Blog Image

Blogg från en motorcykel

Chiapas (1 085 mil)

Mexiko Posted on tor, augusti 12, 2010 20:53:35

Det har nu gått ett tag sedan vi la ut något nytt blogginlägg. Detta beror dock inte på ointresse (eller som någon trodde på att vi tappat bort nyckeln till tanklocket) utan snarare på långa kördagar och undflyende internetåtkomst. I likhet med en ketchupflaska kommer det nu istället en mindre hög med inlägg på en gång. Om ni bara vill läsa om det senaste kan ni hoppa över detta inlägg eftersom det blir en återblick på Chiapas som vi reste genom under de sista dagarna av resan i Mexiko. När uppkopplingen är på sitt allra soligaste humör kommer vi också att lägga ut närmare fyrtio nya bilder.

Chiapas intar på flera sätt en särställning bland Mexikos delstater. Förutom att det är den sydligaste och fattigaste delstaten, utmärks den också av den numera lågmälda men fortfarande pågående konflikten mellan zapatiströrelsen, EZLN (Ejército Zapatista de Liberation Nacional) och den mexikanska staten. Det känns nästan omöjligt att resa i Chiapas och bortse från denna (om man nu skulle vilja det) eftersom den präglat delstaten under mer än ett och ett halv decennium. Under 1994 inledde EZLN ett väpnat uppror med ökade rättigheter för mayaindianerna som mål, bland annat ökad demokrati, bättre skolor och sjukvård samt rinnande vatten. Konfliktens intensitet har varierat och under senare tid förefaller den mestadels ha utspelats på den politiska arenan. Att den fortfarande pågår påminns man dock om när man kör igenom någon av de så kallade autonoma zapatist-kommunerna och möts av vägskyltar som: ”Ni befinner er i zapatist-område. Här styr folket. Regeringen lyder.”

Klimatet är tropiskt och det är otroligt vackert (undrar hur många gånger jag använt de orden på bloggen…) med bergen och den nästan overkligt gröna växtligheten. Vår första anhalt i Chiapas blev den riktigt trevliga kolonialstaden San Cristóbal de las Casas som ligger på 2 500 meters höjd. De äldsta delarna av staden var helt nedlusade med vackra byggnader, bra restauranger och turister, mestadels backpackers.

Chiapas kanske mest välkända turistattraktion är dock ruinerna av mayastaden utanför Palenque. De stora byggnaderna med sina pyramidformade grunder, vissa med vad som ser ut som påvehattar längst upp, är omgivna av tät djungel vilket ger en ganska speciell stämning åt det hela, även om man också här är omgiven av svärmar av andra turister. En stor del av staden är fortfarande inte utgrävd och övervuxen. För ovanlighetens skull gick vi med på att anlita en guide. Av någon anledning ratade vi några av de äldre som såg ut som att de faktiskt kunde sina saker till förmån för en snubbe i tjugoårsåldern med fotbollströja, keps och, som vi upptäckte något senare, lite ostadig gång och irrande blick. Efter ett tag började jag fundera på hur han mådde egentligen eftersom han förutom den svajiga gången och fladdrande blicken berättade samma saker tre gånger i följd och ställde samma frågor ungefär lika många gånger. Kanske kom förklaringen när han berättade att man kunde få tag på ”jättebra” svampar precis utanför de utgrävda ruinerna.

Utmed de smala och gropiga vägarna till och från Palenque träffade vi på många försäljare, mestadels barn i färgglada kläder, som sålde ananas, mango och torkade bananer med en ganska offensiv säljstrategi. Över vägen hade de lagt ett snöre som i ena änden var fastknutet i ett träd eller liknande. Den andra änden höll försäljaren själv i. När en bil, eller i vårt fall motorcykel, kommer dundrande drar de helt enkelt i snöret så att det spänns upp över vägen och man blir tvungen att stanna. För synlighetens skull hade de också knutit färgglada band kring snöret. Om man inte köpte något blev man ändå för det mesta bemött med glada skratt och leenden.

Med tanke på deras ekonomiska situation tror jag inte att någon kan förebrå dem för den något tvingande marknadsföringen. Enligt Barnfonden lider nio av tio indianbarn i Chiapas av undernäring. Hade jag bott i Chiapas hade jag också stått vid vägkanten med ett snöre i handen.



Varning för myrslokar! (1 065 mil)

Mexiko Posted on lör, juli 24, 2010 05:40:01

När jag som 17-åring övningskörde förklarade min far för mig att man med ryggen kunde känna bilens rörelser genom stolsryggen. Jag inser nu att detta, med viss modifikation, gäller även motorcykelkörning. Efter en lång dag kan jag känna varje hål, sten, gupp, vägmarkering och gruskorn som hojen kör över. Inte med ryggen dock, men ändå…

I söndags kväll kom vi fram till kolonialstaden Oaxaca, precis lagom till höjdpunkten av den årligen återkommande folkfesten, Guelaguetzan. De äldsta delarna av staden var till bristningen fyllda av människor som spelade; dansade; sjöng; sköt fyrverkerier; sålde sniderier, smycken, heliumballonger och mat eller, liksom vi, tittade på antingen från gatorna eller från någon av de många uteserveringarna.

Jag tyckte att Oaxaca hade förändrats sedan mitt förra besök för ungefär tolv år sedan, även bortsett från festivalen. Många av de mindre försäljarna verkade ha försvunnit till förmån för finare butiker i innerstaden, fast jag kan ha fel. Kanske är det så att man själv har förändrats och nu ser andra saker än vad man gjorde då. Hur som helst var den imponerande katedralen och Santo Domingo-kyrkan sig lika, vilket kanske inte var helt oväntat. Den senare är invändigt nästan helt klädd i guld och barockmålningar och ger ett lätt bländande intryck när man kliver in.

Tre specialiteter i Oaxaca är mezcal, pollo con mole (kyckling med chokladsås) och chapulines (rostade gräshoppor). Mezcal är en spritsort som liksom tequilan är gjord på 100 procent agave. Den största skillnaden är vad jag förstår att tequila bara får göras av den blå agaven och endast i delstaten Jalisco. Till skillnad från Madde tyckte jag om de sorters mezcal vi provade, men de går inte riktigt upp mot en god tequila. Den lagrade, mörkare tequilan, exempelvis 1800 añejo, har inte mycket gemensamt med den ljusa, som jag antar är storsäljande i Sverige, och kan smaka lite sötaktigt, nästan som rom. Någon hade en teori om att all sprit smakar ganska lika, bara den lagras tillräckligt länge (jag tror det var Carsten för er som känner honom) och det kan säkert stämma. Gräshopporna kan ätas som tilltugg och smakar lite nötaktigt. Frågan är om inte de lite mindre är att föredra framför de allra största eftersom några av dessa visade sig vara lite krämiga i mitten, ungefär som vissa tuggummin med flytande smakämnen inuti.

Strax utanför Oaxaca ligger ruinerna av Monte Alban, en stad som Zapotekerna började bygga ungefär 500 år före Kristus. Teorin är att staden byggdes på den bergsliknande höjden som en befästning i gensvar mot hotet från Teotihuacan. Utsikten över den stora dalen och Oaxaca är otrolig och man kan verkligen föreställa sig hur den högste av Zapotekernas befälhavare stolpade runt däruppe och skrattade lite triumferande åt Teotihuatecans håll, eftersom de aldrig lyckades inta staden. Bland ruinerna finns också en välbevarad bollplan.

En liten bit söder om Oaxaca finns också trädet Tule, som skall vara världens största. Om man får göra en helt omotiverad parallell till idrotten så kan Redwood-träden i Kalifornien liknas vid basketspelare, medan trädet Tule i sådana fall mest liknar en sumobrottare. Det är inte så högt men hela 42 meter i omkrets. Dessutom skall det vara cirka 2 000 år gammalt, vilket innebär att det var ett litet, men lovande, frö vid Kristi födelse, omoget ungträd när korstågen genomfördes och redan var 1 944 år gammalt när Elvis släppte ”That´s All Right”. Tanken är svindlande.

Efter Oaxaca har vi kört vidare till delstaten Chiapas. Vägen har ålat sig fram genom tusen nyanser av grönt, mestadels genom bergstrakter men också genom några dalar.

Trafiken i Mexiko har genellt sett varit ganska lugn. Det har bara varit några fall där vi mött andra fordon i det egna körfältet som varit på väg åt motsatt håll och trafiken kommer inte i närheten av den man stöter på i exempelvis Ukraina, där motorcyklister inte existerar som något man behöver ta hänsyn till överhuvudtaget. Vägskyltar i Mexiko verkar i och för sig mest finnas till som prydnad och medelhastigheten hos trafikanterna ligger någonstans mellan 30 och 50 km/t över den tillåtna, med toppar på uppemot 100 km/t över. Om någon skulle få för sig att köra så löjligt långsamt som den tillåtna hastigheten så lägger sig genast någon självuppoffrande medtrafikant bakom denne och varnar andra trafikanter för att någon har parkerat mitt i körbanan genom att slå på sina varningsblinkers. Detta om inte den långsamme besitter ett visst mått av självinsikt och varnar på egen hand, vilket inte är helt ovanligt. Det enda som verkar dämpa hastigheten är de vattenmelonshöga fartguppen, vilka finns i överflöd i tätbebyggda områden.

Asfaltsvägarna har mestadels varit bra. Om man har råd och lust finns det ibland dessutom betalvägar som är riktigt bra, men kanske lite tråkiga. På vägarna stöter man ofta på ekipage som kanske inte riktigt hade accepterats av trafikpolisen i Sverige, till exempel är det ganska vanligt att folk åker på flaken, mestadels barn. Vissa skrattar och vinkar så intensivt när man kör förbi, att man blir rädd att de skall trilla av. I förrgår såg vi en ganska stor lastbil med en medelålders man stående på styrhyttens tak dåna förbi i hög fart. Mannens uppknäppta skjorta fladdrade kring öronen och han visade stolt upp den rejält tilltagna kulmagen likt en glad galjonsfigur. Kanske hade han samma aerodynamiska fördelar som en spoiler?

Annars är det, som Madde skrivit om tidigare, mest djuren kring vägarna man får se upp med. Hittills har vi lyckats undvika allt utom en fågel och någon slags orm. På en av de senaste vägarna varnades det för däggdjur. På skylten fanns det en bild på en myrslok. Det är en syn man inte stöter på så ofta hemma…



Guacamole på vägen! (1 000,1 mil)

Mexiko Posted on tis, juli 20, 2010 16:57:34

Nästa mål på färden var Teotihuacan, som ligger strax norr om Mexico City. Teotihuacan är dels en by, men det mest intressanta är de gamla pyramiderna och templen. Fram till 600-talet efter Kristus var Teotihuacan en av världens då största städer med ungefär 250 000 invånare. Man vet inte vem som byggde staden eller varför den plötsligt övergavs, utan man kan bara spekulera. Namnet Teotihuacan betyder ”Place of the Gods”, men det är Aztekerna som kom hit efteråt som gett detta namn. Pyramiderna är inte gravar som i Egypten, utan användes som kult- och offerplatser. Solpyramiden är 64 meter hög och täcker nästan samma yta som Cheops-pyramiden i Egypten. Månpyramiden är lite mindre. Man får gå upp på pyramiderna vilket ger en otrolig utsikt över resten av området. Kring pyramiderna finns massor av tempel och palats, eller iallafall delar av dem. Riktigt coolt!

Från Teotihuacan till Oaxaca tog vi motorvägen för att vi skulle hinna köra på en dag. På både de mindre och de större vägarna kör bilar, truckar och lastbilar med stora laster, konstiga laster och illa surrade laster. Det kan vara en lastbil med 18 kylskåp staplade på höjden eller ett släp fulllastad med vattenmeloner. När det är uppenbart att något kan trilla av håller man sig gärna ur vägen, men täckta lastbilar verkar vara ganska säkra. Så döm om vår förvåning när kapellet på lastbilen framför oss öppnade sig och ut trillade säkert 100 avokados! Vi trodde först bägge två att det var stenar som ramlade av, vilket inte är så kul när man kör hoj, men så snart avokadosarna började hoppa omkring (som studsbollarna i den där reklamfilmen, de som studsar nedför backarna)och säkert hälften av dem krossades mot asfalten förstod vi vad det var. Hojen är nu täckt av ett finprickigt grönt lager avokado, liksom GPSen, hjälmarna och våra kläder. Men vi fick oss ett gott skratt!

Nu är vi i Oaxaca och firar våra 1000 mil med gräshoppor och mezcal – mer om detta på nästa inlägg!



Lejon i Mexiko? (908 mil)

Mexiko Posted on tis, juli 20, 2010 16:54:56

Efter några vackra solnedgångar över havet i kuststaden Mazatlan styrde vi återigen kosan inåt landet och över bergen, för att se ”Colonial Heartland” med dess pampiga kolonialstäder som spanjorerna byggde upp efter att utvunnit silver, guld och ädelstenar från gruvor i bergen. Det blev återigen en lång dags färd över Sierra Madre Occidental. Denna gång låg molnen täta över bergen, dimman och regnet gjorde att både utsikten och sikten var obefintliga. Överallt går hästar, kor, åsnor och getter lösa och de verkar gilla att äta gräset precis vid vägkanten för det är där de mest håller till. Ibland promenerar de över vägen i sakta mak. I vanliga fall ser man dem på håll, men dimman gjorde att vi fick skärpa till ögonen ordentligt. Mest otippade djuren vi såg var dock på ett släp bakom bilen framför oss. I dimman såg vi att det rörde sig på släpet och när vi kom närmare såg vi att det var tre lejon! De verkade dessutom vara ganska hungriga eftersom varenda åsna längs vägen triggade igång deras jaktinstinkt. De tittade nästan lika längtansfullt efter oss, så vi var glada att de höll sig innanför gallret.

Dimman lättade när vi kom över bergen, och naturen gick över till karga, nakna klippor, torr dammande rödfärgad jord och kaktusar höga som träd. Här ligger staden Durango, som bland annat är känd för alla filmer som är inspelade här, bland andra ”Zorro” och ”Bandidas”. Utanför staden ligger hela westernstäder uppbyggda av kulisser. Själva stadskärnan är väldigt vacker med pampiga byggnader. När vi kom dit var det dansuppvisning på torget med traditionella mexikanska danser, herrarna såg nästan ut som matadorer och damerna hade klänningar i alla regnbågens färger.

Längre in på höglandet blev jorden bördigare igen och längs vägen fanns stora majsodlingar. Det finns även mycket fruktodlingar och längs vägkanten säljs mango och jordgubbar. På 2495 meters höjd ligger den pittoreska staden Zacatecas där vi stannade några dagar. Zacatecas ligger längs bergssidorna i en ravin, och man kör längs vindlande gator och gränder. Backarna i San Fransisco är ingenting om man jämför! Zacatecas har flera stora silvergruvor i närheten och fortfarande utvinns 220 ton silver om dagen! De flesta byggnaderna i stadskärnan är från 1600- och 1700-talet. Arkitekturen påminner mycket om Barcelonas, om man byter ut Gaudi mot mexikanska inslag. Katedralen har en churrigueresque fasad, det får stå för det mexikanska inslaget!

Nästa kolonialstad som vi besökte heter Guanajuatos, och är med på Unescos världsarvslista. Staden ligger på en stor kulle, och genom hela kullen har man grävt ut tunnlar. I tunnlarna kör man bil, det finns bussstationer, parkeringshus, sophämtningssystem, grönsaksförsäljning och jag vet inte allt. Ovan jord finns fantastiska byggnader, vackra kyrkor, trevliga torg med uteserveringar och mariachimusiker, och smala gränder. Den smalaste gränden heter Callejón del Beso, (kyssarnas gränd),och den är så smal att man kan stå och pussas från balkongerna på de motsatta husen. Guanjuato känns lite mer dockhusaktig, med små färgglada hus längs backarna, och är en riktigt mysig stad!

Vi fortsatte världsarvstemat och körde ännu längre upp i bergen, på de 700 svängarnas väg till en by som heter Jalpan de Sierra. Den är den största av fem missionsbyar, där kyrkorna blev utsedda till världsarv 2003. Kyrkorna byggdes i mitten av 1700-talet av den spanske prästen Fray Junipero de la Sierra, och de är väldigt vackra. Vägen dit var rejält kurvig med tanke på att de 700 svängarna främst fanns de sista sju milen upp till Jalpan. Lite enkel huvudräkning ger en kurva var hundrade meter… Det var dock en jättefin väg, med fantastisk utsikt. Vägen därifrån var minst lika kurvig. Och fyra gånger så lång… Längs denna väg hamnade vi i tropisk regnskog. Det växte till och med bananträd längs vägen och nu började vi förstå hur långt vi faktiskt kört! Mitt i denna regnskog, utanför byn Xilitla finns Las Pozas. Grundaren Edward James hade en dröm om att skapa en ”Garden of Eden” och ägnade stor del av sitt liv (och en herrans massa pengar) åt att skapa en park med vattenfall, dammar, statyer och surrealistiska byggnader såsom ”The house with a roof like a whale” och ”Staircase to heaven”. Det kändes helt overkligt och oväntat att hitta detta mitt ute i ingenstans!



The long and winding road (765 mil)

Mexiko Posted on lör, juli 10, 2010 04:05:43

Nu har det gått ett tag sedan det senaste blogginlägget. Vi har lämnat USA bakom oss och kommit en ganska bra bit ner i Mexiko. Slutet på resan genom Arizona bjöd på en mindre överraskning i form av en större reparation av hojen. I princip fick den plockas ner i sina minsta beståndsdelar tills bara ramen återstod likt ett naket metallskelett. Allt detta sannolikt beroende på att en sten förorsakat en mindre skada på vevaxeln. Tack vare de kunniga och hyggliga mekanikerna på BMW Victory i Chandler (i utkanten av Phoenix) blev vi dock inte uppehållna i mer än några dagar. Under tiden fick vi uppleva det något småkyliga sommarvädret, 47 grader tror jag att rekordet låg på. Jag brukar inte klaga på värme, eftersom jag tycker att vi får alldeles för lite av den varan i Sverige, men nu blev det faktiskt nästan för bra. Lacken på tanken krackelerade och vid något tillfälle blev jag lite orolig för att hjälmen tänkte smälta på huvudet. En bieffekt av värmen är också att, i vart fall jag, inte luktar hallonbåt heller. Väntetiden blev hursomhelst ganska bra ändå och vi fick tillfälle att smaka några av de goda ölsorterna som framställs på olika mikrobryggerier runtomkring i USA, mestadels i de västra delarna tror jag. New Belgiums Fat Tire och Sierra Nevadas IPA var några av de godare enligt min smak.

Nu är vi som sagt i vart fall i Mexiko. Den halvdana spanskan har fått dammas av. Man möts av nya dofter, starka färger, marriachimusik samt de obligatoriska bönorna till i princip varje måltid och jag tycker om alltsammans! Uppfattningen om bönorna kan dock komma att förändras längre fram på resan. Det känns hur som helst roligt att vara tillbaka i Latinamerika.

Det första egentliga resmålet i Mexiko var Barranca del Cobre (Copper Canyon) som egentligen består av sex olika raviner i bergskedjan Sierra Tarahumara i delstaten Chihuahua. Enligt författaren till guideboken skulle vägen dit bjuda på några av de vackraste vyerna i norra Mexiko. Han har förmodligen helt rätt eftersom Barranca del Cobre måste vara en av de vackraste platserna på jorden. Frågan är om den inte också med en hårsmån slår Grand Canyon. Vad författaren inte nämnde var dock att vägen dit består av en grusväg med ett körfält, hårnålskurvor och för det mesta med ett stup på några hundratal meter på endera sidan. Några gånger mötte vi bilar på väg upp.

Längst ner i dalen, strax innan den lilla kolonialstaden Batopilas, träffade vi på en amerikansk kvinna som bott i ett hus uppe på ravinens kant i snart arton år. Som ett skämt hade hon placerat ut en brevlåda vid vägen några hundra meter längre ner. Någon post hade hon ännu inte fått, bara ett meddelande från postverket med innebörden att någon sådan tänkte i vart fall inte de dela ut. Kvinnan hade tidigare drivit ett vandrarhem i närheten som brukade besökas av mountainbike-cyklister, men enligt vad hon berättade höll för närvarande Sinaloa-kartellen på att försöka ta över området och USA avrådde numera från resor dit. Det våld som förekommit hade uteslutande riktats mot andra kriminella och inga turister hade utsatts för brott vad hon kände till. Turistströmmen hade dock sinat och hon hade istället köpt en liten affär. Eftersom det var en bit över 40 grader varmt tror jag att vi stod för halva hennes årsomsättning av vatten. En stund senare rullade vi in i Batopilas, just som större delen av staden (eller egentligen byn) var församlad utanför kyrkan och vi fick uttittade sick-sacka den leriga motorcykeln förbi finklädda människor.

Dagen efter upptäckte vi att bensinmacken i Batopilas består av någons hus med en bensinslang i väggen. Då jag tankade vid niotiden på morgonen dök det upp en röd pickup innehållande fem grabbar, två i kupén och tre därbak på flaket, samtliga med Lützen-dimma i blicken. En av dem fick en strålande idé som bestod i att jag skulle tömma ena packväskan på alla, säkert onödiga, saker och istället fylla den med marijuana som han skulle sälja till mig. Tjugo kilo var inga problem, det kunde han hämta snabbare än blixten. När han efter ihärdiga övertalningsförsök förstod att jag inte tänkte köpa något av honom lommade han slokörat tillbaka till bilen och de körde vinglande iväg. Jag kände mig inte helt nöjd med att det var åt samma håll som vi skulle, men vi slapp se röken av dem igen.

Vägen från Batopilas visade sig bjuda på allt som ditvägen hade plus större stenar, gropar, hål, brantare stigningar och nerförsbackar samt lös sand. Jag kan inte påstå att det blev så mycket ”grussmiskande” med tanke på stupen och att motorcykeln numera väger som en mindre buss. Vi välte också en gång och det kändes inget vidare att se den ligga på vägen (någon har tidigare ganska träffande liknat en GS på sidan vid en strandad val), fast jag antar att det inte lär vara den sista gången det händer på den här resan.

Varje gång vi kom fram till någon handfull hus passade vi på att köpa vatten och träffade då på trevliga och gästvänliga människor. De var nyfikna på vår resa och på hur saker och ting är i Sverige samt berättade gärna om sina trakter. Samtalen begränsades dock av spanskakunskaperna och jag grämde mig för att jag inte tagit mig tid att lära mig spanska ordentligt.

Sammanlagt två dagar kuskade vi runt bland bergen. Andra natten fick vi sova hemma hos ett äldre par som drev en liten kioskliknande affär i en by med en handfull hus. Jämte ställen med chipspåsar hade de en extrasäng som de gärna lånade ut till två sunkiga motorcyklister, utan att vilja ha något betalt för det. De själva sov bakom ett draperi några steg bort. Man möts som sagt väldigt ofta av en otrolig gästvänlighet.

Den större väg vi till slut kom fram till är den absolut finaste väg jag någonsin kört på, utan tvekan! Asfalten var helt säkert uppblandad med mjölk och honung och sedan varsamt utlagd av systrarna i Karmeliter-orden. I sanningens namn var den nog ganska så hålig och gropig, men det spelade mindre roll.

I nästföljande stad, El Fuerte, checkade vi in på ett ganska lyxigt hotell i kolonialstil, alla tre. Eftersom hotellet saknade parkering föreslog portieren att vi skulle ställa motorcykeln i lobbyn. Det kändes lätt surrealistiskt att baxa hojen förbi midjehöga keramikvaser, speglar och antika soffor. Pinsamt nog lämnade vi leriga hjulspår efter oss på marmorgolvet.

Avslutningsvis tänkte jag också berätta att vi träffat ett par andra motorcykelresenärer som får vår resa att framstå som en tur till glasskiosken i Bjärred, dels Greg som åkt från Kanada till Argentina tur och retur och dels Tom, en före detta främlingslegionär som rest från Frankrike till Mongoliet, sneddat genom Afghanistan på väg till någonstans i Nordafrika, kört hela vägen till Sydafrika, skeppat motorcykeln till Argentina och slutligen hamnat i USA.

Nu har jag varit tillräckligt långrandig. Hoppas allt är bra med er därhemma!