Blog Image

Blogg från en motorcykel

Gästfrihet i Argentina (3 796 mil)

Argentina/Chile Posted on ons, mars 23, 2011 14:49:41

Efter en månad i vår hyrda lägenhet i San Telmo, Buenos Aires, började vi klättra på väggarna. Trots att Buenos Aires är en fantastiskt stad så var det definitivt dags att dra vidare. Den sista veckan upptäckte vi att vi omedvetet mer och mer hamnade i parker och på hamnpromenaden i Puerto Madero. Vi började köra på utflykter med hojen längre och längre bort från storstadsbruset och känslan när vi återigen kunde andas frisk luft utan avgaser och köra omkring på småvägar bland gröna ängar och skogar gjorde att vi så smått började inse att vi är mer ”pålandetmänniskor” än storstadsmänniskor. På morgonen den sjuttonde februari lastade vi på all packning på motorcykeln igen och lämnade Buenos Aires. Vi hade en månad på oss att köra upp i Paraguay, Brasilien och Uruguay innan vi behövde vara tillbaka igen för att flyga hem motorcykeln och oss

Himlen var klarblå och solen sken, när vi körde norrut mot staden Paraná. Landskapet kring oss bestod av odlade fält, ängar med betande kor, lummiga skogar, eucalyptusträd som doftade gott, och ibland såg vi gauchos som till häst föste ihop stora hjordar av boskap eller kontrollerade stängslen. Stora estancior löste av varandra när vi rullade fram mil efter mil, sprudlande av lycka över att vara på väg igen.

Vi har ofta träffat på vänliga människor som bjudit hem oss eller lämnat sitt telefonnummer för att vi skulle kunna ringa när vi hade vägarna förbi eller om vi hade några problem. Oftast har vi varit på väg någon annanstans, eller det har av någon annan anledning inte blivit av. Eller så är det typiskt svenskt att inte vilja tränga sig på, och vara till besvär. När vi körde från Ushuaia mot Buenos Aires träffade vi längs vägkanten på en annan motorcyklist från Paraná som bjöd hem oss, och när vi kom fram ringde vi faktiskt upp honom. Trots att vi bara hade träffats under en kort stund slutade det med att han bjöd oss på middag på en restaurang den kvällen. Vi fick en grundlig sightseeing av ”Paraná by night”, och nästa dag blev vi hembjudna för att träffa hans familj och äta en riktig argentinsk parilla. Nu började vi förstå varför mannen vid köttdisken på saluhallen i San Telmo suckade varje gång vi beställde 400 gram kött. Vid en argentinsk parilla räknar man nämligen med att grilla minst ett halvkilo kött per person. Vi åt och åt av den fantastiskt goda maten tills vi nästan storknade, och till det öppnades en fin flaska rött vin som länge sparats till ett speciellt tillfälle. Nästan hela familjen var samlade, med farmor och söner, och vi hade en jättetrevlig dag. Gästfriheten var enorm och vi blev så positivt överraskade av att någon glatt gör sig så mycket besvär för två smutsiga motorcyklister som han bara träffat och pratat med några minuter. Det var helt underbart och vi kunde inte låta bli att undra över om detta skulle kunna hända hemma i Sverige. Vi var välkomna att stanna hur länge vi ville, men vi kände ändå att vi ville komma vidare. Vi hade siktet inställt på karnevalen i Encarnacion i Paraguay och för att hinna dit i tid så packade vi på motorcykeln igen och blev guidade ut ur staden. Ett stort tack till familjen Rios för all vänlighet och enorma gästfrihet!



Buenos Aires (3 744 mil)

Argentina/Chile Posted on tor, februari 17, 2011 00:11:58

Buenos Aires. Hur i hela friden ska man kunna beskriva Buenos Aires på ett rättvist sätt? Ska man börja i centrum, med breda avenyer kantade med gigantiska och pampiga byggnader med statyer och kolonner? Den ståtliga obelisken som blivit ett kännetecken för Buenos Aires? Den pampiga, magnifika Teatro Colon med kristallkronor och röda sammetsstolar, som har hänfört besökare sedan den öppnade 1908, med operor och konserter i världsklass? Ska man beskriva den oerhört vackra Catedral Metropolitana som står ut mot alla andra vackra katedraler med sitt fantastiska mosaikgolv? Ska man fortsätta berätta om det sofistikerade palatset Casa Rosada, där man fortfarande kan ana Evita Peron stå på balkongen och vinka till sitt folk, till tonerna av Abbas Don´t cry for me argentina….. Eller blandar jag ihop det med filmen, kanske? Till värdelöst vetande här, så är faktiskt presidentpalatset ritat av den svenskfödde arkitekten Henrik Åberg… Ska man berätta om de hemlösa stackarna som slagit upp sitt läger ett halvt kvarter från presidentpalatset? Eller dem som sover på sina madrasser i parken framför fantastiskt vackra Palacio Del Congreso? Ska man berätta om cafeet från 1858, där man fortfarande serverar kaffe med ett stänk av tango, som man gjorde då? Eller om Starbucks, McDonalds, Dior och Rolex? Eller ska man försöka hitta Buenos Aires själ? Och ska man göra det, då tror jag att man får bege sig från affärscentrum, där alla stora europeiska storstadsbyggnader ligger, där alla utländska företag har sina kontor, och alla amerikanska kaffekedjorna har nästlat sig in i var sitt kvarter.

Man får bege sig bortom Puerto Madero, som i och för sig är ganska trevligt, med sina hippa restauranger som ockuperat de gamla lagerbyggnaderna i tegel längs promenadstråken runt de gamla hamnbassängerna, och lyxlägenheter med gigantiska balkonger och terasser i nybyggda spegelblanka höghus. Puerto Madero som gränsar till naturområdet Costanera Sur, en oas i storstaden. (Och som började brinna när jag promenerade där – jag menar en riktig skogsbrand – och jag lovar – jag smygrökte inte! Säkert tjugo brandbilar kom dit, har aldrig sett så många på en gång. Men det är en annan historia. Nu letar vi efter Buenos Aires själ.)

Jag tror inte heller man hittar Buenos Aires själ i Recoleta, stadsdelen norr om centrum. Recoleta som idag är den fina stadsdelen om nu Puerto Madero är den hippa. Fina gamla kolonialhyreshus trängs med nybyggda lyxvåningar kring parkerna med stora fontäner och statyer, och små gräsmattor där damer i Diordräkter, stora mörka Gucchisolglasögon, Manolo Blahnikstilettos och Luis Vuittonväskor rastar sina toypudlar. Om de inte anlitar en hundrastare förstås. Det borde vara bra business, om man ser till att de går omkring med tolv, femton hundar i koppel samtidigt. Jag undrar bara vad som skulle hända om så att säga en av hundarna skulle bli jättesugen på att jaga livet ur en katt som så självsäkert spatserade förbi med svansen i vädret. Skulle man strax få se en kattstackare rusa fram på trottoaren med femton hundar efter sig, släpande på en stackars hundrastare bakom sig? Jag kan precis se det framför mig… Och katten hade så klart klarat sig galant.

En av Buenos Aires stora turistattraktioner är faktiskt kyrkogården i Recoleta där alla med någon gnutta blått blod eller på något vis framstående Porteño, som Buenos Airesborna kallas, har blivit begravd. Eller rättare sagt alla med en riktigt stor skattkista, fett bankkonto eller tjock madrass. Kommer ni ihåg att jag berättade om kyrkogården i Rio Grande? Den med alpstugorna med gardiner och småkyrkorna? Här handlar det mer om marmormausoleum modell större eller ännu större. Här är det inte små minikyrkor, utan kompletta tempel eller katedraler som man kan placera sin kista i. De var alla väldigt vackra, det var stämningsfullt på något vis att promenera omkring bland gravarna men samtidigt fick man en litet stänk av dåligt samvete. Att gravar har blivit en turistattraktion. Såklart var den största attraktionen Evita Perons grav, och det var faktiskt kö för att nå fram. Grannmausoleumet till höger om Evitas familjegrav var faktiskt tom och till salu. Så om någon önskar bli begravd med fint sällskap kanske det är läge att slå till… Vit marmor och lite lagom med krusiduller.

Men jakten på Buenos Aires själ, den går vidare. Bortom Recoleta hittar man Palermo, en av de största stadsdelarna som i sin tur delas in i bla Palermo Hollywood och Palermo Soho. Här är populärt att bo, inte så dyrt som Recoleta eller Puerto Madero, men ändå ett någorlunda lugnt och ”säkert” område. Kolonialhus trängs med större bostadshus, det finns massor av trendiga butiker, barer, cafeer och restauranger att välja på. Även här ser man hundrastarna med sin flock av hundar. Stora genomfartsleder med tolv filer – i vardera riktning – löper genom stadsdelen, här som överallt annars. I rondellerna och korsningarna står stora statyer och en och annan fontän. Men Palermos skatt är ändå parkerna. Här finns Jardin Botanico Carlos Thays som är perfekt för en promenad. Här finns Rosedal med alla sina vackra rosor som ger en söt, tung blomdoft som ett välkommet andningshål från alla avgaser. Här finns Japanska trädgården med sina bonsaiträd och karpdammar med små broar över. Här finns gigantiska parker att jogga, ha picknick eller spela fotboll i. Och kan man inte verkligen spela bra fotboll ska man inte fråga om man får vara med och spela. I Argentina är fotboll blodigt allvar. Här finns parker med små sjöar att ro i, poloarenor, hästkapplöpningsbanor, zoo… Ja, ni fattar. I Palermo finns allt som omfattar någon sort av gräs eller grönt. Men kanske inte Buenos Aires själ. Vi letar vidare. Det finns gott om stadsdelar att välja på, 47 stycken om man ska vara exakt.

La Boca. De gamla arbetarkvarteren som ligger längs Rio Riachuelo. Det var hit de italienska immigranterna från Genoa först landade. Det är idag en av de fattigare stadsdelarna med hög kriminalitet där guideboken varnar för att ”gå utanför turiststråken”. Turistattraktionerna består av några kvarter med fantastiska hus. Tvåvåningshus i sten, trä och plåt målade i regnbågens alla färger. Och då menar jag inte ett hus i rött, ett i grönt, ett i gult, utan ett och samma hus är målat i massor av olika färger. De mest färglada kvarteren i hela Buenos Aires. Och till detta kommer massor av restauranger med tangouppvisningar och gamla bordeller som idag är barer med gammaldags känsla. Längs trottoaren står konstnärer och försöker sälja sina oljemålningar av La Boca. Vid vattnet har man byggt upp en stor scen och dansbana med tangolektioner. De som inte vågar vara med själva (det vill säga vi) kan se dom andra stackars nybörjarna svettas och trampa varandra på tårna på storbildsteven som hänger ovanför. Mmmm, kanske börjar likna något. Jag gillar La Boca på något konstigt vis. Turistkvarteren blir alldeles för mycket, men utanför ser man fortfarande samma hus, samma färger men här är de blekta av tiden och färgen har flagnat. Hela familjer sitter ute på trottoaren på kvällarna och umgås med grannfamiljen. Barnen är ute och spelar fotboll på det lilla torget som skuggas av höga träd. Här springer hundarna lösa på gatan och man ser inte skymten av någon hundrastare. Vilket i och för sig medför fler ”olyckor” på gatan, vilket i sin tur gör att man inte ser så mycket av de vackra byggnaderna överhuvudtaget utan att man mest stirrar blint ned på trottoaren och kryssar mellan hundbajsarna. Min taktik är att speja av trottoaren typ tjugo steg framåt, titta upp på omgivningarna i tjugo steg och sen tillbaka till spejandet. Det har fungerat så här långt.

Jag har börjat inse att tango är en viktig ingrediens i den stora grytan Buenos Aires, vilket leder oss till Buedo. Också en gammal stadsdel med stora vackra byggnader, breda avenyer, gott om gamla klassiska grillrestauranger, parillor, med gigantiska stekar, barer med en fyrtiotalskänsla och tangoställen dit jag tror argentinarna går för att dansa. Inte bara tangoshower för turisterna med andra ord. Men Buedo känns ändå inte så personligt, och det är inte heller riktigt vad vi letar efter. Vi har nu rört oss i en cirkel runt den äldsta stadsdelen, San Telmo. Här bodde de rikaste familjerna på 1800-talet i stora, vackra hus med mycket krusiduller och stuckaturer på. På 1870-talet övergavs området efter härjningar av Gula febern. De stora lägenheterna styckades upp och såldes billigt. Hyrorna var låga och detta lockade till sig immigranter, poeter, författare och konstnärer. Idag är några av byggnaderna utbytta mot mer moderna (läs ungefär 60-tal), klossar till höghus som bryter upp mot dom gamla kolonialhusen. En del av de gamla husen är restaurerade och målade, medan andra flagnar och nästan faller samman. Ofta ser man färgglad graffitti på murarna eller de mer förfallna husen. Längs de smala kullerstensgatorna säljs frukter och grönsaker hos den lokala grönsakshandlaren. Vill man köpa kött går man till saluhallen eller till slaktaren på hörnet. Här trängs butiker som säljer tangoskor och tangokläder med antikvariat, antikaffärer och en och annan souvenirbutik. Det finns gott om tangoskolor, milongor där man dansar och restauranger med tangouppvisningar. Här finns små kvarterspubar där ”de stora tangomusikerna” satt och spelade och sjöng. Här hittar man baren där Che Guevara satt och planerade sin motorcykelresa genom Sydamerika. På torget Plaza Dorrego, som täcks av uteserveringar, kan man avnjuta tangouppvisning efter tangouppvisning till sitt kaffe. På söndagarna sjuder hela San Telmo av liv då varenda gata fylls med antikviteter, gatumusikanter, marknadsstånd med allsköns prylar, dansuppvisningar, spontana trumshower, och ungefär varenda turist som befinner sig i stan den dagen. Uteserveringarna och restaurangerna fylls upp av törstiga och hungriga söndagsfirare. En vanlig vardag är det betydligt lugnare och man kan spendera många timmar på att strosa omkring, och se farbröderna sitta i parken och spela schack. Turistigt eller inte, men jag tror att vi hittat något nu. Jag tror inte att det är Buenos Aires själ som vi nu letat efter, utan kanske dess hjärta.

För att hitta Buenos Aires själ har jag nu insett att vi nog får lägga ihop alltsammans. Stadsdelarna som jag har berättat om, de glänsande spegelhöghusen som speglar sig i hamnbassängerna, de ruffiga kåkstäderna mellan järnvägen och motorvägen där det hänger tvätt på tork på vägräcket. De fina villakvarteren i några av förorterna, Chinatown i stadsdelen Belgrano. Familjerna som sitter på parkbänken och dricker sitt mate, gubbarna som sitter på kvartersfiket och dricker en kopp kaffe. Lägg till tangodansarna som ger uppvisningar framför shoppingcentrat Galerias Pacifico, shoppingcentrat med den finaste takmålningen jag någonsin sett i ett shoppingcentra, och de hemlösa människorna som sover på kartonger i parken bredvid vår lägenhet. Lägg till glada, festande människor som alla älskar sitt Buenos Aires, staden som aldrig sover. Lägg till doften av storstad med avgaser, stanken av sopor, doften av nybakat bröd från bageriet, doften av grillat kött från kvartersrestaurangen och doften av blommor från gatuförsäljaren. Lägg till ljudet av tangomusik, barn som leker, gatuförsäljare som hojtar om sina varor, högljudda diskussioner på spanska, och det konstanta bruset av trafiken i bakgrunden. Lägg till smaken av vin. Då tror jag att man har hittat Buenos Aires själ!



Norrut som omväxling (3714 mil)

Argentina/Chile Posted on fre, januari 28, 2011 19:52:39

Enligt mannen som äger hotellet vi bodde på i Ushuaia har de i snitt fem varma och soliga dagar per år. Resten av sommardagarna är mulna, regniga, dimmiga och kyliga. Hur resten av året är vågar jag inte ens tänka på. Med sagolik tur prickade vi nog in alla de där soliga dagarna och vi fick bara några korta regnskurar på oss. Efter att ha spenderat årets första dagar i världens sydligast belägna stad började vi köra norrut igen, mot Buenos Aires. Efter att ha kört söderut i över 7 månader kändes det lite konstigt att nu vara på väg åt andra hållet och det började nästan kännas som om vi var på väg hem igen, och att resan snart skulle vara slut. Vi fick påminna oss själva om att det fortfarande var flera månader kvar tills dess, och att vi fortfarande hade mycket kvar att uppleva.

Fiskevattnen i Tierra del Fuego ska vara några av världens bästa för öring och på vägen från Ushuaia stannade vi till vid några ställen för att prova fiskelyckan. Vid Lago Escondido, den gömda sjön, hade vi tur med både väder, fiskelycka och tältplats och vi fick äta den där öringen som vi hade planerat som julmiddag, fast lite försenat. Senare fick vi reda på att den som vi tyckte var en vackert belägen och pittoresk sjö var en av traktens mysterier. Flera fiskare och även några av traktens ungdomar har drunknat i sjön och aldrig flutit upp. Hade jag vetat det tidigare hade vi nog valt ett annat ställe att sätta upp vårt tält…

Floden Rio Grande, som vi passerade lite senare, bjöd varken på fisk eller en stilla sommarkväll, men visade väl upp sin blåsiga sida. Hur någon kan flugfiska i stormstyrka övergår mitt förstånd. Jag har däremot kommit på att den bästa utrustningen för att fiska i storm är mc-ställ och integralhjälm. Staden Rio Grande som ligger vid flodens mynning ut i Atlanten har i alla fall några sevärdheter som är lite annorlunda. Dels har dom en tio meter lång öring bredvid stadsskylten som talar om att Rio Grande är ”världens öringshuvudstad”. Det där med självutnämnelser att vara någots huvudstad är för övrigt också lite lustigt. Som krabbhuvudstaden vi kom till i USA, eller vandringshuvudstaden El Chalten. Hur vet de att det inte finns någon bättre? Det andra lite annorlunda med Rio Grande är faktiskt kyrkogården. Det verkar som om varje familj har ett slags mausoleum och det är kanske inte så ovanligt. Men här är dom byggda som små stugor med gardiner i fönstrena, som små minikyrkor kompletta med torn och kyrkklocka eller som ett traditionellt i marmor. Det tredje som var lite annorlunda med Rio Grande var att vi hittade ett monument till minne av de kroatiska pionjärerna som kommit till Tierra del Fuego för länge sen. Vi visste att kroater hade bosatt sig här men detta var det första spåret vi sett, och eftersom Roberts mamma kom från Kroatien var det lite speciellt.

Från Rio Grande fortsatte vi norrut, över den chilenska delen av Tierra del Fuego och tillbaka in i Argentina. De djur man ser mest efter vägen, förutom får och kor, är guanacos, emuer som här kallas rheas och rävar. Gäss och andra fåglar i alla former och fasoner finns det också gott om men de enda jag känner igen av dom är måsar och rosa flamingosar. Rheasen måste ha dragit nitlotten förresten. Tänk att vara en fågel som inte kan flyga! Vilken besvikelse! Men de är jäkligt snabba på att springa. Guanacos, som är en släkting till laman finns det riktigt gott om, och de håller ofta till precis vid vägen. Gärna med halva flocken på ena sidan vägen och halva flocken på andra sidan vägen så att de förvirrat ska irra fram och tillbaka när man kommer körandes. De galopperar längs vägen och hoppar graciöst fram och tillbaka över staketen. Vi ser att de flesta bilister knappt ens saktar farten när de ser guanacos längs vägen och det förklarar alla påkörda djur vi ser. Ibland går det tyvärr bara något hundratal meter mellan kadavren. I vissa delar av Patagonien såg vi många döda djur som var upphängda på staketen, både får, guanacos och till och med en hund. Jag vet inte om det var ett sätt att berätta för markägaren att man kört på något av hans djur eller om det var ett typiskt fall för den argentinska versionen av ”Grannfejden”?

Naturen har växlat från de snöklädda kala bergen i trakten kring Ushuaia, där morgondimman ligger tät runt båtarna som tuffar ut i kanalerna med riktning mot Antarktis, till lummiga gröna skogar som omger kalla klarblåa fjällsjöar, till skogar av torra förstenade träd med knotiga grenar övervuxna av mossa som vajar som fanor i vinden, till böljande gräsklädda gröna kullar där man ser tusentals kor och får beta, till milsvida torra gräsklädda slätter i gula och bruna sensommarfärger med avbrott av en och annan vit uttorkad saltsjö. Jag har alltid drömt om att rida över Pampas och här är vi nu. Med motorcykel istället för häst, men jag tror att det är näst intill omöjligt att få Robert att byta ut hojen mot varsin häst……

Ruta 3 heter vägen som går hela vägen upp till Buenos Aires. Den är lång, den är rak, och den är ganska tråkig. Även här hade vi tur med vädret och de de välkända patagoniska stormvindarna gjorde sig bara påminda under en av dagarna. Då var det riktiga stormstyrkor, och vi kunde varken stå upprätta själva eller ännu mindre lämna hojen parkerad utanför restaurangen när vi skulle äta lunch. De stora sevärdheterna längs kusten är stora pingvinkolonier, valar, späckhuggare, sjölejon och delfiner. Val- och späckhuggarsäsongen var redan över när vi kom dit, men pingviner fanns det i massor. Vi stannade till vid Parque National Bahia dos Cabos, där man ser Magellan pingviner på riktigt nära håll. Sjölejonen ligger och latar sig lite längre bort. Jag kunde inte låta bli att tänka på filmen Pingvinresan när vi gick omkring bland de drygt 25 000 pingvinerna. Vilket håll man än såg var det pingviner. Pingviner som stod och solade, som kärvänligt putsade sina ungar, som stod och kuttrade tillsammans med sin partner, pingviner som vaggade till eller från stranden för ett dopp i havet, pingviner som låg och sov. Pingviner i mängder helt enkelt. De måste faktiskt vara ett av de roligaste djuren att se på, och jag kunde knappt hålla mig för skratt när vi promenerade omkring bland dem.

Resten av de drygt 300 milen mot Buenos Aires passerade förbi. Längs vägen övernattade vi i några byar som var riktigt mysiga, och känslan av att sista biten mot huvudstaden bara var en ”transportsträcka” försvann. Gaiman är en gammal walesisk by, med skyltar på walesiska, restauranger med walesisk mat och thehus med walesiska bakverk. Benito Juarez var en annan mysig by med vackra kolonialbyggnader. Vi bodde på fjärde våningen på ett hotell med utsikt över torget, perfekt att betrakta skådespelet med blixtar som korsade hela himlen och öronbedövande åskknallar. Regnovädret var ett av de värsta på länge. Hela eftermiddagen när vi körde lurade det precis bakom oss och vi körde snabbare och snabbare för att komma undan. Vi hann precis checka in på hotellet och köpa bröd, salami och vin, och bänka oss på första parkett framför fönstret innan spektaklet brakade loss.

Nästa dag kunde man fortfarande känna doften av ovädret som nu dragit förbi, men himlen var återigen klarblå och solen sken. De torra grässlätterna övergick till bördig, odlad mark när vi började närma oss Buenos Aires. Stora fält med mogen majs turades om med klargula fält med solrosor. Jag är sällan på riktigt dåligt humör, och det är helt omöjligt att vara det bara med tanken på ett helt fält med stora gula blommor som riktar sig mot solen.

Väl framme i Buenos Aires körde vi till Dakar Motos, där de flesta långresenärer med motorcykel hamnar. Antingen för att fixa till sin hoj innan de fortsätter resan, för att få hjälp med att boka flygfrakt eller skeppning, eller för att träffa andra hojåkare. Man ska kunna övernatta där för en billig peng, men övernattningsmöjligheterna visade sig vara våningssängar i en del av verkstan eller tältplatser ute på bakgården, till ett pris som inte heller var den billigaste pengen. Vi träffade däremot trevliga hojåkare, pratade lite om flygfrakt, lastade av väskorna från hojen för att ändå övernatta på den enda sängen som var ledig, och hörde oss för om Dakarrallyt som dagen efter skulle avslutas i Buenos Aires. Vi fick reda på att den enda möjligheten att se avslutningen var att köra samma kväll, smita förbi polisavspärrningarna alternativt prata väldigt snällt med poliserna som bevakar vägarna, och övernatta längs vägen för att vara på plats för att se de första Dakardeltagarna passera förbi morgonen efter. Eftersom vi planerat att se avslutningen och inte ville missa det, så lastade på väskorna igen och körde vidare från Buenos Aires. Så det första mötet med Argentinas huvudstad blev inte riktigt som planerat.

Sista sträckan i Dakarrallyt går mellan Cordoba och Buenos Aires och det finns ställen där man kan se specialsträckorna, men de ska vara svåra att hitta. Alternativet var att se slutet av specialsträckan och målgången och det verkade vara det säkraste sättet att se någonting överhuvudtaget, så vi övernattade i närheten av målgångsplatsen och körde sedan dit tidigt på morgonen. Jag har aldrig varit speciellt intresserad av rallyn överhuvudtaget men Dakar – det är riktigt coolt! Från början gick ju rallyt mellan Paris och Dakar men efter att behövt ställa in rallyt 2008 på grund av att det var för hög risk för terrorattentat, flyttades rallyt till Sydamerika och nu körs Dakar rallyt i Argentina och Chile. Under drygt två veckor körs 960 mil. Deltagarna kör motorcykel, fyrhjuling, bil eller lastbil och tävlar i olika klasser. Endast specialsträckorna (ca 500 mil) som körs på nästan obefintliga vägar körs på tid och transportsträckor körs på ”vanliga vägar” i vanlig trafik. Vi kom till målgångsplatsen tidigt och fick bra platser så att vi såg förarna komma in längs floden, köra på grusbana med hopp och snirklar sista biten (det heter säkert något speciellt på rallyspråk men ni får hålla till godo med mina amatörkunskaper) och sedan in i mål. Som sagt, jag som aldrig tyckt att det varit speciellt roligt eller intressant med rally fick nästan gåshud när den första motorcyklisten kom i en rasande fart längs floden. Helikoptrar med TV-kameror cirklade ovanför, fotografer med gigantiska objektiv följde varenda rörelse, publiken hurrade och tjoade. Rally i Argentina måste vara lite speciellt, eller i alla fall helt annorlunda mot vad det skulle ha varit hemma i Sverige. Vid målgången stod alla och viftade med argentinska flaggor, familjer hade dukat upp med värsta picnik-korgarna, bord och stolar. I skogsdungarna bakom stod de stackarna som hade blivit utsedd att vara grillmästare, och därmed missade hela loppet, och grillade de obligatoriska gigantiska stekarna. Det var riktig feststämning. Vi, med vår stora motorcykel och full packning som inte ens kunde misstas med att vara en deltagare i rally blev fotograferade minst lika mycket, fick mängder av frågor av var vi kom ifrån och minst lika många imponerade kommentarer om vår resa. På Dakarrallyt. Som vi är sjukt imponerade av. Det känns överhuvudtaget lite märkligt att så många som vi möter är så imponerade av vår semesterresa. Så fort vi stannar någonstans kommer det fram en eller ett par personer för att prata en stund och fråga om motorcykeln eller resan. Vi blir ofta fotograferade när vi stannar eller på vägen via en mobilkamera från bilen i filen bredvid. Så olikt från där hemma, men så roligt att så många kommer fram för att prata en stund. Och det är bra för att öva på spanskan!

När vi sedan körde de fem milen på motorvägen in mot Buenos Aires igen, samma väg som Dakarrallydeltagarna kör den sista sträckan, kantades hela vägen av människor som vinkade, viftade med sina flaggor och hade den givna picniken. Det var feststämning hela vägen och vi lockades med av stämningen och vinkade glatt tillbaka. Det roligaste var dock när en Dakarmotorcyklist körde förbi oss på motorvägen, tittade på S-märket och flaggorna på sidan av packväskorna och gav oss ”tummen upp”. Jag tar det en gång till. En kille som precis kört ett av de allra mest krävande motorcykelloppen som finns, kör förbi oss och ger OSS tummen upp. Skoj!

Nu är vi i Buenos Aires, som är en fantastisk stad, och har hyrt en lägenhet för en månad. Dels vill vi prova på att bo i en riktig världsstad, lära känna Buenos Aires ordentligt, vässa spanskan lite och kanske, kanske prova på lite tango. Efter att ha sett några par dansa på gatan har dock modet sjunkit lite, och jag har tvingats inse att det är enormt svårt att lära sig. Vi får se. En annan anledning är att genom att vi har hyrt lägenhet och kan laga mat hemma har tänkt oss leva lite billigare och spara in lite pengar för den sista etappen av resan upp i Paraguay, Uruguay och Brasilien. Än så länge har vi lyckats lite sisådär. Lägenheten ligger i alla fall mitt i gamla stadsdelen San Telmo, som är full av gamla kolonialbyggnader, tangoställen, mysiga cafeer och antikaffärer. Så, om ni är sugna på en spontanresa till Buenos Aires är ni välkomna att hälsa på! Vi har en gästsäng uppe på loftet.



Årets slut vid vägs ände (3 324 mil)

Argentina/Chile Posted on tis, januari 04, 2011 03:13:07

Ushuaia! Världens sydligaste stad med bara hundra mil till Antarktis. Här tog vägarna och vår resa söderut slut på nyårsaftonens eftermiddag. Längre än så kommer man inte med motorcykel. Jag hade nästan förväntat mig att det skulle kännas speciellt på något sätt eftersom vi mer eller mindre uttalat varit på väg hit de senaste sju månaderna, men efter att ha suttit på hojen i hällregn, snålblåst och åtta plusgrader ett tag kändes det mer speciellt att bara komma inomhus.

Under mellandagarna lämnade vi lite motvilligt norra Patagonien för att hinna fram till nyårsfirandet i Ushuaia. Jag säger motvilligt eftersom norra Patagonien antagligen har den vackraste natur jag någonsin sett och det även mot bakgrund av att vi redan nästan slitit ut ordet ”vackert” om de områden vi kört igenom hittills. Fast Patagonien är faktiskt något i särklass. Majestätiska, taggiga berg klädda i vitaste snö, klarblå sjöar och vattendrag med kristallklart vatten innehållande lax och öring, böljande ängar som för tankarna till en fin sommar i Sverige och emellanåt dessutom en eller annan tät skog. Hade vi varit i Österrike hade jag joddlat. Trots detta bestämde vi oss som sagt att lägga på ett kol på vår resa söderut.

Ett ord som, apropå vägar söderut, under den senaste tiden armbågat sig in i det spanska ordförrådet är ”ripio”. Vägarna har hittills bestått av antingen ”asfalto” som kanske inte behöver någon närmare förklaring och ”tierra” som kan vara alltifrån den bästa till den sämsta grusväg. ”Ripio” är liksom ”tierra” också en grusväg fast beströdd med små stenar, ungefär som på vissa stränder. På de flesta ställen har det bildats spår där andra fordon har kört, men ibland kan det ligga ett ganska tjock lager småsten på vägen. I undantagsfall är stenarna knytnävsstora och det är då det blir riktig humor.

I princip finns det två vägar om man vill ned till Eldslandet som är den sydligaste (och enligt invånarna här nere den ”riktiga”) delen av Patagonien. Antingen kan man köra längs med östkusten på ”Ruta 3” eller så kan man köra längs med Argentinas västliga gräns på ”Ruta 40”, som jag numera har fått berättat för mig är mer eller mindre legendarisk. ”Ruta 3” består av prima asfalt som är så jämn att man kan spela biljard på den men skall å andra sidan vara hjärndödande tråkig i alla de nästan 300 milen, medan ”Ruta 40” mestadels är ”ripio” men passerar igenom några av Argentinas allra snyggaste områden. Vi har fått olika omdömen om ”Ruta 40” av de hojåkare vi pratat med, alltifrån att den är ”ganska ok” till att det vore ”fullständigt sinnessvagt” att ge sig ut på vägen körandes en stor hoj med tung last och två personer.

Oavsett vilken väg man väljer, fast kanske speciellt om man väljer ”Ruta 40”, så får man se upp med bränsleförbrukningen. Det är glest mellan byarna och även om det skulle finnas en bensinmack är det inte alltid det finns bensin. Tumregeln är därför att tanka varje gång man kan, även om det bara skulle vara fem mil sedan den senaste gången. Dessutom är den ökända patagonska vinden konstant närvarande. I stark motvind kan motorcykeln faktiskt sörpla i sig nästan en liter milen. Häromdagen hade vi istället vinden i ryggen och när jag fällde upp visiret i 110 km/t kunde jag inte känna något vinddrag alls.

Vi valde att köra på ”Ruta 40”. Om det skulle bli alltför tråkigt fanns det ett par ställen där man skulle kunna växla över på ”Ruta 3” istället. Asfaltsvägen tog slut i en liten by som heter Rio Mayo. På morgonen drack vi en kopp kaffe på bensinmacken och när vi skulle åka kom det en busslast turister. ”Skall ni köra motorcykel på 40:an? Då måste jag få ta ett foto!” När jag styrde ut den lilla ”Pansarkryssaren Potemkin” på grusvägen var jag därför lite spänd på vad som skulle komma. Efter en kort sträcka med tjockare lager sten blev vägen sedan faktiskt helt ok. Det enda man får se upp med är de decimetertjocka strängarna med småsten. Det gäller att välja ett bra spår. Sedan väljer i och för sig vinden ett annat åt dig. Ibland kändes hojen mer som en segelbåt än motorcykel.

Landskapet blev slätare och lite tråkigare. Stundvis kom det en bit asfaltsväg. Strax efter byn Perito Moreno kan man svänga av och köra till ”Cueva de las Manos” eller på svenska ”Händernas grotta”. Runtomkring grottan finns spåren av graffiti ”old school”. Människorna som bodde där blandade färg av pulvriserade bergarter, blandade med någon vätska såsom blod eller urin (!) och sprutade sedan ut blandningen med munnen över sina händer som de höll mot klippväggen. Resultatet: En silhuett av handen som i de äldsta fallen hållit sedan 8 000 år före Kristus. Att se alla vänster- och högerhänder, stora och små händer och faktisk en hand med sex fingrar väcker en lite konstig och svårförklarlig form av samhörighet med människorna som gjort dem. Som ett slags 10 000 år gammalt ”Tjena!”.

På vägen som leder till grottan såg vi också en emu med ett tjugotal ungar och en bälta. Madde hoppade av hojen och började springa efter den senare. Det var en syn man inte får se så ofta: Först en förskrämd liten bälta med benen som gick som trumpinnar och sedan Madde i full karriär med mc-ställ, integralhjälm med visiret nedfällt och kameran i högsta hugg. Tillsammans sprang de fram och tillbaka i sick-sack över heden. Jag skrattade så att jag nästan trillade av hojen.

Lite längre söderut från grottan blev ”40:an” riktigt tråkig. Stora stenar och halv orkan gjorde att det stundvis kändes som om man hade kört på ett stengärde under stormen ”Gudrun”. När jag klev av motorcykeln för att ”titta på utsikten” och upptäckte att jag knappt kunde stå upprätt i vinden och dessutom såg högarna med stenar började jag fundera på vad tusan vi höll på med egentligen. Det gäller förresten att stå åt rätt håll när man ”tittar på utsikten”, annars kan man nog förstöra den bästa av dagar… Den riktigt dåliga biten av vägen var tack och lov ganska kort. Innan vi kom fram till Bajo Caracoles där vi skulle övernatta lyckades de kringflygande stenarna dock förorsaka två nya bucklor, en på avgasröret och en på stortån.

Eftersom den utlovade campingen i Bajo Caracoles lyste med sin frånvaro fick det bli ett hotell istället, där vi glädjande nog träffade på flera andra motorcyklister. Hittills har vi inte träffat på så många men i Patagonien har det istället blivit desto fler. Tyskar, rumäner och ett helt gäng glada italienare som vi stötte på när en av dem fått bensinstopp mitt ute i ingenstans. Många verkar ha köpt en paketresa med en följebil och med egen eller hyrd motorcykel. Vår hoj var den helt klart tyngst lastade och såg ut som ett mindre hangarfartyg i jämförelse med små BMW 650 och KTM 790.

Överhuvudtaget har vi träffat på en hel del fordon i södra Argentina som är på väg till Ushuaia. Jag har för mig att det gjordes någon halvsumpig film på 80-talet som heter ”Canonball Race” och som handlar om ett gäng galningar i olika fordon på väg mot samma mål. Ibland känns det som att vara med i den filmen. Exempelvis när vi stötte på någon form av bepansrad Hanwag-lastbil från Tyskland som någon tydligen gjorde sin resa med. Den var militärgrå, fyra meter hög och över två meter bred, hade en stålkabelvinsch fram och en repvinsch där bak, extrahjul och reservdunkar lite varstans och rutorna såg ut att vara decimetertjocka. Om någon försöker råna en med någon fjuttig liten pistol kan man bara sitta där inne och skratta triumferande. Antagligen hade den eldkastare på sidorna och kokande olja på taket också. Fast jag tycker förstås att den hade passat bättre på något uppdrag i Afghanistan än på en semesterresa.

Den andra dagen på ”Ruta 40” började riktigt bra med ganska lite vind på förmiddagen, för att vara Patagonien. Hojen fyllde 5 000 mil och så klart stannade vi och sjöng för den. Efter ett tag hände samma konstiga sak som på grusvägen i Anderna och på vissa vägar i Bolivia, jag började faktiskt tycka att det var helskoj! Något som var tur för det blev en ganska lång dag i sadeln innan vi kom fram till El Chalten som ligger vid foten av Mount Fitz Roy, enligt Argentinas turistbyrås broschyr en av världens vackraste toppar. För en gångs skull stämde broschyren med verkligheten, berget är verkligen imponerande där det tornar upp sig med sina 3 405 meter höga, nästan helt vertikala väggar. Något säger mig att Mount Fitz Roy inte är något för förstagångsklättrare. I närheten träffade vi också på det italienska gänget igen som tyvärr berättade att två av dem kraschat dagen innan. En fick tas till sjukhus, lyckligtvis inte med livhotande skador.

På väg från El Chalten fick vi äntligen lön för mödan att stiga upp klockan 02:00 och åka till Colca Canyon i Peru, vilket vi gjorde för några månader sedan: Mitt på vägen gjorde en kondor en långsam överflygning av motorcykeln på bara tio till femton meters höjd. Man behöver inte vara speciellt intresserad av fågelskådning för att tycka att det är riktigt mäktigt. Bra också att de peruanska och argentinska kondorerna samarbetar.

Den tredje världsarvsklassade sevärdheten på fyra dagar (de två tidigare var Cueva de los Manos och El Chalten) blev glaciären Perito Moreno, strax utanför den gemytliga staden El Calafate. Resan dit gick snabbt eftersom vägen en bra bit innan El Chalten bytt beklädnad, från ”ripio” till asfalt. Glaciären ser ut som en enorm stad av höghus i blåskimrande is. Laviner från de omgivande bergen pressar ihop snön i dalen till stora isblock och genom att glaciären långsamt växer, tvingas den obönhörligt ut i Lago Argentinos mjölkigt turkosa vatten. På sommaren kalvar den och de pelare som står längst ut i sjön bryts med ett åskliknande dån sönder i stycken stora som bussar. Det är helt omöjligt att inte fängslas av skådespelet och vi stod och stirrade på den smältande glaciären i säkert två timmar.

Den nästföljande dagen körde vi igenom mil efter mil av öppet slättlandskap med ljungliknande växtlighet och strövande flockar av betande tamdjur. Vi är ganska förvånade över att i princip all mark i Argentina, även Patagonien, är privatägd och inhägnad. Faktiskt har det inte varit helt lätt att hitta bra tältplatser. Det finns få sidovägar och nästan alla grindar är låsta med kättingar. Motorcykeln vill man inte gärna lämna vid vägkanten. Vissa ”estancior” måste vara stora som mindre länder eftersom staketen synes fortsätta nästintill i oändlighet.

Dagen före nyårsafton blev en ”Alla träsmakers heliga moders dag” som den bortgångne Saddam hade sagt. Vi körde sjuttio mil, varav tio på grus, passerade två gränser eftersom Chile äger en snutt av land som man måste korsa för att komma till Ushuaia och passerade Magellans sund med färja. På andra sidan sundet börjar för övrigt Eldslandet, uppkallat efter de eldar som urinvånarna, ”Yámanas”, tänt utmed kusten och som passerande sjömän sett från havet.

Jag tycker att man kan märka att naturen är ännu lite kargare i Eldslandet än högre upp i Patagonien. De enkla, vindpinade och solblekta trähusen trotsar plågade och lite hukande vädrets makter. De ser ut att ha stått där i något hundratal år, fast skulle egentligen också kunna vara ganska så nya. Allt måste slitas snabbt i snön, regnet och blåsten. Så även människor. Det verkar vara ett ganska hårt liv här.

I färjelägret träffade vi en man i 50-årsåldern, iklädd träningsoverall och gymnastikskor som lite huttrande i blåsten berättade att han och familjen var på väg att besöka släktingar i Rio Grande, en bra bit ned på Eldslandet. De hade själva bott där i något tjugotal år, på grund av tillgången på jobb och att det är billigare att leva så långt söderut, men hade inte klarat av kylan och den ständiga vinden längre. Under de få veckor om året som det är någorlunda varmt får man ändå hålla sig inomhus på grund av den starka blåsten. Hans stora passion var att spela fotboll, berättade han. En lös passning hamnar lätt i nästa socken på grund av vinden. I Eldslandet finns dessutom bara fotbollsplaner i ”ripio”. Hans son var en ganska lovande fotbollsspelare men slog sönder sina tänder på stenarna under en match och la av. Nu bodde de istället i Buenos Aires. En annan, lite äldre man, i Ushuaia som bott här i trettio år berättade att självmordsfrekvensen i staden är betydligt högre än genomsnittet, antagligen på grund av mörkret, blåsten och kylan. Han och hans fru skulle snart också flytta norrut. Fast, tillade han, på grund av klimatförändringarna blir det snabbt varmare i Ushuaia. De senaste åren har det för första gången så länge han kunde minnas inte legat någon snö i staden under vintern.

Som en turist på ett tillfälligt besök under sommaren är Ushuaia dock riktigt trevlig. Ganska turistig, större än vad jag väntat mig med sina 60 000 invånare och ganska dyr, men trevlig. Jag och Madde känner oss i och för sig lite som den fattiga kusinen från landet bland alla lyxresenärer som antingen är på väg till eller nyss har anlänt från sina kryssningar till Antarktis. Det har varit ganska välbehövligt att vila ut några dagar, men imorgon bär det iväg norrut igen. Enligt vad jag hört ligger vinden alltid på från samma håll, vilket innebär att den nu tack och lov kommer att komma från vänster. Hade vi kört åt samma håll hela tiden hade jag fått olika stora nackmuskler, sned näsa och en konstant sidbena i skägget.

Kartan på hemsidan är uppdaterad, men de senaste etapperna har nu hamnat på en tredje flik. Så snart vi hittar något annat än en patagonsk variant på internetuppkoppling kommer vi också att lägga in drösvis med nya foton.



En sväng till Chile och tillbaka, och Julkul i tält (3 084 mil)

Argentina/Chile Posted on tis, januari 04, 2011 03:08:39

Chile blev land nummer femton på resan, och då kan man lätt föreställa sig att det har varit en och annan gränsövergång att passera. Fåtalet har varit smidiga, vissa har varit exceptionellt krångliga, vissa har varit helt omöjliga att passera utan att tappa humöret både en eller två gånger. Gränspassagen mellan Argentina och Chile hamnade i kategorin ”Omständlig men vänlig”. Jag stod som vanligt ute och passade motorcykeln och kikade in genom fönstren lite då och då för att se Robert stå än i den ena kön, än i den andra. När vi på slutet räknade efter hade han varit hos tolv olika tjänstemän för att kontrollera passen, få papper, få stämplar, få signaturer, få fler stämplar, kontrollera stämplar och lämna papper. Det var den första gången som alla våra väskor genomsöktes. Och här var det inte frågan om vi smugglade knark eller vapen vilket de annars brukar fråga om. (Och på den frågan brukar Robert dessutom svara att han har inget, men hon där – hon har både knark och vapen, vilket brukar ge lite olika reaktioner) Här var frågan om vi försökte ta in frukt, ost eller kött i landet. Eller barn under arton. Vi fick medge att vi faktiskt hade russin med oss, men undrade så smått var vi skulle ha gömt barnen under arton. Sidoväskorna kanske?

Efter en ganska lång stund blev vi i alla fall insläppta i Chile och vi styrde kosan mot Santiago, Chiles huvudstad med över fem miljoner invånare i centrala staden. Färden gick mellan snöklädda berg, genom en grönskande ravin och slutligen ut bland prunkande vinodlingar när vi började närma oss huvudstaden. Klockan började bli ganska mycket men eftersom vi för en gångs skull hade bokat hotell och vi har en GPS som lätt skulle ta oss dit så var vi inte speciellt oroliga. Detta var innan vi förstod att GPS kartan för Chile inte var alls av samma kvalitet som den för Argentina. Endast de största gatorna var med vilket gjorde att den ibland anvisade oss att köra rejäla omvägar för att komma till rätt gata. Adressen där hotellet skulle ligga var inte alls någon gata där det fanns hotell och vi snurrade omkring länge för att hitta det bokade hotellet. Till slut fick vi ge upp och försöka hitta ett annat hotell, vilket inte var det lättaste, och vi snurrade omkring ytterligare en stund. Guideboken beskriver att centrala Santiago är inte den säkraste stadsdelen att vara i och speciellt inte när det är mörkt. Då ska man helst ta en förbeställd taxi dit man ska. Nu började det bli riktigt sent och mörkt, vi var trötta och lite lätt uppgivna. Till slut hittade vi ett bra hotell i en lugn del av det annars hektiska centrala Santiago, och hojen baxade vi in i ett förråd för extrasängar, med hjälp av en australiensare som också var ut på motorcykelresa. Och vi kunde andas ut och sova gott.

Nästa dag skulle vi köra till stötdämpargurun för att byta fjäder på den nya stötdämparen. GPSen fick en andra chans att visa oss vägen i Santiago, och den hittade faktiskt gatan ganska lätt. Den låg i en helt annan del av Santiago och vi hamnade i de lite fattigare områdena av den stora staden. Numret på gatan som vi skulle till verkade vara lite svårare att hitta eftersom det inte överhuvudtaget existerade. Vi körde runt och letade, frågade alla vi kunde hitta, men adressen fanns överhuvudtaget inte. Vi körde tillbaka till hotellet och sökte på nätet, för att upptäcka att det finns två gator i Santiago med exakt samma namn. Ut igen, till en helt annan stadsdel på motsatt sida av Santiago, och vi hittade rätt adress till slut efter fyra timmars körning i Santiago. Man kan i alla fall säga att vi sett mycket av staden. Det visade sig att det räckte att sätta på en ring på stötdämparen , som komprimerar fjädern för att den ska bli starkare. Vi fick även hjälp med alla inställningar, så det visade sig i alla fall bli en ganska bra dag.

Nästa dag blev det sightseeing i centrala Santiago, till fots denna gång. Staden är fantastiskt vacker med otroliga byggnader, och faktiskt en av de storstäder som jag gillar bäst. Vi tog en stadsvandring med ”Free Tour”, en gratis guidning av studenter, vilket visade sig bli en ganska rolig promenad. Vi fick se de de självklara byggnaderna, som presidentpalatset och katedralen men även höra roliga historier som ”Coffee with Legs”, killen som tröttnade på blaskigt kaffe och startade upp ett cafè med riktigt gott kaffe i affärsdistriktet. För att få gästerna att komma varje dag gjorde han dem dels beroende av det smakrika kaffet, men även beroende av de trevliga och flirtiga servitriserna med korta kjolar och snygga ben. Nu har ”Coffee with Legs” blivit ett koncept.

Man kunde se spår av den stora jordbävningen i februari 2010, även om inte Santiago var den stad som drabbades hårdast. Flera mindre byar vid kusten längre söderut utplånades helt.

Städerna Valparaiso och Vina del Mar ligger vid kusten bara 12 mil från Santiago och vi åkte dit som en dagstur. Vägen vindlar sig mellan vinodlingarna tills man börjar skymta det klarblå havet. Städerna ligger precis bredvid varandra men är olika som natt och dag. Valparaiso är den gamla ruffiga hamnstaden som ligger på branta kullar. Husen är färgglada, gränderna och gatorna branta, och överallt finns graffiti. Linbanor tog oss uppför de branta kullarna för att promenera bland de gamla trähusen i alla regnbågens färger. Valparaiso känns lite mer intressant och spännande än Vina del Mar som är den lyxigare av städerna med palmkantade strandpromenader och höghus med stora fönster och balkonger riktade mot havet. När vi satt och drack kaffe på en uteservering i Vina del Mar sprang det ut en kille i rasande fart från restaurangen bredvid, med servitrisen skrikande efter. Förmodligen hade han snott hela dagskassan. På filmerna hinner hjälten alltid reagera och springa efter för att brotta ned tjuven och komma tillbaka med stöldgodset men i verkligheten försvann tjuven på två sekunder, innan någon överhuvudtaget hann blinka.

Efter några dagar i Santiago med omnejd styrde vi återigen färden söderut. Från vinodlingarna gick landskapet över till stora betesmarker med betande svartvita och brunvita kor. Vägen kantades av björkar, rönnar, granar och tallar. I dikesrenen växte smörblommor, klöver, baldersbrå och hundkex. Det kändes precis som att köra omkring hemma i Sverige en vacker sommardag. När jag såg julpyntet i fönstren på husen vi körde förbi, var första tanken att oj, har dom inte tagit bort julpyntet från i fjol? Innan jag insåg att det faktiskt bara var några dagar kvar till julafton.

Vi stannade till vid en flod där det var flera familjer som grillade och badade. På kvällen åkte de hem igen och vi blev som vanlig ensamma kvar som med vårt tält. Längre söderut stannade vi till vid byn Frutillar som ligger vackert vid kanten av en sjö, med utsikt mot snöklädda vulkaner. Byn grundades av tyska utvandrare på mitten av 1800-talet och att komma dit kändes lite som att resa tillbaka i tiden. Det var en helt annan känsla mot den skumma tyska alpbyn som kombinerade disneyland med krigssouvenirer. Här fanns gamla trähus med sydtysk arkitektur, spetsgardiner och fruktpajer. Tanter med förkläde sålde hemgjord sylt och apfelstrudel. Vi bodde i ett mysigt gammalt trähus med rosenträdgård och utsikt över sjön. Restaurangerna var lite för dyra så vi år salamimackor ute på bryggan istället, vilket var mycket mysigare.

Chile imponerade verkligen och vi hade gärna stannat längre, men eftersom priserna skiljer sig ganska mycket mellan Chile och Argentina, så tänkte vi lämna Chile redan nästa dag och körde mot gränsen och Bariloche. På vägen såg vi en fantastisk vacker klarblå sjö omgiven av snöklädda bergstoppar och vulkaner, där man kunde tänka sig att det var bra fiske. Vi såg en tom camping med fina tältplatser precis vid den steniga stranden, där de dessutom hyrde ut båtar, och vi kunde inte låta bli att stanna kvar. Det som började som en spontangrej visade sig bli en fantastisk kväll. Vi åkte ut med båten vid solnedgången, när skymningssljuset fick bergen att skifta i klarröda och så småningom lila nyanser, strax innan fullmånen smög upp bakom bergstopparna och speglades i det kristallklara och spegelblanka vattnet. Vi fick fyra fina laxar och från att den sista firren var uppdragen tog det bara en timme innan vi satt till bords med en stekt laxfile på tallriken och svalt vin i glaset (vi har bara ett). Killarna som hyrde ut båten mötte oss på stranden, fileade firrarna i ett huj, tände upp en lägereld, fixade fram en panna, olja och salt och stekte fileerna över den öppna elden. Det kan faktiskt ha varit den godaste laxen någonsin!

Dagen därpå körde vi vidare längs sjöarna, högre och högre upp bland snöklädda vulkaner. Solen tittade fram och jagade bort molnen och det blev återigen en dag med klarblå himmel. Djupa skogar kantade vägen, med gamla, knotiga och mossklädda träd, som gav känslan av att köra omkring i Tolkiens Sagan om Ringen och jag väntade mig nästan att träden skulle börja promenera omkring. Det enda som bröt trädlinjen var forsande floder med skummande vattenfall. Nästa gränsövergång hamnade i kategorien ”Smidig och snabb”, och vi körde återigen in på Argentinsk mark.

Strax efter gränsövergången kör man in i Parque National Nahuel Huapi och naturen blir om möjligt ännu vackrare. Solen sken över de klarblåa sjöarna som kantades av snöklädda berg, längs vägen växte buskar med klargula blommor som blandades med lila och rosa lupiner. Sjödistriktet ligger i norra Patagonien och det var det här vi hade sett framför oss när vi satt hemma och planerade resan. Bariloche är den största staden i sjödistriktet och liknar vilken annan alpstad som helst. Den hade lika gärna kunnat ligga i Schweiz eller Canada, om det inte hade varit för de snäppet vackrare omgivningarna. På sommaren åker de flesta till Bariloche för att vandra och på vintern för att åka skidor. Hotellen är alpinspirerade med namn som Skihotel Aspen eller Edelweiss, och det vimlar av butiker som säljer skidutrustning eller North Face kläder. Här stannade vi till för att byta däck igen, till offroad-däcken inför den mytomspunna Ruta 40 genom Patagonien, tvätta våra kläder och få i oss en stor argentinsk stek.

Från Bariloche körde vi vidare till El Bolson som ska vara en gammal hippiestad. Där finns ett ölbryggeri med det fantasifulla namnet El Bolson som brygger tolv olika sorters öl, från veteöl och ale till öl smaksatt med hallon och choklad. Byn i sig är ganska trevlig men så många hippiesar såg vi inte till.

Våra planer för julhelgen var att tälta någonstans mitt ute i ingenstans i Patagonien, helst med utsikt över en klarblå sjö med bra fiske och några snöklädda berg, Vid sjödisktriktet är det för tättbebott för att hitta en egen liten tältplats så vi körde vidare söderut, förbi Esquiel och Trevelin, till Parque National Los Alerces. Vi provianterade i Trevelin, en by som från början bara beboddes av walesare. På gatan stod några typiska walesiska gubbar och pratade, iklädda knästrumpor, knälånga byxor, stickad tröja och mössa. Enligt guideboken pratar man fortfarande walesiska här trots att det var längesen de utvandrade. Väl i nationalparken hittade vi precis den plats vi letat efter, och vi satte upp vårt tält. På julafton vaknade vi av att regnet smattrade mot tältduken och vinden ven i träden, och det var helt igenmulet. Det visade sig att tältplatsen vi valt höll oss någorlunda skyddade mot både regnet och Patagoniens ökända vindar. Vi tillbringade den mesta delen av dagen framför lägerelden och försökte komma ihåg texten till ”Fairytale of New York”. Sången skrämde nog bort varenda heumul. Heumul? Alla som läst Mumintrollen vet väl vad en heumul är? Och så tänker ni, att nu har hon blivit bra snurrig. Heumuler finns ju bara i Mumindalen. Men faktiskt finns de även i just den här nationalparken. Parkvaktaren berättade att de även kallas skogens fantom och är ett litet rådjur…

Robert vågade sig ut några gånger för att prova fiskelyckan. Vindarna ven kors och tvärs utan rim och reson och kastade upp vattenkaskader från vattenytan. Inte ens fiskarna var medgörliga i det vädret. Trots att vi väntat oss en öring som julmiddag fungerade det perfekt med tonfiskpasta. Tonfiskpasta borde vara givet på varenda julbord framöver. Det blev en annorlunda julafton, långt borta från knäck och Kalle Anka på TV, men det blev i alla fall en mycket bra julafton. Och julpynt hade vi också, två julgranskulor på motorcykelstyret och en i tältet. Vi hade en jultomte också, men den kidnappades av de starka vindarna på vägen till nationalparken, och så vitt vi vet så flyger han fortfarande omkring på Patagoniens vidder.



¡Seguimos adelante!

Argentina/Chile Posted on lör, december 18, 2010 13:51:27

Till alla er som börjat tröttna på bloggen har vi ett tråkigt besked: Ni får dras med vårt tjat om resan ett litet tag till… Vi har fått tjänstledig i ytterligare tre månader och kommer att fortsätta vår resa till slutet av mars! Vart skall vi då ta vägen, kan man undra? Från början tänkte vi använda den extra tiden till att köra ”varvet runt”, upp igenom Uruguay och Brasilien och eventuellt avsluta resan i Surinam eller i någon av Guyanorna. Efter detta fick vi dock omdisponera vad vi skulle använda våra sista korvören i reskassan till. Exempelvis kändes det helt plötsligt ganska angeläget att köpa en ny stötdämpare. Förhoppningsvis kommer vi ändå kunna köra norrut efter Buenos Aires. Vi får se.

Till sist, men inte minst: Från oss alla (två, eller kanske tre om man räknar hojen) till er alla, en riktigt god jul och ett gott nytt år!



Mendoza, màte och magiska ögonblick (2 844 mil)

Argentina/Chile Posted on lör, december 18, 2010 13:47:34

Córdoba bjöd på allehanda upplevelser. Överallt vimlar det av människor och det verkar som om staden aldrig somnar. Efter en sen (i Argentina öppnar inte restaurangerna förrän vid niotiden på kvällen och de flesta går ut för att äta middag vid tio-elvatiden) middag tog vi vägen över torget och lockades av tangomusik till en folksamling. Mitt på torget, långt efter midnatt, dansades det tango och vi såg några riktigt duktiga dansare. Jag har ju fortfarande ett nyårslöfte om tangolektioner att inkassera, men ärligt talat är frågan hur många decennier man behöver på sig för att lära sig!

På söndagen gick vi till parken för att ha picknick och det var inte bara vi som kommit på den idén. Hela parken var fylld av folk med filtar, termosar och mátemuggar. På den argentinska picknicken är det inte kaffe som gäller utan vid varje tillfälle som ges dricks det mátethe. Den klotrunda muggen är fylld av örter och så fyller man hela tiden på med varmt vatten och dricker ur ett sugrör av metall som filtrerar bort bladen. Vi brukar ha en parkpicknick i alla städer vi kommer till, och det gör ofta att man ser en annan sida av staden. Vi drack dock inte máte utan höll oss till den andra nationaldrycken, vin, och åt mackor.

När motorcykeln fått sin efterlängtade service och uppförde sig normalt igen körde vi vidare. Vi kom dock bara några mil eftersom vi ville stanna till i Alta Gracia, en liten stad strax utanför Córdoba, där Che Guevara växte upp. Det finns ett litet men riktigt bra museum där vi hade hört talas om att hans Nortonmotorcykel skulle finnas. Är man på motorcykelresa i Sydamerika måste man ju se motorcykeln som Che körde omkring på. Tyvärr visade det sig att den riktiga motorcykeln hade gått sönder, blivit nedplockad och såld i delar för att finansiera resten av resan, och att motorcykeln på museet bara var en likadan.

Alta Gracia är en gammal jesuitmissionsby och den gamla kyrkan och jesuitmissionen är med på Unescos världsarvslista. Gården från 1600-talet var riktigt fin och hade finurliga lösningar som att leda in en bäck under huset för att ha rinnande vatten som avlopp från toaletterna. Jag var riktigt imponerad. Det var till och med tvåvåningstoaletter där det fina folket fick gå på ovanvåningen, och tjänarna fick gå på den lite enklare toan på nedanvåningen. Det var annat än våra utedass! Det allra bästa med Alta Gracia var dock att det finns en fallskärmsklubb utanför och vi åkte dit för att känna doften av flygbränsle och höra prasslet av fallskärmstyg för att bygga på vårt hoppsug.

Mekanikern som hade tagit hand om hojen tipsade oss om en märklig stad, Villa General Belgrano, som han tyckte att vi bara var tvungna att se och det blev nästa stopp på färden. Staden grundades på 1920-talet av några tyska utvandrare och vid andra världskriget fylldes byn på av bland andra besättningen från krigsfartyget Graf Spee som sjönk utanför Argentinas kust. Sen har staden fyllts på i jämn takt och nu bor det drygt 40 000 personer där. När man kommer in i staden känns det precis som att komma in i en tysk eller österrikisk alpby. Husen är typiska korsvirkeshus med tinnar och torn. Hotellen heter Edelweiss, Alpdorff och Feriendorff. Det finns schwartzbrot, sauerkraut och knackwurst på restaurangerna som heter allt från Bierkeller till Hofmeister. Sedan 50-talet har man bryggt eget öl och nu finns tre, fyra olika bryggerier i den lilla staden, som alla brygger ”tyskt” öl, och självklart har man varje år en Oktoberfest. Man kan till och med köpa souvenirer från Tyrolen. Det kändes som om vi hade hamnat i ”Twilight Zone” och helt plötsligt kommit in i en helt annan världsdel. Alpbyn verkade vara idyllisk men det var oundvikligt att vissa tankegångar väcktes och vi undrade om det lurade något annat under ytan, eller åtminstone hade gjort det tidigare. Med tanke på Argentinas historia som tillflyktsort för krigsförbrytare, kändes det hela ganska olustigt. Speciellt då det såldes tyska armémössor och tröjor med krigsfartyget Graf Spee som souvenirer, var kanske tankegångarna inte helt orättvisa.

Från den tyska alpbyn styrde vi färden västerut, mot Mendoza. På vägen dit tältade vi i en nationalpark, Sierra de las Quijadas. Parken består av öken och fantastiska bergsformationer i röda nyanser. Det ska finnas dinosauriespår och fossiler i parken, men för att se dem får man ge sig ut och leta i öknen. Vi var ensamma om att övernatta i parken och det var en perfekt tältplats. Vi lagade middag (tortellini…) på trangiaköket, och det är konstigt att allt smakar så mycket godare när man är ute och campar! När solen gått ned och mörkret lagt sig såg man en underbar stjärnhimmel, med miljarder stjärnor, så som man bara kan se den mitt ute i ingenstans. Ännu ett magiskt ögonblick som vi kommer att komma ihåg under en lång tid.

Mendoza är lite mindre än Córdoba, med strax under en miljon invånare. Kanske lite mysigare, det finns gott om uteserveringar och en fantastiskt fin park. Vi träffade på en vän från båten Stahlratte, som vi åkte mellan Panama och Colombia, för nionde (!) gången på resan. Det är märkligt men väldigt roligt att vi som reser på så skilda sätt, har helt olika resvägar och tidsplaner alltid stöter på varann! Från det att vi senast möttes i Salta har hon varit runt i fyra länder medan vi har snurrat fram och tillbaka till Bolivia. Det är faktiskt en av de roligaste sakerna med att resa; alla trevliga människor från hela världen som man träffar! Mendoza är kanske mest känd för vad som finns runtomkring – massor av vingårdar! Området kring Mendoza är det största vinproducerande området i hela Latinamerika, och många åker dit för att prova viner. Det är riktigt vackert att köra omkring och se alla frodiga vinodlingar med snötäckta bergstoppar i bakgrunden. Vi var på rundvandring på vingården Salentein och nu vet vi allt om att tillverka vin. Nästan. En vingård kanske är grejen för oss?

Efter några dagar i Mendoza fortsatte vi västerut till trakterna där filmen Sju år i Tibet, med Brad Pitt, är inspelad. Han var tyvärr inte kvar, men omgivningarna var precis så vackra som jag mindes dem från filmen. Det blev ytterligare en tältnatt, med utsikt över Anderna denna gång. Vi vek av en liten bit från vägen och hittade en fin tältplats vid en bäck med smältvatten från glaciärerna på berget Aconcagua, som med sina nästan sjutusen meter är det högsta berget utanför Himalaya. Jag kan säga att det är mycket roligare att diska i smältvatten från en glaciär än i köket hemma. Vi försökte gömma både oss, hojen och tältet bakom buskar så att vi inte skulle synas från vägen och jag tror att vi lyckades. Vi fick i alla fall ingen påhälsning av rånare under natten. Det känns som att Argentina är lugnare på den fronten än vad några av de tidigare länderna rest genom har varit. Tur för oss, för det lär bli en hel del tältnätter framöver.

Dagen efter tittade vi lite närmare på det vackra och snöklädda Aconcagua. Vi lämnade hojen och alla saker på parkvaktstationen och gick sen på en vandringstur till en utkiksplats där man ser toppen ordentligt. Vi kände oss lite malplacerade i våra MC-ställ när vi mötte alla vandrare i hightechkläder, med vandringsstavar, spegelsolglasögon och zinkpasta på näsan. Vi mötte även ett gäng mulor som hade burit upp proviant till baslägret och då började i alla fall jag förstå hur högt berget är. På vägen stötte vi på två norrmän som skulle klättra upp på toppen. Imponerande! Från Aconcagua är det bara en liten bit kvar till den chilenska gränsen och vi lämnar Argentina för ett litet tag. Vi kommer att ta oss en bit söderut genom Chile för att sedan återvända till Argentina och köra ned genom Patagonien. Argentina har faktiskt blivit en liten favorit på resan så här långt, men det ska bli intressant att se hur Chile är!