Blog Image

Blogg från en motorcykel

Sexmotell i gränslandet (1 860 mil)

Colombia/Ecuador Posted on tis, oktober 12, 2010 05:39:13

Det är bra att ha regler när man är ute och reser, exempelvis att alltid ha lite kontanter på sig, men inte för mycket, om ifall att man skulle blir rånad. En annan regel som vi försöker hålla oss till är att övernatta någon eller ett par timmar innan gränser. Detta för att kunna passera gränsen på morgonen efter. Man vill inte gärna komma fram på eftermiddagen för att upptäcka att gränspassagen tar fyra timmar och det hinner bli mörkt. Gränsområden i Latinamerika brukar generellt sett vara mer eller mindre osäkra. Kanske är det så att banditerna utnyttjar att brotten kan ”falla mellan två stolar” eller helt enkelt att det är där knarktrafiken går. Jag skall inte tjata mer om detta, kort sagt är gränsområdena vanligtvis ganska tråkiga. Vad gäller regler vet vi ju alla att det inte alltid blir som man hade tänkt ändå…

I Ecuador hade vi planerat att stanna i antingen Las Rosas eller Arenillas. Den förstnämnda staden visade sig vara ett riktigt sumpigt ställe, medan den andra inte låg utmed vägen, som vår karta visade. Vi fortsatte därför köra mot gränsen i hopp om att hitta något hotell utmed vägen där man kunde låsa in hojen på något tryggt sätt. Normalt sett brukar de vara ganska vanligt förekommande, men just här fanns inte ett enda i sikte. Egentligen borde vi kanske ha vänt om, men så tycker man att det är ganska tråkigt att behöva köra samma väg tillbaka dagen efter. Gränsen kom närmre och närmre utan minsta ställe att bo på. Till vår glädje började det dyka upp ganska flådiga skyltar med ”Paradise Hotel” och en bild på en kvinna och en man som såg ganska nöjda ut längs med vägen. Det där måste ju vara ett schysst hotell, tänkte jag! Enda smolket i glädjebägaren var att det aldrig dök upp. Till slut började vi undra om vi missat det och jag körde intill en parkerad polisbil och frågade efter det genom sidorutan. Poliserna höjde på ögonbrynen (vilket jag trodde berodde på att de blev imponerade av min, säkerligen nästan infödda, spanska) men förklarade att det bara var att fortsätta köra mot gränsen. ”Är det bra då?”, frågade jag vilket belönades med två par ännu mer höjda ögonbryn. ”Tja… Det är ju ganska nytt i varje fall…”, fick jag till svar.

När det äntligen dök upp såg vi vad det var. Någonstans mellan USA och Mexico ändrar ordet ”motell” betydelse. Från att innebära ”någorlunda billigt hotell längs med vägen för folk med fordon” till att innebära ”ett ställe för par att vara ensamma en stund, cirka fyra timmar”. Hursomhelst gick det inte att vara knusslig i det här läget. Gränsen var bara någon kilometer bort och det skulle snart börja skymma. Vi körde in på området som mer liknade ”Shurgard” än hotell. Stora garageportar av korrugerad metall stod antingen vidöppna, eller var helt stängda. Ovanför de vidöppna lyste gröna lampor. Någon reception fanns inte dock. Vi körde varvet runt och stannade jämte två män som stod vid det enorma valvet som utmärkte ingången till området. Den ena såg ut att påta i rabatten. Den som inte verkade vara trädgårdsmästaren, en ung snubbe, något under medellängd i Sverige, kanske strax över tjugo år gammal och med mörkt kortklippt hår, kom fram till oss med snabba steg. Innan vi hann säga något dök det upp ett par bilar bakom oss och killen blev med ens märkbart nervös över vår närvaro och vred huvudet från sida till sida i snabba, ryckiga rörelser. Jag å min sida blev lite nervös över den pistol han hade i höger jeansficka och vars kolv han fingrade på ett par gånger, som för att lugna sig. ”Vad skall du med pistolen till, är det osäkert här?”, frågade jag. ”Det är bara för hotellets säkerhet”, var det uttömmande svar jag fick. Han började istället förklara att det fanns rum med eller utan jacuzzi. De med jacuzzi hade dessutom två TV-apparater. Plasma. Bara tio eller tjugofem dollar för fyra timmar. För andra gången på någon halvtimme stirrade jag sedan på ett par höjda ögonbryn, denna gång med ett par oförstående ögon under, när jag kläckte ur mig att vi letade efter rum för hela natten. ”Va, hela natten?”. Något sådant hade han aldrig hört talas om. Här fick man göra ett undantag och vi skulle få prata med chefen på baksidan, i skymundan. Den kvinnliga chefen för etablissemanget verkade vara en ganska trevlig kvinna i vår egen ålder. Om det inte varit för henne hade vi nog åkt därifrån, gräns eller ingen gräns. Som det var nu vägde det över till ”motellets” fördel, särskilt som solen redan börjat gå ned. Tjugofem dollar skulle vi få betala för en hel natt, utan jacuzzi.

Incheckningen går till på så vis att man kör in i ett av de lediga garagen. Ovanför dörrarna står det om de är lyxutrustade med jacuzzi eller inte. Väl inne i garaget trycker man på en knapp som sitter placerad så att man inte skall behöva kliva ur bilen. Därefter stängs garagedörren och man kan gå ut och öppna nästa dörr, rakt fram. Denna dörr avslöjar rummet vari det finns en säng (såklart), den utlovade plasmateven, en onödigt stor spegel, ett kylskåp, ett gigantiskt badkar, ett nattduksbord, ett litet bord och stolar, luftkonditionering, spotlights i taket, en telefon med vilken man kan prata med personalen (lite Big Brother-känsla) och en knapp på väggen som man kan vrida på för att få stämningsmusik ur de dolda högtalarna. Allt ganska snyggt, faktiskt. Förhoppningsvis rent. I ena hörnet finns det en toalett, handfat och felstavade handdukar (”Paradisse”).

Rakt mittemot den första rumsdörren finns den andra dörren som jag tror leder ut till någon form av korridor. Jag säger tror, för denna dörr var låst och inte gick att öppna. Om man ansträngde sig kunde man se lite golvkakel om man tryckte in huvudet i den lilla luckan i dörren. Denna övning blev än mer obekväm (och medförde en ganska stor risk att fastna med öronen) av att luckan är byggd i vinkel, just för att man inte skall kunna se ut. Förutom minibaren fanns det också en annan slags ”minibar”, innehållande bland annat ”Fly”, ”Magical Coffee”, ”Magic Sex”, ”Dragon Power”, ”Long Love” och ”Stud 100”. Ni får själva fundera ut vad de olika prylarna skall vara till. Man kunde också beställa mat som de tryckte in genom luckan, lite som i fängelser antar jag.

Utcheckningen går till så att man betalar genom luckan i dörren till korridoren, går ut genom den andra dörren, stänger denna, trycker på garageknappen, sätter sig i bilen och väntar i två minuter medan någon i personalen rusar in i rummet, låser dörren till garaget och sedan kollar så att möblemanget är kvar och hur mycket av minibarerna man förbrukat. Om allt är som det skall och man betalat för sig öppnas garageporten och man kan åka därifrån, utan att någon i personalen överhuvudtaget sett vem man är. Hela systemet är konstruerat så att man kan vara helt anonym. Bortsett från om man är två korkade gringos som bara vill hitta någonstans att övernatta, förstås…



Sapote,stridsvagnar och statskupp (1850 mil)

Colombia/Ecuador Posted on tis, oktober 12, 2010 05:31:34

Jag gillar verkligen Colombia. Jag gillar naturen, musiken och människorna. Jag gillar frukterna. Överallt finns fruktstånd och färskpressade juicer och för en fruktälskare är det rena paradiset. Man kan hitta de flesta frukter som finns i ”exotiska frukters avdelningen i affären där hemma” plus massor med andra spännande sorter. Det finns tre olika slags passionsfrukter, maracuya, granadilla och curuba. Det finns tamarillo och tomate de arbol, ”trädtomat”. Mamey sapote är en frukt stor som en apelsin med läderartat brunt skal och växer framför allt längs kusten. Det finns guanabana, en stor taggig, grön frukt med rosa fruktkött som är himmelsk i juicer. Gatuförsäljare erbjuder ofta mamoncillo som påminner om rambutan. Min favorit bland favoriterna är lulu, en frukt som bara växer i Colombia och gränsområdena mot Ecuador och Venezuela. Den är orange, stor som en persika ungefär men istället för ett mjukt, ludet skinn är den täckt av små, små vassa taggar. Jag fick tipset om att dra fingrarna genom håret för att bli av med taggarna. Jag vet inte om det är roligare att ha håret fullt med taggar än att ha dem i fingrarna, men det är i alla fall ett sätt att bli av med dem. Själva frukten smakar ganska syrligt och är fantastisk god i juicer.

Den lösa planen från början var att köra genom landet i ganska rask takt men vi fastnade totalt och har nu spenderat fem veckor i Colombia. Vi har fortfarande en lång väg kvar till Sydamerikas södra spets och det börjar bli dags för oss att ta oss vidare till nästa land som är Ecuador. Men först några stopp till. Medellin är Colombias tredje största stad med 2,5 miljoner invånare. Staden har tidigare rankat sig högt på listan över städer i världen med högst mordfrekvens, och det har länge varit för osäkert att resa till Medellin. Nu har det blivit lite lugnare och Medellin får istället visa upp sig som en pulserande storstad med imponerande arkitektur och många museer. Vi hade dock en annan anledning till att besöka Medellin. Det var dags att byta däck på hojen, och Medellin är ett av de ställen där det går att få fatt på bra däck och vi hade tidigare ringt och lagt undan. Däcken blev bytta och vi fick även mer last i form av ett par off-road däck som ska användas i Bolivia. Vi har hört skräckhistorier om vägar med flera decimeter djup sand. Vi har även hört historier om att behöva tälta i -20 grader. Packningen utökades därför med varmare liggunderlag, och nu ser hojen verkligen ut som en packåsna. Med nya däck styrde vi färden söderut, längs Cordillera Occidental på svindlande bergsvägar med fantastisk utsikt. Vägen går genom Zona Cafeteria med stora kaffeplantager som bröt av mot alla fruktodlingarna. Vi besökte bland annat Popayan, som har rykte om sig att vara den vackraste colonialstaden i Colombia, näst efter Cartagena. Popayan kallas även ”Den vita staden” efter alla vitkalkade byggnader. Söder om Popayan blir husen lite enklare, man ser att människorna är fattigare och det satt många äldre kvinnor längs vägen och tiggde. Denna väg är en av de farligare i Colombia med stor risk för väpnade rån, men det är den enda vägen att välja på om man ska vidare till Ecuador. Vägen slingrar sig längs bergsidorna med branta stup på sidorna. Det är fantastiskt vackert överallt med mäktiga bergstoppar och djupa raviner. Vid en kurva hade en lastbil kört av vägen och ned för ett stup. Räddningsarbetare och bärgare var på plats liksom stora folksamlingar. Vi såg trettiotal kravallutrustade poliser och stridsvagnar och vi antar att dessa var på plats för att skydda räddningsarbetarna. Förutom att hotell och restauranger var bevakade av beväpnad polis var detta det enda vi märkte av att området var mer osäkert. Alla människor vi mötte var trevliga och hjälpsamma. Eftersom vägskyltar lyser med sin frånvaro får vi ofta stanna och fråga efter vägen, och vi blir alltid vänligt bemötta. Ibland blir vi till och med eskorterade dit vi ska.

Sista övernattningen i Colombia blev i bergsstaden Pasto, nio mil innan gränsen till Ecuador. På kvällen började vi höra talas om oroligheter i Ecuador med demonstrerande och strejkande poliser, våldsamheter och attacker mot presidenten. Alla lokala tv-nyheter visade inslag från Quito med bränder, skottlossningar och skadade människor. Vi fick även meddelanden hemifrån om statskupp och undantagstillstånd. Gränserna mot Colombia och Peru stängdes helt, flygplatserna intogs av militären och de största vägarna stängdes av. Eftersom Ecuador är enda möjligheten att ta sig söderut från Colombia (förutom att traska genom Amazonas genom gerillaområdena) fick vi vackert stanna i Pasto för att se hur saker och ting utvecklades i Ecuador. Under tiden utforskade vi området runtomkring. Staden ligger vid foten av vulkanen Galeras, och är omgiven av bergstoppar. Eftersom Pasto ligger på 2500 meters höjd var det lite kallare och vi överraskades av hagelskurar som omväxling till det vanliga regnet. Längs vulkan- och bergsidorna finns odlade lotter och det ser nästan ut som om bergen är draperade med lapptäcken i olika gröna och bruna nyanser. I bergen bor många indianer som med sina färggranna kläder lyser upp landskapet. Speciellt för trakten kring Pasto är också en traditionell maträtt, Cuy, som man senare även ser i Ecuador och Peru. Cuy serveras ofta grillad, och om man kikar lite närmare ser man små tassar och ganska stora tänder och känner igen cuy som ett marsvin! Man har länge fött upp marsvin som föda, och på vissa platser har man till och med ett ”hushållsmarsvin” under diskbänken som man matar med matrester. Som en liten hushållsgris.

Lite närmre mot Ecuadors gräns ligger byn Las Lajas som har en väldigt speciell kyrka. Den byggdes i början av 1900-talet på platsen där jungfru Maria sägs ha uppenbarat sig på klipporna. Kyrkan är byggd 45 meter ovanför en flod i en ravin och ser nästan ut som ett sagoslott med tinnar och torn. Trots att det fanns mycket i trakten att se, så kändes det frustrerande att vi kanske inte skulle kunna ta oss vidare på ganska lång tid. Efter någon dag verkade läget i Ecuador däremot ha lugnat sig lite. Gränsen öppnade igen och vi beslöt oss att köra genom. I tillägg från den vanliga gerillan som håller hus söder om gränsen och rånarna som håller hus söder om gerillans område så hade vi nu också en stadskupp att oroa oss för. Men efter den hittills smidigaste gränspassagen, och inte en enda skummis i sikte så njöt vi istället av vyer mot vackra snöklädda vulkaner. Ecuador är ett fantastiskt land med vacker natur och mycket tradition. 25% av befolkningen är indianer, varav majoriteten bor i höglandet. Vid Otavalo stannade vi till på den traditionella lördagsmarknaden där indianer kommer från kringliggande byar för att sälja djur, frukt och grönsaker, färggranna tyger, tröjor och filtar av alpacaull. Och souvenirer. Otavalo ligger två timmar norr om Quito och det kommer ganska mycket turister dit. Det jag kommer ihåg som en liten by med leriga gator och lördagsmarknad hade nu blivit en stad med lyxiga butiker och hotell.

På vägen mot huvudstaden Quito passerade vi över ekvatorn. Det var en speciell känsla när vi hade kört hela vägen till ekvatorn och nu körde omkring i Anderna! I de ecuadorianska Anderna finns många höga vulkaner och den högsta, Chimborazo, är 6310 meter hög. Mätt från jordens mitt blir den faktiskt högre än Himalaya eftersom den nästan ligger på Ekvatorn. När vi först såg den var den insvept i moln och vi såg bara basen på den, men dagen efter hade vädret klarnat upp lite och vi kunde se den snötäckta toppen.

Eftersom vi bägge två tidigare varit i Ecuador, så hade vi beslutat oss för att bara köra genom utan några större omvägar. Stadskuppen gjorde kanske också att beslutet kändes rätt. Vi stannade dock till vid Ingapirca, en av de få kvarvarande inkaruinerna i Ecuador. Efter de mäktiga solpyramiderna i Mexiko kändes kanske inte Ingapirca lika imponerande, men lamorna som betade mellan ruinerna gjorde det ändå speciellt. Vi stannade även till i Cuenca, Ecuadors tredje största stad med 470 000 invånare. Statskärnan har fantastiska kolonialbyggnader och man kan strosa omkring hur länge som helst och bara titta på byggnader. Det finns även gott om mysiga cafeer och trevliga restauranger. Efter Cuenca lämnade vi Anderna för att köra ut till kusten och gränsen mot Peru. Allteftersom vi kom ner på lägre höjd igen började vägen kantas av bananplantager och kakaoodlingar. Utanför nästan varje hus såldes bananstockar och på vägkanten låg kakaobönor på tork i solen. Det har varit ett fem dagar kort men trevligt besök i Ecuador!



Google Maps

Colombia/Ecuador Posted on mån, oktober 04, 2010 14:38:10

Det har nu blivit så många linjer och blippar på Google-kartan att den har delats upp på två sidor. För att se var vi är måste man skrolla ned på rullisten till vänster och välja sidan två. Om det är någon som vet hur man får det eländiga programmet att visa hela kartan på en och samma gång så är vi tacksamma för tips!



Hemma hos kokainkungen (1 671 mil)

Colombia/Ecuador Posted on tor, september 30, 2010 05:53:59

De senaste veckornas dagar har sett ganska likartade ut. Så snart morgondimmorna lättat har vi stått på Ruitoque med glidskärmens bärremmar i högsta hugg, stirrande ut över dalen (som till största delen fylls av Bucaramangas höga hus) i syfte att försöka få syn på någon ganska ful gam. Anledningen till detta är att gamar är oändligt mycket bättre på att hitta termalvindar än vad vi är och att de därför med fördel kan användas som vägledning. Sett ur gamarnas synvinkel var berget nedlusat med nybörjare i färd med att springa utför slänten, vilket gör att intresset mycket väl kan ha varit ömsesidigt.

I brist på annan transport tvingades vi efter de flesta flygturer lifta tillbaka upp till toppen. Ibland tog det ett tag innan jag fick skjuts (av någon anledning de gånger Madde inte var med) vilket gav mig tid till att betrakta trafiken. Mindre lastbilar för kreatur rattades av vindbitna män med läderartad hy och cowboyhatt, nya, stora och fyrhjulsdrivna SUV:ar med tonade rutor och anonyma förare ven förbi och svängde snabbt in på den exklusiva sports-/countrycluben lite längre ned på vägen, små Renault 4:or med hela släkter – allt från senaste tillskottet till gammelmormor – sittandes som packade sillar inuti, dånande lastbilar som tvivelaktigt lastade med byggmaterial och byggarbetare på flaket stånkade sig vinglande fram, lätta motorcyklar och vespor – vars förare och passagerare måste ha motorcykelns registreringsbeteckning såväl bakpå hjälmen som på båda sidor av den obligatoriska svarta västen – framfördes knattrande av män och kvinnor i alla åldrar.

Vid ett tillfälle fick jag skjuts av en fallskärmsjägare i 40-årsåldern som egentligen inte skulle upp för berget men ändå erbjöd sig att köra mig dit. Han föreslog att vi nästa gång skulle ta med fallskärmsutrustningarna och göra några hopp med Colombias flygvapens Herculesplan, vilket känns som en väldigt bra anledning till att återvända någon gång. För det mesta gick det snabbt att få skjuts och jag har bara positiva erfarenheter av att lifta. Madde råkade dock ut för undantaget som bekräftar regeln i form av en riktigt otrevlig typ som fällde några ganska grova kommentarer. Ingen kvinna erbjöd någon av oss skjuts vid något tillfälle, trots att vi kunde se kvinnliga bilförare. Kanske anses det ännu så länge vara för farligt för kvinnor att plocka upp liftare i Colombia?

Som omväxling gjorde vi förra helgen en utflykt till San Gil. Efter att ha stångat oss förbi horder av långsamma lastbilar på den kurviga vägen uppför Cordillera Oriental, kom vi fram till staden som krampaktigt klamrar sig fast på den branta sluttningen, med huvudet högt upp på berget och tårna i den smutsigt bruna, snabbt flytande floden nedanför. San Gil skall vara ett Mecka för äventyrslystna, med bland annat forsränning, ålning i grottor och dinglande i rep och selar på menyn. På grund av den redan ansträngda budgeten gjorde vi dock inget äventyrligt alls. Med San Gil som bas åkte vi istället till det som påstås vara Colombias vackraste kolonialstad, Barrichara. Enligt guideboken är den så perfekt att den skulle kunna vara skapad av Hollywood. Enligt min mening är staden så mycket vackrare än vad Hollywood någonsin skulle ha fantasi att göra den. Bortsett från torget, där bilar och andra fordon står parkerade, infinner sig en känsla av tidlöshet när man går genom de smala gränderna som kantas av nästan likadana, enbart vita, hus med terrakottafärgade tegeltak. Konstigt nog verkar ingen ha fått någon tvångstanke under århundradena och målat sitt hus gult eller grönt. Allt är väldigt stilrent och mycket lugnt. Stillheten när vi kom bara något kvarter från katedralen gjorde att jag började fundera på om vi var helt ensamma. Om man behöver koppla av i en miljö som är klosterlikt lugn och samtidigt vill känna sig som en tidsresenär är detta stället att göra det på. Under tiden kan man snaska på traktens specialitet: rostade, abnormt stora myror. För min del tyckte jag att smaken var lite överskattad och de små knastriga benen fastnade mellan tänderna. Dessutom gav de dålig andedräkt.

Nu är kursen i vart fall avslutad och vi är på väg igen. Man vet att man är färdig när Russel, den ene instruktören, är nöjd och kommentarerna från Richie, den andre instruktören, är övervägande av sorten ”Looking good, bro!” istället för ”What are you doing, bro?”.

Vägen som går tvärsöver Colombia, från Cordillera Oriental, över Cordillera Central och till Cordillera Occidental, kantas i dalarna av gröna, böljande kullar som jag lite ospännande nog tycker påminner om Brösarps backar. Med fantasins hjälp får man bara byta ut några av de exotiska träslagen mot några av de mindre exotiska. Att det inte var på Österlen vi befann oss blev vi abrupt påminda om, dels när vi fick väja för en stor leguan som slött ålade sig över vägen och dels när vi skrapade i hasplåten mitt i en kurva i över 90 km/h. Av någon anledning hade vägbanan höjt sig och skapat ett slags ”naturligt” fartgupp, som man får lägga till sakerna man kan överraskas av på vägarna i Latinamerika. De övriga är bland annat djupa hål och allehanda föremål såsom stenar, rasmassor och tappad last av alla de slag.

Den största delen av underhållningen står dock medtrafikanterna för. Just vägen till Medellin var fullständigt nedlusad med lastbilar vars förare måste ha haft en bakgrund i Formel 1 allesammans. I vart fall tror de att de har haft det. De kör om oavbrutet med släpen svajande över hela vägbanan. Särskilt populärt verkar det vara att köra om i de skymda kurvorna så att de slipper se skräcken i de mötande förarnas tefatsliknande ögon förrän i sista sekund. Skall något positivt sägas om lastbilarna så är det att en stor del av dem är från 50-talet, vilket gör dem ganska trevliga att titta på. De gamla, snygga och en smula inkontinenta lastbilarna droppar dock ut diesel på vägarna, allrahelst där det är backigt och kurvigt, vilket gör saker och ting ganska spännande när det regnar. Fast vem kan förebrå dem efter att ha fått slita på vägarna i snart 60 år?

Ganska nära Medellin finns Hacienda Napoles, en egendom som en gång tillhörde Pablo Escobar, Colombias (och kanske världens) okrönte kokainkung på 80- och 90-talen. Ute vid den stora vägen möts man av portarna, vilka kröns av ett ett mindre flygplan som placerats där som en gest av trots gentemot myndigheterna. Budskapet måste varit tydligt: ”Ni kan inte hindra mig från att smuggla kokain, ha ha!”. I syfte att skapa världens största, privata zoo smugglade Escobar vidare in fyra flodhästar och mängder av andra exotiska djur. När han senare försvann dog de flesta djuren. Flodhästarna, som vid det laget blivit några fler, klarade sig dock bra. Vissa stannade kvar på Hacienda Napoles medan andra lyckades rymma via floden Magdalena och bildade den enda vilda flocken flodhästar utanför Afrika. En del av flodhästarna finns att se på området medan andra fortfarande inte fångats in och har till och med bragt några invånare i den närbelägna byn om livet.

Utöver djur samlade Escobar också på bilar och hade en stor samling värdefulla sådana, bland annat den bil som Bonnie och Clyde påstås ha skjutits i. Samlingen sattes i brand av motståndare till Escobar och några av de utbrända bilarna finns också att beskåda. Om Hacienda Napoles numera skall visa galenskapen med kokainhandeln så har man lyckats bevara den lite galna stämningen. Området inrymmer, förutom flodhästarna och bilvraken, ett museum ägnat åt offren för droghandeln, en dinosauriepark med vattenrutschbanor och en gokart-bana. Åtminstone för mig är det en lite konstig kombination. Den stora behållningen av haciendan var att se den privata landningsbanan som återgetts i så många filmer, bland annat ”Scarface” och ”Blow”, om jag inte minns fel.

Efter att ha fått en inblick i hur en knarkkung med 20 miljarder dollar på fickan bodde, åt vi lunch på en vägkrog och fick se några halvbladiga grabbar ägna sig åt det colombianska sällskapsspelet ”tejo” på baren intill. Spelet går ut på att kasta stenar på kruthögar så att de exploderar och sveper in hela kvarteret i rök, allt medan man hinkar i sig stora mängder öl. Detta apropå mindre lyckade kombinationer…

Ju närmre Medellin vi kom desto tätare blev det mellan militärkontrollerna. På vissa ställen var de så nära att man kunde se nästa postering från den förra. För vår del innebär kontrollerna inga problem eftersom de unga soldaterna nästan alltid vinkar förbi oss med ett ”tummen upp” och ett glatt flin. En colombiansk motorcyklist förklarade att vägen för ett par år sedan stängdes för all trafik efter klockan fem på kvällen. Detta på grund av omfattande gerillaaktivitet i området. Nu skulle det dock vara helt ofarligt att färdas här. ”Fast kanske inte efter mörkrets inbrott…”, la han till för säkerhets skull. När samtalet kom in på den nyligen dödade FARC-ledaren sänkte han vidare rösten till nästan en viskning, trots att samtalet fördes på engelska och att den enda som skulle kunna höra vad det handlade om var den unga servitrisen på vägkrogen. Frågan är också vad anledningen till den massiva militära närvaron är, om det inte finns något hot?

För övrigt väcker vi mer uppmärksamhet i Colombia än vad vi gjort hittills på resan. Vid nästan varje bensinmack, lunchrestaurang och rödljus får vi kommentarer och nyfikna frågor. Ibland blir vi helt omsvärmade av colombianska motorcyklister. Vissa av gänget på ”Stahlratte” har slagit igenom på riktigt: Victor, den andre motorcyklisten, har blivit intervjuad på TV om sin resa och Martin och Sue, cyklisterna, hamnade på förstasidan i tidningen (Martin blev senare igenkänd i charkdisken på snabbköpet). Victor har dessutom bott veckovis hemma hos olika människor som bjudit hem honom, bara efter att ha mött honom på någon väg. Kanske beror intresset för turisterna på att landet under en lång tid varit mer eller mindre slutet. I vart fall har de stora mängder turister som får den inhemska befolkningen att tröttna inte hunnit komma ännu. De flesta colombianer verkar vidare vilja lägga landets våldsamma förflutna bakom sig, inte minst märks detta när man för Pablo Escobar på tal.

Om utvecklingen i Colombia går åt rätt håll tyder resultatet av riksdagsvalet i Sverige på att utvecklingen hemma går åt fel håll. Jag skäms, fastän jag befinner mig på andra sidan jordklotet. Det är pinsamt och tragiskt att Sverige nu sållat sig till den skara länder som gett efter för idiotin och släppt in ett högerextremt parti i sitt parlament. Särskilt ledsamt är det att se att nästan var tionde person i Skåne har röstat på SD. Jag hade inte velat tro att så många i den landsände jag själv bor i är så lurade.



På toppen av Sydamerika (1 578 mil)

Colombia/Ecuador Posted on tis, september 14, 2010 22:32:25

Mycket verkar vara förändrat i Colombia sedan jag var här sist, vilket var ett par veckor under en längre backpackerresa med en kompis, Fredrik, 1996. Då påstods Colombia vara ett av de farligaste länderna att vistas i, bortsett från sådana vari det rådde krigs- eller krigsliknande tillstånd, och jag får erkänna att det stundvis kändes lite småobehagligt även om vi var här bara en kort tid. Det mest bestående minnet var dock som alltid alla de vänliga människor vi stötte på. Numera är Colombias turistorganisations slogan: ”Den enda risken är att du vill stanna” (fritt översatt). Under denna resa känns Colombia absolut inte osäkrare än något av de andra länder vi passerat igenom, i vissa fall tvärtom. Att det skulle vara så säkert som turistorganisationens slogan vill påskina tror jag dock inte på. Det finns fortfarande stora problem med droghandel, kidnappningar och konflikter mellan regeringen och olika gerillagrupper. Utmed vägarna finns skyltar med texten: ”Res säkert eftersom din armé beskyddar denna väg” och jag pratade med en turist som gått ”The lost city trail”, en sexdagars vandring genom djungeln, som berättade att det stod kamouflerade soldater bakom nästan varannan lövruska. Helt klart är dock att saker och ting blivit mycket bättre och jag tycker inte att de eventuella problem som kvarstår bör avskräcka någon från att åka hit, lika lite som i fråga om något annat land i Latinamerika. Colombia är ett alldeles fantastiskt trevligt land. Människorna här är bland de vänligaste vi stött på under resan och det finns en uppsjö av platser att se och saker att göra.

Vårt första möte med Colombia skedde i det mytomspunna och världsarvsklassade Cartagena (med det fullständiga namnet Cartagena de Indias). De äldsta delarna av staden är cirka 500 år gamla och de smala, balkongprydda gränderna omges av en mur som på sina ställen är så tjock att det finns hela uteserveringar ovanpå den. Muren hade alldeles säkert en funktion att fylla eftersom Cartagena verkar ha anfallits med jämna mellanrum, bland annat av Sir Francis Drake i slutet av 1500-talet. Staden påminner för övrigt inte så lite om Dubrovnik, för er som varit där. Tyvärr gäller detta också priserna som mitt i smeten är skrämmande höga, till och med för en ”gringo”. Jag tror att vi oförsiktigt nog råkade smälla iväg en tredjedels dagsbudget på en kopp kaffe och en juice. Eftersom det tog ett tag innan hojen kunde lastas av ”Stahlratte” fick vi fick några dagars sightseeing i Cartagena, vilka lätt kunde fyllas med promenader i gamla staden, det pampiga och genomtänkt byggda fortet samt några av de många museerna. På kvällarna träffade vi resten av passagerarna och besättningen från ”Stahlratte”. En kväll tillbringade vi också med tre representanter för den colombianska polisen. Ofrivilligt.

Efter den fullständigt galna avlastningen av hojen, från en guppig liten gummijolle till den högre kajen, måste man utrustad med ett stort mått tålamod åka till tullen för att få ett fordonstillstånd. Någon gång under denna process vill tulltjänstemannen kontrollera motorcykeln fysisk. Med andra ord måste man köra dit. Först efter man har fått tillståndet kan man köpa den obligatoriska trafikförsäkringen, vilket så klart inte går att göra på samma ställe. På vägen till försäkringsstället, strax utanför tullens lokaler, stod naturligtvis tre buttra men samtidigt lite förväntansfulla poliser som påpekade att det var olagligt att framföra någon slags motorfordon utan den obligatoriska försäkringen. För många andra kanske det hela skulle framstå som ett slags moment 22, eftersom man ju måste köra till tullen utan att ha någon försäkring, men detta var inget som bekymrade poliserna. De var mer bekymrade över vilka monumentala problem jag och Victor, den andre motorcyklisten på Stahlratte, nu hade att brottas med. Antingen kunde överträdelsen leda till ordentliga böter eller till ordentliga böter i kombination med ett beslagtagande av hojarna. I vilket fall som helst skulle vi inte få köra vidare utan skulle få lämna motorcyklarna på gatan över natten, vilket mycket väl skulle kunna innebära att problemet (läs hojen) skulle vara borta dagen efter. Eller…. så skulle vi kanske kunna ge dem någon liten present… Om vi inte hade något fint att ge dem skulle pengar också gå bra. De var inte så knussliga.

Efter ett par timmars argumenterande hade vi lyckats tråka ut poliserna så till den milda grad att de struntade i allt vad mutor hette och bara ville åka hem. Fast eftersom det uppenbarligen var så farligt att köra de cirka tre kilometerna till parkeringen utan försäkring så frågade vi dem om de inte kunde eskortera oss dit. För att undvika olyckor alltså (och för att inte träffa på några av deras kollegor några kvarter längre fram). Efter en stunds uppgivet suckande mumlade de att det väl skulle gå bra om vi bara lovade att låta dem vara ifred sedan. Det hela slutade med att vi i rasande fart åkte genom Cartagena i kortege med våra egna, lite besvikna mc-poliser som banade väg genom trafiken.

I sammanhanget bör tilläggas att detta möte med ordningsmakten i Colombia, och resterande länder, lyckligtvis hör till undantagen. Hittills har både poliser och militärer varit mycket trevliga mot oss, vart vi än har kommit. Ibland har vi upptagit ett halvt polisområdes arbetsstyrka med att rita vägkartor åt oss.

Även om vi trivdes i Cartagena kändes det skönt att sätta sig på motorcykeln och ge sig iväg igen. Av hojens förnöjda hummande kunde jag nästan föreställa mig att även den tyckte att det var skönt med fast mark under hjulen. Vägen mot Santa Marta och Taganga var riktigt fin med Karibiska havet på vänster sida en bra bit av resan. Ganska snart upptäckte vi dock att trafiken här verkar bra mycket aggressivare än vad den varit hittills. Vi fick på kort tid flera gånger gå ut i vägrenen för att undvika mötande trafik och blev trängda av taxibilar inne i städerna. För att smälta in som bilförare i Colombia behöver man komma ihåg några bra och enkla regler: Använd aldrig billyktorna, oavsett tid på dygnet, annat än för att visa mötande trafik att du minsann tänker köra om ändå. För att undvika slitage bör körriktningsvisarna användas sparsamt och betraktas med största misstänksamhet. Signalhornet bör däremot användas så ofta som möjlig, exempelvis för att hävda rätt till vägen, för att påminna framförvarande trafik om att de skall köra när det väl slår om till grönt om några minuter eller egentligen varje gång fordonet står still.

Taganga var fram tills ganska nyligen en fridfull liten fiskeby. Numera är den en given destination för de flesta turister i Colombia och i vart fall under högsäsong översvämmad med backpackers. Trots detta visade sig Taganga faktiskt vara ett trevligt och avslappnat ställe med Bob Marley dunkande från i stort sett varenda liten restaurang eller bar och det slutade med att vi stannade kvar lite längre än vad vi planerat (kanske skulle vi ha tagit turistorganisationens varning på allvar…). Efter Taganga bar det återigen av söderut, mot Bucaramanga och bergen. Vägen var tungt trafikerad av lastbilar som transporterade allt mellan himmel och jord och som tvingade en att ständigt köra om. Trots avsaknaden av vägskyltar eller GPS går det förvånansvärt bra att hitta, bland annat för att alla man frågar om vägen är så hjälpsamma. Ibland kör de till och med i förväg för att visa vägen och jag misstänker att många av dem överhuvudtaget inte skulle åt det hållet.

De senaste dagarna har vi hållit hus på berget Ruitoque strax utanför Bucaramanga för att gå en kurs i skärmflygning (paragliding). Ruitoque skall vara ett ovanligt lämpat ställe för sådana övningar sägs det. Jag har redan nu upptäckt vissa skillnader mot fallskärmshoppning, bland annat förväntas man springa fram och tillbaka med den cirkustältsstora skärmen i släptåg. Efter att ha vilat mig i form på hojen i tre månader har jag nu en nästan förlamande träningsvärk i båda låren.