en fågel och någon slags orm. På en av de senaste vägarna varnades det för däggdjur. På skylten fanns det en bild på en myrslok. Det är en syn man inte stöter på så ofta hemma…



The long and winding road (765 mil)

Mexiko Posted on lör, juli 10, 2010 04:05:43

Nu har det gått ett tag sedan det senaste blogginlägget. Vi har lämnat USA bakom oss och kommit en ganska bra bit ner i Mexiko. Slutet på resan genom Arizona bjöd på en mindre överraskning i form av en större reparation av hojen. I princip fick den plockas ner i sina minsta beståndsdelar tills bara ramen återstod likt ett naket metallskelett. Allt detta sannolikt beroende på att en sten förorsakat en mindre skada på vevaxeln. Tack vare de kunniga och hyggliga mekanikerna på BMW Victory i Chandler (i utkanten av Phoenix) blev vi dock inte uppehållna i mer än några dagar. Under tiden fick vi uppleva det något småkyliga sommarvädret, 47 grader tror jag att rekordet låg på. Jag brukar inte klaga på värme, eftersom jag tycker att vi får alldeles för lite av den varan i Sverige, men nu blev det faktiskt nästan för bra. Lacken på tanken krackelerade och vid något tillfälle blev jag lite orolig för att hjälmen tänkte smälta på huvudet. En bieffekt av värmen är också att, i vart fall jag, inte luktar hallonbåt heller. Väntetiden blev hursomhelst ganska bra ändå och vi fick tillfälle att smaka några av de goda ölsorterna som framställs på olika mikrobryggerier runtomkring i USA, mestadels i de västra delarna tror jag. New Belgiums Fat Tire och Sierra Nevadas IPA var några av de godare enligt min smak.

Nu är vi som sagt i vart fall i Mexiko. Den halvdana spanskan har fått dammas av. Man möts av nya dofter, starka färger, marriachimusik samt de obligatoriska bönorna till i princip varje måltid och jag tycker om alltsammans! Uppfattningen om bönorna kan dock komma att förändras längre fram på resan. Det känns hur som helst roligt att vara tillbaka i Latinamerika.

Det första egentliga resmålet i Mexiko var Barranca del Cobre (Copper Canyon) som egentligen består av sex olika raviner i bergskedjan Sierra Tarahumara i delstaten Chihuahua. Enligt författaren till guideboken skulle vägen dit bjuda på några av de vackraste vyerna i norra Mexiko. Han har förmodligen helt rätt eftersom Barranca del Cobre måste vara en av de vackraste platserna på jorden. Frågan är om den inte också med en hårsmån slår Grand Canyon. Vad författaren inte nämnde var dock att vägen dit består av en grusväg med ett körfält, hårnålskurvor och för det mesta med ett stup på några hundratal meter på endera sidan. Några gånger mötte vi bilar på väg upp.

Längst ner i dalen, strax innan den lilla kolonialstaden Batopilas, träffade vi på en amerikansk kvinna som bott i ett hus uppe på ravinens kant i snart arton år. Som ett skämt hade hon placerat ut en brevlåda vid vägen några hundra meter längre ner. Någon post hade hon ännu inte fått, bara ett meddelande från postverket med innebörden att någon sådan tänkte i vart fall inte de dela ut. Kvinnan hade tidigare drivit ett vandrarhem i närheten som brukade besökas av mountainbike-cyklister, men enligt vad hon berättade höll för närvarande Sinaloa-kartellen på att försöka ta över området och USA avrådde numera från resor dit. Det våld som förekommit hade uteslutande riktats mot andra kriminella och inga turister hade utsatts för brott vad hon kände till. Turistströmmen hade dock sinat och hon hade istället köpt en liten affär. Eftersom det var en bit över 40 grader varmt tror jag att vi stod för halva hennes årsomsättning av vatten. En stund senare rullade vi in i Batopilas, just som större delen av staden (eller egentligen byn) var församlad utanför kyrkan och vi fick uttittade sick-sacka den leriga motorcykeln förbi finklädda människor.

Dagen efter upptäckte vi att bensinmacken i Batopilas består av någons hus med en bensinslang i väggen. Då jag tankade vid niotiden på morgonen dök det upp en röd pickup innehållande fem grabbar, två i kupén och tre därbak på flaket, samtliga med Lützen-dimma i blicken. En av dem fick en strålande idé som bestod i att jag skulle tömma ena packväskan på alla, säkert onödiga, saker och istället fylla den med marijuana som han skulle sälja till mig. Tjugo kilo var inga problem, det kunde han hämta snabbare än blixten. När han efter ihärdiga övertalningsförsök förstod att jag inte tänkte köpa något av honom lommade han slokörat tillbaka till bilen och de körde vinglande iväg. Jag kände mig inte helt nöjd med att det var åt samma håll som vi skulle, men vi slapp se röken av dem igen.

Vägen från Batopilas visade sig bjuda på allt som ditvägen hade plus större stenar, gropar, hål, brantare stigningar och nerförsbackar samt lös sand. Jag kan inte påstå att det blev så mycket ”grussmiskande” med tanke på stupen och att motorcykeln numera väger som en mindre buss. Vi välte också en gång och det kändes inget vidare att se den ligga på vägen (någon har tidigare ganska träffande liknat en GS på sidan vid en strandad val), fast jag antar att det inte lär vara den sista gången det händer på den här resan.

Varje gång vi kom fram till någon handfull hus passade vi på att köpa vatten och träffade då på trevliga och gästvänliga människor. De var nyfikna på vår resa och på hur saker och ting är i Sverige samt berättade gärna om sina trakter. Samtalen begränsades dock av spanskakunskaperna och jag grämde mig för att jag inte tagit mig tid att lära mig spanska ordentligt.

Sammanlagt två dagar kuskade vi runt bland bergen. Andra natten fick vi sova hemma hos ett äldre par som drev en liten kioskliknande affär i en by med en handfull hus. Jämte ställen med chipspåsar hade de en extrasäng som de gärna lånade ut till två sunkiga motorcyklister, utan att vilja ha något betalt för det. De själva sov bakom ett draperi några steg bort. Man möts som sagt väldigt ofta av en otrolig gästvänlighet.

Den större väg vi till slut kom fram till är den absolut finaste väg jag någonsin kört på, utan tvekan! Asfalten var helt säkert uppblandad med mjölk och honung och sedan varsamt utlagd av systrarna i Karmeliter-orden. I sanningens namn var den nog ganska så hålig och gropig, men det spelade mindre roll.

I nästföljande stad, El Fuerte, checkade vi in på ett ganska lyxigt hotell i kolonialstil, alla tre. Eftersom hotellet saknade parkering föreslog portieren att vi skulle ställa motorcykeln i lobbyn. Det kändes lätt surrealistiskt att baxa hojen förbi midjehöga keramikvaser, speglar och antika soffor. Pinsamt nog lämnade vi leriga hjulspår efter oss på marmorgolvet.

Avslutningsvis tänkte jag också berätta att vi träffat ett par andra motorcykelresenärer som får vår resa att framstå som en tur till glasskiosken i Bjärred, dels Greg som åkt från Kanada till Argentina tur och retur och dels Tom, en före detta främlingslegionär som rest från Frankrike till Mongoliet, sneddat genom Afghanistan på väg till någonstans i Nordafrika, kört hela vägen till Sydafrika, skeppat motorcykeln till Argentina och slutligen hamnat i USA.

Nu har jag varit tillräckligt långrandig. Hoppas allt är bra med er därhemma!



Highway 1 (220 mil)

Kanada/USA Posted on tor, juni 17, 2010 06:11:13

Sedan det senaste blogginlägget har vi fortsatt söderut på ”Highway 101”. Utsikten utmed Oregons kust är stundvis helt otrolig och det krävs en hel del viljestyrka för att hålla blicken på vägen och medtrafikanterna. Apropå de andra fordonen har vi nu börjat stöta på inte helt ovanliga semesterekipage bestående av abnormt stora husbilar, ungefär av samma storlek som Skånetrafikens regionbussar och gärna med namn som ”Weekend Warrior” eller ”Supersport”, vilka dessutom nästan alltid har en gigantisk SUV på släp. I motsats till dessa möter man också en hel del semestrande cyklister med i princip obefintlig packning. Vägen går igenom små, trevliga, kustsamhällen där man utan problem hade kunnat stanna ett tag, sitta på någon uteservering och mest stirra på havet som kastar sig mot klipporna. Vissa saker verkar man konstigt nog kunna se på nästan hur länge som helst. Kanske får man en känsla av det eviga i vågornas oupphörliga rullningar. Eller så är det bara jäkligt snyggt.

När vi stannade för att sträcka på benen hade vi dessutom turen att få se några eftersläntrande späckhuggare bara ett hundratal meter från stranden, något som skall vara ovanligt häromkring. Längre söderut såg vi också sjölejon och sälar, vilka är betydligt vanligare. Om man istället vänder blicken inåt land kommer, strax efter gränsen till Kalifornien, skogarna med de enorma redwood-träden som får en att känna sig lite som en trädgårdstomte när man går runt ibland dem.

I Leggett börjar den legendariska ”Highway 1” som i hårnålskurvor ringlar sig nedför berget för att sedan i längre svängar sträcka ut sig jämte Stilla havet. Det är nästan overkligt vackert med branta, ibland ett hundratal meter höga, klippor ner mot vattnet som nära kanten är vitt och vilt skummande medan det längre ut är blågrönt och lite lojt glittrande. Lägg till en kurvig väg med bra asfalt och man har nästan varje motorcykelåkares våta dröm.

Hittills har vi mestadels bott på billigare motell, men det har också blivit några nätter i tält. Den första natten på en camping blev oväntat händelserik eftersom tältgrannarna stod och vrålade på varann klockan halv tre på natten tills det kom inte mindre än tre stycken polisbilar med blåljusen på. Så om ni ser oss i nästa avsnitt av ”Cops” så vet ni varför.

Någon skrev tidigare en kommentar med anspelning på en känd film. För att fortsätta på samma tema har vi de senaste två nätterna häckat i Bodega Bay där en annan Hitchcock-film, ”Fåglarna”, spelades in i början av 60-talet. Det gamla skolhuset där filmens kanske mest kända scen, den med kråkorna och klätterställningen, utspelades sig finns faktiskt kvar och är sig likt. Fåglarna var dock bortflugna.

Här i Sonoma och i det angränsande Napa finns sammanlagt cirka 500 vingårdar av olika storlek vilka man kan åka runt till för att provsmaka viner, något som vi har ägnat större delen av dagen åt. I mitt fall handlade det mest om att lukta eller att gurgla runt och spotta ut (vilket inte kändes helt naturligt) men Madde blev nog lite glad i hatten efter några vingårdar.

En kul detalj är att Sonoma faktiskt haft en inte oansenlig mängd ryska bosättare som vandrat ned över Alaska under 1800-talets första hälft och gett upphov till namn som ”Russian Valley” och ”Sebastopol” samt en rysk-ortodox kyrka.

Nästa anhalt är San Francisco!



Tillbaka i Vancouver

Kanada/USA Posted on tis, juni 08, 2010 06:24:21

Nu ser det faktiskt ut som att vi kommer kunna hämta ut hojen imorgon! Större delen av dagen har tillbringats med ringa runt till olika ställen för att försöka få klarhet i vad som krävs för att det skall bli möjligt. De första samtalen gick till den kanadensiska agenten som hänvisade till lagerhållaren. Lagerhållaren var tvungen att ha ett intyg från den kanadensiska motsvarigheten till Tulllverket innan han kunde lämna ut motorcykeln. Tullverket uppgav att för att ställa ut ett sådant intyg så krävdes en inspektion av en annan myndighet, CFIA, för att säkerställa att inget illasinnat svenskt frö gömt sig under sadeln och hotar att övermanna hela den amerikanska kontinentens flora. Efter att ha pratat med tre personer på CFIA, fick jag till slut prata med en fjärde som uppgav att några sådana inspektioner var inget som CFIA sysslade med utan det gjorde Tullverket. Efter detta kändes det som att det kanske var bättre att besöka Tullverket än att ringa. Väl där kom det fram att inspektionen redan gjorts i Montreal, så då var det bara en fråga om ett par stämplar och en namnteckning på carneten och sedan var saken klar. Hoppas jag.

Whistler var förresten precis så trevligt som i broschyren. Byn är ganska liten och ligger vid foten av Whistler Mountain (kanske inte helt oväntat) och Blackcomb Mountain. Förutom de cirka 10 000 invånarna bor det också ungefär 600 svartbjörnar i byns närhet. Tydligen har den långa vintern tvingat dem att söka föda längre ner och det är inte helt ovanligt att få se dem stövla runt inne i byn. Vandringslederna kring Whistler är välordnade, man kan välja allt från asfalterad cykelväg till snitslade stigar. Faktum är att det är så välordnat att det ibland inte känns som om man är ute i naturen, något man påminns om när man håller på att kliva i björnbajs. Besökarna i övrigt verkar till stor del bestå av mountainbikers och skidåkare och stämningen är väldigt avslappnad. Om det är uppehåll i ”the liquid sunshine” (regn) kan man få i sig lite annat ”liquid sunshine” på någon av de många uteserveringarna. Om inget av detta skulle falla en på läppen kan man istället hoppa bungee, åka hundspann, flyga glidflygplan, paddla kanot, golfa, köra jetski, hoppa fallskärm, spela paintball, flyga helikopter, rida, fiska och mycket mer. Kort sagt kan man ha hur kul som helst. Fast nu låter det kanske som att jag är anställd av Whistlers turistbyrå.

Vi vill passa på att tacka för alla hälsningar, lyckönskningar, födelsedagsgratulationer, restips och låttips! Det är verkligen roligt att höra av er, både gamla och nya bekantskaper!



Blogg från en Greyhound-buss

Kanada/USA Posted on fre, juni 04, 2010 01:34:20

Om resan inleddes med pukor och trumpeter så la transporten av motorcykeln senare lite lätt sordin på saker och ting. I måndags fick vi besked från den svenske speditören om att motorcykeln redan fanns på plats i Vancouver. Den kanadensiska agenten däremot var av en helt annan uppfattning och menade att någon motorcykel skulle vi inte få se röken av förrän om en vecka, dvs den 7 juni. Tyvärr var det den senare som hade rätt. Fast sämre kan man ju faktisk ha det än att tvingas tillbringa en vecka här i krokarna. Hittills har vi fördrivit tiden med att stolpa runt i Vancouver som verkar vara en heltrevlig stad. Trots sina cirka 600 000 invånare i stadskärnan (vilket med svenska mått får anses ganska mycket, antar jag) så känns den ändå lite som en småstad. Ett roligt inslag i stadsbilden är den intensiva trafiken med sjöflygplan som startar och landar i Coal Harbour, som i princip ligger mitt i centrum. Invånarna verkar också vara väldigt vänliga och gästfria. Den genomsnittliga tiden man kan stå med en karta uppslagen, utan att bli påhoppad av någon hjälpsam själ, kan nog bara röra sig om ett fåtal sekunder.

Imorgon bär det iväg mot Whistler där en stor del av olympiska vinterspelen arrangerades och som skall vara otroligt vackert (i vart fall om man skall tro Whistlers turistbyrå). Vägen dit, med det målande namnet ”Sea-to-Sky Highway”, skall också vara fantastisk. Förhoppningsvis även om man åker Greyhound-buss.



Nu drar vi!

Kanada/USA Posted on tis, juni 01, 2010 00:50:27

Med ett stänk av overklighetskänsla börjar vi nu inse att det faktiskt är dags. Lägenheten är städad och den utrustning vi inte redan skickat har vi packat ner tillsammans med kläder, tandborstar och en hel hög med viktiga papper, vilka jag är helt övertygad om gör allt som står i deras makt för att komma bort. ”Att göra-listan”, som de sex senaste månaderna varit ett levande dokument och växt likt en gökunge, har vi nu äntligen lyckats ha ihjäl. Det enda som återstår är att ta med sitt pick och pack och åka till Kastrup. Egentligen är detta början på två resor, dels en fysisk och dels en färd ut i cyberrymden som något stapplande inleds på allvar via denna blogg. Hoppas att vi ses på endera stället. Alla är välkomna att kommentera blogginläggen genom att klicka på ”kommentarer” nedan. Nu drar vi!