Blog Image

Blogg från en motorcykel

Las Vegas, Baby! (503 mil)

Kanada/USA Posted on lör, juni 26, 2010 02:38:59

Glad midsommar på er allihopa! Vi har firat vår midsommarafton i Grand Canyon! Trots höga förväntningar uppfylldes det med råge. Grand Canyon är otroligt fantastiskt vackert! Om man ska åka till en plats i USA så röstar jag nog på Grand Canyon. Det känns nästan overkligt att stå på kanten och se dessa makalösa bergsformationer och dalgångar framför sig! Där skulle man varit en fågel och kunna flyga över och se alltsammans. Funkar i och för sig med en helikopter ochså.

Vi har kört en hel del sen sist och hunnit med att se massor av vacker natur. Efter San Fransisco körde vi till Yosemite National Park. Ahwahneecheeindianer har bott i Yosemite sedan 4000 år. I mitten av 1800-talet ”övertogs” dock området av en militär expedition, och strax därefter blev det en nationalpark. I guideboken står beskrivet att ”even Switzerland looks like God´s practice run compaired to Yosemite”, och jag är beredd att hålla med. Oerhört vackra forsande floder och skummande vattenfall längs sidorna på mäktiga berg, omgivet av smaragdgröna skogar. Här finns bland annat Halfdome som finns på med på förstasidan på hemsidan, och El Capitan som är perfekt att hoppa Base från. Det häftigaste var dock att vi såg en svartbjörn på ganska nära håll. Svartbjörnar är den vanligaste björnen i Yosemite och jag antar att det var en sådan, fast den var brun. Nära håll innebär en brun prick på fotot mitt på en grön äng. Men det var riktigt roligt att se den lufsa omkring.

Efter Yosemite körde vi ut till kusten igen, och körde sträckan mellan San Fransisco och Los Angeles. Många som vi har mött har sagt att den delen av Highway 1 ska vara den allra vackraste och vi hade innan lite svårt att föreställa oss att kusten där skulle kunna bli ännu vackrare än vad den varit tidigare. Men faktiskt – det var den!

Death Valley blev nästa destination, och under tiden vi har kommit längre söderut har naturen succesivt gått över från frodiga skogar och fruktodlingar till torra guldgula grässlätter omgivna av klippiga berg, och slutligen till smällhet öken. Temperaturen har de senaste dagarna legat kring 40 grader, och som mest har den gått upp till 42 grader. Lite skillnad från 4 grader och snö som det var när vi körde över Mt Rainier i Washington State. Death Valley är en öken omgivet av otroligt vackra berg som skiftar i alla tänkbara färger, från purpur och rosa till gula och gröna nyanser. På botten av dalgången, som för övrigt är Nordamerikas lägst belägna punkt (282 Ft under havsnivå), finns kritvita saltöknar. Luften dallrar av hetta, det finns ingen skugga så långt ögat når, och ingen vind som svalkar. Allt står stilla och är helt tyst. Ibland kan man se ”Dust Devils”, virvelvindar som av någon outgrundlig anledning uppstår mitt i det stilla och river med sig sand och torra buskar. De flesta besöker Death Valley i januari när det är svalt och skyfallen har gjort att hela dalen blommar upp. I juni är det mest varmt och torrt, men oerhört vackert. Första halvan av dagen var helt okej, andra halvan av dagen började vi bli lite varma och i slutet av dagen var vi nära överhettning……. Men en eloge till MC-kläderna med sina finurliga ventilationsfickor och smarta material! Efter elva timmars körning i värmen kom vi fram till Las Vegas. Vi checkade in på ett av lyxhotellen (resans första och förmodligen enda), dammiga och svettiga, och tog sedan ett välförtjänt dopp i hotellets pool. Mitt i poolen finns en gigantiskt akvarium med hajar i, och när man simmar omkring har man bara en glasvägg emellan. Övning inför dykningen lite längre fram på resan……. Dessutom kunde man åka vattenrutschbana genom hajtanken. Skoj!

Las Vegas är en märklig stad. Den verkar liksom kräva av en att man tar ställning till om man gillar den eller inte. Robert gillar den inte alls. Jag håller med om att vissa delar är jättesjaviga, jag gillar inte casinona där folk sitter större delen av dygnet och spelar bort sina pengar. Vissa ser man bänkade vid spelmaskinerna redan vid åtta på morgonen, med en öl i handen och man funderar på om de suttit där hela natten eller om de gått upp extra tidigt för att hinna spela så mycket som möjligt. En äldre man som satt vid spelmaskinen hade tatuerat in ”Las Vegas, Baby” på flinten. Han gillar verkligen Las Vegas! Jag måste erkänna att jag gillar lyxhotellen och att det är lite roligt med regnskogar i lobbyn eller sfinxer och pyramider utanför hotellet. Ett hotell har eiffeltornet framför, ett annat har kanaler och gondoler som i Venedig. Äkta vara är såklart bäst, men jag kan ändå inte låta bli att tycka om allt detta kitchiga. Nästa gång ska jag bo på Bellagio…. De har en fontän som är helt makalös.

Körningen har gått bra. Vägarna är fina, och trafiken flyter på. Vi håller oss mest till mindre vägar, vi tycker det är roligare. Nu senast har vi kört på den klassiska ”Route 66”. Robert har snott min MP3-spelare och jag hör mest signaturmelodier och ledmotiv från olika tv-serier och filmer i huvudet. Det känns faktiskt som att köra omkring i en film, miljöerna känns så bekanta hela tiden. Ena dagen är det lite som ”Lilla huset på prärien”, och man väntar sig familjen Ingalls komma i häst och vagn runt kröken, andra dagen är lite mer som ”Bröderna Cartwright” och det är ganska lätt att fantisera fram några cowboys ridande över prärien. Den dagen i Death Valley lät det lite mer som ledmotivet till ”Den gode, den onde och den fule”, ni vet när det är helt stilla, luften dallrar och man bara väntar på att det ska hända något. Man hinner fantisera en hel del, där bak på hojen!

Nu börjar vi närma oss Mexico och vi håller på att förbereda oss inför gränsövergången. Vi hörs!



San Francisco (235 mil)

Kanada/USA Posted on sön, juni 20, 2010 07:49:31

Vi tog Golden Gate bron in till San Francisco, ni vet den röda (egentligen heter färgen International orange…) bron som James Bond klättrar omkring på allt som oftast. Det var riktigt häftigt att köra över bron som vi sett på så många filmer, och se San Francisco breda ut sig framför. Jag kunde inte låta bli att sjunga på låten; If you´re are going to San Francisco (be sure to wear som flowers in your hair). Bron invigdes för övrigt 1937 under pompa och ståt. Om man räknar samman längden av alla stålvajrar som bron hänger i når man tre varv runt jorden. Jag gillar info man hittar i guideböcker……..

Hojen blev inlåst i ett garage, och fick en vilodag. Vi använde apostlahästarna för att gå upp och ned för alla backar. San Francisco är en helt fantastisk stad! Otroligt vacker med vatten på tre sidor, de välbekanta backarna, en salig blandning av moderna skyskrapor, pampiga utsmyckade gamla byggnader från sekelskiftet, riktigt vackra trävillor och lummiga parker. Det är en skön stämning med mycket musik och sång. På torget bredvid hotellet spelade ett salsaband, och nedanför hotellrumsfönstret stod ett barbershopsband och sjöng oss till sömns. Vi följde med turistströmmen till Alcatraz, Fishermans Wharf och Pier 39. 1990 beslöt sig en koloni på 1300 sjölejon för att bosätta sig vid Pier 39, mitt i San Franciscos hamn, och de har stannat kvar sedan dess. De är oftast flest i början på året, sedan verkar de ha annat för sig. Men det verkar som om de tycker att det är ett ganska bra liv att ligga på piren och gotta sig i solen, ta ett dopp inemellan för att hitta sig någon god sill – eller vad som nu står på sjölejonsmenyn – snacka lite med sjölejonspolaren, och att bli fotograferade och beundrade av en hel hord av turister varje dag.

Vi brukar ha som vana att gå till parker när vi kommer till storstäder och i San Francisco är det The Golden Gate Park som San Franciscoborna kallar för The Park. Den är gigantisk och innehåller det mesta; basebollsplaner, botanisk trädgård, redwoodsskog, bowlingbanor, cykelstigar, tennisbanor och en liten japansk trädgård – The japanese Tea Garden. Trädgården har skötts av familjen Hagiwara i flera generationer och har många jättevackra hundraåriga bonsaiträd. När familjen återvände från det interneringsläger där amerikaner höll japaner fångna under andra värdskriget upptäckte de att alla träden hade blivit sålda. De ägnade sedan två decennier till att hitta och återbörda träden till deras rätta hem.

Efter lte storstadliv åker vi vidare till Yosemite!



Highway 1 (220 mil)

Kanada/USA Posted on tor, juni 17, 2010 06:11:13

Sedan det senaste blogginlägget har vi fortsatt söderut på ”Highway 101”. Utsikten utmed Oregons kust är stundvis helt otrolig och det krävs en hel del viljestyrka för att hålla blicken på vägen och medtrafikanterna. Apropå de andra fordonen har vi nu börjat stöta på inte helt ovanliga semesterekipage bestående av abnormt stora husbilar, ungefär av samma storlek som Skånetrafikens regionbussar och gärna med namn som ”Weekend Warrior” eller ”Supersport”, vilka dessutom nästan alltid har en gigantisk SUV på släp. I motsats till dessa möter man också en hel del semestrande cyklister med i princip obefintlig packning. Vägen går igenom små, trevliga, kustsamhällen där man utan problem hade kunnat stanna ett tag, sitta på någon uteservering och mest stirra på havet som kastar sig mot klipporna. Vissa saker verkar man konstigt nog kunna se på nästan hur länge som helst. Kanske får man en känsla av det eviga i vågornas oupphörliga rullningar. Eller så är det bara jäkligt snyggt.

När vi stannade för att sträcka på benen hade vi dessutom turen att få se några eftersläntrande späckhuggare bara ett hundratal meter från stranden, något som skall vara ovanligt häromkring. Längre söderut såg vi också sjölejon och sälar, vilka är betydligt vanligare. Om man istället vänder blicken inåt land kommer, strax efter gränsen till Kalifornien, skogarna med de enorma redwood-träden som får en att känna sig lite som en trädgårdstomte när man går runt ibland dem.

I Leggett börjar den legendariska ”Highway 1” som i hårnålskurvor ringlar sig nedför berget för att sedan i längre svängar sträcka ut sig jämte Stilla havet. Det är nästan overkligt vackert med branta, ibland ett hundratal meter höga, klippor ner mot vattnet som nära kanten är vitt och vilt skummande medan det längre ut är blågrönt och lite lojt glittrande. Lägg till en kurvig väg med bra asfalt och man har nästan varje motorcykelåkares våta dröm.

Hittills har vi mestadels bott på billigare motell, men det har också blivit några nätter i tält. Den första natten på en camping blev oväntat händelserik eftersom tältgrannarna stod och vrålade på varann klockan halv tre på natten tills det kom inte mindre än tre stycken polisbilar med blåljusen på. Så om ni ser oss i nästa avsnitt av ”Cops” så vet ni varför.

Någon skrev tidigare en kommentar med anspelning på en känd film. För att fortsätta på samma tema har vi de senaste två nätterna häckat i Bodega Bay där en annan Hitchcock-film, ”Fåglarna”, spelades in i början av 60-talet. Det gamla skolhuset där filmens kanske mest kända scen, den med kråkorna och klätterställningen, utspelades sig finns faktiskt kvar och är sig likt. Fåglarna var dock bortflugna.

Här i Sonoma och i det angränsande Napa finns sammanlagt cirka 500 vingårdar av olika storlek vilka man kan åka runt till för att provsmaka viner, något som vi har ägnat större delen av dagen åt. I mitt fall handlade det mest om att lukta eller att gurgla runt och spotta ut (vilket inte kändes helt naturligt) men Madde blev nog lite glad i hatten efter några vingårdar.

En kul detalj är att Sonoma faktiskt haft en inte oansenlig mängd ryska bosättare som vandrat ned över Alaska under 1800-talets första hälft och gett upphov till namn som ”Russian Valley” och ”Sebastopol” samt en rysk-ortodox kyrka.

Nästa anhalt är San Francisco!



På väg (53 mil)

Kanada/USA Posted on tor, juni 10, 2010 20:43:01

I tisdags fick vi faktiskt ut vår motorcykel och resan kunde börja, på riktigt! Nu börjar jag förstå att resan faktiskt ska bli av. Känslan när vi packat alla grejor (nästan allt fick plats) och körde ut från Vancouver var fantastisk! Den lilla del av Kanada som vi sett var otroligt vackert och vi är lite ledsna att vi inte har sett mer av landet, men det får bli en annan resa! Vi passerade ganska snart gränsen till USA.

Den delstat vi först mötte i USA var Washington. Landskapet är också här vackert böljande och inramat av majestätiska berg. Utmed de mindre vägar vi kört ligger bondgårdar utspridda som alla ser ut som den där i reklamen för jättejordnötter. Det enda som fattas är de vindkraftdrivna vattenpumparna man sett i alla filmer.

Något man slås av är att bilarna blivit ännu lite större här än i Kanada, vilket man knappt trodde var möjligt. Kommentarerna om motorcykeln har varit klart uppskattande: ”Nice motorbike – It´s so…big!”. Människorna vi hittills mött har varit otroligt utåtriktade och vänliga (enda undantaget var en motellägare som ondgjorde sig över den mexikanska personalen). Det är väldigt lätt att skaffa sig nya bekantskaper. På tisdagskvällen slog vi oss ner i baren på Alfie´s Sportsbar i det lilla samhället Sedro-Wooley. Bara ett par minuter senare var det första samtalet med någon av de andra gästerna igång och innan kvällen var slut hade vi fått högvis med restips, fått mailadresser och blivit hembjudna på ”barbecue”. Det var en riktigt trevlig kväll!

Dagen efter, på onsdagen, åt vi lunch i den ännu mindre byn Snohomish, vars huvudgata kantas av små pittoreska butiker med handmålade skyltar utanför. Vid bordet jämte satt en äldre, liten och tunn, nästan sparvliknande, kvinna med pigga, klara ögon som utstrålade vänlighet. Hon undrade vart vi var på väg med motorcykeln och när det var klargjort att vi skulle hela vägen ner till Argentina blev hon orolig för att vi skulle råka illa ut, antingen för Hells Angels i San Francisco, den lokala polisen som delade ut fortkörningsböter i parti och minut eller galna medtrafikanter. Innan vi skiljdes åt fick vi lyckönskningar och varsin stor kram och blöt puss på kinden. På vägen ut hejdade hon sig och påminde oss om vad som enligt henne var det viktigaste – ”remember that life is fun!”.

I natt har vi övernattat på ett motell i Enumclaw, tältplanerna övergav vi när det började hällregna. Nu ska vi packa ihop oss och fortsätta mot Mount Rainier National Park. I hällregnet…….



Tillbaka i Vancouver

Kanada/USA Posted on tis, juni 08, 2010 06:24:21

Nu ser det faktiskt ut som att vi kommer kunna hämta ut hojen imorgon! Större delen av dagen har tillbringats med ringa runt till olika ställen för att försöka få klarhet i vad som krävs för att det skall bli möjligt. De första samtalen gick till den kanadensiska agenten som hänvisade till lagerhållaren. Lagerhållaren var tvungen att ha ett intyg från den kanadensiska motsvarigheten till Tulllverket innan han kunde lämna ut motorcykeln. Tullverket uppgav att för att ställa ut ett sådant intyg så krävdes en inspektion av en annan myndighet, CFIA, för att säkerställa att inget illasinnat svenskt frö gömt sig under sadeln och hotar att övermanna hela den amerikanska kontinentens flora. Efter att ha pratat med tre personer på CFIA, fick jag till slut prata med en fjärde som uppgav att några sådana inspektioner var inget som CFIA sysslade med utan det gjorde Tullverket. Efter detta kändes det som att det kanske var bättre att besöka Tullverket än att ringa. Väl där kom det fram att inspektionen redan gjorts i Montreal, så då var det bara en fråga om ett par stämplar och en namnteckning på carneten och sedan var saken klar. Hoppas jag.

Whistler var förresten precis så trevligt som i broschyren. Byn är ganska liten och ligger vid foten av Whistler Mountain (kanske inte helt oväntat) och Blackcomb Mountain. Förutom de cirka 10 000 invånarna bor det också ungefär 600 svartbjörnar i byns närhet. Tydligen har den långa vintern tvingat dem att söka föda längre ner och det är inte helt ovanligt att få se dem stövla runt inne i byn. Vandringslederna kring Whistler är välordnade, man kan välja allt från asfalterad cykelväg till snitslade stigar. Faktum är att det är så välordnat att det ibland inte känns som om man är ute i naturen, något man påminns om när man håller på att kliva i björnbajs. Besökarna i övrigt verkar till stor del bestå av mountainbikers och skidåkare och stämningen är väldigt avslappnad. Om det är uppehåll i ”the liquid sunshine” (regn) kan man få i sig lite annat ”liquid sunshine” på någon av de många uteserveringarna. Om inget av detta skulle falla en på läppen kan man istället hoppa bungee, åka hundspann, flyga glidflygplan, paddla kanot, golfa, köra jetski, hoppa fallskärm, spela paintball, flyga helikopter, rida, fiska och mycket mer. Kort sagt kan man ha hur kul som helst. Fast nu låter det kanske som att jag är anställd av Whistlers turistbyrå.

Vi vill passa på att tacka för alla hälsningar, lyckönskningar, födelsedagsgratulationer, restips och låttips! Det är verkligen roligt att höra av er, både gamla och nya bekantskaper!



Blogg från en Greyhound-buss

Kanada/USA Posted on fre, juni 04, 2010 01:34:20

Om resan inleddes med pukor och trumpeter så la transporten av motorcykeln senare lite lätt sordin på saker och ting. I måndags fick vi besked från den svenske speditören om att motorcykeln redan fanns på plats i Vancouver. Den kanadensiska agenten däremot var av en helt annan uppfattning och menade att någon motorcykel skulle vi inte få se röken av förrän om en vecka, dvs den 7 juni. Tyvärr var det den senare som hade rätt. Fast sämre kan man ju faktisk ha det än att tvingas tillbringa en vecka här i krokarna. Hittills har vi fördrivit tiden med att stolpa runt i Vancouver som verkar vara en heltrevlig stad. Trots sina cirka 600 000 invånare i stadskärnan (vilket med svenska mått får anses ganska mycket, antar jag) så känns den ändå lite som en småstad. Ett roligt inslag i stadsbilden är den intensiva trafiken med sjöflygplan som startar och landar i Coal Harbour, som i princip ligger mitt i centrum. Invånarna verkar också vara väldigt vänliga och gästfria. Den genomsnittliga tiden man kan stå med en karta uppslagen, utan att bli påhoppad av någon hjälpsam själ, kan nog bara röra sig om ett fåtal sekunder.

Imorgon bär det iväg mot Whistler där en stor del av olympiska vinterspelen arrangerades och som skall vara otroligt vackert (i vart fall om man skall tro Whistlers turistbyrå). Vägen dit, med det målande namnet ”Sea-to-Sky Highway”, skall också vara fantastisk. Förhoppningsvis även om man åker Greyhound-buss.



Nu drar vi!

Kanada/USA Posted on tis, juni 01, 2010 00:50:27

Med ett stänk av overklighetskänsla börjar vi nu inse att det faktiskt är dags. Lägenheten är städad och den utrustning vi inte redan skickat har vi packat ner tillsammans med kläder, tandborstar och en hel hög med viktiga papper, vilka jag är helt övertygad om gör allt som står i deras makt för att komma bort. ”Att göra-listan”, som de sex senaste månaderna varit ett levande dokument och växt likt en gökunge, har vi nu äntligen lyckats ha ihjäl. Det enda som återstår är att ta med sitt pick och pack och åka till Kastrup. Egentligen är detta början på två resor, dels en fysisk och dels en färd ut i cyberrymden som något stapplande inleds på allvar via denna blogg. Hoppas att vi ses på endera stället. Alla är välkomna att kommentera blogginläggen genom att klicka på ”kommentarer” nedan. Nu drar vi!