Blog Image

Blogg från en motorcykel

Till havs (1 496 mil)

Centralamerika Posted on fre, september 03, 2010 15:58:26

Costa Rica bjöd på fantastiska naturupplevelser. Vi stannade kvar i Montezuma nästan en vecka, och bodde på Hotel Horizonte med utsikt mot havet och djungeln runt knuten. I träden utanför balkongen fanns papegojor och vrålapor som väckte oss på mornarna och en tvättbjörn brukade komma förbi och stjäla mat från komposten. Vi promenerade i Parque National Curù och såg andra sorters apor och tvättbjörnar, hjortar och små vildgrisar som jag inte vet vad de heter. Fåglarna kvittrade och sjöng, cikadorna och gräshopporna spelade, aporna tjattrade och vrålade. Ljudnivån var öronbedövande och det kändes nästan som en tävling mellan djuren där den mest högljudda vann! Regnsäsongen gjorde sig påmind varje dag med åska och rejäla regnoväder. Vägarna på södra Nicoya-halvön och till Montezuma är backe upp och backe ned med riktigt dåliga grusvägar som blev sämre för varje regnskur. Vattenmassorna grävde djupa fåror i vägen och det blev inte de bästa förutsättningarna för en tungt lastad hoj. En av broarna rasade och vi fick köra genom floden för att komma därifrån. Vi lämnade dock Nicoya utan större problem.

Motorcykeln fick en välförtjänt service i Costa Ricas huvudstad San Jose. Vi blev väl mottagna av den mycket trevliga personalen på Bavaria Motors. Vi blev imponerade av den kliniskt rena, operationssalsliknande verkstaden. De blev i sin tur imponerade av våra svenska MC-ställ från Halvarsson. Medan hojen blev ompysslad passade vi på att åka till nationalparken Tortuguero som ligger vid karibiska kusten. För att komma dit åkte vi buss och båt. Båtfärden går genom vindlande floder genom djungeln och vi såg en krokodil som låg och solade på sandbanken. På natten kommer havssköldpaddorna upp på stranden för att lägga ägg. Innan sköldpaddorna börjar lägga sina ägg är de känsliga för både ljud, ljus och dofter, och om inte allt känns rätt vänder de om till havs. Man får tyst gå omkring i mörkret med en guide och vänta på att sköldpaddorna ska komma upp. Vi hade turen att se nio stora havssköldpaddor komma upp på stranden för att gräva stora gropar för att lägga äggen i. ”Green Seaturtle” som detta var, kommer alltid tillbaka till den strand de själva föddes för att lägga sina ägg. Man vet dock inte hur de hittar tillbaka, eller ens hur gamla de blir. När sköldpaddorna har grävt klart och börjar lägga sina ägg så kan man gå fram och kika – det var en fantastisk upplevelse! De lägger runt 110 ägg stora som hönsägg ungefär, och hela proceduren tar två timmar. När de är klara täcker de över äggen med sand och kravlar tillbaka till havet. Blixtar lyste upp stranden med jämna mellanrum så att vi kunde se de stora sköldpaddorna ordentligt. Det var en riktigt cool kväll!

Under tiden vi var i Costa Rica bestämde vi oss för vilken segelbåt som vi skulle välja för att ta oss från Panama till Colombia. Det går inte att ta sig genom Darièn gap med motorcykel, och båt eller flyg är de alternativ som finns för att ta sig över till Sydamerika. Datumet för avfärd med segelbåten ”Stahlratte” låg lite tidigare än vad vi tänkt, vilket gjorde att vi inte hann uppleva så mycket av Costa Rica och Panama som vi velat. Men vi hade hört mycket gott om just denna båt och det var avgörande. När hojen var färdigservad körde vi därför upp mot karibiska kusten igen för att köra över gränsövergången till Panama vid Sixaola. Innan vi lämnade verkstaden tittade några medlemmar i Costa Ricas BMW MC-klubb förbi för att hälsa oss välkomna till landet.

Vid Karibiska kusten är tempot lite långsammare, maten lite kryddigare, stränderna lite vitare och havet lite grönare. Det spelas mycket reggaemusik och Bob Marley hörs från varenda bar och restaurang. Vägen längs kusten kantas av långa stränder, palmer och gigantiska bananodlingar. Gränsövergången består av en gammal järnvägsbro över en bred flod, och man kör på plankor bredvid spåren. Mellan plankorna är det stora mellanrum och bitvis saknas räcke ut mot floden. Det är en upplevelse att bara gå över!

Även naturen i Panama var otroligt vacker. Vi lämnade karibiska kusten för att köra över bergen och ut till stilla havskusten för att kunna ta oss till Panama City. Vi övernattade på ett litet hotell som hette Bella Vista, vilket betyder vacker utsikt och det stämde precis. Vi satt på terrassen när solen gick ned över bergen och de böljande kullarna, när eldsflugorna lyste upp gräsmattan i nattmörkret så att det nästan kändes som att ha ytterligare en stjärnhimmel med stjärnor som tändes och släcktes. (Eldfluga är min favoritfluga!) Vi satt på terrassen vid den mest fantastiska soluppgång man kan tänka sig. Sedan körde vi vidare mot Panama City.

Vägarna i Panama är fina, men hastighetsgränserna är lite oklara. På motorvägen är gränsen 100 km/h och genom byarna är gränsen 40 km/h. Vi blev stoppade av en polis som så fint upplyste oss om att även två hus som ligger tvåhundra meter från vägen räknas som by. Vilket innebar att vi körde 70 km/h för fort. Vi slapp dock att betala böter när vi började beundra hans Yamaha Virago… Strax innan stadsgränsen till Panama City kör man över Panamakanalen och man ser de stora fraktfartygen som köar för att ta sig igenom. I snitt tar 40 fartyg sig igenom den 77 km långa kanalen dagligen. Konstruktionen av Panamakanalen är ett av de största och svåraste ingenjörsprojekten någonsin. Sverige kan faktiskt ta åt sig lite av äran då 236 av de 8 meter långa, 1,5 dm i diameter och 910 kilo tunga skruvarna i slussarna är tillverkade vid Trollhättans mekaniska verkstad!

Panama City är en storstad med både moderna skyskrapor och vackra byggnader från kolonialtiden. Vi bodde i den gamla stadsdelen, Casco Viejo, som påminner lite om Havanna på Kuba. Vissa byggnader är restaurerade och fantastiskt vackra, och andra byggnader håller på att falla samman. Man kan lätt föreställa sig hur staden såg ut kring sekelskiftet! Vårt hotell var från 1904 och det har hunnit vara med om en hel del sen dess… Nu flagnar färgen på husväggarna, lamporna utanför hänger på trekvart och balkongen hålls upp av rep och taljor. Men i dess glansdagar var det nog en riktigt vacker byggnad! Det känns som att Panama City är kontrasternas stad på många sätt! Vi gillade Casco Viejo riktigt mycket!

Från Panama City tog vi sällskap med Victor från Kanada, som gör en liknande resa på motorcykel, till Carti San Blas vid Karibiska kusten, där vi blev upphämtade av den 40 meter långa segelbåten ”Stahlratte”. När vi först kom dit blåste det för mycket för att lasta på hojarna så vi väntade några timmar tills vinden mojnade, vilket innebar att vi fick vara nervösa några timmar till. Vi kunde bara föreställa oss vad försäkringsbolaget skulle säga om vi hade behövt ringa och säga att hojen ligger på botten av karibiska havet för att vi skulle lasta på den på en segelbåt… Ibland lastas motorcyklarna på kanoter som tar dem ut till båten, men det slapp vi som tur var. När vinden mojnat kunde båten lägga till vid kajen och hojarna vinschades upp lugnt och försiktigt, och vi kunde andas ut. Dagen efter kom resten av passagerarna ombord och vi var totalt 20 gäster.

De första dagarna tillbringade vi vid San Blas som består av hundratals små öar som hör till Kuna-indianerna. De bor på ett fåtal öar där hela ön täcks av hus, och många av de andra öarna är rena paradisöar med palmer, kritvita stränder och turkost vatten. Vi snorklade vid korallreven, grillade på stranden och hade det riktigt bra. Resten av färden mot Cartagena gick över öppet hav och vi hade lite vind i seglen, även om motorn fick gå hela tiden. Medpassagerarna och besättningen på båten var riktigt trevliga och de fem dagarna ombord gick fort. Vi fick även sällskap av delfiner som simmade och hoppade framför båten. Nästa överraskning fick vi i Cartagena när vi fick reda på att hojen skulle vinschas ned i en gummibåt (snäppet bättre än kanot), köras in till bryggan och därifrån lyftas i land… Välkomna till Colombia!



Tarpon (1 354 mil)

Centralamerika Posted on sön, augusti 15, 2010 00:27:10

Fiskeställen kan vara dåliga, ordinära eller bra. Sedan finns det också sådana som är magiska. ”La Esquina del Lago” (hörnet på sjön) hör definitivt till den sistnämnda kategorin. Sjön namnet syftar på är Lago de Nicaragua i södra delen av landet med samma namn. Förutom att den är en av de få sjöarna i världen som innehåller hajar (tjurhaj) så kan dess utflöde, Rio San Juan, skryta med en av de mest eftertraktade sportfiskefiskarna, tarpons (på spanska sábalo), i världsklass. Rekordet ligger hittills på 254 pounds, vilket i runda slängar motsvarar 115,5 kg och det är ganska vanligt att man vevar upp tvåmetersbjässar på 50-60 kg. Detta kan jämföras med ett av de andra ”bra” tarpon-ställena, Cienega de Zapata på Kuba där fiskarna vanligen är i storleksordningen 5-10 kg.

Det lilla hotellet, som är ett trähus på pålar med cirka tio rum, drivs av en fransman, Philippe, som bott på ett flertal platser i världen och nu, i vart fall för ett tag framöver, slagit sig till ro i detta hörn av Nicaragua. Innan middagen blev vi förevisade fotografier av tidigare fångster, enorma fiskar med badbollstora huvuden, och kasserade drag. Jag hade ingen aning om att drag kunde rivas sönder. Fisket sker för övrigt med krokar utan hullingar och samtliga fiskar släpps tillbaka för att förhindra utfiskning.

Samtidigt som den röda solskivan långsamt avslutade sin nedstigning i sjön, som är så stor att den mer påminner om ett hav, sjönk vi ned i två korgstolar på verandan. Det annalkande ovädret sände med några sekunders mellanrum lekfulla blixtar över himlen som i korta ögonblick lyste upp inte mindre än sju blåsvarta vulkaner, vilka likt enstaka tänder stod vid horisonten i flera riktningar. I den höga växtligheten framför oss skickade eldflugor meddelanden mellan varann på någon okänd morsekod, tucaner avgav konstiga läten och små fåglar med abnormt stora fötter klafsade omkring på slöjan av växter i vattnet nedanför. Kollibrierna med sina nästan osynliga vingslag lämnade plats åt fladdermössen som gjorde lågsniffande överflygningar så nära att man nästan kunde känna vinddraget. I mörkret under verandan bodde några kajmaner vars lysande bakfylleröda ögon man kunde få se illvilligt plirande om man belyste dem med ficklampan. Vrålapornas hesa skrik och cikadornas lite hysteriska ljudmatta utgjorde bakgrundsmusik. Som sagt, magiskt. När vi gick och la oss upptäckte vi att en inte oansenligt mängd av det rika djurlivet fanns inne rummet också.

Fast nu till väsentligheterna. Vid sextiden på morgonen (med bara en timmes försening, nästan i tid i Latinamerika) gav vi oss ut med båten i riktigt tjock dimma. När dimman lättade kunde man se tjocka virvlar i vattnet där någon tarpon vältrade sig. Redan efter en kvarts fiske fick vi napp på den första fisken som sköt upp ur vattnet som en interkontinental ubåtsmissil, skakade på huvudet och ganska lätt gjorde sig av med draget i munnen. Enligt fiskeguiderna ”Pollo” och Weiner gjorde det inte så mycket eftersom det ändå var en fjuttfisk, säkert inte mer än tio kg, och inte lönt att ödsla någon energi på. Själv tyckte jag att den såg ganska stor ut.

Jag skall inte djupdyka i detaljer om fisket eftersom jag antar att det är ganska långrandigt för er som inte är fiskeintresserade. I korthet kan jag bara nämna att vi fick två fiskar, jag en på morgonen och Madde en på kvällen. Eftersom allt fiske sker enligt pricipen ”catch and release” får man inte veta exakt vad de vägde, men guiderna uppskattade vikten till cirka 25 kg på den ena och 20 kg på den andra, det vill säga ganska små med Rio San Juan-mått mätt. En annan fiskeguide hade under dagen ringt till Weiner och berättat att en av hans kunder hållit på att tampas med en riktigt stor tarpon i fyra timmar lite längre ned på floden. Men som sagt jag skall inte tråka ut er med fiskehistorier. Det är dock värt att nämna att vi gick iland i en liten by och åt lunch hos Don Carlos. Hela byn bestod av hans avkomlingar, 28 barn, över 80 barnbarn och oräkneliga barnbarnsbarn.

Vi tillbringade två nätter på ”La Esquina del Lago” och återvände sedan med flodbåt till Los Chiles i Costa Rica och den förhoppningsvis väntande hojen. De Costa Ricaner vi träffat har alla varit mycket trevliga mot oss, utan undantag. Frågan är om denna vänlighet även omfattar nicaraguaner som i stor utsträckning finns i landet såsom gästarbetare. Någon nämnde att det finns över en och en halv miljon nicaraguaner i Costa Rica, jag vet dock inte om denna siffra stämmer. Vid gränsövergången i Los Chiles blev vi och alla andra resenärer som inte såg ut att komma från Nicaragua positivt särbehandlade. För oss var tullkontrollen i princip obefintlig och avklarad på några få minuter, medan de som verkade komma från Nicaragua utsattes för en ingående och ganska brysk kontroll som bland annat innefattade att få samtliga sina väskor ordentligt genomsökta.

Efter ett kort stopp för att titta på den högst aktiva vulkanen Arenal har vi nu kommit fram till Montezuma, en liten by vid Stilla Havet som till största delen består av små hotell. Det som hindrat byn från att växa i storlek kan vara att man antingen får ta färjan till ett ställe i närheten eller, liksom vi, måste köra fyra mil på en grusväg som under regnsäsong kan vara ganska jobbig. Här tänkte vi ta det lugnt i några dagar.

Även om det skall bli riktigt skönt att inte sitta på motorcykeln på ett tag, försöker vi annars njuta av nästan varenda stund på resan. Ibland blir jag arg på mig själv för att jag inte riktigt kan uppskatta allt i stunden, utan först i efterhand. Det går inte att ta in allt, vägarna, vyerna, djurlivet men framförallt alla människor vi möter. Ibland kan jag inte heller riktigt greppa att vi kör omkring på motorcykeln jag ibland pendlar med till jobbet i Malmö jämte bananplantager. Igår höll jag nästan på att trilla av när en vrålapa vrålade loss kanske tio meter från vägen. Det är också lätt att vänja sig vid det här enkla livet. Att vara på väg någonstans och se något nytt varje dag. Hade man bara inte luktat som en av de tidigare nämnda vrålaporna hade allt varit ännu bättre.



På resande fot (1 314 mil)

Centralamerika Posted on sön, augusti 15, 2010 00:21:38

Sju månader kan tyckas vara en lång tid för att ta sig från Kanada till Argentina. Men om man tänker att det är femton länder som ska passeras och upplevas ger det lite mindre än två veckor per land, vilket inte alls känns lika mycket. Vi behöver lägga lite mer tid på vissa länder, och får därför lite mindre tid över till andra. Guatemala, El Salvador och Honduras har vi valt att passera genom ganska raskt. Helt fantastiska länder som vi egentligen ville stanna kvar lite längre i!

Landskapet i Guatemala är frodigt och grönt, med vulkaner som höjer sig över djungeln. Vi passerade förbi bananplantager, kaffeplantager, sockerrörsodlingar och indianbyar. Vi kom fram till byn Chichicastenango i slutet av den stora marknadsdagen. I bergen runt byn bor runt 20 000 mayaindianer, och det kändes som av de flesta av dem kommit ned till byn för att sälja färgglada tyger och mattor, souvenirer, frukt och grönsaker. Marknaden är ganska turistig, men ändå rolig att se. Många av indianerna har vackra färglada traditionella dräkter på sig, och varje by har sin speciella klädedräkt. Vid torget finns en liten vacker vitkalkad kyrka. Utanför stod en curandero, mayaindianernas heliga man, och utförde ceremonier med rökelser och sånger. I kyrkan fanns säkert flera hundra levande ljus, och röken från ljusen låg som en dimma. Från kyrktaket hängde långa vita tygstycken som gav en ombonad känsla. Flera indianer satt på golvet i kyrkan och hade sina egna ceremonier med tända ljus, blomblad och sprit som offrades. Någon sjöng, och någon bad böner. Det går inte alls att beskriva stämningen i kyrkan. Helt förtrollande!

Från Chichicastenango körde vi ned från bergen och ut mot kusten. Nära gränsen till El Salvador ligger en by som heter Monterrico. Varken kartan eller guideboken var så tydliga med att det inte går vägar dit så det kom som en liten överraskning, men vi körde på hojen på någon slags pråm och åkte en halvtimme längs kanalerna i ett mangroveträsk. Väl framme kom vi till en sömnig liten by med mysiga hotell längs den kilometerlånga folktomma stranden med svart lavasand. Om man har tur kan man se sköldpaddor komma upp på stranden för att lägga ägg. Det var inte riktigt äggläggarsäsong när vi kom dit men det gick bra att ligga i hängmattan med en bok också!

Guatemala och El Salvador är två av de länder med högst kriminalitet i latinamerika, och kriminaliteten har ökat kraftigt den senaste tiden. Varje vecka sker i genomsnitt 98 mord i Guatemala, varav 40 i Guatemala City. Endast två procent av morden klaras upp. ”Maras”, kriminella ungdomsgäng , har blivit ett större och större problem och verkar stå för en stor del av kriminaliteten. Vi såg som tur var inte av något av denna kriminalitet, utan alla människor vi mötte var supertrevliga.

Den rutten vi bestämt oss för att köra i El Salvador fick vi ändra om när gränsvakterna av ”säkerhetsskäl” rekommenderade oss en annan väg. Vi fick inte veta om det var på grund av kriminalitet eller översvämningar efter den senaste stormen. Vi såg dock gott om översvämmade områden och vid en av floderna var bron helt raserad och bortspolad av vattenmassorna.

Alla butiker, hotell, restauranger och den minsta kiosk har beväpnade säkerhetsvakter. Vi stannade för lunch vid ”Pollo Campero”, en liten snabbmatsrestaurang med kanske fyra bord, som hade två beväpnade säkerhetsvakter. Vi blev hjärtligt välkomnade och blev nästan kramade när vi kom in till just deras restaurang. Dessutom fick vi några extra säkerhetsvakter som vaktade hojen när vakterna från de kringliggande restaurangerna kom för att ”inspektera”. Kändes tryggt……. Undrar bara varför alla vakterna behövdes?

När vi körde vidare hamnade vi i världens oväder. Himlen blev alldeles svart innan regnet började hälla ned. På några minuter blev det mörkt ute som på natten trots att det var mitt på eftermiddagen. Det blixtrade, mullrade och vinden ven kring oss. Alla människor och all trafik försvann och det blev bara vi kvar ute på vägen. Och vi var tvungna att fortsätta – det fanns inga hotell utefter vägen och vi kunde inte vara kvar ute när det blev kväll. Jag tänker ibland att det inte kan regna mer än vad det gör, och då är det alltid någon regngud som hör den tanken och skruvar upp regnet ytterligare några snäpp. Likadant här. Tills det faktiskt inte kunde regna mer. Både jag och Robert ångrade oss duktigt att vi inte kollat orkanvarningarna. Vanliga oväder är ingen fara, vi sitter ”snug as a bug” i våra MC-kläder, men detta ovädret kanske man skulle sett på inifrån något trevligt hotell istället. Så småningom kom vi ändå fram till staden San Miguel som vi planerat och tog in på ett hotell, som råkade ha en bra restaurang med en god flaska vin. Och allt kändes bra igen!

Naturen i södra Honduras består av mycket betesmark och odlad mark omgivet av vulkaner. Vi delade vägarna med kärror dragna av oxar eller hästar, kor på väg till ett annat bete och vanlig trafik. Än så länge har vi inte sett till så många andra motorcyklister med riktning mot Ushuaia. Faktiskt inte en enda.

I Nicaragua tillbringade vi lite mer tid, vi letade rätt på romdestilleriet Flor De Cana som vi tyvärr inte fick komma in på, och stannade till vid kolonialstäderna Leon och Granada. Jag har hört talas om pizzan på Telepizza i Granada så länge jag känt Robert och nu hade vi äntligen kommit hit. Pizzerian var inte längre den lilla pizzerian med plaststolar utan de hade bytt lokal och blivit en stor restaurang men pizzan var riktigt god – trots att den blivit höjd till skyarna i tio års tid! Granada är en riktigt mysig stad som ligger vid stranden av Lago Nicaragua. När man kör vidare längs sjön mot kusten ser man vulkanen Conception på ön Ometepe, som vi senare skulle se igen under fisketurerna från andra sidan sjön och Rio San Juan. Staden San Juan Del Sur ligger vid kusten, ganska nära gränsen till Costa Rica och är ett klassiskt surfarställe med bra vågor. Det blev vårt sista stopp i Nicaragua innan vi passerade in i Costa Rica, för att sedan köra längs vackra Lago Arenal med den aktiva vulkanen Arenal i bakgrunden. Här finns massor av lyxhotell med välansade gräsmattor och figurklippta buskar, och det blev en ganska stor kontrast från de senaste länderna vi varit i. Jag glömde lite att jag var i Costa Rica när vi passerade förbi en hotellanläggning som såg ut som en schweizisk alpby komplett med tåg och kyrka. Nu var vi dock på väg mot Nicaraguanska gränsen igen (fast på ett annat ställe) för några dagar på ”Esquina Del Lago” för att fiska – men det är nog bäst att Robert får berätta om det!