Blog Image

Blogg från en motorcykel

De tusen desviornas väg (2 675 mil)

Bolivia Posted on sön, december 05, 2010 17:52:24

Allt gick inte fullt så smidigt med den nya stötdämparen som det först verkade. Efter att ha väntat några dagar på att bussbolaget Veloz del Norte skulle leverera den från Buenos Aires, kom den så äntligen en lördag. När vi packade upp den verkade det frustrerande nog inte vara den stötdämpare som försäljaren pratat om, utan en helt annan. Frågan var därför om den överhuvudtaget skulle passa hojen? Lösningen blev att vänta ytterligare någon dag för att det skulle bli måndag morgon i Tyskland (vilket blev mitt i mörkaste natten i Argentina) för att kunna ringa tillverkaren, Wilbers, och fråga vad det var för något jag hade köpt. Stötdämparen visade sig passa en 1200 GS Adventure årsmodell 2006, den enda nackdelen var att den inte alls var utrustad med den utlovade starkare fjädern som vi hade behövt på grund av all extra last, utan med en normalstark. Risken var därför att även den nya dämparen skulle dra sin sista suck på de bolivianska vägarna. Några samtal senare lyckades jag dock hitta en starkare fjäder i Santiago de Chile som vi tänkt plocka upp på vägen om några veckor.

När det väl var klart att den skulle passa var det bara att sätta sig med stötdämpare och några få nyinköpta verktyg på nattbussen mot den bolivianska gränsen. Efter ett byte och sammanlagt femton timmars skakig bussfärd kunde man skymta färgerna på de tusentals plastpåsarna i Uyunis nedskräpade utkanter igen. Ett par människor uträttade sina behov sittandes på huk på fälten strax utanför staden, samtidigt som de småpratade med varann. Det hela verkade ju ganska socialt.

Efter att tidigare ha tillbringat nästan en vecka i Uyuni upplevde vi det inte som att vi behövde dra ut på avskedet från ökenstaden. Kvällen fördrevs genom att äta en sista, rykande varm och kryddig lamapizza på favoritrestaurangen Minuteman. Morgonen efter skruvade jag i den nya stötdämparen och med förnyad stuns i hojen, samt med ett visst mått av lättnad hos både mig och Madde, körde vi ut på en av de dammiga grusvägar som leder ut från Uyuni. Planerna att köra direkt mot gränsstaden Villazon gav vi upp för att slippa köpa ännu en stötdämpare (vilket därmed skulle avsluta resan i förtid) och körde istället tillbaka mot Potosi för att ta vägen därifrån till gränsen. Förhoppningsvis skulle den vara något bättre.

I sista stund bestämde vi oss också för ett besök i Sucre, Bolivias andra största stad, tidigare huvudstad, handelscentra och till viss del fortfarande rival till La Paz. Staden skilde sig markant mot vad vi sett hittills med vackra, vita kolonialbyggnader, tjusiga och säkert dyra butiker samt uppklädda, kosmopolitiska människor. På grund av att vägen söderut mot Patagonien börjar locka blev det dock bara en natt i staden och dagen efter begav vi oss tillbaka mot Potosi för att köra mot gränsen.

Vägen mellan Potosi och Villazon är 36 mil lång, varav cirka 20 mil är grusväg. På grund av att man håller på att förbereda grusvägen för asfaltering var även denna i bra skick, jämn och fin. Eftersom vägarbete pågår längs med hela sträckningen, både asfalts- och grusdelarna, känns det som att man för det mesta dock kör på olika långa omledningar, på spanska ”desvias”. I Bolivia tror jag att man kan få smaka på de flesta slags underlag på dessa ”desvias”, allt från djup sand till mer eller mindre kniviga flodövergångar. Bortsett från några få sandhålor var denna väg dock ganska bra. Skulle man ändå frestas att strunta i någon av de oändligt många omledningarna, vilket man gör när man ser den splitter nya och svartglänsande asfaltsvägen ibland bara något femtiotal meter därifrån, får man komma ihåg att det ibland saknas småsaker som man annars tar för givet på de flesta vägar, såsom broar exempelvis…

Eftersom det jag hittills skrivit om Bolivia mestadels handlat om sönderplågade stötdämpare, standarden på vägarna och annat trist kan man kanske tro att Bolivia inte är lika vackert som de tidigare länderna. Inget hade kunnat vara mer fel. I vart fall jag gapar av förundran inne i min stinkande hjälm när jag ser alla majestätiska berg som lyser i gröna, röda och lila nyanser. Det hela är oerhört vackert men högplatån ger också, särskilt i kombination med den syrefattiga luften, ett ganska sterilt och ibland till och med månlandskapslikt intryck.

Efter en händelsefattig men, på grund av underbemanning på den argentinska sidan, ganska tidsödande gränsövergång var vi så i Argentina ännu en gång. Det kändes som att skillnaden jämfört med förra gången var lika stor som mellan dag och natt, bara för att vi denna gång körde hoj. Att åka buss på en motorcykelresa räknas liksom inte.

Landskapet förändrades snabbt när vi påbörjade vår nedstigning från högplatån och för första gången på länge började det dyka upp gröna växter längs med vägen. De lite korkat stirrande lamorna och alpacorna vid sidan av vägarna byttes ut mot lite korkat stirrande biffkor. De mer eller mindre sumpiga grusvägarna förbyttes till asfaltsvägar av en standard som till och med hade gjort en tysk eller österrikare grön av avund. Luften blev så gräddigt tjock av syre att det kändes som om man kunde strunta i att andas helt och hållet och istället ta upp syret genom huden som en insekt. Jag slapp också den sprängande huvudvärk jag haft de senaste dagarna och som jag lite smått började fundera på om den berodde på ett begynnande hjärnödem. Motorcykelns knackiga gång övergick till ett potentare mullrande.

Någon dag senare närmade vi oss dalen ”Quebrada de Cafayate” i vilken byn med samma namn ligger. Om det är byn som namngett dalen eller tvärtom har jag ingen som helst aning om. Klipporna som tornade upp sig runtomkring oss varierade i färg, från ljusrött till mörkt blodrött, och verkade anta alla möjliga skepnader utom just alldaglig klippform. Det hela var så snyggt att jag riskerade att köra i diket och för ovanlighetens skull stannade vi därför riktigt ofta för att ta foton. Floddalen lite längre ned ringlade sig som en grön orm mellan bergen, trots att landskapet var torrt och sandigt. Lägg därtill att Cafayate är ett av Argentinas bästa vindistrikt och man har enligt min mening rena Edens lustgård.

För att kunna besöka några av de hundratals vingårdarna i området hyrde vi cyklar. Tydligen ingick det också en svart dobermanliknande hund i priset eftersom en sådan troget följde med oss redan från uthyraren och i ett par mil runtomkring på landsbygden, mitt i den stekande middagssolen. Hela tiden sprang den glatt viftande på svansen om än med tungan så långt ned att den nästan höll på att snubbla på den. Efter en nedförsbacke vred jag på höger handtag och blev lite förvånad (och irriterad) när det inte hände något. Då vet man att man har kört mycket hoj… De flesta av vinerna var riktigt goda och provningarna var antingen gratis eller kostade en symbolisk summa. Området lämpar sig tydligen bra för odling av druvsorterna Malbec och den enda inhemska druvsorten, Torrontés, som resulterar i vita, mycket fruktiga viner. Vi fastnade särskilt för El Estecos ”Don Pedro Torrontés”, Yacochuyas ”Malbec” och Etcharts ”Etchart Privado Torrontés”. Synd att utrymmet för att ta med sig vinflaskor är lite begränsat på motorcykel. Fast vem behöver underkläder egentligen?

Vårt värdpar på ”Hospedaje Las Pircas” var några år äldre än vi, hjälpsamma, trevliga och besatt ett stort mått av humor. Oscar var ursprungligen från Bolivia och Mirjam från Argentina. När vi kom tillbaka från en av vinprovningarna undrade Oscar vad vi tyckte om det hela, med ett brett leende under mustaschen och den rejält tilltagna laddningen av cocablad. Han berättade att motorcykelresenärerna som kommer till Cafayate blivit många fler efter filmen ”Dagbok från en motorcykel” om Che Guevaras resor i Latinamerika. På väggen bakom oss hängde en tavla med fyra fotografier av densamme i olika slags situationer. Vi pratar vidare om Ches tid i Bolivia och Oscar berättar att han en gång träffat mannen som sköt honom, numera en ganska högt uppsatt militär i den Bolivianska armén. ”Han berättade att det fortfarande var personer som letade efter honom, att de efter så många år fortfarande ville ha ihjäl honom. Enligt sin egen uppfattning var han bara en ung, menig soldat som inte vågade göra annat än att lyda order. Han blev åtsagd att gå in och skjuta mannen i skjulet och det gjorde han”.

Efter tre avkopplande dagar i Cafayate begav vi oss söderut igen, mot Córdoba. Någonstans mitt emellan tältade vi på en camping som var helt öde, bortsett från ett helt gäng hundar som höll oss vakna större delen av natten med sitt skällande. Landskapet varierade kraftigt, från gröna skogar till saltöknar. Vi fick också en liten påminnelse om hur klimatet varit tidigare på resan när temperaturen steg till dallrande 40 grader. Nu är vi i vart fall framme i den pulserande storstaden Córdoba, med en befolkning på en och en halv miljon. På måndag skall hojen få lite välbehövd uppmärksamhet av BMW-mekanikern Ricardo, som av sina anställda kallas ”Den bäste mekaren denna sidan Darién Gap”. Under tiden skall vi ägna oss åt favoritsysselsättningen i Argentina, äta stekar och prova vin. Madde hotar också med någon form av tangolektioner.



Utan fjädring i Uyuni (2 376 mil)

Bolivia Posted on lör, november 20, 2010 16:53:59

Bortsett från att nästan ha blivit manglade av en ouppmärksam lastbilschaufför, var den cirka sju timmar långa körningen mellan La Paz och Potosi ganska händelselös. Vägen var asfalterad och bjöd närmre Potosi på ganska vidunderliga utsikter. Som lök på laxen hittade vi också en bensinmack längs med vägen där ägaren kunde ta gift på att bensinen var direktimporterad finbensin utan bly från Peru.

Potosi, som för övrigt är världens högst belägna stad på 4 070 meter över havet, präglas av den gruvdrift som har skett i silvergruvan i stadens utkanter sedan århundraden. För de som känner sig hågade, och inte bryr sig om de höga halterna av bland annat asbest- och silikondamm, finns det organiserade turer ner i gruvan. Gruvdriften sker numera i kooperativform och förhoppningsvis håller förhållandena på att förbättras, även om gruvarbetare fortfarande inte förväntas leva i mer än tio år efter sin anställning. Tanken är skrämmande.

Efter blixtvisiten i Potosi styrde vi valfisken, som jag numera börjat tänka på den lastade hojen som, mot Uyuni, där en av världens största saltöknar finns. En hjälpsam polis upplyste oss om att man precis bytt ut den tidigare riktigt dåliga vägen mot en fin asfaltsväg, alla de 210 kilometerna, vilket vi blev glatt överraskade av. Jag blev faktiskt ett stänk besviken också, vilket så här i efterhand nästan blir lite komiskt. Vi borde ha vetat bättre. Den första tredjedelen var vägen precis så nylagd och fin som polisen utlovat. Därefter var man inte färdig med arbetet och ledde därför om trafiken i flera mil. Till en början var även de vägarna ganska bra, med ganska hårt grus som underlag, men blev successivt sandigare och sandigare. På vissa ställen hade sanden ansamlats till cirka en halvmeters djup och vi körde omkull ett par gånger. För mig är djup sand bland det värsta man kan köra på med motorcykel. Sättet att göra det på är att stå upp, förflytta tyngdpunkten något bakåt och med ganska högt varvtal gasa sig igenom de djupaste partierna, vilket inte känns helt naturligt när man balanserar på toppen av något som med passagerare, packning och fulltankad väger nästan 450 kg och har en yta mot marken som motsvarar två tändsticksaskar. Framhjulet åker hit och dit som en smörklick i en het stekpanna och det känns som om det håller på att gå åt skogen mest hela tiden, men faktum är att farten ger en viss stabilitet. Mot slutet av dagen tyckte jag att jag hade fått någorlunda kläm på det hela. Därmed inte sagt att jag inte uppskattade den mer ”vanliga” grusvägen den sista biten in i Uyuni.

Redan flera kilometer innan ökenstaden började landskapet fyllas med skräp, mestadels använda plastpåsar. Bortsett från de fyra, fem mest centrala kvarteren som är samlingsplats för turistgrupperna, vilka rödbrända av den starka solen antingen var på väg till eller precis anlänt från saltöknen, kändes den dammiga staden nästan kulissartad och öde. Efter att ha tillbringat en dag i öknen, med vyer som i all sin skönhet verkade hemmahörande på någon annan planet, kändes det därför ganska bra att lämna Uyuni och köra mot Villazon vid gränsen till Argentina.

Ägaren till restaurangen ”Minuteman” där vi åt frukost, och där man för övrigt kan äta världens godaste och kanske enda lama-pizza, varnade oss för att vägen de första 40 kilometerna skulle vara riktigt, riktigt dålig. Han skojade inte. Vissa partier av vägen hade fått en testbana för bilfjädring att likna ett biljardbord. Jag började också fundera på hur väl fastsatta inre organ egentligen är eftersom det mesta verkade hoppa runt därinne. Efter cirka 45 minuter blev vägen bättre och jag stannade för att kontrollera framrutan som såg ut att ha lossnat. I samma ögonblick som jag fällde ned sidostödet började det ryka kraftigt från bakre delen av motorcykeln och i någon sekund funderade jag på om den faktiskt tänkt börja brinna. Så fort jag klivit av såg jag att röken förorsakades av den bakre stötdämparen som gett upp andan och höll på att spruta olja över det heta avgasröret. Uppgivet kunde jag bara stå vid sidan av och se den förblöda i en stor pöl i gruset. Inte bra.

Det enda som fanns att göra var att försöka ta sig tillbaka till Uyuni. Eftersom motorcykeln numera inte hade någon bakre stötdämpare kom vi fram till att det bästa hade varit om Madde fick lift med någon in till staden tillsammans med packningen. Jag skulle krypköra tillbaka med den olastade motorcykeln. Den svaga delen av planen visade sig vara att vägen inte var så trafikerad som vi hade hoppats på. Faktum var att den inte verkade vara trafikerad alls. Med hjälp av motorcykeln, ett däck och en av jackorna byggde vi ett solskydd och satte oss i gruset. På grund av det tunna ozonlagret och den höga höjden rekommenderar man inte vistelser i solen på mer än sju minuter per dag.

Efter en timme kunde vi inte tro den otroliga tur vi hade när inte mindre än tre lastbilar dök upp vid den dallrande horisonten. När de kom närmre ställde vi oss mitt i vägen och viftade med armarna. Madde ropade också: ”Ayuda, por favor!”. De två första förarna tittade inte ens åt vårt håll när vi blev tvungna att mer eller mindre kasta oss åt sidan. Den tredje gav oss en avmätt blick genom sidorutan innan han körde förbi i ett moln av damm. Det blev en hel del både sagda och outsagda fula ord om de tre lastbilschaufförerna. Vi fick njuta av ytterligare en kvalitetstimme i gruset innan nästa fordon dök upp. Den här gången rörde det sig om två äldre herrar i en gammal pickup. Tydligen hade de en sundare inställning till att hjälpa folk med oanvändbara fordon mitt ute i öknen eftersom de stannade. I och för sig gav vi deras medmänsklighet en knuff i rätt riktning genom att inte flytta oss ur vägen, men ändå.

Efter det att Madde, packningen och de ofrivilliga samariterna försvunnit påbörjade jag min återfärd till Uyuni i svindlande 15 km/t. Jag upptäckte att det faktiskt nästan är svårare att krypköra än att köra i normal fart på löst underlag. Dessutom får man ett helt annat perspektiv när man färdas i sådana hastigheter. Jag hann se så mycket mer: bergen i horisonten som aldrig verkade komma närmre, kyrkogården mitt ute i ingenstans med de skräpbeklädda korsen, de små vindpinade buskarna, den stora och fullständigt tokiga hunden som nu helt plötsligt kunde hinna ikapp motorcykeln, de låga sanddynerna, stenarna av olika storlek och form, sandkornen m.m. Det tog mig nästan två och en halv timme att komma tillbaka. När jag rullade in hojen på hotellet anklagade städerskan mig för att tidigare ha tagit med mig de fula, håliga och urtvättade handdukarna. Hade jag inte varit så trött hade jag skrattat.

Efter någon dags efterforskning visade det sig att det sannolikt inte fanns några bakre stötdämpare till BMW-motorcyklar i Bolivia, däremot skulle det finnas någon som påstod sig kunna laga sådana i Salta, Argentina. Efter att ha skruvat ur stötdämparen begav vi oss därför, såsom tåg- och bussresenärer, till Argentina. Hojen fick stanna kvar i Bolivia.

Ganska snart efter att vi passerat gränsen infann sig en helt irrationell och lite löjlig känsla. Det kändes som att jag hittat hem. Det beror nog inte bara på stekarna på ett halvt kilo för cirka 35 kr, som är så möra att man bara behöver luta kniven lite lätt mot dem för att skära av en bit, eller de riktigt bra vinerna för cirka 6o kr (alltsammans restaurangpriser), utan även de ljumma kvällarna, vänliga människorna och det myllrande livet på alla gator och uteserveringar. Argentina verkar vara ett riktigt trevligt land.

Tyvärr visade det sig att stötdämparen var bortom all räddning till och med i händerna på stötdämpargurun i Tucumán (han visade sig hålla hus i en stad lite längre söderut). Eftersom en ny stötdämpare kan ta tre till fyra veckor att beställa från Tyskland, var det därför riktigt goda nyheter när jag lyckades hitta ett företag i Buenos Aires som hade inte mindre än tre olika slags stötdämpare som skulle passa en BMW R 1200 GS Adventure, årsmodell 2006. Den tråkiga nyheten i sammanhanget var att de skulle kosta 10 000 kr för en originalstötdämpare, 11 000 kr för en Wilbers och 13 500 kr för en Öhlins. Tack och lov satt jag ned när jag fick priserna. Det blev vidare ett svårt val. Originalstötdämparen var uppenbarligen inte anpassad att tåla så tung vikt på så dåliga vägar, vilket kanske inte är så konstigt. En tysk i Salta, som anordnat äventyrsresor med BMW-motorcyklar i flera år, rekommenderade mig dessutom att köpa något annat än originalstötdämparen. Eftersom stötdämparen från Öhlins, enligt Öhlins själva, egentligen behövde en starkare fjäder för sådana belastningar och någon sådan inte verkade finnas i Argentina, föll valet på stötdämparen från Wilbers. Den är redan anpassad för tyngre last och allt jag läst på motorcykelforumen på nätet tyder dessutom på att den skall vara riktigt bra. Förhoppningsvis kommer den att hålla resten av vägen. Om inte kanske ni får se oss i Sverige tidigare än planerat.

Under tiden som vi väntar på leveransen av den nya stötdämparen tänker jag proppa i mig så många stekar jag bara hinner. Efter åtminstone fem magsjukor har jag blivit klädsamt smal. Lite som en vandrande pinne.



Inget är lätt i La Paz och ”Dödens väg” (2 310 mil)

Bolivia Posted on tis, november 16, 2010 19:00:52

Från den lilla och vackra, men med turister och turisthotell belamrade, staden Copacabana vid Titicacasjöns södra strand tar det bara några timmar att nå La Paz. Eftersom båda städerna ligger högt, ca 3 800 m respektive ca 3 600 m, finns det ingen större höjdskillnad som kan ta tid att beta av. Vägen är dessutom asfalterad och var inte överdrivet trafikerad. Det sistnämnda förändrades dock snabbt så snart vi nådde de ganska sjaviga utkanterna av staden. Mitt första intryck av La Paz var de enorma mängder vita minibussar som spydde ut svarta moln av halvförbränd diesel, parkerade mitt i vägen utan förvarning, trängdes och tutade oupphörligt. En kamikazepilot hade blivit tårögd av beundran inför deras sätt att hänsynslöst plöja fram i den täta trafiken. Mitt i denna vita störtflod försökte vi snirkla oss fram till vårt vandrarhem utan att bli alltför tillplattade.

En liten den av den första dagen i huvudstaden tänkte vi ägna åt att byta däck till de nya off road-däcken, hitta en bensinmack med blyfri bensin och köpa en reservdunk, eftersom vi hört att hitta bensin på vissa delar av landsbygden är som att vinna högsta vinsten på Lotto. Detta borde ju inte ta mer än två, tre timmar tänkte jag. Så här i efterhand har jag Jethro Tulls gamla slagdänga ”Nothing is Easy” spelandes i huvudet när jag tänker på den dagen. I ärlighetens namn får jag väl ta på mig en del av skulden till att däckbytet tog lång tid, eftersom jag tydligen fått med mig fel storlek på torx-nyckeln som skulle användas till att skruva av bakhjulet. Hursomhelst fick större delen av förmiddagen ägnas åt att försöka hitta en däckfirma med torx-nycklar. Sedan tog själva däckbytet av någon anledning flera timmar och vi var inte klara förrän klockan fem. Efter det åkte vi kors och tvärs över La Paz för att hitta plastdunkar (riktiga bensindunkar var nästan helt omöjligt att hitta fick vi veta på däckfirman). Jag tror att jag var inne i ett tjugotal affärer i olika delar av staden, utan framgång. Samtidigt letade vi efter en bensinmack som sålde någon annan bensin än 84-oktanig med rikliga mängder bly. Tack vare alla hjälpsamma människor, bland annat ett motorcykelbud från Burger King som körde framför oss genom halva staden, hittade vi till slut den enda bensinmacken i La Paz som vanligtvis brukar ha ”finbensin”. Macken ligger snett mitt emot presidentens, Evo Morales, bostadshus och man är därför nästan tvungen att tillhandahålla den bättre bensinen, om det skulle vara så att någon av presidentens chaufförer skulle komma dit för att tanka. Tack och lov hade de en skvätt kvar av finsmakarbensinen även till oss. Plastdunkarna verkade det dock vara svårare med. Jag fick en idé om att de kunde finnas på stormarknader eftersom vatten ofta säljs i större dunkar, fast här i Bolivia verkar det enbart vara flaskor som gäller. Till slut fick vi köpa två använda (och upptäckte vi senare, läckande) oljedunkar på en bilfirma. Alltsammans hade tagit närmare tolv timmar. Fast om man skall se det från den ljusa sidan fick vi ju se mycket av La Paz.

Strax utanför huvudstaden, bara ett par timmar med motorcykel eller bil, finns den ökända ”Camino de las Yungas” eller ”Dödens väg”. Vägen är en smal, slingrig grusväg som, sedd från La Paz-hållet, ålar sig österut bland bergen. Början av vägen ligger på samma höjd som La Paz och rinner till slut, några tusentals meter längre ned, ut i den lilla staden Coroico som utgör porten till Amazonas. För några år sedan ansågs vägen vara en av de farligaste i världen, antagligen på grund av att en smal grusväg i bergen inte är så bra i kombination med en stor mängd tung trafik. Det är nästan svårt att föreställa sig hur man kan ha kört stora lastbilar där, även utan möte med kollegor på väg åt andra hållet. Om man vill se hur det såg ut tidigare kan man titta på ”Top Gears” Bolivia-avsnitt. Åtminstone jag blir lite lätt svettig i handflatorna. Sedan 2007 kan man istället välja en ny, asfalterad och betydligt säkrare väg, vilket gjort att ”Dödens väg” numera nästan uteslutande används av gringos på mountainbike. Detta innebär dock inte att olyckorna upphört. Tydligen är det inte helt ovanligt att cyklister glider över kanten. Trots detta bestämde vi oss för att ta en tur med motorcykeln på vägen. Varför? Anledningarna var dels att vi hört att vägen skall vara helt otroligt vacker, trots sitt tragiska förflutna, och dels att både jag och Madde blev ganska nyfikna på hur vägen egentligen är. För säkerhets skull tänkte vi dock köra uppför, från Coroico och mot La Paz. Anledningen till detta är att vänstertrafik gäller på ”Dödens väg” för att de som kör närmast kanten skall kunna kika ut genom bilrutan och se hur nära avgrunden hjulen är. Om man kör uppför har man därför lyxen att få vara närmast klippan. I teorin.

Utrustade med de nya off road-däcken, numera på hjulen och inte på pakethållaren, och med bensintanken full av oblyad ”Premium” körde vi iväg mot Coroico. Den nya asfaltsvägen var faktiskt ganska vacker, med istappsbeklädda klippor utmed sidorna. Jag blev också lite nöjd när jag upptäckte att de nya däcken inte var så dumma att köra på asfalt med som jag hade befarat. Under den sista halvtimmens körning uppför berget till Coroico byttes asfaltsvägen ut mot en smal kullerstensväg som, förutom att vara ganska tråkig att köra på, måste ha varit en rent elände att anlägga.

Efter att ha frågat oss fram i den lilla byn, som jag utan någon uppenbar anledning tyckte liknade en österrikisk alpby, hittade vi till slut början, eller slutet om man kommer från andra hållet, på den ökända vägen. Efter någon halvtimmes körning svävade vägen högt över dalen och vid vissa partier var stupen faktiskt så branta som man föreställt sig. Särskilt i kurvorna smalnade vägen av och var ibland inte bredare än att bara en bil fick plats i taget. Underlaget var dock jämt och fint för det mesta. Med undantag för de få och små vattenfallen, som smattrade på hjälmen när vi körde under dem, var det också torrt. Vägen var vacker och bjöd på hisnande utsikter. Det vackra var dock svårt att uppskatta på grund av alla kors som satts ut för att märka ut platserna för dödsolyckorna och som förekom särskilt ofta i de skarpa kurvorna. Senare fick vi också berättat för oss att ”Dödens väg” även använts av en tidigare diktator (jag fick tyvärr inte namnet) som, när han insett att han skulle förlora det första öppna valet, kört upp samtliga fyra oppositionsledare dit och låtit kasta ned dem. Begreppet valfusk får en helt ny innebörd.

För att undvika överraskningar tutade jag i princip innan varenda skymd kurva och jag tror att jag använde signalhornet fler gånger under en timme där än vad jag gjort under hela mitt liv. Vi mötte dock bara några bilar och ett par bussar på vår väg uppför. Däremot kom det flera stora klungor med cyklister på väg åt andra hållet. Cirka var femte glömde bort att det var vänstertrafik som gällde och i några fall blev vi stående hjul mot hjul.

De som köper en cykeltur får en t-shirt med texten ”Jag överlevde Dödens väg”. För att vara helt ärlig tycker jag inte att vägen är vare sig bättre eller sämre än många andra vägar man stöter på i Latinamerika. Kanske hade det istället varit mer passande med ”Jag överlevde stadstrafiken i La Paz”.