Blog Image

Blogg från en motorcykel

Sapote,stridsvagnar och statskupp (1850 mil)

Colombia/Ecuador Posted on tis, oktober 12, 2010 05:31:34

Jag gillar verkligen Colombia. Jag gillar naturen, musiken och människorna. Jag gillar frukterna. Överallt finns fruktstånd och färskpressade juicer och för en fruktälskare är det rena paradiset. Man kan hitta de flesta frukter som finns i ”exotiska frukters avdelningen i affären där hemma” plus massor med andra spännande sorter. Det finns tre olika slags passionsfrukter, maracuya, granadilla och curuba. Det finns tamarillo och tomate de arbol, ”trädtomat”. Mamey sapote är en frukt stor som en apelsin med läderartat brunt skal och växer framför allt längs kusten. Det finns guanabana, en stor taggig, grön frukt med rosa fruktkött som är himmelsk i juicer. Gatuförsäljare erbjuder ofta mamoncillo som påminner om rambutan. Min favorit bland favoriterna är lulu, en frukt som bara växer i Colombia och gränsområdena mot Ecuador och Venezuela. Den är orange, stor som en persika ungefär men istället för ett mjukt, ludet skinn är den täckt av små, små vassa taggar. Jag fick tipset om att dra fingrarna genom håret för att bli av med taggarna. Jag vet inte om det är roligare att ha håret fullt med taggar än att ha dem i fingrarna, men det är i alla fall ett sätt att bli av med dem. Själva frukten smakar ganska syrligt och är fantastisk god i juicer.

Den lösa planen från början var att köra genom landet i ganska rask takt men vi fastnade totalt och har nu spenderat fem veckor i Colombia. Vi har fortfarande en lång väg kvar till Sydamerikas södra spets och det börjar bli dags för oss att ta oss vidare till nästa land som är Ecuador. Men först några stopp till. Medellin är Colombias tredje största stad med 2,5 miljoner invånare. Staden har tidigare rankat sig högt på listan över städer i världen med högst mordfrekvens, och det har länge varit för osäkert att resa till Medellin. Nu har det blivit lite lugnare och Medellin får istället visa upp sig som en pulserande storstad med imponerande arkitektur och många museer. Vi hade dock en annan anledning till att besöka Medellin. Det var dags att byta däck på hojen, och Medellin är ett av de ställen där det går att få fatt på bra däck och vi hade tidigare ringt och lagt undan. Däcken blev bytta och vi fick även mer last i form av ett par off-road däck som ska användas i Bolivia. Vi har hört skräckhistorier om vägar med flera decimeter djup sand. Vi har även hört historier om att behöva tälta i -20 grader. Packningen utökades därför med varmare liggunderlag, och nu ser hojen verkligen ut som en packåsna. Med nya däck styrde vi färden söderut, längs Cordillera Occidental på svindlande bergsvägar med fantastisk utsikt. Vägen går genom Zona Cafeteria med stora kaffeplantager som bröt av mot alla fruktodlingarna. Vi besökte bland annat Popayan, som har rykte om sig att vara den vackraste colonialstaden i Colombia, näst efter Cartagena. Popayan kallas även ”Den vita staden” efter alla vitkalkade byggnader. Söder om Popayan blir husen lite enklare, man ser att människorna är fattigare och det satt många äldre kvinnor längs vägen och tiggde. Denna väg är en av de farligare i Colombia med stor risk för väpnade rån, men det är den enda vägen att välja på om man ska vidare till Ecuador. Vägen slingrar sig längs bergsidorna med branta stup på sidorna. Det är fantastiskt vackert överallt med mäktiga bergstoppar och djupa raviner. Vid en kurva hade en lastbil kört av vägen och ned för ett stup. Räddningsarbetare och bärgare var på plats liksom stora folksamlingar. Vi såg trettiotal kravallutrustade poliser och stridsvagnar och vi antar att dessa var på plats för att skydda räddningsarbetarna. Förutom att hotell och restauranger var bevakade av beväpnad polis var detta det enda vi märkte av att området var mer osäkert. Alla människor vi mötte var trevliga och hjälpsamma. Eftersom vägskyltar lyser med sin frånvaro får vi ofta stanna och fråga efter vägen, och vi blir alltid vänligt bemötta. Ibland blir vi till och med eskorterade dit vi ska.

Sista övernattningen i Colombia blev i bergsstaden Pasto, nio mil innan gränsen till Ecuador. På kvällen började vi höra talas om oroligheter i Ecuador med demonstrerande och strejkande poliser, våldsamheter och attacker mot presidenten. Alla lokala tv-nyheter visade inslag från Quito med bränder, skottlossningar och skadade människor. Vi fick även meddelanden hemifrån om statskupp och undantagstillstånd. Gränserna mot Colombia och Peru stängdes helt, flygplatserna intogs av militären och de största vägarna stängdes av. Eftersom Ecuador är enda möjligheten att ta sig söderut från Colombia (förutom att traska genom Amazonas genom gerillaområdena) fick vi vackert stanna i Pasto för att se hur saker och ting utvecklades i Ecuador. Under tiden utforskade vi området runtomkring. Staden ligger vid foten av vulkanen Galeras, och är omgiven av bergstoppar. Eftersom Pasto ligger på 2500 meters höjd var det lite kallare och vi överraskades av hagelskurar som omväxling till det vanliga regnet. Längs vulkan- och bergsidorna finns odlade lotter och det ser nästan ut som om bergen är draperade med lapptäcken i olika gröna och bruna nyanser. I bergen bor många indianer som med sina färggranna kläder lyser upp landskapet. Speciellt för trakten kring Pasto är också en traditionell maträtt, Cuy, som man senare även ser i Ecuador och Peru. Cuy serveras ofta grillad, och om man kikar lite närmare ser man små tassar och ganska stora tänder och känner igen cuy som ett marsvin! Man har länge fött upp marsvin som föda, och på vissa platser har man till och med ett ”hushållsmarsvin” under diskbänken som man matar med matrester. Som en liten hushållsgris.

Lite närmre mot Ecuadors gräns ligger byn Las Lajas som har en väldigt speciell kyrka. Den byggdes i början av 1900-talet på platsen där jungfru Maria sägs ha uppenbarat sig på klipporna. Kyrkan är byggd 45 meter ovanför en flod i en ravin och ser nästan ut som ett sagoslott med tinnar och torn. Trots att det fanns mycket i trakten att se, så kändes det frustrerande att vi kanske inte skulle kunna ta oss vidare på ganska lång tid. Efter någon dag verkade läget i Ecuador däremot ha lugnat sig lite. Gränsen öppnade igen och vi beslöt oss att köra genom. I tillägg från den vanliga gerillan som håller hus söder om gränsen och rånarna som håller hus söder om gerillans område så hade vi nu också en stadskupp att oroa oss för. Men efter den hittills smidigaste gränspassagen, och inte en enda skummis i sikte så njöt vi istället av vyer mot vackra snöklädda vulkaner. Ecuador är ett fantastiskt land med vacker natur och mycket tradition. 25% av befolkningen är indianer, varav majoriteten bor i höglandet. Vid Otavalo stannade vi till på den traditionella lördagsmarknaden där indianer kommer från kringliggande byar för att sälja djur, frukt och grönsaker, färggranna tyger, tröjor och filtar av alpacaull. Och souvenirer. Otavalo ligger två timmar norr om Quito och det kommer ganska mycket turister dit. Det jag kommer ihåg som en liten by med leriga gator och lördagsmarknad hade nu blivit en stad med lyxiga butiker och hotell.

På vägen mot huvudstaden Quito passerade vi över ekvatorn. Det var en speciell känsla när vi hade kört hela vägen till ekvatorn och nu körde omkring i Anderna! I de ecuadorianska Anderna finns många höga vulkaner och den högsta, Chimborazo, är 6310 meter hög. Mätt från jordens mitt blir den faktiskt högre än Himalaya eftersom den nästan ligger på Ekvatorn. När vi först såg den var den insvept i moln och vi såg bara basen på den, men dagen efter hade vädret klarnat upp lite och vi kunde se den snötäckta toppen.

Eftersom vi bägge två tidigare varit i Ecuador, så hade vi beslutat oss för att bara köra genom utan några större omvägar. Stadskuppen gjorde kanske också att beslutet kändes rätt. Vi stannade dock till vid Ingapirca, en av de få kvarvarande inkaruinerna i Ecuador. Efter de mäktiga solpyramiderna i Mexiko kändes kanske inte Ingapirca lika imponerande, men lamorna som betade mellan ruinerna gjorde det ändå speciellt. Vi stannade även till i Cuenca, Ecuadors tredje största stad med 470 000 invånare. Statskärnan har fantastiska kolonialbyggnader och man kan strosa omkring hur länge som helst och bara titta på byggnader. Det finns även gott om mysiga cafeer och trevliga restauranger. Efter Cuenca lämnade vi Anderna för att köra ut till kusten och gränsen mot Peru. Allteftersom vi kom ner på lägre höjd igen började vägen kantas av bananplantager och kakaoodlingar. Utanför nästan varje hus såldes bananstockar och på vägkanten låg kakaobönor på tork i solen. Det har varit ett fem dagar kort men trevligt besök i Ecuador!



Google Maps

Colombia/Ecuador Posted on mån, oktober 04, 2010 14:38:10

Det har nu blivit så många linjer och blippar på Google-kartan att den har delats upp på två sidor. För att se var vi är måste man skrolla ned på rullisten till vänster och välja sidan två. Om det är någon som vet hur man får det eländiga programmet att visa hela kartan på en och samma gång så är vi tacksamma för tips!



Hemma hos kokainkungen (1 671 mil)

Colombia/Ecuador Posted on tor, september 30, 2010 05:53:59

De senaste veckornas dagar har sett ganska likartade ut. Så snart morgondimmorna lättat har vi stått på Ruitoque med glidskärmens bärremmar i högsta hugg, stirrande ut över dalen (som till största delen fylls av Bucaramangas höga hus) i syfte att försöka få syn på någon ganska ful gam. Anledningen till detta är att gamar är oändligt mycket bättre på att hitta termalvindar än vad vi är och att de därför med fördel kan användas som vägledning. Sett ur gamarnas synvinkel var berget nedlusat med nybörjare i färd med att springa utför slänten, vilket gör att intresset mycket väl kan ha varit ömsesidigt.

I brist på annan transport tvingades vi efter de flesta flygturer lifta tillbaka upp till toppen. Ibland tog det ett tag innan jag fick skjuts (av någon anledning de gånger Madde inte var med) vilket gav mig tid till att betrakta trafiken. Mindre lastbilar för kreatur rattades av vindbitna män med läderartad hy och cowboyhatt, nya, stora och fyrhjulsdrivna SUV:ar med tonade rutor och anonyma förare ven förbi och svängde snabbt in på den exklusiva sports-/countrycluben lite längre ned på vägen, små Renault 4:or med hela släkter – allt från senaste tillskottet till gammelmormor – sittandes som packade sillar inuti, dånande lastbilar som tvivelaktigt lastade med byggmaterial och byggarbetare på flaket stånkade sig vinglande fram, lätta motorcyklar och vespor – vars förare och passagerare måste ha motorcykelns registreringsbeteckning såväl bakpå hjälmen som på båda sidor av den obligatoriska svarta västen – framfördes knattrande av män och kvinnor i alla åldrar.

Vid ett tillfälle fick jag skjuts av en fallskärmsjägare i 40-årsåldern som egentligen inte skulle upp för berget men ändå erbjöd sig att köra mig dit. Han föreslog att vi nästa gång skulle ta med fallskärmsutrustningarna och göra några hopp med Colombias flygvapens Herculesplan, vilket känns som en väldigt bra anledning till att återvända någon gång. För det mesta gick det snabbt att få skjuts och jag har bara positiva erfarenheter av att lifta. Madde råkade dock ut för undantaget som bekräftar regeln i form av en riktigt otrevlig typ som fällde några ganska grova kommentarer. Ingen kvinna erbjöd någon av oss skjuts vid något tillfälle, trots att vi kunde se kvinnliga bilförare. Kanske anses det ännu så länge vara för farligt för kvinnor att plocka upp liftare i Colombia?

Som omväxling gjorde vi förra helgen en utflykt till San Gil. Efter att ha stångat oss förbi horder av långsamma lastbilar på den kurviga vägen uppför Cordillera Oriental, kom vi fram till staden som krampaktigt klamrar sig fast på den branta sluttningen, med huvudet högt upp på berget och tårna i den smutsigt bruna, snabbt flytande floden nedanför. San Gil skall vara ett Mecka för äventyrslystna, med bland annat forsränning, ålning i grottor och dinglande i rep och selar på menyn. På grund av den redan ansträngda budgeten gjorde vi dock inget äventyrligt alls. Med San Gil som bas åkte vi istället till det som påstås vara Colombias vackraste kolonialstad, Barrichara. Enligt guideboken är den så perfekt att den skulle kunna vara skapad av Hollywood. Enligt min mening är staden så mycket vackrare än vad Hollywood någonsin skulle ha fantasi att göra den. Bortsett från torget, där bilar och andra fordon står parkerade, infinner sig en känsla av tidlöshet när man går genom de smala gränderna som kantas av nästan likadana, enbart vita, hus med terrakottafärgade tegeltak. Konstigt nog verkar ingen ha fått någon tvångstanke under århundradena och målat sitt hus gult eller grönt. Allt är väldigt stilrent och mycket lugnt. Stillheten när vi kom bara något kvarter från katedralen gjorde att jag började fundera på om vi var helt ensamma. Om man behöver koppla av i en miljö som är klosterlikt lugn och samtidigt vill känna sig som en tidsresenär är detta stället att göra det på. Under tiden kan man snaska på traktens specialitet: rostade, abnormt stora myror. För min del tyckte jag att smaken var lite överskattad och de små knastriga benen fastnade mellan tänderna. Dessutom gav de dålig andedräkt.

Nu är kursen i vart fall avslutad och vi är på väg igen. Man vet att man är färdig när Russel, den ene instruktören, är nöjd och kommentarerna från Richie, den andre instruktören, är övervägande av sorten ”Looking good, bro!” istället för ”What are you doing, bro?”.

Vägen som går tvärsöver Colombia, från Cordillera Oriental, över Cordillera Central och till Cordillera Occidental, kantas i dalarna av gröna, böljande kullar som jag lite ospännande nog tycker påminner om Brösarps backar. Med fantasins hjälp får man bara byta ut några av de exotiska träslagen mot några av de mindre exotiska. Att det inte var på Österlen vi befann oss blev vi abrupt påminda om, dels när vi fick väja för en stor leguan som slött ålade sig över vägen och dels när vi skrapade i hasplåten mitt i en kurva i över 90 km/h. Av någon anledning hade vägbanan höjt sig och skapat ett slags ”naturligt” fartgupp, som man får lägga till sakerna man kan överraskas av på vägarna i Latinamerika. De övriga är bland annat djupa hål och allehanda föremål såsom stenar, rasmassor och tappad last av alla de slag.

Den största delen av underhållningen står dock medtrafikanterna för. Just vägen till Medellin var fullständigt nedlusad med lastbilar vars förare måste ha haft en bakgrund i Formel 1 allesammans. I vart fall tror de att de har haft det. De kör om oavbrutet med släpen svajande över hela vägbanan. Särskilt populärt verkar det vara att köra om i de skymda kurvorna så att de slipper se skräcken i de mötande förarnas tefatsliknande ögon förrän i sista sekund. Skall något positivt sägas om lastbilarna så är det att en stor del av dem är från 50-talet, vilket gör dem ganska trevliga att titta på. De gamla, snygga och en smula inkontinenta lastbilarna droppar dock ut diesel på vägarna, allrahelst där det är backigt och kurvigt, vilket gör saker och ting ganska spännande när det regnar. Fast vem kan förebrå dem efter att ha fått slita på vägarna i snart 60 år?

Ganska nära Medellin finns Hacienda Napoles, en egendom som en gång tillhörde Pablo Escobar, Colombias (och kanske världens) okrönte kokainkung på 80- och 90-talen. Ute vid den stora vägen möts man av portarna, vilka kröns av ett ett mindre flygplan som placerats där som en gest av trots gentemot myndigheterna. Budskapet måste varit tydligt: ”Ni kan inte hindra mig från att smuggla kokain, ha ha!”. I syfte att skapa världens största, privata zoo smugglade Escobar vidare in fyra flodhästar och mängder av andra exotiska djur. När han senare försvann dog de flesta djuren. Flodhästarna, som vid det laget blivit några fler, klarade sig dock bra. Vissa stannade kvar på Hacienda Napoles medan andra lyckades rymma via floden Magdalena och bildade den enda vilda flocken flodhästar utanför Afrika. En del av flodhästarna finns att se på området medan andra fortfarande inte fångats in och har till och med bragt några invånare i den närbelägna byn om livet.

Utöver djur samlade Escobar också på bilar och hade en stor samling värdefulla sådana, bland annat den bil som Bonnie och Clyde påstås ha skjutits i. Samlingen sattes i brand av motståndare till Escobar och några av de utbrända bilarna finns också att beskåda. Om Hacienda Napoles numera skall visa galenskapen med kokainhandeln så har man lyckats bevara den lite galna stämningen. Området inrymmer, förutom flodhästarna och bilvraken, ett museum ägnat åt offren för droghandeln, en dinosauriepark med vattenrutschbanor och en gokart-bana. Åtminstone för mig är det en lite konstig kombination. Den stora behållningen av haciendan var att se den privata landningsbanan som återgetts i så många filmer, bland annat ”Scarface” och ”Blow”, om jag inte minns fel.

Efter att ha fått en inblick i hur en knarkkung med 20 miljarder dollar på fickan bodde, åt vi lunch på en vägkrog och fick se några halvbladiga grabbar ägna sig åt det colombianska sällskapsspelet ”tejo” på baren intill. Spelet går ut på att kasta stenar på kruthögar så att de exploderar och sveper in hela kvarteret i rök, allt medan man hinkar i sig stora mängder öl. Detta apropå mindre lyckade kombinationer…

Ju närmre Medellin vi kom desto tätare blev det mellan militärkontrollerna. På vissa ställen var de så nära att man kunde se nästa postering från den förra. För vår del innebär kontrollerna inga problem eftersom de unga soldaterna nästan alltid vinkar förbi oss med ett ”tummen upp” och ett glatt flin. En colombiansk motorcyklist förklarade att vägen för ett par år sedan stängdes för all trafik efter klockan fem på kvällen. Detta på grund av omfattande gerillaaktivitet i området. Nu skulle det dock vara helt ofarligt att färdas här. ”Fast kanske inte efter mörkrets inbrott…”, la han till för säkerhets skull. När samtalet kom in på den nyligen dödade FARC-ledaren sänkte han vidare rösten till nästan en viskning, trots att samtalet fördes på engelska och att den enda som skulle kunna höra vad det handlade om var den unga servitrisen på vägkrogen. Frågan är också vad anledningen till den massiva militära närvaron är, om det inte finns något hot?

För övrigt väcker vi mer uppmärksamhet i Colombia än vad vi gjort hittills på resan. Vid nästan varje bensinmack, lunchrestaurang och rödljus får vi kommentarer och nyfikna frågor. Ibland blir vi helt omsvärmade av colombianska motorcyklister. Vissa av gänget på ”Stahlratte” har slagit igenom på riktigt: Victor, den andre motorcyklisten, har blivit intervjuad på TV om sin resa och Martin och Sue, cyklisterna, hamnade på förstasidan i tidningen (Martin blev senare igenkänd i charkdisken på snabbköpet). Victor har dessutom bott veckovis hemma hos olika människor som bjudit hem honom, bara efter att ha mött honom på någon väg. Kanske beror intresset för turisterna på att landet under en lång tid varit mer eller mindre slutet. I vart fall har de stora mängder turister som får den inhemska befolkningen att tröttna inte hunnit komma ännu. De flesta colombianer verkar vidare vilja lägga landets våldsamma förflutna bakom sig, inte minst märks detta när man för Pablo Escobar på tal.

Om utvecklingen i Colombia går åt rätt håll tyder resultatet av riksdagsvalet i Sverige på att utvecklingen hemma går åt fel håll. Jag skäms, fastän jag befinner mig på andra sidan jordklotet. Det är pinsamt och tragiskt att Sverige nu sållat sig till den skara länder som gett efter för idiotin och släppt in ett högerextremt parti i sitt parlament. Särskilt ledsamt är det att se att nästan var tionde person i Skåne har röstat på SD. Jag hade inte velat tro att så många i den landsände jag själv bor i är så lurade.



På toppen av Sydamerika (1 578 mil)

Colombia/Ecuador Posted on tis, september 14, 2010 22:32:25

Mycket verkar vara förändrat i Colombia sedan jag var här sist, vilket var ett par veckor under en längre backpackerresa med en kompis, Fredrik, 1996. Då påstods Colombia vara ett av de farligaste länderna att vistas i, bortsett från sådana vari det rådde krigs- eller krigsliknande tillstånd, och jag får erkänna att det stundvis kändes lite småobehagligt även om vi var här bara en kort tid. Det mest bestående minnet var dock som alltid alla de vänliga människor vi stötte på. Numera är Colombias turistorganisations slogan: ”Den enda risken är att du vill stanna” (fritt översatt). Under denna resa känns Colombia absolut inte osäkrare än något av de andra länder vi passerat igenom, i vissa fall tvärtom. Att det skulle vara så säkert som turistorganisationens slogan vill påskina tror jag dock inte på. Det finns fortfarande stora problem med droghandel, kidnappningar och konflikter mellan regeringen och olika gerillagrupper. Utmed vägarna finns skyltar med texten: ”Res säkert eftersom din armé beskyddar denna väg” och jag pratade med en turist som gått ”The lost city trail”, en sexdagars vandring genom djungeln, som berättade att det stod kamouflerade soldater bakom nästan varannan lövruska. Helt klart är dock att saker och ting blivit mycket bättre och jag tycker inte att de eventuella problem som kvarstår bör avskräcka någon från att åka hit, lika lite som i fråga om något annat land i Latinamerika. Colombia är ett alldeles fantastiskt trevligt land. Människorna här är bland de vänligaste vi stött på under resan och det finns en uppsjö av platser att se och saker att göra.

Vårt första möte med Colombia skedde i det mytomspunna och världsarvsklassade Cartagena (med det fullständiga namnet Cartagena de Indias). De äldsta delarna av staden är cirka 500 år gamla och de smala, balkongprydda gränderna omges av en mur som på sina ställen är så tjock att det finns hela uteserveringar ovanpå den. Muren hade alldeles säkert en funktion att fylla eftersom Cartagena verkar ha anfallits med jämna mellanrum, bland annat av Sir Francis Drake i slutet av 1500-talet. Staden påminner för övrigt inte så lite om Dubrovnik, för er som varit där. Tyvärr gäller detta också priserna som mitt i smeten är skrämmande höga, till och med för en ”gringo”. Jag tror att vi oförsiktigt nog råkade smälla iväg en tredjedels dagsbudget på en kopp kaffe och en juice. Eftersom det tog ett tag innan hojen kunde lastas av ”Stahlratte” fick vi fick några dagars sightseeing i Cartagena, vilka lätt kunde fyllas med promenader i gamla staden, det pampiga och genomtänkt byggda fortet samt några av de många museerna. På kvällarna träffade vi resten av passagerarna och besättningen från ”Stahlratte”. En kväll tillbringade vi också med tre representanter för den colombianska polisen. Ofrivilligt.

Efter den fullständigt galna avlastningen av hojen, från en guppig liten gummijolle till den högre kajen, måste man utrustad med ett stort mått tålamod åka till tullen för att få ett fordonstillstånd. Någon gång under denna process vill tulltjänstemannen kontrollera motorcykeln fysisk. Med andra ord måste man köra dit. Först efter man har fått tillståndet kan man köpa den obligatoriska trafikförsäkringen, vilket så klart inte går att göra på samma ställe. På vägen till försäkringsstället, strax utanför tullens lokaler, stod naturligtvis tre buttra men samtidigt lite förväntansfulla poliser som påpekade att det var olagligt att framföra någon slags motorfordon utan den obligatoriska försäkringen. För många andra kanske det hela skulle framstå som ett slags moment 22, eftersom man ju måste köra till tullen utan att ha någon försäkring, men detta var inget som bekymrade poliserna. De var mer bekymrade över vilka monumentala problem jag och Victor, den andre motorcyklisten på Stahlratte, nu hade att brottas med. Antingen kunde överträdelsen leda till ordentliga böter eller till ordentliga böter i kombination med ett beslagtagande av hojarna. I vilket fall som helst skulle vi inte få köra vidare utan skulle få lämna motorcyklarna på gatan över natten, vilket mycket väl skulle kunna innebära att problemet (läs hojen) skulle vara borta dagen efter. Eller…. så skulle vi kanske kunna ge dem någon liten present… Om vi inte hade något fint att ge dem skulle pengar också gå bra. De var inte så knussliga.

Efter ett par timmars argumenterande hade vi lyckats tråka ut poliserna så till den milda grad att de struntade i allt vad mutor hette och bara ville åka hem. Fast eftersom det uppenbarligen var så farligt att köra de cirka tre kilometerna till parkeringen utan försäkring så frågade vi dem om de inte kunde eskortera oss dit. För att undvika olyckor alltså (och för att inte träffa på några av deras kollegor några kvarter längre fram). Efter en stunds uppgivet suckande mumlade de att det väl skulle gå bra om vi bara lovade att låta dem vara ifred sedan. Det hela slutade med att vi i rasande fart åkte genom Cartagena i kortege med våra egna, lite besvikna mc-poliser som banade väg genom trafiken.

I sammanhanget bör tilläggas att detta möte med ordningsmakten i Colombia, och resterande länder, lyckligtvis hör till undantagen. Hittills har både poliser och militärer varit mycket trevliga mot oss, vart vi än har kommit. Ibland har vi upptagit ett halvt polisområdes arbetsstyrka med att rita vägkartor åt oss.

Även om vi trivdes i Cartagena kändes det skönt att sätta sig på motorcykeln och ge sig iväg igen. Av hojens förnöjda hummande kunde jag nästan föreställa mig att även den tyckte att det var skönt med fast mark under hjulen. Vägen mot Santa Marta och Taganga var riktigt fin med Karibiska havet på vänster sida en bra bit av resan. Ganska snart upptäckte vi dock att trafiken här verkar bra mycket aggressivare än vad den varit hittills. Vi fick på kort tid flera gånger gå ut i vägrenen för att undvika mötande trafik och blev trängda av taxibilar inne i städerna. För att smälta in som bilförare i Colombia behöver man komma ihåg några bra och enkla regler: Använd aldrig billyktorna, oavsett tid på dygnet, annat än för att visa mötande trafik att du minsann tänker köra om ändå. För att undvika slitage bör körriktningsvisarna användas sparsamt och betraktas med största misstänksamhet. Signalhornet bör däremot användas så ofta som möjlig, exempelvis för att hävda rätt till vägen, för att påminna framförvarande trafik om att de skall köra när det väl slår om till grönt om några minuter eller egentligen varje gång fordonet står still.

Taganga var fram tills ganska nyligen en fridfull liten fiskeby. Numera är den en given destination för de flesta turister i Colombia och i vart fall under högsäsong översvämmad med backpackers. Trots detta visade sig Taganga faktiskt vara ett trevligt och avslappnat ställe med Bob Marley dunkande från i stort sett varenda liten restaurang eller bar och det slutade med att vi stannade kvar lite längre än vad vi planerat (kanske skulle vi ha tagit turistorganisationens varning på allvar…). Efter Taganga bar det återigen av söderut, mot Bucaramanga och bergen. Vägen var tungt trafikerad av lastbilar som transporterade allt mellan himmel och jord och som tvingade en att ständigt köra om. Trots avsaknaden av vägskyltar eller GPS går det förvånansvärt bra att hitta, bland annat för att alla man frågar om vägen är så hjälpsamma. Ibland kör de till och med i förväg för att visa vägen och jag misstänker att många av dem överhuvudtaget inte skulle åt det hållet.

De senaste dagarna har vi hållit hus på berget Ruitoque strax utanför Bucaramanga för att gå en kurs i skärmflygning (paragliding). Ruitoque skall vara ett ovanligt lämpat ställe för sådana övningar sägs det. Jag har redan nu upptäckt vissa skillnader mot fallskärmshoppning, bland annat förväntas man springa fram och tillbaka med den cirkustältsstora skärmen i släptåg. Efter att ha vilat mig i form på hojen i tre månader har jag nu en nästan förlamande träningsvärk i båda låren.



Till havs (1 496 mil)

Centralamerika Posted on fre, september 03, 2010 15:58:26

Costa Rica bjöd på fantastiska naturupplevelser. Vi stannade kvar i Montezuma nästan en vecka, och bodde på Hotel Horizonte med utsikt mot havet och djungeln runt knuten. I träden utanför balkongen fanns papegojor och vrålapor som väckte oss på mornarna och en tvättbjörn brukade komma förbi och stjäla mat från komposten. Vi promenerade i Parque National Curù och såg andra sorters apor och tvättbjörnar, hjortar och små vildgrisar som jag inte vet vad de heter. Fåglarna kvittrade och sjöng, cikadorna och gräshopporna spelade, aporna tjattrade och vrålade. Ljudnivån var öronbedövande och det kändes nästan som en tävling mellan djuren där den mest högljudda vann! Regnsäsongen gjorde sig påmind varje dag med åska och rejäla regnoväder. Vägarna på södra Nicoya-halvön och till Montezuma är backe upp och backe ned med riktigt dåliga grusvägar som blev sämre för varje regnskur. Vattenmassorna grävde djupa fåror i vägen och det blev inte de bästa förutsättningarna för en tungt lastad hoj. En av broarna rasade och vi fick köra genom floden för att komma därifrån. Vi lämnade dock Nicoya utan större problem.

Motorcykeln fick en välförtjänt service i Costa Ricas huvudstad San Jose. Vi blev väl mottagna av den mycket trevliga personalen på Bavaria Motors. Vi blev imponerade av den kliniskt rena, operationssalsliknande verkstaden. De blev i sin tur imponerade av våra svenska MC-ställ från Halvarsson. Medan hojen blev ompysslad passade vi på att åka till nationalparken Tortuguero som ligger vid karibiska kusten. För att komma dit åkte vi buss och båt. Båtfärden går genom vindlande floder genom djungeln och vi såg en krokodil som låg och solade på sandbanken. På natten kommer havssköldpaddorna upp på stranden för att lägga ägg. Innan sköldpaddorna börjar lägga sina ägg är de känsliga för både ljud, ljus och dofter, och om inte allt känns rätt vänder de om till havs. Man får tyst gå omkring i mörkret med en guide och vänta på att sköldpaddorna ska komma upp. Vi hade turen att se nio stora havssköldpaddor komma upp på stranden för att gräva stora gropar för att lägga äggen i. ”Green Seaturtle” som detta var, kommer alltid tillbaka till den strand de själva föddes för att lägga sina ägg. Man vet dock inte hur de hittar tillbaka, eller ens hur gamla de blir. När sköldpaddorna har grävt klart och börjar lägga sina ägg så kan man gå fram och kika – det var en fantastisk upplevelse! De lägger runt 110 ägg stora som hönsägg ungefär, och hela proceduren tar två timmar. När de är klara täcker de över äggen med sand och kravlar tillbaka till havet. Blixtar lyste upp stranden med jämna mellanrum så att vi kunde se de stora sköldpaddorna ordentligt. Det var en riktigt cool kväll!

Under tiden vi var i Costa Rica bestämde vi oss för vilken segelbåt som vi skulle välja för att ta oss från Panama till Colombia. Det går inte att ta sig genom Darièn gap med motorcykel, och båt eller flyg är de alternativ som finns för att ta sig över till Sydamerika. Datumet för avfärd med segelbåten ”Stahlratte” låg lite tidigare än vad vi tänkt, vilket gjorde att vi inte hann uppleva så mycket av Costa Rica och Panama som vi velat. Men vi hade hört mycket gott om just denna båt och det var avgörande. När hojen var färdigservad körde vi därför upp mot karibiska kusten igen för att köra över gränsövergången till Panama vid Sixaola. Innan vi lämnade verkstaden tittade några medlemmar i Costa Ricas BMW MC-klubb förbi för att hälsa oss välkomna till landet.

Vid Karibiska kusten är tempot lite långsammare, maten lite kryddigare, stränderna lite vitare och havet lite grönare. Det spelas mycket reggaemusik och Bob Marley hörs från varenda bar och restaurang. Vägen längs kusten kantas av långa stränder, palmer och gigantiska bananodlingar. Gränsövergången består av en gammal järnvägsbro över en bred flod, och man kör på plankor bredvid spåren. Mellan plankorna är det stora mellanrum och bitvis saknas räcke ut mot floden. Det är en upplevelse att bara gå över!

Även naturen i Panama var otroligt vacker. Vi lämnade karibiska kusten för att köra över bergen och ut till stilla havskusten för att kunna ta oss till Panama City. Vi övernattade på ett litet hotell som hette Bella Vista, vilket betyder vacker utsikt och det stämde precis. Vi satt på terrassen när solen gick ned över bergen och de böljande kullarna, när eldsflugorna lyste upp gräsmattan i nattmörkret så att det nästan kändes som att ha ytterligare en stjärnhimmel med stjärnor som tändes och släcktes. (Eldfluga är min favoritfluga!) Vi satt på terrassen vid den mest fantastiska soluppgång man kan tänka sig. Sedan körde vi vidare mot Panama City.

Vägarna i Panama är fina, men hastighetsgränserna är lite oklara. På motorvägen är gränsen 100 km/h och genom byarna är gränsen 40 km/h. Vi blev stoppade av en polis som så fint upplyste oss om att även två hus som ligger tvåhundra meter från vägen räknas som by. Vilket innebar att vi körde 70 km/h för fort. Vi slapp dock att betala böter när vi började beundra hans Yamaha Virago… Strax innan stadsgränsen till Panama City kör man över Panamakanalen och man ser de stora fraktfartygen som köar för att ta sig igenom. I snitt tar 40 fartyg sig igenom den 77 km långa kanalen dagligen. Konstruktionen av Panamakanalen är ett av de största och svåraste ingenjörsprojekten någonsin. Sverige kan faktiskt ta åt sig lite av äran då 236 av de 8 meter långa, 1,5 dm i diameter och 910 kilo tunga skruvarna i slussarna är tillverkade vid Trollhättans mekaniska verkstad!

Panama City är en storstad med både moderna skyskrapor och vackra byggnader från kolonialtiden. Vi bodde i den gamla stadsdelen, Casco Viejo, som påminner lite om Havanna på Kuba. Vissa byggnader är restaurerade och fantastiskt vackra, och andra byggnader håller på att falla samman. Man kan lätt föreställa sig hur staden såg ut kring sekelskiftet! Vårt hotell var från 1904 och det har hunnit vara med om en hel del sen dess… Nu flagnar färgen på husväggarna, lamporna utanför hänger på trekvart och balkongen hålls upp av rep och taljor. Men i dess glansdagar var det nog en riktigt vacker byggnad! Det känns som att Panama City är kontrasternas stad på många sätt! Vi gillade Casco Viejo riktigt mycket!

Från Panama City tog vi sällskap med Victor från Kanada, som gör en liknande resa på motorcykel, till Carti San Blas vid Karibiska kusten, där vi blev upphämtade av den 40 meter långa segelbåten ”Stahlratte”. När vi först kom dit blåste det för mycket för att lasta på hojarna så vi väntade några timmar tills vinden mojnade, vilket innebar att vi fick vara nervösa några timmar till. Vi kunde bara föreställa oss vad försäkringsbolaget skulle säga om vi hade behövt ringa och säga att hojen ligger på botten av karibiska havet för att vi skulle lasta på den på en segelbåt… Ibland lastas motorcyklarna på kanoter som tar dem ut till båten, men det slapp vi som tur var. När vinden mojnat kunde båten lägga till vid kajen och hojarna vinschades upp lugnt och försiktigt, och vi kunde andas ut. Dagen efter kom resten av passagerarna ombord och vi var totalt 20 gäster.

De första dagarna tillbringade vi vid San Blas som består av hundratals små öar som hör till Kuna-indianerna. De bor på ett fåtal öar där hela ön täcks av hus, och många av de andra öarna är rena paradisöar med palmer, kritvita stränder och turkost vatten. Vi snorklade vid korallreven, grillade på stranden och hade det riktigt bra. Resten av färden mot Cartagena gick över öppet hav och vi hade lite vind i seglen, även om motorn fick gå hela tiden. Medpassagerarna och besättningen på båten var riktigt trevliga och de fem dagarna ombord gick fort. Vi fick även sällskap av delfiner som simmade och hoppade framför båten. Nästa överraskning fick vi i Cartagena när vi fick reda på att hojen skulle vinschas ned i en gummibåt (snäppet bättre än kanot), köras in till bryggan och därifrån lyftas i land… Välkomna till Colombia!



Tarpon (1 354 mil)

Centralamerika Posted on sön, augusti 15, 2010 00:27:10

Fiskeställen kan vara dåliga, ordinära eller bra. Sedan finns det också sådana som är magiska. ”La Esquina del Lago” (hörnet på sjön) hör definitivt till den sistnämnda kategorin. Sjön namnet syftar på är Lago de Nicaragua i södra delen av landet med samma namn. Förutom att den är en av de få sjöarna i världen som innehåller hajar (tjurhaj) så kan dess utflöde, Rio San Juan, skryta med en av de mest eftertraktade sportfiskefiskarna, tarpons (på spanska sábalo), i världsklass. Rekordet ligger hittills på 254 pounds, vilket i runda slängar motsvarar 115,5 kg och det är ganska vanligt att man vevar upp tvåmetersbjässar på 50-60 kg. Detta kan jämföras med ett av de andra ”bra” tarpon-ställena, Cienega de Zapata på Kuba där fiskarna vanligen är i storleksordningen 5-10 kg.

Det lilla hotellet, som är ett trähus på pålar med cirka tio rum, drivs av en fransman, Philippe, som bott på ett flertal platser i världen och nu, i vart fall för ett tag framöver, slagit sig till ro i detta hörn av Nicaragua. Innan middagen blev vi förevisade fotografier av tidigare fångster, enorma fiskar med badbollstora huvuden, och kasserade drag. Jag hade ingen aning om att drag kunde rivas sönder. Fisket sker för övrigt med krokar utan hullingar och samtliga fiskar släpps tillbaka för att förhindra utfiskning.

Samtidigt som den röda solskivan långsamt avslutade sin nedstigning i sjön, som är så stor att den mer påminner om ett hav, sjönk vi ned i två korgstolar på verandan. Det annalkande ovädret sände med några sekunders mellanrum lekfulla blixtar över himlen som i korta ögonblick lyste upp inte mindre än sju blåsvarta vulkaner, vilka likt enstaka tänder stod vid horisonten i flera riktningar. I den höga växtligheten framför oss skickade eldflugor meddelanden mellan varann på någon okänd morsekod, tucaner avgav konstiga läten och små fåglar med abnormt stora fötter klafsade omkring på slöjan av växter i vattnet nedanför. Kollibrierna med sina nästan osynliga vingslag lämnade plats åt fladdermössen som gjorde lågsniffande överflygningar så nära att man nästan kunde känna vinddraget. I mörkret under verandan bodde några kajmaner vars lysande bakfylleröda ögon man kunde få se illvilligt plirande om man belyste dem med ficklampan. Vrålapornas hesa skrik och cikadornas lite hysteriska ljudmatta utgjorde bakgrundsmusik. Som sagt, magiskt. När vi gick och la oss upptäckte vi att en inte oansenligt mängd av det rika djurlivet fanns inne rummet också.

Fast nu till väsentligheterna. Vid sextiden på morgonen (med bara en timmes försening, nästan i tid i Latinamerika) gav vi oss ut med båten i riktigt tjock dimma. När dimman lättade kunde man se tjocka virvlar i vattnet där någon tarpon vältrade sig. Redan efter en kvarts fiske fick vi napp på den första fisken som sköt upp ur vattnet som en interkontinental ubåtsmissil, skakade på huvudet och ganska lätt gjorde sig av med draget i munnen. Enligt fiskeguiderna ”Pollo” och Weiner gjorde det inte så mycket eftersom det ändå var en fjuttfisk, säkert inte mer än tio kg, och inte lönt att ödsla någon energi på. Själv tyckte jag att den såg ganska stor ut.

Jag skall inte djupdyka i detaljer om fisket eftersom jag antar att det är ganska långrandigt för er som inte är fiskeintresserade. I korthet kan jag bara nämna att vi fick två fiskar, jag en på morgonen och Madde en på kvällen. Eftersom allt fiske sker enligt pricipen ”catch and release” får man inte veta exakt vad de vägde, men guiderna uppskattade vikten till cirka 25 kg på den ena och 20 kg på den andra, det vill säga ganska små med Rio San Juan-mått mätt. En annan fiskeguide hade under dagen ringt till Weiner och berättat att en av hans kunder hållit på att tampas med en riktigt stor tarpon i fyra timmar lite längre ned på floden. Men som sagt jag skall inte tråka ut er med fiskehistorier. Det är dock värt att nämna att vi gick iland i en liten by och åt lunch hos Don Carlos. Hela byn bestod av hans avkomlingar, 28 barn, över 80 barnbarn och oräkneliga barnbarnsbarn.

Vi tillbringade två nätter på ”La Esquina del Lago” och återvände sedan med flodbåt till Los Chiles i Costa Rica och den förhoppningsvis väntande hojen. De Costa Ricaner vi träffat har alla varit mycket trevliga mot oss, utan undantag. Frågan är om denna vänlighet även omfattar nicaraguaner som i stor utsträckning finns i landet såsom gästarbetare. Någon nämnde att det finns över en och en halv miljon nicaraguaner i Costa Rica, jag vet dock inte om denna siffra stämmer. Vid gränsövergången i Los Chiles blev vi och alla andra resenärer som inte såg ut att komma från Nicaragua positivt särbehandlade. För oss var tullkontrollen i princip obefintlig och avklarad på några få minuter, medan de som verkade komma från Nicaragua utsattes för en ingående och ganska brysk kontroll som bland annat innefattade att få samtliga sina väskor ordentligt genomsökta.

Efter ett kort stopp för att titta på den högst aktiva vulkanen Arenal har vi nu kommit fram till Montezuma, en liten by vid Stilla Havet som till största delen består av små hotell. Det som hindrat byn från att växa i storlek kan vara att man antingen får ta färjan till ett ställe i närheten eller, liksom vi, måste köra fyra mil på en grusväg som under regnsäsong kan vara ganska jobbig. Här tänkte vi ta det lugnt i några dagar.

Även om det skall bli riktigt skönt att inte sitta på motorcykeln på ett tag, försöker vi annars njuta av nästan varenda stund på resan. Ibland blir jag arg på mig själv för att jag inte riktigt kan uppskatta allt i stunden, utan först i efterhand. Det går inte att ta in allt, vägarna, vyerna, djurlivet men framförallt alla människor vi möter. Ibland kan jag inte heller riktigt greppa att vi kör omkring på motorcykeln jag ibland pendlar med till jobbet i Malmö jämte bananplantager. Igår höll jag nästan på att trilla av när en vrålapa vrålade loss kanske tio meter från vägen. Det är också lätt att vänja sig vid det här enkla livet. Att vara på väg någonstans och se något nytt varje dag. Hade man bara inte luktat som en av de tidigare nämnda vrålaporna hade allt varit ännu bättre.



På resande fot (1 314 mil)

Centralamerika Posted on sön, augusti 15, 2010 00:21:38

Sju månader kan tyckas vara en lång tid för att ta sig från Kanada till Argentina. Men om man tänker att det är femton länder som ska passeras och upplevas ger det lite mindre än två veckor per land, vilket inte alls känns lika mycket. Vi behöver lägga lite mer tid på vissa länder, och får därför lite mindre tid över till andra. Guatemala, El Salvador och Honduras har vi valt att passera genom ganska raskt. Helt fantastiska länder som vi egentligen ville stanna kvar lite längre i!

Landskapet i Guatemala är frodigt och grönt, med vulkaner som höjer sig över djungeln. Vi passerade förbi bananplantager, kaffeplantager, sockerrörsodlingar och indianbyar. Vi kom fram till byn Chichicastenango i slutet av den stora marknadsdagen. I bergen runt byn bor runt 20 000 mayaindianer, och det kändes som av de flesta av dem kommit ned till byn för att sälja färgglada tyger och mattor, souvenirer, frukt och grönsaker. Marknaden är ganska turistig, men ändå rolig att se. Många av indianerna har vackra färglada traditionella dräkter på sig, och varje by har sin speciella klädedräkt. Vid torget finns en liten vacker vitkalkad kyrka. Utanför stod en curandero, mayaindianernas heliga man, och utförde ceremonier med rökelser och sånger. I kyrkan fanns säkert flera hundra levande ljus, och röken från ljusen låg som en dimma. Från kyrktaket hängde långa vita tygstycken som gav en ombonad känsla. Flera indianer satt på golvet i kyrkan och hade sina egna ceremonier med tända ljus, blomblad och sprit som offrades. Någon sjöng, och någon bad böner. Det går inte alls att beskriva stämningen i kyrkan. Helt förtrollande!

Från Chichicastenango körde vi ned från bergen och ut mot kusten. Nära gränsen till El Salvador ligger en by som heter Monterrico. Varken kartan eller guideboken var så tydliga med att det inte går vägar dit så det kom som en liten överraskning, men vi körde på hojen på någon slags pråm och åkte en halvtimme längs kanalerna i ett mangroveträsk. Väl framme kom vi till en sömnig liten by med mysiga hotell längs den kilometerlånga folktomma stranden med svart lavasand. Om man har tur kan man se sköldpaddor komma upp på stranden för att lägga ägg. Det var inte riktigt äggläggarsäsong när vi kom dit men det gick bra att ligga i hängmattan med en bok också!

Guatemala och El Salvador är två av de länder med högst kriminalitet i latinamerika, och kriminaliteten har ökat kraftigt den senaste tiden. Varje vecka sker i genomsnitt 98 mord i Guatemala, varav 40 i Guatemala City. Endast två procent av morden klaras upp. ”Maras”, kriminella ungdomsgäng , har blivit ett större och större problem och verkar stå för en stor del av kriminaliteten. Vi såg som tur var inte av något av denna kriminalitet, utan alla människor vi mötte var supertrevliga.

Den rutten vi bestämt oss för att köra i El Salvador fick vi ändra om när gränsvakterna av ”säkerhetsskäl” rekommenderade oss en annan väg. Vi fick inte veta om det var på grund av kriminalitet eller översvämningar efter den senaste stormen. Vi såg dock gott om översvämmade områden och vid en av floderna var bron helt raserad och bortspolad av vattenmassorna.

Alla butiker, hotell, restauranger och den minsta kiosk har beväpnade säkerhetsvakter. Vi stannade för lunch vid ”Pollo Campero”, en liten snabbmatsrestaurang med kanske fyra bord, som hade två beväpnade säkerhetsvakter. Vi blev hjärtligt välkomnade och blev nästan kramade när vi kom in till just deras restaurang. Dessutom fick vi några extra säkerhetsvakter som vaktade hojen när vakterna från de kringliggande restaurangerna kom för att ”inspektera”. Kändes tryggt……. Undrar bara varför alla vakterna behövdes?

När vi körde vidare hamnade vi i världens oväder. Himlen blev alldeles svart innan regnet började hälla ned. På några minuter blev det mörkt ute som på natten trots att det var mitt på eftermiddagen. Det blixtrade, mullrade och vinden ven kring oss. Alla människor och all trafik försvann och det blev bara vi kvar ute på vägen. Och vi var tvungna att fortsätta – det fanns inga hotell utefter vägen och vi kunde inte vara kvar ute när det blev kväll. Jag tänker ibland att det inte kan regna mer än vad det gör, och då är det alltid någon regngud som hör den tanken och skruvar upp regnet ytterligare några snäpp. Likadant här. Tills det faktiskt inte kunde regna mer. Både jag och Robert ångrade oss duktigt att vi inte kollat orkanvarningarna. Vanliga oväder är ingen fara, vi sitter ”snug as a bug” i våra MC-kläder, men detta ovädret kanske man skulle sett på inifrån något trevligt hotell istället. Så småningom kom vi ändå fram till staden San Miguel som vi planerat och tog in på ett hotell, som råkade ha en bra restaurang med en god flaska vin. Och allt kändes bra igen!

Naturen i södra Honduras består av mycket betesmark och odlad mark omgivet av vulkaner. Vi delade vägarna med kärror dragna av oxar eller hästar, kor på väg till ett annat bete och vanlig trafik. Än så länge har vi inte sett till så många andra motorcyklister med riktning mot Ushuaia. Faktiskt inte en enda.

I Nicaragua tillbringade vi lite mer tid, vi letade rätt på romdestilleriet Flor De Cana som vi tyvärr inte fick komma in på, och stannade till vid kolonialstäderna Leon och Granada. Jag har hört talas om pizzan på Telepizza i Granada så länge jag känt Robert och nu hade vi äntligen kommit hit. Pizzerian var inte längre den lilla pizzerian med plaststolar utan de hade bytt lokal och blivit en stor restaurang men pizzan var riktigt god – trots att den blivit höjd till skyarna i tio års tid! Granada är en riktigt mysig stad som ligger vid stranden av Lago Nicaragua. När man kör vidare längs sjön mot kusten ser man vulkanen Conception på ön Ometepe, som vi senare skulle se igen under fisketurerna från andra sidan sjön och Rio San Juan. Staden San Juan Del Sur ligger vid kusten, ganska nära gränsen till Costa Rica och är ett klassiskt surfarställe med bra vågor. Det blev vårt sista stopp i Nicaragua innan vi passerade in i Costa Rica, för att sedan köra längs vackra Lago Arenal med den aktiva vulkanen Arenal i bakgrunden. Här finns massor av lyxhotell med välansade gräsmattor och figurklippta buskar, och det blev en ganska stor kontrast från de senaste länderna vi varit i. Jag glömde lite att jag var i Costa Rica när vi passerade förbi en hotellanläggning som såg ut som en schweizisk alpby komplett med tåg och kyrka. Nu var vi dock på väg mot Nicaraguanska gränsen igen (fast på ett annat ställe) för några dagar på ”Esquina Del Lago” för att fiska – men det är nog bäst att Robert får berätta om det!



Chiapas (1 085 mil)

Mexiko Posted on tor, augusti 12, 2010 20:53:35

Det har nu gått ett tag sedan vi la ut något nytt blogginlägg. Detta beror dock inte på ointresse (eller som någon trodde på att vi tappat bort nyckeln till tanklocket) utan snarare på långa kördagar och undflyende internetåtkomst. I likhet med en ketchupflaska kommer det nu istället en mindre hög med inlägg på en gång. Om ni bara vill läsa om det senaste kan ni hoppa över detta inlägg eftersom det blir en återblick på Chiapas som vi reste genom under de sista dagarna av resan i Mexiko. När uppkopplingen är på sitt allra soligaste humör kommer vi också att lägga ut närmare fyrtio nya bilder.

Chiapas intar på flera sätt en särställning bland Mexikos delstater. Förutom att det är den sydligaste och fattigaste delstaten, utmärks den också av den numera lågmälda men fortfarande pågående konflikten mellan zapatiströrelsen, EZLN (Ejército Zapatista de Liberation Nacional) och den mexikanska staten. Det känns nästan omöjligt att resa i Chiapas och bortse från denna (om man nu skulle vilja det) eftersom den präglat delstaten under mer än ett och ett halv decennium. Under 1994 inledde EZLN ett väpnat uppror med ökade rättigheter för mayaindianerna som mål, bland annat ökad demokrati, bättre skolor och sjukvård samt rinnande vatten. Konfliktens intensitet har varierat och under senare tid förefaller den mestadels ha utspelats på den politiska arenan. Att den fortfarande pågår påminns man dock om när man kör igenom någon av de så kallade autonoma zapatist-kommunerna och möts av vägskyltar som: ”Ni befinner er i zapatist-område. Här styr folket. Regeringen lyder.”

Klimatet är tropiskt och det är otroligt vackert (undrar hur många gånger jag använt de orden på bloggen…) med bergen och den nästan overkligt gröna växtligheten. Vår första anhalt i Chiapas blev den riktigt trevliga kolonialstaden San Cristóbal de las Casas som ligger på 2 500 meters höjd. De äldsta delarna av staden var helt nedlusade med vackra byggnader, bra restauranger och turister, mestadels backpackers.

Chiapas kanske mest välkända turistattraktion är dock ruinerna av mayastaden utanför Palenque. De stora byggnaderna med sina pyramidformade grunder, vissa med vad som ser ut som påvehattar längst upp, är omgivna av tät djungel vilket ger en ganska speciell stämning åt det hela, även om man också här är omgiven av svärmar av andra turister. En stor del av staden är fortfarande inte utgrävd och övervuxen. För ovanlighetens skull gick vi med på att anlita en guide. Av någon anledning ratade vi några av de äldre som såg ut som att de faktiskt kunde sina saker till förmån för en snubbe i tjugoårsåldern med fotbollströja, keps och, som vi upptäckte något senare, lite ostadig gång och irrande blick. Efter ett tag började jag fundera på hur han mådde egentligen eftersom han förutom den svajiga gången och fladdrande blicken berättade samma saker tre gånger i följd och ställde samma frågor ungefär lika många gånger. Kanske kom förklaringen när han berättade att man kunde få tag på ”jättebra” svampar precis utanför de utgrävda ruinerna.

Utmed de smala och gropiga vägarna till och från Palenque träffade vi på många försäljare, mestadels barn i färgglada kläder, som sålde ananas, mango och torkade bananer med en ganska offensiv säljstrategi. Över vägen hade de lagt ett snöre som i ena änden var fastknutet i ett träd eller liknande. Den andra änden höll försäljaren själv i. När en bil, eller i vårt fall motorcykel, kommer dundrande drar de helt enkelt i snöret så att det spänns upp över vägen och man blir tvungen att stanna. För synlighetens skull hade de också knutit färgglada band kring snöret. Om man inte köpte något blev man ändå för det mesta bemött med glada skratt och leenden.

Med tanke på deras ekonomiska situation tror jag inte att någon kan förebrå dem för den något tvingande marknadsföringen. Enligt Barnfonden lider nio av tio indianbarn i Chiapas av undernäring. Hade jag bott i Chiapas hade jag också stått vid vägkanten med ett snöre i handen.



Varning för myrslokar! (1 065 mil)

Mexiko Posted on lör, juli 24, 2010 05:40:01

När jag som 17-åring övningskörde förklarade min far för mig att man med ryggen kunde känna bilens rörelser genom stolsryggen. Jag inser nu att detta, med viss modifikation, gäller även motorcykelkörning. Efter en lång dag kan jag känna varje hål, sten, gupp, vägmarkering och gruskorn som hojen kör över. Inte med ryggen dock, men ändå…

I söndags kväll kom vi fram till kolonialstaden Oaxaca, precis lagom till höjdpunkten av den årligen återkommande folkfesten, Guelaguetzan. De äldsta delarna av staden var till bristningen fyllda av människor som spelade; dansade; sjöng; sköt fyrverkerier; sålde sniderier, smycken, heliumballonger och mat eller, liksom vi, tittade på antingen från gatorna eller från någon av de många uteserveringarna.

Jag tyckte att Oaxaca hade förändrats sedan mitt förra besök för ungefär tolv år sedan, även bortsett från festivalen. Många av de mindre försäljarna verkade ha försvunnit till förmån för finare butiker i innerstaden, fast jag kan ha fel. Kanske är det så att man själv har förändrats och nu ser andra saker än vad man gjorde då. Hur som helst var den imponerande katedralen och Santo Domingo-kyrkan sig lika, vilket kanske inte var helt oväntat. Den senare är invändigt nästan helt klädd i guld och barockmålningar och ger ett lätt bländande intryck när man kliver in.

Tre specialiteter i Oaxaca är mezcal, pollo con mole (kyckling med chokladsås) och chapulines (rostade gräshoppor). Mezcal är en spritsort som liksom tequilan är gjord på 100 procent agave. Den största skillnaden är vad jag förstår att tequila bara får göras av den blå agaven och endast i delstaten Jalisco. Till skillnad från Madde tyckte jag om de sorters mezcal vi provade, men de går inte riktigt upp mot en god tequila. Den lagrade, mörkare tequilan, exempelvis 1800 añejo, har inte mycket gemensamt med den ljusa, som jag antar är storsäljande i Sverige, och kan smaka lite sötaktigt, nästan som rom. Någon hade en teori om att all sprit smakar ganska lika, bara den lagras tillräckligt länge (jag tror det var Carsten för er som känner honom) och det kan säkert stämma. Gräshopporna kan ätas som tilltugg och smakar lite nötaktigt. Frågan är om inte de lite mindre är att föredra framför de allra största eftersom några av dessa visade sig vara lite krämiga i mitten, ungefär som vissa tuggummin med flytande smakämnen inuti.

Strax utanför Oaxaca ligger ruinerna av Monte Alban, en stad som Zapotekerna började bygga ungefär 500 år före Kristus. Teorin är att staden byggdes på den bergsliknande höjden som en befästning i gensvar mot hotet från Teotihuacan. Utsikten över den stora dalen och Oaxaca är otrolig och man kan verkligen föreställa sig hur den högste av Zapotekernas befälhavare stolpade runt däruppe och skrattade lite triumferande åt Teotihuatecans håll, eftersom de aldrig lyckades inta staden. Bland ruinerna finns också en välbevarad bollplan.

En liten bit söder om Oaxaca finns också trädet Tule, som skall vara världens största. Om man får göra en helt omotiverad parallell till idrotten så kan Redwood-träden i Kalifornien liknas vid basketspelare, medan trädet Tule i sådana fall mest liknar en sumobrottare. Det är inte så högt men hela 42 meter i omkrets. Dessutom skall det vara cirka 2 000 år gammalt, vilket innebär att det var ett litet, men lovande, frö vid Kristi födelse, omoget ungträd när korstågen genomfördes och redan var 1 944 år gammalt när Elvis släppte ”That´s All Right”. Tanken är svindlande.

Efter Oaxaca har vi kört vidare till delstaten Chiapas. Vägen har ålat sig fram genom tusen nyanser av grönt, mestadels genom bergstrakter men också genom några dalar.

Trafiken i Mexiko har genellt sett varit ganska lugn. Det har bara varit några fall där vi mött andra fordon i det egna körfältet som varit på väg åt motsatt håll och trafiken kommer inte i närheten av den man stöter på i exempelvis Ukraina, där motorcyklister inte existerar som något man behöver ta hänsyn till överhuvudtaget. Vägskyltar i Mexiko verkar i och för sig mest finnas till som prydnad och medelhastigheten hos trafikanterna ligger någonstans mellan 30 och 50 km/t över den tillåtna, med toppar på uppemot 100 km/t över. Om någon skulle få för sig att köra så löjligt långsamt som den tillåtna hastigheten så lägger sig genast någon självuppoffrande medtrafikant bakom denne och varnar andra trafikanter för att någon har parkerat mitt i körbanan genom att slå på sina varningsblinkers. Detta om inte den långsamme besitter ett visst mått av självinsikt och varnar på egen hand, vilket inte är helt ovanligt. Det enda som verkar dämpa hastigheten är de vattenmelonshöga fartguppen, vilka finns i överflöd i tätbebyggda områden.

Asfaltsvägarna har mestadels varit bra. Om man har råd och lust finns det ibland dessutom betalvägar som är riktigt bra, men kanske lite tråkiga. På vägarna stöter man ofta på ekipage som kanske inte riktigt hade accepterats av trafikpolisen i Sverige, till exempel är det ganska vanligt att folk åker på flaken, mestadels barn. Vissa skrattar och vinkar så intensivt när man kör förbi, att man blir rädd att de skall trilla av. I förrgår såg vi en ganska stor lastbil med en medelålders man stående på styrhyttens tak dåna förbi i hög fart. Mannens uppknäppta skjorta fladdrade kring öronen och han visade stolt upp den rejält tilltagna kulmagen likt en glad galjonsfigur. Kanske hade han samma aerodynamiska fördelar som en spoiler?

Annars är det, som Madde skrivit om tidigare, mest djuren kring vägarna man får se upp med. Hittills har vi lyckats undvika allt utom en fågel och någon slags orm. På en av de senaste vägarna varnades det för däggdjur. På skylten fanns det en bild på en myrslok. Det är en syn man inte stöter på så ofta hemma…



Guacamole på vägen! (1 000,1 mil)

Mexiko Posted on tis, juli 20, 2010 16:57:34

Nästa mål på färden var Teotihuacan, som ligger strax norr om Mexico City. Teotihuacan är dels en by, men det mest intressanta är de gamla pyramiderna och templen. Fram till 600-talet efter Kristus var Teotihuacan en av världens då största städer med ungefär 250 000 invånare. Man vet inte vem som byggde staden eller varför den plötsligt övergavs, utan man kan bara spekulera. Namnet Teotihuacan betyder ”Place of the Gods”, men det är Aztekerna som kom hit efteråt som gett detta namn. Pyramiderna är inte gravar som i Egypten, utan användes som kult- och offerplatser. Solpyramiden är 64 meter hög och täcker nästan samma yta som Cheops-pyramiden i Egypten. Månpyramiden är lite mindre. Man får gå upp på pyramiderna vilket ger en otrolig utsikt över resten av området. Kring pyramiderna finns massor av tempel och palats, eller iallafall delar av dem. Riktigt coolt!

Från Teotihuacan till Oaxaca tog vi motorvägen för att vi skulle hinna köra på en dag. På både de mindre och de större vägarna kör bilar, truckar och lastbilar med stora laster, konstiga laster och illa surrade laster. Det kan vara en lastbil med 18 kylskåp staplade på höjden eller ett släp fulllastad med vattenmeloner. När det är uppenbart att något kan trilla av håller man sig gärna ur vägen, men täckta lastbilar verkar vara ganska säkra. Så döm om vår förvåning när kapellet på lastbilen framför oss öppnade sig och ut trillade säkert 100 avokados! Vi trodde först bägge två att det var stenar som ramlade av, vilket inte är så kul när man kör hoj, men så snart avokadosarna började hoppa omkring (som studsbollarna i den där reklamfilmen, de som studsar nedför backarna)och säkert hälften av dem krossades mot asfalten förstod vi vad det var. Hojen är nu täckt av ett finprickigt grönt lager avokado, liksom GPSen, hjälmarna och våra kläder. Men vi fick oss ett gott skratt!

Nu är vi i Oaxaca och firar våra 1000 mil med gräshoppor och mezcal – mer om detta på nästa inlägg!



Lejon i Mexiko? (908 mil)

Mexiko Posted on tis, juli 20, 2010 16:54:56

Efter några vackra solnedgångar över havet i kuststaden Mazatlan styrde vi återigen kosan inåt landet och över bergen, för att se ”Colonial Heartland” med dess pampiga kolonialstäder som spanjorerna byggde upp efter att utvunnit silver, guld och ädelstenar från gruvor i bergen. Det blev återigen en lång dags färd över Sierra Madre Occidental. Denna gång låg molnen täta över bergen, dimman och regnet gjorde att både utsikten och sikten var obefintliga. Överallt går hästar, kor, åsnor och getter lösa och de verkar gilla att äta gräset precis vid vägkanten för det är där de mest håller till. Ibland promenerar de över vägen i sakta mak. I vanliga fall ser man dem på håll, men dimman gjorde att vi fick skärpa till ögonen ordentligt. Mest otippade djuren vi såg var dock på ett släp bakom bilen framför oss. I dimman såg vi att det rörde sig på släpet och när vi kom närmare såg vi att det var tre lejon! De verkade dessutom vara ganska hungriga eftersom varenda åsna längs vägen triggade igång deras jaktinstinkt. De tittade nästan lika längtansfullt efter oss, så vi var glada att de höll sig innanför gallret.

Dimman lättade när vi kom över bergen, och naturen gick över till karga, nakna klippor, torr dammande rödfärgad jord och kaktusar höga som träd. Här ligger staden Durango, som bland annat är känd för alla filmer som är inspelade här, bland andra ”Zorro” och ”Bandidas”. Utanför staden ligger hela westernstäder uppbyggda av kulisser. Själva stadskärnan är väldigt vacker med pampiga byggnader. När vi kom dit var det dansuppvisning på torget med traditionella mexikanska danser, herrarna såg nästan ut som matadorer och damerna hade klänningar i alla regnbågens färger.

Längre in på höglandet blev jorden bördigare igen och längs vägen fanns stora majsodlingar. Det finns även mycket fruktodlingar och längs vägkanten säljs mango och jordgubbar. På 2495 meters höjd ligger den pittoreska staden Zacatecas där vi stannade några dagar. Zacatecas ligger längs bergssidorna i en ravin, och man kör längs vindlande gator och gränder. Backarna i San Fransisco är ingenting om man jämför! Zacatecas har flera stora silvergruvor i närheten och fortfarande utvinns 220 ton silver om dagen! De flesta byggnaderna i stadskärnan är från 1600- och 1700-talet. Arkitekturen påminner mycket om Barcelonas, om man byter ut Gaudi mot mexikanska inslag. Katedralen har en churrigueresque fasad, det får stå för det mexikanska inslaget!

Nästa kolonialstad som vi besökte heter Guanajuatos, och är med på Unescos världsarvslista. Staden ligger på en stor kulle, och genom hela kullen har man grävt ut tunnlar. I tunnlarna kör man bil, det finns bussstationer, parkeringshus, sophämtningssystem, grönsaksförsäljning och jag vet inte allt. Ovan jord finns fantastiska byggnader, vackra kyrkor, trevliga torg med uteserveringar och mariachimusiker, och smala gränder. Den smalaste gränden heter Callejón del Beso, (kyssarnas gränd),och den är så smal att man kan stå och pussas från balkongerna på de motsatta husen. Guanjuato känns lite mer dockhusaktig, med små färgglada hus längs backarna, och är en riktigt mysig stad!

Vi fortsatte världsarvstemat och körde ännu längre upp i bergen, på de 700 svängarnas väg till en by som heter Jalpan de Sierra. Den är den största av fem missionsbyar, där kyrkorna blev utsedda till världsarv 2003. Kyrkorna byggdes i mitten av 1700-talet av den spanske prästen Fray Junipero de la Sierra, och de är väldigt vackra. Vägen dit var rejält kurvig med tanke på att de 700 svängarna främst fanns de sista sju milen upp till Jalpan. Lite enkel huvudräkning ger en kurva var hundrade meter… Det var dock en jättefin väg, med fantastisk utsikt. Vägen därifrån var minst lika kurvig. Och fyra gånger så lång… Längs denna väg hamnade vi i tropisk regnskog. Det växte till och med bananträd längs vägen och nu började vi förstå hur långt vi faktiskt kört! Mitt i denna regnskog, utanför byn Xilitla finns Las Pozas. Grundaren Edward James hade en dröm om att skapa en ”Garden of Eden” och ägnade stor del av sitt liv (och en herrans massa pengar) åt att skapa en park med vattenfall, dammar, statyer och surrealistiska byggnader såsom ”The house with a roof like a whale” och ”Staircase to heaven”. Det kändes helt overkligt och oväntat att hitta detta mitt ute i ingenstans!



The long and winding road (765 mil)

Mexiko Posted on lör, juli 10, 2010 04:05:43

Nu har det gått ett tag sedan det senaste blogginlägget. Vi har lämnat USA bakom oss och kommit en ganska bra bit ner i Mexiko. Slutet på resan genom Arizona bjöd på en mindre överraskning i form av en större reparation av hojen. I princip fick den plockas ner i sina minsta beståndsdelar tills bara ramen återstod likt ett naket metallskelett. Allt detta sannolikt beroende på att en sten förorsakat en mindre skada på vevaxeln. Tack vare de kunniga och hyggliga mekanikerna på BMW Victory i Chandler (i utkanten av Phoenix) blev vi dock inte uppehållna i mer än några dagar. Under tiden fick vi uppleva det något småkyliga sommarvädret, 47 grader tror jag att rekordet låg på. Jag brukar inte klaga på värme, eftersom jag tycker att vi får alldeles för lite av den varan i Sverige, men nu blev det faktiskt nästan för bra. Lacken på tanken krackelerade och vid något tillfälle blev jag lite orolig för att hjälmen tänkte smälta på huvudet. En bieffekt av värmen är också att, i vart fall jag, inte luktar hallonbåt heller. Väntetiden blev hursomhelst ganska bra ändå och vi fick tillfälle att smaka några av de goda ölsorterna som framställs på olika mikrobryggerier runtomkring i USA, mestadels i de västra delarna tror jag. New Belgiums Fat Tire och Sierra Nevadas IPA var några av de godare enligt min smak.

Nu är vi som sagt i vart fall i Mexiko. Den halvdana spanskan har fått dammas av. Man möts av nya dofter, starka färger, marriachimusik samt de obligatoriska bönorna till i princip varje måltid och jag tycker om alltsammans! Uppfattningen om bönorna kan dock komma att förändras längre fram på resan. Det känns hur som helst roligt att vara tillbaka i Latinamerika.

Det första egentliga resmålet i Mexiko var Barranca del Cobre (Copper Canyon) som egentligen består av sex olika raviner i bergskedjan Sierra Tarahumara i delstaten Chihuahua. Enligt författaren till guideboken skulle vägen dit bjuda på några av de vackraste vyerna i norra Mexiko. Han har förmodligen helt rätt eftersom Barranca del Cobre måste vara en av de vackraste platserna på jorden. Frågan är om den inte också med en hårsmån slår Grand Canyon. Vad författaren inte nämnde var dock att vägen dit består av en grusväg med ett körfält, hårnålskurvor och för det mesta med ett stup på några hundratal meter på endera sidan. Några gånger mötte vi bilar på väg upp.

Längst ner i dalen, strax innan den lilla kolonialstaden Batopilas, träffade vi på en amerikansk kvinna som bott i ett hus uppe på ravinens kant i snart arton år. Som ett skämt hade hon placerat ut en brevlåda vid vägen några hundra meter längre ner. Någon post hade hon ännu inte fått, bara ett meddelande från postverket med innebörden att någon sådan tänkte i vart fall inte de dela ut. Kvinnan hade tidigare drivit ett vandrarhem i närheten som brukade besökas av mountainbike-cyklister, men enligt vad hon berättade höll för närvarande Sinaloa-kartellen på att försöka ta över området och USA avrådde numera från resor dit. Det våld som förekommit hade uteslutande riktats mot andra kriminella och inga turister hade utsatts för brott vad hon kände till. Turistströmmen hade dock sinat och hon hade istället köpt en liten affär. Eftersom det var en bit över 40 grader varmt tror jag att vi stod för halva hennes årsomsättning av vatten. En stund senare rullade vi in i Batopilas, just som större delen av staden (eller egentligen byn) var församlad utanför kyrkan och vi fick uttittade sick-sacka den leriga motorcykeln förbi finklädda människor.

Dagen efter upptäckte vi att bensinmacken i Batopilas består av någons hus med en bensinslang i väggen. Då jag tankade vid niotiden på morgonen dök det upp en röd pickup innehållande fem grabbar, två i kupén och tre därbak på flaket, samtliga med Lützen-dimma i blicken. En av dem fick en strålande idé som bestod i att jag skulle tömma ena packväskan på alla, säkert onödiga, saker och istället fylla den med marijuana som han skulle sälja till mig. Tjugo kilo var inga problem, det kunde han hämta snabbare än blixten. När han efter ihärdiga övertalningsförsök förstod att jag inte tänkte köpa något av honom lommade han slokörat tillbaka till bilen och de körde vinglande iväg. Jag kände mig inte helt nöjd med att det var åt samma håll som vi skulle, men vi slapp se röken av dem igen.

Vägen från Batopilas visade sig bjuda på allt som ditvägen hade plus större stenar, gropar, hål, brantare stigningar och nerförsbackar samt lös sand. Jag kan inte påstå att det blev så mycket ”grussmiskande” med tanke på stupen och att motorcykeln numera väger som en mindre buss. Vi välte också en gång och det kändes inget vidare att se den ligga på vägen (någon har tidigare ganska träffande liknat en GS på sidan vid en strandad val), fast jag antar att det inte lär vara den sista gången det händer på den här resan.

Varje gång vi kom fram till någon handfull hus passade vi på att köpa vatten och träffade då på trevliga och gästvänliga människor. De var nyfikna på vår resa och på hur saker och ting är i Sverige samt berättade gärna om sina trakter. Samtalen begränsades dock av spanskakunskaperna och jag grämde mig för att jag inte tagit mig tid att lära mig spanska ordentligt.

Sammanlagt två dagar kuskade vi runt bland bergen. Andra natten fick vi sova hemma hos ett äldre par som drev en liten kioskliknande affär i en by med en handfull hus. Jämte ställen med chipspåsar hade de en extrasäng som de gärna lånade ut till två sunkiga motorcyklister, utan att vilja ha något betalt för det. De själva sov bakom ett draperi några steg bort. Man möts som sagt väldigt ofta av en otrolig gästvänlighet.

Den större väg vi till slut kom fram till är den absolut finaste väg jag någonsin kört på, utan tvekan! Asfalten var helt säkert uppblandad med mjölk och honung och sedan varsamt utlagd av systrarna i Karmeliter-orden. I sanningens namn var den nog ganska så hålig och gropig, men det spelade mindre roll.

I nästföljande stad, El Fuerte, checkade vi in på ett ganska lyxigt hotell i kolonialstil, alla tre. Eftersom hotellet saknade parkering föreslog portieren att vi skulle ställa motorcykeln i lobbyn. Det kändes lätt surrealistiskt att baxa hojen förbi midjehöga keramikvaser, speglar och antika soffor. Pinsamt nog lämnade vi leriga hjulspår efter oss på marmorgolvet.

Avslutningsvis tänkte jag också berätta att vi träffat ett par andra motorcykelresenärer som får vår resa att framstå som en tur till glasskiosken i Bjärred, dels Greg som åkt från Kanada till Argentina tur och retur och dels Tom, en före detta främlingslegionär som rest från Frankrike till Mongoliet, sneddat genom Afghanistan på väg till någonstans i Nordafrika, kört hela vägen till Sydafrika, skeppat motorcykeln till Argentina och slutligen hamnat i USA.

Nu har jag varit tillräckligt långrandig. Hoppas allt är bra med er därhemma!



Las Vegas, Baby! (503 mil)

Kanada/USA Posted on lör, juni 26, 2010 02:38:59

Glad midsommar på er allihopa! Vi har firat vår midsommarafton i Grand Canyon! Trots höga förväntningar uppfylldes det med råge. Grand Canyon är otroligt fantastiskt vackert! Om man ska åka till en plats i USA så röstar jag nog på Grand Canyon. Det känns nästan overkligt att stå på kanten och se dessa makalösa bergsformationer och dalgångar framför sig! Där skulle man varit en fågel och kunna flyga över och se alltsammans. Funkar i och för sig med en helikopter ochså.

Vi har kört en hel del sen sist och hunnit med att se massor av vacker natur. Efter San Fransisco körde vi till Yosemite National Park. Ahwahneecheeindianer har bott i Yosemite sedan 4000 år. I mitten av 1800-talet ”övertogs” dock området av en militär expedition, och strax därefter blev det en nationalpark. I guideboken står beskrivet att ”even Switzerland looks like God´s practice run compaired to Yosemite”, och jag är beredd att hålla med. Oerhört vackra forsande floder och skummande vattenfall längs sidorna på mäktiga berg, omgivet av smaragdgröna skogar. Här finns bland annat Halfdome som finns på med på förstasidan på hemsidan, och El Capitan som är perfekt att hoppa Base från. Det häftigaste var dock att vi såg en svartbjörn på ganska nära håll. Svartbjörnar är den vanligaste björnen i Yosemite och jag antar att det var en sådan, fast den var brun. Nära håll innebär en brun prick på fotot mitt på en grön äng. Men det var riktigt roligt att se den lufsa omkring.

Efter Yosemite körde vi ut till kusten igen, och körde sträckan mellan San Fransisco och Los Angeles. Många som vi har mött har sagt att den delen av Highway 1 ska vara den allra vackraste och vi hade innan lite svårt att föreställa oss att kusten där skulle kunna bli ännu vackrare än vad den varit tidigare. Men faktiskt – det var den!

Death Valley blev nästa destination, och under tiden vi har kommit längre söderut har naturen succesivt gått över från frodiga skogar och fruktodlingar till torra guldgula grässlätter omgivna av klippiga berg, och slutligen till smällhet öken. Temperaturen har de senaste dagarna legat kring 40 grader, och som mest har den gått upp till 42 grader. Lite skillnad från 4 grader och snö som det var när vi körde över Mt Rainier i Washington State. Death Valley är en öken omgivet av otroligt vackra berg som skiftar i alla tänkbara färger, från purpur och rosa till gula och gröna nyanser. På botten av dalgången, som för övrigt är Nordamerikas lägst belägna punkt (282 Ft under havsnivå), finns kritvita saltöknar. Luften dallrar av hetta, det finns ingen skugga så långt ögat når, och ingen vind som svalkar. Allt står stilla och är helt tyst. Ibland kan man se ”Dust Devils”, virvelvindar som av någon outgrundlig anledning uppstår mitt i det stilla och river med sig sand och torra buskar. De flesta besöker Death Valley i januari när det är svalt och skyfallen har gjort att hela dalen blommar upp. I juni är det mest varmt och torrt, men oerhört vackert. Första halvan av dagen var helt okej, andra halvan av dagen började vi bli lite varma och i slutet av dagen var vi nära överhettning……. Men en eloge till MC-kläderna med sina finurliga ventilationsfickor och smarta material! Efter elva timmars körning i värmen kom vi fram till Las Vegas. Vi checkade in på ett av lyxhotellen (resans första och förmodligen enda), dammiga och svettiga, och tog sedan ett välförtjänt dopp i hotellets pool. Mitt i poolen finns en gigantiskt akvarium med hajar i, och när man simmar omkring har man bara en glasvägg emellan. Övning inför dykningen lite längre fram på resan……. Dessutom kunde man åka vattenrutschbana genom hajtanken. Skoj!

Las Vegas är en märklig stad. Den verkar liksom kräva av en att man tar ställning till om man gillar den eller inte. Robert gillar den inte alls. Jag håller med om att vissa delar är jättesjaviga, jag gillar inte casinona där folk sitter större delen av dygnet och spelar bort sina pengar. Vissa ser man bänkade vid spelmaskinerna redan vid åtta på morgonen, med en öl i handen och man funderar på om de suttit där hela natten eller om de gått upp extra tidigt för att hinna spela så mycket som möjligt. En äldre man som satt vid spelmaskinen hade tatuerat in ”Las Vegas, Baby” på flinten. Han gillar verkligen Las Vegas! Jag måste erkänna att jag gillar lyxhotellen och att det är lite roligt med regnskogar i lobbyn eller sfinxer och pyramider utanför hotellet. Ett hotell har eiffeltornet framför, ett annat har kanaler och gondoler som i Venedig. Äkta vara är såklart bäst, men jag kan ändå inte låta bli att tycka om allt detta kitchiga. Nästa gång ska jag bo på Bellagio…. De har en fontän som är helt makalös.

Körningen har gått bra. Vägarna är fina, och trafiken flyter på. Vi håller oss mest till mindre vägar, vi tycker det är roligare. Nu senast har vi kört på den klassiska ”Route 66”. Robert har snott min MP3-spelare och jag hör mest signaturmelodier och ledmotiv från olika tv-serier och filmer i huvudet. Det känns faktiskt som att köra omkring i en film, miljöerna känns så bekanta hela tiden. Ena dagen är det lite som ”Lilla huset på prärien”, och man väntar sig familjen Ingalls komma i häst och vagn runt kröken, andra dagen är lite mer som ”Bröderna Cartwright” och det är ganska lätt att fantisera fram några cowboys ridande över prärien. Den dagen i Death Valley lät det lite mer som ledmotivet till ”Den gode, den onde och den fule”, ni vet när det är helt stilla, luften dallrar och man bara väntar på att det ska hända något. Man hinner fantisera en hel del, där bak på hojen!

Nu börjar vi närma oss Mexico och vi håller på att förbereda oss inför gränsövergången. Vi hörs!



San Francisco (235 mil)

Kanada/USA Posted on sön, juni 20, 2010 07:49:31

Vi tog Golden Gate bron in till San Francisco, ni vet den röda (egentligen heter färgen International orange…) bron som James Bond klättrar omkring på allt som oftast. Det var riktigt häftigt att köra över bron som vi sett på så många filmer, och se San Francisco breda ut sig framför. Jag kunde inte låta bli att sjunga på låten; If you´re are going to San Francisco (be sure to wear som flowers in your hair). Bron invigdes för övrigt 1937 under pompa och ståt. Om man räknar samman längden av alla stålvajrar som bron hänger i når man tre varv runt jorden. Jag gillar info man hittar i guideböcker……..

Hojen blev inlåst i ett garage, och fick en vilodag. Vi använde apostlahästarna för att gå upp och ned för alla backar. San Francisco är en helt fantastisk stad! Otroligt vacker med vatten på tre sidor, de välbekanta backarna, en salig blandning av moderna skyskrapor, pampiga utsmyckade gamla byggnader från sekelskiftet, riktigt vackra trävillor och lummiga parker. Det är en skön stämning med mycket musik och sång. På torget bredvid hotellet spelade ett salsaband, och nedanför hotellrumsfönstret stod ett barbershopsband och sjöng oss till sömns. Vi följde med turistströmmen till Alcatraz, Fishermans Wharf och Pier 39. 1990 beslöt sig en koloni på 1300 sjölejon för att bosätta sig vid Pier 39, mitt i San Franciscos hamn, och de har stannat kvar sedan dess. De är oftast flest i början på året, sedan verkar de ha annat för sig. Men det verkar som om de tycker att det är ett ganska bra liv att ligga på piren och gotta sig i solen, ta ett dopp inemellan för att hitta sig någon god sill – eller vad som nu står på sjölejonsmenyn – snacka lite med sjölejonspolaren, och att bli fotograferade och beundrade av en hel hord av turister varje dag.

Vi brukar ha som vana att gå till parker när vi kommer till storstäder och i San Francisco är det The Golden Gate Park som San Franciscoborna kallar för The Park. Den är gigantisk och innehåller det mesta; basebollsplaner, botanisk trädgård, redwoodsskog, bowlingbanor, cykelstigar, tennisbanor och en liten japansk trädgård – The japanese Tea Garden. Trädgården har skötts av familjen Hagiwara i flera generationer och har många jättevackra hundraåriga bonsaiträd. När familjen återvände från det interneringsläger där amerikaner höll japaner fångna under andra värdskriget upptäckte de att alla träden hade blivit sålda. De ägnade sedan två decennier till att hitta och återbörda träden till deras rätta hem.

Efter lte storstadliv åker vi vidare till Yosemite!



Highway 1 (220 mil)

Kanada/USA Posted on tor, juni 17, 2010 06:11:13

Sedan det senaste blogginlägget har vi fortsatt söderut på ”Highway 101”. Utsikten utmed Oregons kust är stundvis helt otrolig och det krävs en hel del viljestyrka för att hålla blicken på vägen och medtrafikanterna. Apropå de andra fordonen har vi nu börjat stöta på inte helt ovanliga semesterekipage bestående av abnormt stora husbilar, ungefär av samma storlek som Skånetrafikens regionbussar och gärna med namn som ”Weekend Warrior” eller ”Supersport”, vilka dessutom nästan alltid har en gigantisk SUV på släp. I motsats till dessa möter man också en hel del semestrande cyklister med i princip obefintlig packning. Vägen går igenom små, trevliga, kustsamhällen där man utan problem hade kunnat stanna ett tag, sitta på någon uteservering och mest stirra på havet som kastar sig mot klipporna. Vissa saker verkar man konstigt nog kunna se på nästan hur länge som helst. Kanske får man en känsla av det eviga i vågornas oupphörliga rullningar. Eller så är det bara jäkligt snyggt.

När vi stannade för att sträcka på benen hade vi dessutom turen att få se några eftersläntrande späckhuggare bara ett hundratal meter från stranden, något som skall vara ovanligt häromkring. Längre söderut såg vi också sjölejon och sälar, vilka är betydligt vanligare. Om man istället vänder blicken inåt land kommer, strax efter gränsen till Kalifornien, skogarna med de enorma redwood-träden som får en att känna sig lite som en trädgårdstomte när man går runt ibland dem.

I Leggett börjar den legendariska ”Highway 1” som i hårnålskurvor ringlar sig nedför berget för att sedan i längre svängar sträcka ut sig jämte Stilla havet. Det är nästan overkligt vackert med branta, ibland ett hundratal meter höga, klippor ner mot vattnet som nära kanten är vitt och vilt skummande medan det längre ut är blågrönt och lite lojt glittrande. Lägg till en kurvig väg med bra asfalt och man har nästan varje motorcykelåkares våta dröm.

Hittills har vi mestadels bott på billigare motell, men det har också blivit några nätter i tält. Den första natten på en camping blev oväntat händelserik eftersom tältgrannarna stod och vrålade på varann klockan halv tre på natten tills det kom inte mindre än tre stycken polisbilar med blåljusen på. Så om ni ser oss i nästa avsnitt av ”Cops” så vet ni varför.

Någon skrev tidigare en kommentar med anspelning på en känd film. För att fortsätta på samma tema har vi de senaste två nätterna häckat i Bodega Bay där en annan Hitchcock-film, ”Fåglarna”, spelades in i början av 60-talet. Det gamla skolhuset där filmens kanske mest kända scen, den med kråkorna och klätterställningen, utspelades sig finns faktiskt kvar och är sig likt. Fåglarna var dock bortflugna.

Här i Sonoma och i det angränsande Napa finns sammanlagt cirka 500 vingårdar av olika storlek vilka man kan åka runt till för att provsmaka viner, något som vi har ägnat större delen av dagen åt. I mitt fall handlade det mest om att lukta eller att gurgla runt och spotta ut (vilket inte kändes helt naturligt) men Madde blev nog lite glad i hatten efter några vingårdar.

En kul detalj är att Sonoma faktiskt haft en inte oansenlig mängd ryska bosättare som vandrat ned över Alaska under 1800-talets första hälft och gett upphov till namn som ”Russian Valley” och ”Sebastopol” samt en rysk-ortodox kyrka.

Nästa anhalt är San Francisco!



På väg (53 mil)

Kanada/USA Posted on tor, juni 10, 2010 20:43:01

I tisdags fick vi faktiskt ut vår motorcykel och resan kunde börja, på riktigt! Nu börjar jag förstå att resan faktiskt ska bli av. Känslan när vi packat alla grejor (nästan allt fick plats) och körde ut från Vancouver var fantastisk! Den lilla del av Kanada som vi sett var otroligt vackert och vi är lite ledsna att vi inte har sett mer av landet, men det får bli en annan resa! Vi passerade ganska snart gränsen till USA.

Den delstat vi först mötte i USA var Washington. Landskapet är också här vackert böljande och inramat av majestätiska berg. Utmed de mindre vägar vi kört ligger bondgårdar utspridda som alla ser ut som den där i reklamen för jättejordnötter. Det enda som fattas är de vindkraftdrivna vattenpumparna man sett i alla filmer.

Något man slås av är att bilarna blivit ännu lite större här än i Kanada, vilket man knappt trodde var möjligt. Kommentarerna om motorcykeln har varit klart uppskattande: ”Nice motorbike – It´s so…big!”. Människorna vi hittills mött har varit otroligt utåtriktade och vänliga (enda undantaget var en motellägare som ondgjorde sig över den mexikanska personalen). Det är väldigt lätt att skaffa sig nya bekantskaper. På tisdagskvällen slog vi oss ner i baren på Alfie´s Sportsbar i det lilla samhället Sedro-Wooley. Bara ett par minuter senare var det första samtalet med någon av de andra gästerna igång och innan kvällen var slut hade vi fått högvis med restips, fått mailadresser och blivit hembjudna på ”barbecue”. Det var en riktigt trevlig kväll!

Dagen efter, på onsdagen, åt vi lunch i den ännu mindre byn Snohomish, vars huvudgata kantas av små pittoreska butiker med handmålade skyltar utanför. Vid bordet jämte satt en äldre, liten och tunn, nästan sparvliknande, kvinna med pigga, klara ögon som utstrålade vänlighet. Hon undrade vart vi var på väg med motorcykeln och när det var klargjort att vi skulle hela vägen ner till Argentina blev hon orolig för att vi skulle råka illa ut, antingen för Hells Angels i San Francisco, den lokala polisen som delade ut fortkörningsböter i parti och minut eller galna medtrafikanter. Innan vi skiljdes åt fick vi lyckönskningar och varsin stor kram och blöt puss på kinden. På vägen ut hejdade hon sig och påminde oss om vad som enligt henne var det viktigaste – ”remember that life is fun!”.

I natt har vi övernattat på ett motell i Enumclaw, tältplanerna övergav vi när det började hällregna. Nu ska vi packa ihop oss och fortsätta mot Mount Rainier National Park. I hällregnet…….



Tillbaka i Vancouver

Kanada/USA Posted on tis, juni 08, 2010 06:24:21

Nu ser det faktiskt ut som att vi kommer kunna hämta ut hojen imorgon! Större delen av dagen har tillbringats med ringa runt till olika ställen för att försöka få klarhet i vad som krävs för att det skall bli möjligt. De första samtalen gick till den kanadensiska agenten som hänvisade till lagerhållaren. Lagerhållaren var tvungen att ha ett intyg från den kanadensiska motsvarigheten till Tulllverket innan han kunde lämna ut motorcykeln. Tullverket uppgav att för att ställa ut ett sådant intyg så krävdes en inspektion av en annan myndighet, CFIA, för att säkerställa att inget illasinnat svenskt frö gömt sig under sadeln och hotar att övermanna hela den amerikanska kontinentens flora. Efter att ha pratat med tre personer på CFIA, fick jag till slut prata med en fjärde som uppgav att några sådana inspektioner var inget som CFIA sysslade med utan det gjorde Tullverket. Efter detta kändes det som att det kanske var bättre att besöka Tullverket än att ringa. Väl där kom det fram att inspektionen redan gjorts i Montreal, så då var det bara en fråga om ett par stämplar och en namnteckning på carneten och sedan var saken klar. Hoppas jag.

Whistler var förresten precis så trevligt som i broschyren. Byn är ganska liten och ligger vid foten av Whistler Mountain (kanske inte helt oväntat) och Blackcomb Mountain. Förutom de cirka 10 000 invånarna bor det också ungefär 600 svartbjörnar i byns närhet. Tydligen har den långa vintern tvingat dem att söka föda längre ner och det är inte helt ovanligt att få se dem stövla runt inne i byn. Vandringslederna kring Whistler är välordnade, man kan välja allt från asfalterad cykelväg till snitslade stigar. Faktum är att det är så välordnat att det ibland inte känns som om man är ute i naturen, något man påminns om när man håller på att kliva i björnbajs. Besökarna i övrigt verkar till stor del bestå av mountainbikers och skidåkare och stämningen är väldigt avslappnad. Om det är uppehåll i ”the liquid sunshine” (regn) kan man få i sig lite annat ”liquid sunshine” på någon av de många uteserveringarna. Om inget av detta skulle falla en på läppen kan man istället hoppa bungee, åka hundspann, flyga glidflygplan, paddla kanot, golfa, köra jetski, hoppa fallskärm, spela paintball, flyga helikopter, rida, fiska och mycket mer. Kort sagt kan man ha hur kul som helst. Fast nu låter det kanske som att jag är anställd av Whistlers turistbyrå.

Vi vill passa på att tacka för alla hälsningar, lyckönskningar, födelsedagsgratulationer, restips och låttips! Det är verkligen roligt att höra av er, både gamla och nya bekantskaper!



Blogg från en Greyhound-buss

Kanada/USA Posted on fre, juni 04, 2010 01:34:20

Om resan inleddes med pukor och trumpeter så la transporten av motorcykeln senare lite lätt sordin på saker och ting. I måndags fick vi besked från den svenske speditören om att motorcykeln redan fanns på plats i Vancouver. Den kanadensiska agenten däremot var av en helt annan uppfattning och menade att någon motorcykel skulle vi inte få se röken av förrän om en vecka, dvs den 7 juni. Tyvärr var det den senare som hade rätt. Fast sämre kan man ju faktisk ha det än att tvingas tillbringa en vecka här i krokarna. Hittills har vi fördrivit tiden med att stolpa runt i Vancouver som verkar vara en heltrevlig stad. Trots sina cirka 600 000 invånare i stadskärnan (vilket med svenska mått får anses ganska mycket, antar jag) så känns den ändå lite som en småstad. Ett roligt inslag i stadsbilden är den intensiva trafiken med sjöflygplan som startar och landar i Coal Harbour, som i princip ligger mitt i centrum. Invånarna verkar också vara väldigt vänliga och gästfria. Den genomsnittliga tiden man kan stå med en karta uppslagen, utan att bli påhoppad av någon hjälpsam själ, kan nog bara röra sig om ett fåtal sekunder.

Imorgon bär det iväg mot Whistler där en stor del av olympiska vinterspelen arrangerades och som skall vara otroligt vackert (i vart fall om man skall tro Whistlers turistbyrå). Vägen dit, med det målande namnet ”Sea-to-Sky Highway”, skall också vara fantastisk. Förhoppningsvis även om man åker Greyhound-buss.



Nu drar vi!

Kanada/USA Posted on tis, juni 01, 2010 00:50:27

Med ett stänk av overklighetskänsla börjar vi nu inse att det faktiskt är dags. Lägenheten är städad och den utrustning vi inte redan skickat har vi packat ner tillsammans med kläder, tandborstar och en hel hög med viktiga papper, vilka jag är helt övertygad om gör allt som står i deras makt för att komma bort. ”Att göra-listan”, som de sex senaste månaderna varit ett levande dokument och växt likt en gökunge, har vi nu äntligen lyckats ha ihjäl. Det enda som återstår är att ta med sitt pick och pack och åka till Kastrup. Egentligen är detta början på två resor, dels en fysisk och dels en färd ut i cyberrymden som något stapplande inleds på allvar via denna blogg. Hoppas att vi ses på endera stället. Alla är välkomna att kommentera blogginläggen genom att klicka på ”kommentarer” nedan. Nu drar vi!



« Föregående