Blog Image

Blogg från en motorcykel

Manú (2 283 mil)

Peru Posted on tis, november 16, 2010 18:21:03

Nära Cusco finns också Manú, en fantastiskt djungel och nationalpark, skyddad av Unesco. Där finns mer än 1000 arters fåglar, 1000 sorters fjärilar, 200 sorters däggdjur och mer än 10 000 olika slags växter. Av dom mer ovanliga däggdjuren finns där tapirer, jätteuttrar och jaguarer. Vi ville jättegärna se en jaguar, och bokade en veckolång tur till reservatet, den del av nationalparken som är mest skyddad och där det är störst chans att se jaguarer.

Från Cusco åkte vi en och en halv dag med bil längs kurviga grusvägar, från altiplanon på över 3000 meters höjd för att komma ned i värmen och fuktigheten i regnskogen. Som det hörs på namnet så regnar det ju en hel del i regnskogen och på flera ställen hade vägen rasat och tidigare blivit blockerad av jordskred som orsakats av det häftiga regnet. Vi övernattade i enkla stugor den första natten och skyfallet under kvällen skapade nya jordskred på vägen vi tidigare kört. Det skulle gå en vecka innan vi behövde ta oss tillbaka längs den vägen så vi var inte speciellt oroliga över att det kanske inte skulle gå. Resten av färden in i djungeln gick med en långsmal flodbåt och det gav oss många tillfällen att se fåglar, sköldpaddor och kajmaner längs flodkanten. Det var speciellt häftigt att se flockar med blågula och röda arapapegojor som jag annars bara sett vingklippta i fångenskap! Vi såg även blå Quetzales med sin långa stjärt, och Tucaner som är ganska ovanliga. En annan rolig fågel var ”Cock of the rock”, en röd fågel som varje kväll dansar för honorna. Den hane som dansar bäst får spendera natten med honan. De andra får fortsätta öva på att dansa. Det låter bekant, nästan som på nattklubbarna! Vi såg också en fågel som heter Razor Billed Curassow, som nästan helt är utrotad. Den skulle visst vara den godaste fågeln i djungeln att äta, men det var kanske mer innehållet magen som lockade jägarna. Just denna fågel ska ha en förkärlek för glimrande och skimrande saker och vara bra att hitta guld! Sen såg vi massor av hägrar, hökar, gamar, gäss och jag vet inte vad alla heter.

Vi åkte i flodbåten under två hela dagar för att komma in i det innersta reservatet. På kvällarna stannade vi till vid enkla lodger där vi gick på nattvandring i djungeln. Natten är bästa tiden att se tarantellor och andra skojiga spindlar, och vi såg massor… I floden ser man kajmanernas röda ögon reflektera pannlampans ljus, och jag trodde aldrig någonsin att jag skulle vada över en flod med knähögt vatten, i becksvart mörker, samtidigt som jag höll koll på var kajmanen befann sig genom att lysa på ögonen. Men nu har jag gjort det också. Frågan var bara hur många andra kajmaner som var i floden samtidigt. Vi försökte fiska pirayor också i mörkret men de var inte speciellt intresserade att bli tillfångatagna. Robert och vår guide William satt och fiskade på en trädstam över vattnet som innehöll pirayor och kajmaner medan vi andra lyste med ficklamporna efter giftormar och anakondor….. Vi såg mest sandflugor och myggor. Och eldflugor.

Vi ett tillfälle släckte vi alla pannlamporna och eftersom trädtaket är ganska tjockt klarar inte stjärnorna av att lysa upp, utan det blev helt, helt becksvart. Vi stod stilla och bara lyssnade på alla ljud som konstant hörs i djungeln. Grodor, apor, syrsor och cikador. Ugglor som hoar, och fåglar som skränar. I djungeln blir det inte tyst ens på natten. Den stunden var helt magisk och den kommer jag inte att glömma i första taget.

Under en av dagarna gick vi genom djungeln för att komma till en liten sjö där det ska finnas jätteuttrar. Plötsligt började det väsnas något tiotal meter från stigen och vi började skymta en flock på nästan 200 peccaries, vildgrisar. De är mindre än våra vildsvin men nästan lika luriga. De äter precis allt som kommer i dess väg och det är inte ovanligt att människor blir uppätna. Grisarna omringar den intet ont anande personen som kommer gående, springer omkull den och börjar äta. Jag hade definitivt föredragit att bli uppäten av en jaguar, de har åtminstone ihjäl en först. Grisarna har en körtel på ryggen som utsöndrar en otroligt stark doft, som vi tidigare känt till och med från båten. Syftet med doften ska vara att skrämma iväg rovdjur, såsom jaguarer. De kan jaga ensamma grisar men ger sig inte på en hel flock. Turister träffar sällan på grisarna eftersom grisarna i sin tur skräms bort av turisternas doft! Myggmedel verkar dofta ännu värre än de illaluktande grisarna! Den lilla sjön som vi var på väg till var en så kallad oxbow lake, en av flodens vindlingar som blivit avskärmad då floden tagit en annan riktning. I sjön finns en jätteutterfamilj. Vi tänkte till en början ett uttrar verkar ju inte vara så skojiga, det har vi ju hemma i Sverige också. Men jätteuttern – det är nog det coolaste djuret av dem alla! Den är två meter lång, men väldigt smal och smidig, väger bara tjugo kilo. Och med sina tjugo kilo ger den sig på en jaguar eller kajman som råkar passera dess revir! Det är ingen som tar sig förbi där levande. Och den äter inte ens upp jaguaren efteråt utan lämnar den till pirayorna. Jätteuttern äter hellre fisk. Vi paddlade sakta och tysta fram på sjön för att skymta uttrarna. Vi paddlade och paddlade. Och väntade och väntade. Såg fåglar. Sköldpaddor. Nån kajman. Fler fåglar. Väntade och väntade. Och sen kom de! Åtta, nio uttrar som frustande kom simmande mot oss! De ser ganska roliga ut när de simmar, dyker några meter och sen kommer de frustande upp igen med huvudet högt ovanför vattenytan. De simmade förbi helt nära vår flotte, och vi vände om och följde efter dem på avstånd. Vid ett träd som vält ned i floden stannade de och lekte, nån av dem fångade en piraya som den smaskade på. Det var jätteroligt att se dem!

Andra däggdjur vi såg var capybarer, någon slags harliknande gnagare, en armadillo, ekorrar och apor i mängder – röda och svarta vrålapor, spindelapor, bruna och vita kapuchinapor. Men ännu ingen skymt av någon jaguar!

I djungeln bor såklart inte bara djur, utan olika indianstammar och samhällen; Mashco Piro, Nahua, Kogapakori, Matsiguenka, Yine, Poro, Huachapaeri, Harambuc och Amarakaeri. Bara några timmar uppströms finns även vilda nomadstammar utan namn, med indianer som enbart klär sig i djurskinn, och attackerar båtar som dumdristigt nog skulle komma in på deras område med pil och båge. Och de är skickliga med pil och båge! Någon av de byar vi besökte hade skolor och sjukstuga, som staten har byggt. Människorna bor i enkla lerhyddor med palmbladstak. Det finns ingen landväg för att ta sig till dessa byar utan flodbåt är enda transportmedlet, om man inte väljer att gå genom djungeln. Tidigare hade de stora problem med giftormar nattetid i byn, men en stenlagd väg genom byn har gjort att färre människor blir bitna. Ungdomarna i dessa byar får betald utbildning i landet eller till och med utomlands, men få väljer att studera. Många lever på bidrag som staten ger till dem som bor i djungeln eller i byar på över 4000 meters höjd, vilket ger att många ungdomar saknar drivkraft till att studera eller börjar arbeta. Guiden berättade att kvinnorna gör det mesta av hushållsarbetet och männen mest dricker Masato, en slags djungelöl gjord på fermenterad yucca och sötpotatis. I vissa byar bor medlemmar från flera olika stammar, medan andra stammar håller sig strikt till sin egen stam. I dessa stammar får medlemmarna bara gifta sig inom stammen, och man kan tänka sig att det blir problem med stammar som bara har 150-200 medlemmar. Det känns som att alla borde vara besläktade med varandra. En make väljs ut av föräldrarna efter flickans första menstruation. De flesta flickor har två eller tre barn vid sjutton års ålder. Många små barn dör av tuberculos eller parasiter från dricksvattnet. Leichmania är den tredje största sjukdomen.

Vi hade en fantastisk guide, som berättade många historier och sägner från trakten. Det var berättelsen om den liten pojken och anakondan Yaku Mama. Pojken gick ned för att leka vid vattenbrynet när en jaguar attackerade honom, och anakondan drog ned pojken i vattnet. Efter den dagen så lekte pojken och anakondan varje dag, och för att göra en lång historia kort så tror indianerna att det finns en anakonda i varje vattendrag som skyddar alla djur och människor. Det var också en sägen om kapuchinapsbröderna som uppvaktade prinsessan Shipactona. Den slutade med att den ena apan fick gifta sig med prinsessan. När han gick med varm soppa till sin fru, snubblade han, fick soppan över sig och brände bort all päls på huvudet. Därför är den ena sortens kapuchinapa flintskallig medan den andra är brun av avund. Jag har i alla fall för mig att det var så. Andra berättelser är faktiskt sanna. Men otroliga. Innan en Matchiguenkaman får gifta sig måste han bevisa att han är en riktig man genom att hugga ned ett Irontree på mindre än tre timmar. Jag kan tillägga att ironträdet är ganska så stort, och som namnet säger ganska så starkt. När sedan Matchiguenkamannen får sin första son, går han ut och gräver upp roten till Belly Palmträdet. Längden på roten som han tar med sig hem och förvarar tills barnet blir vuxet, sägs bestämma längden på barnets penis. Får barnet en liten en så kanske han har ett och annat att prata med sig far om, som tagit hem en så liten rot…

I bergen på vägen till, och i djungeln finns många cocaplantager. All odling och försäljning ska övervakas av Impresional de Coca, Enaco. I Peru är det lagligt att odla coca, i en viss mängd, men man ska sälja cocabladen till företag som gör the, bröd, godis osv. Det är när man odlar större mängder, transporterar större mängder eller säljer bladen till kokaintillverkning som det blir olagligt. Eller om man själv tillverkar kokain såklart. Både i bergen och i djungeln påstods finnas kokaintillverkning. Bönderna som odlar coca tjänar så mycket mer på att sälja bladen till kokaintillverkning. Det går åt 1000 kg cocablad för att tillverka två kilo kokain, så jag förstår att det måste finnas stora plantager gömda någonstans om man ser till mängderna kokain som smugglas ur länderna häromkring.

Veckan i djungeln gick otroligt snabbt, och fastän vi inte såg någon jaguar upplevde vi fantastiskt mycket. Manú påstås vara en av de bäst bevarade regnskogarna i världen och jag är glad att vi fick chansen att åka dit. På vägen tillbaka till Cuzco råkade vi ut för nya skyfall, och det var tveksamt om vägen skulle hålla för nya jordskred. Vi hade gärna stannat kvar i djungeln några dagar till, men vägen gick bra att köra på och djungelturen närmade sig sitt slut.

Vi kom tillbaka till civilisationen i Cusco igen och till hojen som stod i säkert förvar inne på hotellet med trappan. Det är lättare att komma ned än komma upp, och vi var snart på väg igen, med riktning mot Bolivia. När vi passerade staden Juliaca blev vi närapå rånade, för första gången. Jag säger närapå för det måste vara den klantigaste tjuven någonsin. När vi stannade vid ett rödljus mitt i stan, i rusningstrafik med massor av människor runtomkring, såg jag en tanig man i femtioårsåldern som tittade lite snett på oss och tog fram någonting ur fickan. Jag försöker hålla koll på väskorna på sidan om mig men har svårt att se om nån kommer upp precis bakom oss. Så vid rödljuset passade han på att slinka upp precis rakt bakom och började skära loss extradäcken med en kniv. Extradäcken måste vara det mest korkade att stjäla eftersom de passar vår motorcykel som är ganska så ovanlig i Peru och speciellt i Juliaca, och borde därför vara ganska så svåra att sälja. Mest korkade också för att man inte är så snabb om man ska springa iväg med två däck. Man är inte direkt osynlig. Mest korkade också för att han skar av änden av packbanden. Precis när jag kände att det var någon bakom oss blev det grönt ljus och Robert körde iväg. Efter oss sprang tjuven med kniven i ena handen och änden på packbandet i andra handen.

Sista stoppet i Peru, innan vi passerade gränsen till Bolivia, blev i Puno. Den stora sevärdheten i Puno, är de flytande öarna i Titikakasjön strax utanför staden. Tvåtusenfemhundra människor är bosatta på öar som är gjorda av eukalyptusrötter och vass. Ofta bor fem till sex familjer i sina hus på en ö. Tröttnar man på grannarna eller vill ha en annan utsikt kan man bara såga av sin bit av ön och flyta iväg för att sen lägga till vid någon annan ö. Mängder av turistbåtar åker ut till öarna varje dag och många av öborna lever på att sälja souvenirer. Idag känns det mest turistigt, och vi misstänkte att många av öborna egentligen bor i bekväma hus inne i stan. Ursprungligen flyttade öborna ut till sina öar för att leva i fred från inkaindianerna. Den tanken känns lite mer spännande.

Peru har varit ett fantastiskt land att resa i. Naturen är helt fantastiskt och överallt finns lämningar efter Inkafolket och andra forna kulturer. Maten är bättre än i vissa andra länder, inga nämnda. Men nu är vi lite nyfikna på Bolivia, som står på tur på vår färd söderut.



Öken, berg och storstäder (2 247 mil)

Peru Posted on tis, november 16, 2010 18:16:35

Trujillo är en av de största städerna i Peru med 680 000 invånare. Francisco Pizarro grundade staden år 1534 och döpte den efter sin hemstad i Spanien. Den gamla stadsdelen kring Plaza de Armas är riktigt fin med sina kolonialbyggnader, resten är kanske inte jätterolig att vara i. På grund av en illasinnad kycklingmacka fick vi i alla fall stanna i Trujillo några dagar. Peppar, peppar har vi annars klarat oss ganska bra från matförgiftningar.

Utanför Trujillo ligger ruinstaden Chan Chan, som på sin tid var en av de största städerna i världen med en yta på 20 kvadratkilometer. Chimufolket byggde Chan Chan kring 1300 e.Kr. och som mest fanns omkring 10 000 byggnader. En av anledningarna till att staden växte i omfång var att kungen begravdes i sitt citadell. Eftersom Chimu bodde i staden under tio generationer finns tio citadell då ett nytt byggdes för varje kung. Chimu erövrades av Inkafolket år 1460, men staden fortsatte vara bebodd ända tills spanjorerna kom och rev ned stora delar. Guaqueros, gravplundrare, tog vid och under århundranden plundrades värdefulla föremål från kungagravarna. Chan Chan ligger mitt i öknen, och de tjocka utsmyckade murarna har förstörts av sol och vind, men man kan lätt föreställa sig hur magnifik staden var.

Nästa stopp på vägen var Lima, Perus huvudstad, med nästan åtta miljoner invånare. Lima är en gigantisk stad och helt hopplös att köra i. Det tog oss tre timmar att köra från stadsgränsen till vårt hotell. Vi bodde i stadsdelen Miraflores, där de flesta turister hamnar. Härifrån tog vi taxi till centrum och Plaza de Armas som är omgivet av katedralen, presidentpalatset, biskopspalatset och många andra vackra byggnader. Höga balkonger i trä smyckar byggnaderna och det känns lite speciellt för Peru. Senor del Milagro (en målning av Jesus som har firats i nästan varenda stad vi kommit till) firades med musik och parad när vi var i Lima och det var feststämning överallt.

Från det att spanjorerna kom till Lima tills Peru återigen blev självständigt begravdes de döda i katakomber under staden. Vi gick ned i katakomberna under Monasterio de San Francisco där 70 000 personer begravdes och munkarna i klostret faktiskt fortfarande begravs. Katakomberna ska dessutom vara det säkraste stället att vara under en jordbävning. Om detta inte stämmer är man ju så att säga ändå på rätt ställe… Lima har många bra museer men vi strosade mest runt och tittade och insöp atmosfären. Och även en och annan Pisco Sour på den anrika baren som hör till Gran Hotel Bolivar, vid Plaza San Martin. Det ska visst vara stället att dricka Pisco Sour på. På torget finns en staty av Madre Patria. Statyn beställdes från Spanien och på beställningen stod att statyn skulle smyckas med en eldsflamma på huvudet. Vad man inte tänkte på var att det spanska ordet för flamma, llama, är detsamma som för lama! Så Madre Patria smyckades med en liggande lama på huvudet.

En stor del av befolkningen i Peru är arbetslösa, och även i huvudstaden Lima lever många under oerhört enkla förhållanden utan elektricitet och vatten. Kontrasten är stor till lyxvillorna i de ”fina” områdena i staden. Under tiden vi var i Lima valdes en ny borgmästare och förhoppningarna är stora att hon ska kunna åstadkomma förändring.

Efter besöket i Lima körde vi vidare till Nazca och de berömda Nazcalinjerna. Nazcalinjerna består av mer än 800 linjer, 300 geometriska tecken och 70 figurer som gjordes i öknen av Nazcafolket, genom att de plockade bort det översta lagret stenar och blottlade de ljusare stenarna under. Linjerna upptäcktes 1939 av den amerikanska forskaren Paul Kosok vid en överflygning. De kan endast ses från luften och nu finns mängder av olika bolag som erbjuder överflygningar med små cessnaplan. Man tror att linjerna gjordes av Paracas och Nazcafolket mellan år 900 f Kr och 600 e Kr men man vet egentligen inte varför. Det finns dock massor av olika teorier. Det kan vara religiösa motiv, att linjerna gjordes som gåva till gudarna. Linjerna kan ha astronomiska motiv, vissa av linjerna markerar sommar- och vintersolståndet. Vissa forskare tror att linjerna markerar underjordiska vattenkällor. Jag gillar teorin om att linjerna skulle vara landningsbanor för utomjordingar bäst. Dessutom ser verkligen en av figurerna ut som en utomjording…… Den största figuren är 150 meter bred och det finns en apa, en spindel och en kondor. Oavsett anledning – heder till Nazcafolket för deras livliga fantasi! Tyvärr kunde vi bara se några av dem från ett utkikstorn, och resten fick vi se på en föreläsning på planetariet. Några dagar innan vi kom dit hade nämligen ytterligare ett i raden av många flygplan kraschat och vid en kontroll hade 68 procent av flygplanen blivit belagda med flygförbud.

Färden gick vidare genom ökenlandskapet söderut, ytterligare en bit längs kusten. Ibland kunde vi köra flera timmar utan att se någon bebyggelse alls. Ibland såg vi dock underliga byar som antingen höll på att byggas mitt ute i ingenstans, eller som var helt övergivna. Åtminstone trodde vi det tills vi vid något hus såg tvätt på tork eller något barn som lekte utanför. Jag förstår inte riktigt tanken på att bygga helt nya byar utan anknytning till industrier, odlad mark eller betesmarker till djuren. Jag förstår inte vad folk ska livnära sig på. Öknen har varit vacker att köra genom, men tidvis ganska enformig. Vi har nu kommit en bra bit genom Peru och det är dags att köra upp i Anderna igen! Vi längtar efter att få se det vackra bergslandskapet igen.

Arequipa, omgiven av vulkanerna El Misti, Chachani och Pichu Pichu, är en trevlig stad. Pizarro och hans conquistadorer har även här haft ett finger med i spelet, och stadskärnan är uppbyggd av vackra vitkalkade byggnader. Mitt i Arequipa finns Monasterio Santa Catalina som grundades år 1580 av en rik spansk änka. Under lång tid var det populärt hos rika spanska överklassfamiljer familjer att skicka åtminstone en av sina döttrar till detta klostret. Dessa rikemansdöttrar ville ju inte ha ett enkelt klosterliv utan i århundraden levde nunnorna i sus och dus med tjänare, musik och fester. Detta förlustande tog snabbt slut då sträng abbedissa skickades dit för att få slut på eländet, i slutet av 1800-talet. Det slutade med att många av rikemansdöttrarna skickades hem och deras tjänare avlade nunnelöften istället. I klostret kan man se hur både den ursprungliga gruppen nunnor levde och hur deras efterföljare hade det. Det finns fortfarande en grupp nunnor som lever i klostret.

Barranca de Colca, som ligger en bit utanför Arequipa, är en av världens djupaste raviner, 3191 meter som djupast. Det som gör den roligare än andra raviner är att man kan se kondorer där! Eftersom det är störst chans att se kondorer tidigt på morgonen lämnade vi hotellet vid två på natten för att ta bussen de fem timmarna för att komma till ravinen. Det där att köra hoj i mörkret är ju ingen höjdare. Trots den tidiga timmen och skumpandet i bussen såg vi bara en örn. Kondorerna lyste med sin frånvaro, trots att det ska finnas ett trettiotal i området. Eftersom kondoren är världens största fågel med ett vingspann på över tre meter hade det varit häftigt att se en eller två.

Från Arequipa körde vi norrut igen mot Cuzco. Vägen gick över den peruanska altiplanon och stundvis var vi uppe på nästan 5000 meters höjd. Bredvid vägen betade stora flockar av lamor och alpacor, och vi såg även några vicunas. I de klarblåa sjöarna bland bergen vadade rosa flamingos. Cuzco ligger lite lägre, på 3300 meters höjd men det märktes ändå på andhämtningen när vi gick uppför backarna. För en gång skull hade vi faktiskt bokat hotell. Vi visste att det skull vara en lång dags körning för att komma fram till Cusco och att det skulle vara massor av turister på plats. När vi ringde och bokade hotellet frågade vi om det var möjligt att parkera en ganska så stor motorcykel inne på hotellet och det skulle inte vara några som helst problem att köra in och parkera på hotellets innergård. När vi väl kört över halva Anderna och kom fram till Cuszo när det precis började skymma, hittat vårt hotell bland vindlande gränder och enkelriktade gator såg vi att det var en hög trottoarkant och fyra trappsteg in till hotellet. Vi sa till receptionisten att det är inte möjligt att köra uppför trappstegen, samtidigt som vi inte var jättesugna på att börja leta efter ett annat hotell. Receptionisten försäkrade att två veckor tidigare hade det varit en ”precis likadan motorcykel där och den motorcyklisten hade inte haft några som helst problem att köra uppför trapporna”. Så vi ville ju inte vara sämre utan med hjälp av stenar och plankor började vi baxa upp hojen uppför trapporna. Receptionisten såg ganska så nervös ut, men när hojen väl var på plats på innergården blev hon otroligt lättad och kläckte ur sig ”att det var imponerade att vi fick upp den för den förra motorcykeln var mycket,mycket mindre och det hade varit fyra brasilianare som lyft in den”. Hade vi vetat det…

Även om Cuzco är en trevlig stad, så åker de flesta turisterna dit av en annan anledning – Machu Picchu som ligger en bit därifrån, och som jag tror är Sydamerikas största turistattraktion. Machu Picchu var övervuxet av djungel och dolt för omvärlden tills upptäcktsresande Hiram Bingham blev visad vägen dit av en pojke från trakten 1911.Två familjer bodde faktiskt i Machu Picchu på den tiden. Bingham letade egentligen efter inkaindianernas sista fäste, den mytomspunna staden Vilcabamba, men hittade istället en stad, byggt högt på klipporna, som inte alls var nämnd i några skrifter. Spanjorerna har dokumenterat stor del av Inkafolkets historia men eftersom inte Machu Picchu är nämnt har antingen inte spanjorerna hittat dit, eller så var det övergivet redan innan de kom till Peru. Eftersom man inte visste vad Inkafolket kallat staden, döpte man den efter berget bredvid, Machu Picchu. (Vilcabamba är för övrigt fortfarande överväxt av djungel och ingen har hittat staden.)

Machu Picchu är ett fantastiskt byggnadsverk och bevis för inkaindianernas otroliga ingenjörskonst. Dock är ändamålet för Machu Picchu höljt i mystik. Man tror att det kan ha varit ett kungligt ”sommarhus” som övergavs vid inkaindianernas fall. Det kan också ha varit ett ceremoniellt centra. Ingen vet säkert. Men vackert är det! Man kan ta sig dit genom att vandra på inkaleden eller någon annan vandringsled. Inkaleden måste man boka många månader i förväg, och eftersom vi inte ville ha ett datum att passa så skippade vi det alternativet. Det finns också en järnväg som går till Aguas Caliente, byn nedanför Machu Picchu. Peru Rail har monopol på järnvägen och ett kontrakt som säger att inga vägar får byggas till Aguas Caliente på 40 år så de kan ta ganska saftigt betalt för sina biljetter. För att göra en lång historia kort, så är det dyrt att ta sig till Machu Picchu och eftersom Robert varit där tidigare tog jag tåget själv. Det var precis så fantastiskt och magiskt som alla säger. Man har en makalös utsikt så jag förstår varför Inkaindianerna valde att bygga staden just här. För några år sedan var det ett känt ölföretag som också tyckte att Machu Picchu var helt magiskt och tyckte att det skulle passa i deras reklam. Det slutade med att kameravagnen föll och högg ut en stor bit av Intihuatana, en sten som med hjälp av solen markerar årstiderna och tiden på året. Det mesta av Inkaindianernas hyllning till solen är annars förstört, eftersom spanjorerna verkade tycka att allt sånt var trams.



På grusväg över Anderna (2 007 mil)

Peru Posted on tis, november 02, 2010 13:42:04

Jag måste erkänna en sak som säkert får hojåkande grusvägsfetischister att rynka på näsan. Här kommer det i alla fall: Jag har egentligen aldrig riktigt gillat grus! Så, nu är det sagt. Visst har de enstaka turerna på de fina vägarna på Revingehed varit ganska roliga och dagarna i ”Barranca del Cobre” är kanske något av det mest minnesvärda på resan så här långt, men jag har faktiskt alltid tyckt att en kurvig asfaltsväg slår vilken grusväg som helst. Fram tills att jag hittade ”min” grusväg vill säga. Från Chachapoyas på den östra sidan av Anderna kan man välja två vägar om man vill komma till Trujillo som ligger nära kusten på västsidan, antingen samma asfalterade väg som vi kom på eller en något kortare grusväg. Av en annan turist fick vi veta att grusvägen skulle vara ”breathtakingly beautiful”, men lite småspännande eftersom bussen knappt fick plats på den slingriga vägen som verkade vara uthuggen i bergssidan. Att köra tillbaka samma väg i nästan en hel dag kändes som ett nästan outhärdligt tråkigt alternativ, särskilt som asfaltsvägen var full med stora hål, djupa svackor och oändliga vägarbeten. Efter viss tvekan, eftersom det såg ut att dra ihop sig till ett ordentligt oväder, bestämde vi oss därför för alternativ två. Det blev kärlek vid första ögonkastet. Nere i dalen meandrade den jämna och fina grusvägen i ganska vida svängar jämte den, för en gångs skull, klarblå floden och jag kunde utan större problem hålla uppåt 80-90 km/h på de rakare sträckorna, särskilt när jag körde ståendes på fotpinnarna. Efter ett par timmar var jag helt såld. Enda smolket i glädjebägaren var att jag tyckte synd om Madde som nu tvingades resa genom Anderna med min bakdel mitt i synfältet. Om vi tidigare väckt uppmärksamhet så tror jag inte att ett besök från yttre rymden hade väckt mer uppmärksamhet än vad vi gjorde nu. Barn gapade med stora ögon och vuxna stannade upp med vad de nu höll på med och stirrade ohämmat. Fast det måste faktiskt ha sett ganska galet ut med en grinande gringo som kommer åkandes med huvudet nästan uppe trädtopparna.

Såsom all kärlekshistorier (i vart fall i Hollywoodfilmer) blev det en fnurra på tråden någonstans mitt i. Det började regna. Den tidigare så fina grusvägen förvandlades på sina ställen till två leriga och hala hjulspår. Till råga på allt hade vi nu påbörjat en ganska brant stigning uppför den första av flera bergskammar. Svängarna blev skarpare och dalen kändes snabbt väldigt avlägsen långt där nedanför. Det kändes också som lite av ett skämt att vi hade ett par helt nya off road-däck på pakethållaren och jag funderade på om det verkligen var där de gjorde som mest nytta. Tack och lov var väglaget i kurvorna för det mesta inte lika gyttjigt. För spänningens skull räckte det faktiskt ganska bra med de branta stupen som mer än gärna hade välkomnat oss med öppen famn om vi råkat köra av vägen. Knepet är att inte tänka på avgrunden någon halvmeter åt endera hållet. Inte att glömma den helt kanske, men bara inte tänka på den medvetet. Efter ett tag kom dimman och hjälpte till med tankeövningen. Nu såg man inga stup längre. Inte vägen heller för den delen.

När vi stannade för att jag skulle knäppa igen jackan lyckades jag pinsamt nog tappa hojen. Av någon anledning lyckades jag inte få ned benet ordentligt. Kanske fastnade jag med byxbenet, jag vet inte. Hursomhelst blev det bara några graders för stor lutning (vilket inte är mycket med den last vi har för tillfället) och sedan var det inte mycket mer att göra än att låta den lägga sig ned på sidan som en trött vattenbuffel. Efter att ha ställt den med gummisidan nedåt igen upptäckte jag till min förvåning att bromsarna inte fungerade. Eller snarare att de låst sig helt. Det kändes inte vidare ”unstoppable” som de säger i BMW-reklamen att hojen går sönder av att välta på sidan från stillastående. Dessutom hände det så klart med bästa möjliga timing, mitt uppe i bergen på en glest trafikerad väg. Närmsta by var åtminstone någon halvtimmes körning därifrån och då antagligen några timmar till fots. Var närmsta motorcykelverkstad var ville jag inte ens tänka på. Något lättad hittade jag felet som visade sig vara så enkelt som att handtagsskyddet vridit sig och tryck in bromshandtaget. Reparationen tog två sekunder och sedan kunde vi fortsätta vidare uppför berget.

Som högst var vi uppe på 4 200 m och vi drog flämtande efter andan alla tre. Motorcykeln började knacka lite vid belastning, antagligen på grund av den tunna luften i kombination med ”fulbensin”. Maddes och mina läppar blev lite blåaktiga. Man blir lite fisig av höjden också. Uppe på toppen fanns det en utsiktsplats som säkert hade bjudit på en vidunderlig vy, om bara inte dimman (eller om det var ett moln) hade minskat sikten till bara några meter.

På vägen mellan de glesa byarna mötte vi flera gånger åsnor som bar stora mjölkkrus på ryggen, till synes helt själva. Inne i byarna trängde sig vägen på mellan små, enkla tegelhus. Hundar springer nästan alltid efter och skäller som rabiessmittade när vi kommer, oavsett storlek. Vi blir betraktade när vi kör förbi och i vår tur är det också vi som betraktar. Många av människorna, som jag antar är lantbrukare, är ganska korta och har något bistra och fårade ansikten som spricker upp i stora leenden när vi hälsar. De ser ut att ha fått slita hårt. Framemot kvällen, men innan det börjat skymma, kunde vi se kvinnor i färgglada kläder stå utanför husen och spinna eller virka. Att spinna klarade de för övrigt av även samtidigt som de bar enorma lass med ved eller annat på de krökta ryggarna. Jag ville gärna veta hur en vanlig dag ser ut i deras liv. Vad gör de efter att ha vaknat? Jag är säker på att mångas liv är ganska hårt. Någon morgon lite längre fram såg jag hur kvinnorna bar sina tunga lass redan klockan fyra på morgonen. Då började deras arbetsdag.

Vi fick en liten inblick i hur en ovanlig dag ser ut. Långt innan nästa by började vi se finklädda människor gå på vägen. Några åkte i en överfull lastbil och deras huvuden stack precis upp över kanten på det höga flaket. Inne i den lilla byn, som verkade bestå av ett tiotal hus, såg vi begravningståget med kistbärarna som längst fram med stor möda försökte bära kistan uppför en brant slänt. Medan vi väntade på att hela tåget skulle ringla sig uppför stigen på berget var det några i begravningsföljet som glömde sig helt och leende började fotografera oss istället.

En stund senare blev vi, med bara några hundra meters mellanrum, utmanade i ”chicken race” av två enorma tarantlar som kom springandes i en fart som om det delades ut gratis flugor lite längre ner på vägen. Båda spindlarna vann. Innan de fick återvända till sina spindelliv lyckades vi avkräva dem varsitt foto. Den ena var ungefär lika stor som Maddes hand. Man blir lite äcklad och fascinerad på samma gång. Fascinationen sträcker sig dock inte till att jag vill hitta någon av dem i sovsäcken.

Vi övernattade i den lilla staden Celendin som mest verkade kunna bjuda på ett överflöd av järnaffärer. Trots detta var den ganska trevlig. Dagen efter körde vi iväg i strålande solsken och hög, ganska kall luft, för den sista etappen till Trujillo. Grusvägen blev klart mycket mer trafikerad efter Celendin, men var nu torr, jämn och bjöd på fantastiska utsikter där den klamrade sig fast vid berget.

När underlaget sedan abrupt byttes ut mot asfalt blev jag faktiskt besviken. Jag kommer att sakna grusvägen i bergen. Fast de orden kommer jag väl att få äta upp i Bolivia.



Gammalt och nytt i Peru (1 977 mil)

Peru Posted on tis, november 02, 2010 13:35:35

När jag tidigare tänkte på Peru tänkte jag på lamor, inkamössor, panflöjter och Anderna. Jag tänkte på Macchu Pichu och andra inkaruiner. Även om jag visste att Peru har fina stränder och bra surfvågor var jag inte alls förberedd på de milslånga tomma sandstränderna som bröts av av små fiskebyar eller tomma semesteranläggningar. Jag hade inte heller sett framför mig den evighetslånga öken som vi körde genom de första dagarna av vår vistelse i Peru. Med jämna mellanrum fanns små byar efter vägen, med hus byggda av bambu eller lera. De lite finare husen av tegel eller betong är nästan alltid färgglatt målade med något politiskt budskap. Rösta på Martínez! Rösta på Chavez! Och till detta tre ikryssade rutor med politikerns tecken så att även den som inte kan läsa förstår budskapet om hur de ska rösta i nästa val. Tecknen kan vara allt från lamor till spadar eller äpplen. Vi fick reda på att om den personen vinner valet så har ägaren till huset större chans att få jobb. Säkert får de lite betalt också för att de upplåter sina husväggar. Det är vanligt att politikerna köper sina röster för att vinna valet, även om det är olagligt.

Mancora är en gammal fiskeby som nästan helt har förvandlats till ett turistparadis med hotellanläggningar så långt ögat når. Vi stannade några nätter i utkanten av Mancora. Stranden är helt fantastisk, kilometer efter kilometer med folktom sandstrand med en och annan surfare och kitesurfare i vattnet. När vi satt i solen på hotellets uteservering och åt en otroligt god ceviche (en av Perus paradrätter, rå marinerad fisk i citron, chili och koriander) till lunch samtidigt som ett gäng valar hoppade omkring och gjorde någon slags improviserad uppvisning rakt framför oss kändes allt riktigt bra. Vi glömde snabbt både kylan i bergen och allt vad träsmak heter…

Peru är ett av de länderna med flest arkeologiska lämningar och en makalös rik historia. Överallt finns gravplatser, ruiner, pyramider och terassodlingar från inkatiden. Skulle vi hinna med att se allt skulle vi definitivt missa planet hem! För att ni ska hänga med i svängarna kommer en snabb presentation av några av folkgrupperna som har lämnat mycket spår efter sig. Mochefolket levde kring 100–800 AD och hade landområden i norra Peru. Mochefolket erövrades av Chimu som hade sin storhetstid kring 900 AD. Deras landområde sträckte sig från Lima till norra Peru. Samtidigt som Moche och Chimufolket härskade längs kusten fanns andra folkgrupper uppe i bergen, exempelvis Chachapoyas. Alla dessa folkgrupper erövrades av inkaindianerna som hade sin storhetstid på 1400 och 1500 talet tills spanjorerna med Francisco Pizarro i spetsen kom och ändrade historien totalt.

Utanför staden Lambayeqe finns gravplatsen för kungen av Sipan, en Mochekung. Guld, silver, ädelstenar, pärlor och keramik från graven, tillsammans med mumien av kungen själv, finns att se på ett riktigt bra museum i Lambayeqe. Lite speciellt för kungen av Sipan var att han inte begravdes ensam utan tillsammans med flera av hans närmaste och mest uppsatta undersåtar, hans fru och två andra kvinnor, ett barn, två lamor och en hund, som alla offrades till hans ära. Tur att det inte är så idag!

Från Lambayeqe körde vi upp i bergen för att se Kuelap där Chachapoyasfolket höll till. Kuelap är en ruinstad som ligger uppe på en bergsrygg på 3000 meters höjd. Chachapoyas betyder faktiskt folket bland molnen. Hit kom Inkaindianerna för att erövra staden men eftersom den har tjugo meter höga murar runtomkring och stup på alla kanter tog det dem flera år innan de lyckades. Man tror att Inkaindianerna levde kvar i staden och tog sig fruar från Chachapoyasfolket eftersom de ansågs vara speciellt attraktiva med blont hår och blå ögon. Man har faktiskt hittat mumier med blont hår och blå ögon, men man vet inte var de kom från. Visa forskare tror att de härstammar från vikingarna, vilket jag tycker är en rolig men kanske inte så trolig teori. Alla byggnaderna som Chachapoyasfolket byggde är runda, medan inkafolket bidrog med rektangulära byggnader. Människorna som dog begravdes i stadsmuren och kikade man in mellan stenarna kunde man se benknotor. I husen har man hittat burar av sten där man födde upp marsvin som redan då användes till föda. Kuelap brukar jämföras med Macchu Pichu, som en fantastisk ruinstad men kanske mest för dess otillgänglighet på klippan. Det var helt klart värt omvägen!